Ska man förstå vad som egentligen hände i vinst-i-välfärdsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen gör man klokt i att först läsa Maggie Strömbergs högintressanta fokusartikel. Det är en genomarbetad berättelse om den svenska privatiseringspolitikens historia. Lägesbeskrivningen av idag är högintressant. "Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna" skriver Strömberg och fortsätter: "Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända."
Strömbergs slutsats är inte att vi är på väg tillbaka till det gamla. Det är inte nostalgikerna som håller på att segra. Men inte heller de som biter sig fast i de senaste årtiondenas politik. "Så hur ser egentligen vinnaren ut?" frågar Strömberg och svarar själv: "Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern. Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan."
Det här säger något väldigt viktigt om hur politik fungerar. Nattväktarstaten har aldrig varit ett närliggande politiskt alternativ i Sverige. Det är genom stegvisa reformer där varje steg i sig upplevdes som positivt och svårangripet välfärden succesivt förändrats sedan säg 1980-talet. Särskilt viktig har exemplets makt varit. Det är svårt att tänka sig de senaste trettio årens utveckling utan Pysslingen och Cityakuten.
För nyckeln till en hållbar reformism är att människor direkt ska kunna relatera till olika förslag och förbättringar. Det utesluter inte långsiktiga idéer och visioner, tvärtom. Men styrkan i det socialdemokratiska förslag som klubbades på partikongressen häromdagen är en kombination är att man knyter samman dessa två - det näraliggande och konkreta (vi kan kalla det kvalitetsspåret) med det långsiktigt principiella (vi kan kalla det vinstkritiken i sig).
Så på det sättet kan man säga att kongressens beslut var mer av en syntes än en kompromiss. Men samtidigt ska man inte sticka under stol med att det också fanns element av givande och tagande. Det finns skillnader i synen på hur stora problemen är idag, exakt vad de beror på, i vilken hastighet vi ska försöka komma åt dem och säkert också olika idéer om exakt vart det är vi egentligen är på väg.
Men resultatet blir ändå en konkret reformagenda som lyckas med att både sätta direkta förbättringar i fokus - dvs genom bemanningskrav och liknande slår fast att verksamhetens kvalitet är det centrala - och samtidigt också ser verkligheten precis som den är - dvs erkänner att övertron på marknadsstyrning och vinstintresse har skapat stora problem i svensk vård, skola, omsorg.
I historieböckerna tror jag partikongressens enhälliga beslut kommer att beskrivas som en nyckelpunkt i ett paradigmskifte i synen på svensk välfärd. Det är dock ingen slutpunkt. Ett långsiktigt och omfattande reformarbete kvarstår. Exakt hur det kommer att se ut i andra ändan av den processen är dessutom fortfarande något av en öppen fråga.
Men riktningen är nu utstakad. Och precis som Maggie Strömberg konstaterat är det många som kan känna sig som vinnare på grund av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar