Vill sossarna rasera familjen – igen?

Kristna tidningen ”Världen idag” ägnar idag en svavelosande ledare åt förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. De skriver bland annat att ”Kristdemokraterna måste göra helt klart för övriga partier i alliansen att man inte stannar i ett politiskt samarbete som på ett eller annat sätt säger ja till könsneutrala äktenskap.”

Jag har tidigare skrivit om min egen syn på äktenskap mellan människor av samma kön. Som gift heterosexuell man blir jag upprörd när någon hävdar att ett äktenskap mellan två män eller två kvinnor på något sätt skulle göra min kärlek mindre värd. Och det är precis vad VI gör. Med råge.

”Få frågor har en så avgörande betydelse för synen på samhället, på familjen, på framtiden som denna. Ett skydd för äktenskapet är ett skydd för samhället. Ett raserande av äktenskapet är en underminering av samhället” skriver man och fortsätter längre ner: ”äktenskapet [har] varit utsatt för ständiga och alltmer intensiva attacker. De har nu hittat sin mest raffinerade form: att tömma äktenskapet på innehåll och innebörd. Därmed har man lyckats med sina avsikter: att rasera samhällsgrunden.”

Det är ord och inga visor. Måltavlan är solklar; det handlar om att spela upp denna fråga inför höstens riksdagsval. ”Göran Persson ska veta att en könsneutral äktenskapslagstiftning kan bli den fråga som, liksom i andra länder, skiljer en vänsterregering från makten” skriver man och ställer som sagt krav på (kd) att villkora en regeringssamverkan med denna fråga.

Jag tror dock att de har fel. Jag tror svenskarna är mer toleranta och tillåtande än VI:s ledarredaktion kanske skulle önska. Och då kvarstår ett läge där familjepolitiken enbart blir en black om foten för högeralliansen. Den organiserade kampen mot att samkönad kärlek ska kunna erkännas fullt ut av samhället är ett av de kanske tydligaste uttrycken för detta. Och ett skäl att rösta rött i höst, så gott som något.

Trängselskatten fungerar – säg ja till miljöavgifter

Den 31 juli avslutas försöket med trängselskatt i Stockholm. Den utökade kollektivtrafiken rullar visserligen på till slutet på året, men redan nu är det alltså läge att börja summera en modell med både avgifter och fler bussar. Och den 17 september i år kommer Stockholmarna får säga sin mening och avgöra frågan i en folkomröstning.

Själv tycker jag att tre huvudargument har utkristalliserat sig, och att de sammanfattande utvärderingarna på punkt efter punkt understyrker dessa.

• Bort med trängsel på gatorna. Det finns inget annat sätt att drastiskt minska trängseln på våra gator. Varken vägbyggen eller andra modeller fungerar tillräckligt bra. Och trafikminskningen på över 20 procent har hållit i sig över hela försöket, även om det som alltid varit fler bilar även denna maj än denna januari.
• Bättre miljö. Utsläppen har minskat. Genom försöket har vi tagit historiskt stort ansvar, både för vår närmiljö och för vår framtid. Utvärderingarna sätter också siffror på detta.
• Mer kollektivtrafik. Först en tilläggstrafik lita stor som Malmö stadstrafik. Därefter ytterligare 200 miljoner till bland annat trygghetsskapande åtgärder. Men permanentade miljöavgifter kommer vi att mer resurser till att stärka denna livsviktiga infrastruktur för Stockholm och stockholmarna.

Dessutom är det samhällsekonomiskt lönsamt. Beräkningar visar på en investering som har betalt sig på bara några år – en rekordsnabb tid i dessa sammanhang. Opinionen har också svängt till det mer positiva, och kritiken låter allt mer bitter och förvirrad.

Men än är det inte över. Så alla stockholmare som faktiskt vill bo i en modern stortstad som är ett internationellt föredöme – glöm inte att rösta ja, och att dra med dig så många du orkar till valurnan. Det får bli en liten sommaruppmaning från mig till er.

Glad midsommar från betongen

En dålig mage har förvandlat ett påtänkt firande i skärgården till en stilla hemmakväll i Hässelby strand. Men jag vill ändå passa på att önska alla er därute en riktigt trevlig midsommar. Och så komma med några lästips.

• Enn Kokk skriver om Dixie Chicks. Jag skrev tidigare kort om tjejcountrygruppen från Texas, Enn gör det längre och bättre.
• Fredriks nya engelskspråkiga Bajenblogg är – för er som inte upptäckt den än – ett måste för alla oss som vet att den riktiga fotbollen börjar när VM är över. Mest för bajare, men å andra sidan, är vi inte alla det?
• och apropås fotboll så kan jag inte låta bli att tipsa om den här reflektionen från allas vår Dag Larsson. Om föräldrar som väntar med att åka till akuten med sina sjuka barn tills matchen är över. Skrämmande, men lite roligt ändå.
• sedan är ju alltid en stunds surfande på Paggan for president alltid att rekommendera, om vädret inte tillåter några utomhusaktiviteter. Slår regnfilm, alla dar i veckan. Och så har dom ju rätt, i sak.

Trevlig helg på er allesammans. Dont drink and drive!

Klarar jag bloggtestet i tolv steg?

Via Jonas hittar jag en artikel i Internetworld som beskriver tolv steg till en framgångsrik blogg. Och då kunde jag inte låta bli att testa mig själv. Hur proffsig bloggare är jag, egentligen?

Artikeln hittar du här. Och när jag bedömer mig själv mot de tolv stegen så blir det så här:

1. Klargör ditt syfte
Hyfsat. Jag skriver för att det är kul. Ett sätt att få ut mina personliga politiska tankar. Hoppas kunna bidra till att stärka socialdemokratiska tankar och idéer på nätet. Blir glad om jag får hyfsat med träffar, och när jag märker att folk tagit intryck av vad jag skrivit. Jag vet vad jag vill. Så det blir godkänt.

2. Bestäm inriktning
Rätt uppenbart att det är politiken som gäller. Försöker skriva lite kultur och allmänna betraktelser också, men det är de politiska kommentarerna som är bloggens kärna. Och det är de som genererar träffar/kommentarer. Godkänt, men inte MVG eftersom jag tycker jag spretar en del alltjämt.

3.Välj bloggverktyg
Det första riktigt underkända momentet. Jobbar fortfarande med en ganska en ganska standardiserad bloggspot.com template. Samtidigt trivs jag lite med den. Men vi får se. Här blir det nog bakläxa.

4. Ha en bloggrulle och 5. länka till andra bloggar
Jo. Jag har en hel del länkar. Kan säkert utvecklas. Typ godkänt, men inte mer.

6. Pinga svenska pingsajter
Pingar (ofta) intressant och nyligen. Ligger på bloggtoppen. Så det blir väl typ godkänt, här också.

7. Blogga ofta
Här tycker jag att jag ligger rätt bra till. Tycker det är kul att skriva, och får ur mig en text rätt fort. Ofta är det bara en fundering på tunnelbanan hem eller i morgonduschen som jag präntar ner på några minuter. Väl godkänt, om jag får säga det själv. Även om det också går upp och ner.

8. Mejla inlägg
Har jag aldrig gjort. Jo, någon gång har jag tipsat en kompis när jag skrev något jag själv tyckte var extra fyndigt. Men annars klart underkänt.

9. Kommentera inlägg
Sådär. Jo, det får man ändå säga att jag gör. Godkänt. Åtminstone vissa dagar…

10. Be om länk
Har jag nog aldrig gjort. Jo, förresten, jag förnedrade mig något fruktansvärt för att få hamna på Rebellornas länklista. Men annars underkänt.

11. Tipsa medier
Aldrig gjort. Mitt mediegenomslag (med bloggen, that is) har också begränsat sig till radions bloggkrönika två gånger samt någon notis i socialdemokratiska Stockholmstidningen. Underkänt.

12. Var intressant
Ok. Jag försöker. Vad mer kan man göra?

Så. Vad blir resultatet. Fyra underkända, sju ok (varav två lite starkare och resten med utvecklingspotential) och en jag vet inte. Så jag har lite kvar att göra. Innan jag förändrar världen…

Den socialdemokratiska korruptionen

Varför är historien om en SSU:are på fyllan viktig att återberätta, medan en ledande folkpartists rattfylledom blåser över på några dagar? Jag tror mig veta svaret.

Skandaler sker. Till och från drabbas alla organisationer av att enskilda personer gör bort sig. Det gäller moderaterna, och det gäller socialdemokraterna. Varför är det då en sådan skillnad i bevakning av skandalerna i de två partierna (och innan ni reagerar nu tycker jag att ni ska kolla in det här för lite perspektiv)? Jag tror att det handlar om berättelser.

Berättelsen är skillnaden mellan om någonting är stort och betydelsefullt, eller bara en enskild incident. Berättelsen är det som avgör om det finns ett sammanhang, eller om det som sker är ett undantag. Och från borgerligt håll har man – med viss framgång får sägas – lyckats sälja in berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen.

Jag ska inte ödsla tid åt den, men i korthet kan man säga att den berättelsen bygger på att (s) har suttit för länge vid makten, och därför blivit arroganta, korrupta och trötta. Att sitta för länge vid makten leder nämligen just till detta (förutom i Täby, där är det bara bra.) Och detta lägger man sedan stor kraft vid att sälja in och illustrera.

På detta sätt blir det alltså viktigt och symptomatiskt när SSU åker dit på bidragshanteringen, men fullkomligt ointressant när MUF gör det. För det var ju bara enskilda som dabbade sig i det senare fallet. Medan i det förra handlade det om en arrogant maktkultur.

Idag rapporterar tidningarna om en tung folkpartistisk lokaltrafikpolitiker som åkte fast när han tjuvåkte på ett falskt kort (se här.) Säkert kommer historien att vara glömd om några dagar. För det finns ju inget sammanhang att stoppa in den i. Inga spin-doktorer har suttit i regeringskansliet och funderat ut historien om ”den tjyvaktiga borgerligheten”. Hade det däremot varit en socialdemokrat hade vi fått höra att detta var ytterligare ett bevis på att sossar inte lever som de lär, har blivit maktfullkomliga etc. Och denna personliga tragedi hade inramats i någonting större, ett (skapat) sammanhang.

Berättelsen om den korrupta socialdemokratin är naturligtvis en konstruktion. En väldigt vriden tolkning av verkligheten. Och ett fult sätt att driva politisk kampanj. Men i en tid där borgerligheten vet att den inte kan vinna val på politiken en fullkomligt logisk strategi för dem att ta till.

Frågan är nu om den fungerar. Hittills verkar svenskarna ha genomskådat det hela, i varje fall om vi ser till opinionen. Men först i september får vi det definitiva svaret.

PS: Berättelsen om den socialdemokratiska korruptionen är naturligtvis extra populär i bloggosfären. Och vad detta beror på skulle man kunna skriva ett helt gäng nya inlägg om. Någon som känner sig hågad? DS

Vem ljuger om de 250 miljarderna?

Björn på "Bloggen Bent" fortsätter göra en poäng av att det skulle vara lögn att påstå att högeralliansens på sikt vill sänka skatterna med motsvarande 250 miljarder. Och först trodde jag det berodde på oförstånd. Men sedan upptäckte jag att Björn redan i april i år deltog i en diskussionstråd hos ekonomen Danne Norling som borde ha fått honom att veta bättre. Och då börjar jag fundera över vem det är som ljuger egentligen.

Att anklaga någon för lögn är ett ganska grovt påhopp. En lögn handlar om att medvetet vilseleda någon genom att förvanska sanningen. Att ha olika åsikt om någonting, är inte en lögn. Om jag säger att Star Trek är bättre än Babylon Five, är det inte en lögn (även om det är uppåt väggarna fel.)

Detta vet Björn såklart om. Han har också personligen deltagit i minst en diskussion (hos Danne N som vid gud inte kan sägas vara någon smygsosse, du hittar inlägget här) där han borde ha fått klart för sig att man inte kan bortförklara en sänkning av skattekvoten med tio procentenheter med ”det tar tillväxten hand om” – och med andra ord att resonemanget om 250 miljarder i skattesänkningar håller. Trots det avfärdar han hela argumentationen, inte som osaklig eller felaktig eller möjlig att ifrågasätta – utan som just lögn.

Någon skrev att tidigare sakliga och intressanta bloggar tappade läsvärde så här när det blev valår. Och jag börjar förstå vad det var som menades…

PS: För ett utförligt resonemang om de 250 miljarderna så för jag ett sådant här. Följ gärna kommentarerna också, för ett antal argument både för och emot. DS

Ryktet om bloggosfärens död är nog rätt överdrivet

Att radions bloggkrönika väljer att lägga ner har skapat en viss debatt hos de närmast sörjande. Jag tycker det är synd, men när jag läser vilka förväntningar P1 hade på själva företeelsen med bloggar så blir jag inte överraskad. Om jag trodde att någon typ av metafysisk sanning skulle uppenbara sig varje gång jag surfade in på intressant.se så bleve jag – för att uttrycka sig försiktigt – förmodligen allt som oftast besviken. Och där någonstans verkar grabbarna och tjejerna på Sveriges Radio ha befunnit sig.

Nyckeln till att förstå Internet och den nya tekniken är annars när man inser att poängen inte är att bygga en ny värld, poängen är att få den gamla världen att fungera bättre. Det gör att både drömmande utopister och buttra pessimister tenderar att ha fel. I allra högsta grad gäller detta den så kallade bloggosfären. Det blev inte ett fantastiskt fora för sprudlande nya tankar och idéer som i grunden stöpte om det demokratiska samhället, men samtidigt är det också helt fel att dödförklara den och förklara bloggosfären för meningslös.

En blogg är en form, ett verktyg för kommunikation. Utan ett meningsfullt innehåll blir den ett stort ingenting. Jag tycker att det finns rätt många där ute som är skickliga i att fylla sina bloggar med innehåll. Rätt många av dem hade säkert hittat - och hittar - andra sätt att få fram sitt innehåll än just via bloggen. Men det förtar inte det faktum att de just nu bloggar och gör det bra.

Och rätt mycket är skit. Visst är det så. Samtidigt stör jag mig inte över det, det är väl bara att låta bli att läsa då, och någon annan kanske gläds av en blogg just jag finner meningslös. Ska ett helt media sågas på grundval av att det publiceras mycket skit blir det för övrigt inte särskilt mycket kvar, om ens något. Så det är en märklig diskussion.

Bloggosfären är inte död, men den kommer säkert att se annorlunda ut i morgon. Precis som radio och tidningar kommer att utvecklas. Och vem vet. Någon gång kanske vi också slipper det där förskräckliga ordet – bloggosfär.

Läs också Joel och Jonas syn på saken.

Varför gillar svenskarna sina skatter?

Joakim Stymne skriver idag på SvDs ledarsida om den svenska masochismen. Hans tes är att Sverige är ett land av självplågare som gillar att betala skatt. Nu har jag ingenting mot masochister i verkligheten. Så länge det är fritt och frivilligt så är allt ok, är mitt motto. Men frågan är om det inte finns bättre sätt att förstå svenskarnas vilja att betala skatt än genom sexualpsykologin?

Liknelsen är dock talande. För högern kan en utbredd vilja att faktiskt behålla en hög skattekvot inte förstås på något annat sätt än att det måste vara frågan om en sexuell avvikelse. Nu fattar jag också att man inte ska ta Stymne på orden. Han menar inte att svenska folket på riktigt är ett gäng masochister.

Skribenten erkänner också att ”[d]et är i sanningens namn inte bara ett uttryck för masochism att utfästelser om sänkta skatter ofta ses som hot snarare än löften.” Istället utvecklar han: ”Varje svensk, låg- som höginkomsttagare, är insnärjd i ett livslångt finmaskigt nät av transfereringar och offentligt finansierade tjänster.” Och här någonstans i en bisats börjar vi kanske närma oss pudelns kärna.

För även om våra perspektiv är helt olika kommer vi till samma slutsats; svenskarna gillar sina skatter eftersom de tjänar på dem. Raseras trygghetssystemen kommer vi att behöva skaffa privata försäkringar för att täcka upp. Om den offentliga välfärden stryps åt kommer vi att behöva betala för att uppnå en schysst kvalitet i en privat välfärdssektor. Och det vi får igen i form av skattesänkningar på gungorna kommer att ätas upp av avgiftshöjningar på karusellerna.

Stymne stör sig på detta, utan att riktigt kunna förklara varför. Istället för att komma med rationella argument avfyrar han en hel kanonad med känslomässigt artilleri mot högskattesamhällets psykologi. Att jag omfattas av en obligatorisk offentlig sjukförsäkring istället för att jag tvingas teckna en privat, förvandlar mig tydligen till ”klient” och detta är tydligen väldigt dåligt.

Jag är för ett högskattesamhälle. Inte för att jag tycker det är kul att betala skatt (för det gör jag inte, lika lite som jag tycker det är kul att betala hyra), utan för att det finns möjligheter att uppnå en hög grad av jämlikhet i ett sådant. Och för att det väldigt ofta är rationellt att göra saker tillsammans istället för var och en för sig själv.

Dessutom fungerar det. Det är bara att se till högskatteländer som Sverige och Danmark och hur vi står oss i den internationella konkurrensen. Och man behöver faktiskt inte vara masochist för att uppskatta en schysst ekonomisk tillväxt.

PS: Stymne lyckas också väva in trängselskatten i sitt resonemang. Det ökande stödet för den ses som ett exempel på att även stockholmarna är masochister. Jorå. Det kan också vara så att man helt enkelt inte gillar att sitta i kö. Frågan är alltså vem det är som är masochist, när allt kommer omkring. DS

Varför finns folkpartiet?

För tre-fyra år sedan kunde folkpartister på fullt allvar tro att partiet skulle kunna inta rollen som det ledande borgerliga partiet. Idag grusas den drömmen i opinionsundersökning efter opinionsundersökning (senast i dagarna.) Och frågan man måste ställa sig är; varför finns egentligen folkpartiet?

Liberalismen har genom historien varit ömsom en vänster-, ömsom en högerrörelse. Det var förra sekelskiftets liberaler som tillsammans med socialdemokratin tog strid för demokrati och allmän rösträtt. Går vi längre tillbaka kan vi se hur liberalismen som historisk/politisk kraft uppstod i konflikt med den tidens överhet. Det svenska folkpartiet har också varit ett parti för en progressiv medelklass, och välfärdsstaten har ofta varit ett gemensamt intresse med exempelvis socialdemokratin. Men folkpartiet har samtidigt varit ett utpräglat borgerligt parti, som kraftfullt tagit avstånd från socialism och kommunism.

Alltså, å ena sidan vänster i meningen att vara för social välfärd och utjämning, å andra sidan höger i meningen brinnande antisocialister. ”Välfärd utan socialism”, stod det väl till och med på en valaffisch vill jag minnas. Men sedan dess har tre saker hänt.

Till att börja med har kommunismen rasat samman. Vidare så har det gamla högerpartiet (moderaterna) i retoriken rört sig mot mitten och försöker låtsas som om de också är för välfärden. Och för det tredje har de gamla socialliberalerna gått åt höger i ett försök att på danskt manér bli det dominerande borgerliga partiet.

Strategin från Leijonborg och kompani var utan tvekan att gå in och ta över moderaternas gamla roll. För att nå dit kastade man bort vad som var partiets adelsmärke, positionen till mitten i svensk politik. Och hade inte moderaterna lyckats restaurera sig efter katastrofen med Lundgren hade detta mycket väl kunnat lyckas. Men nu gjorde det inte det. Och då är frågan. Vad finns egentligen kvar?

Svenskt partiväsende är segt och i den meningen konservativt. Är du väl på insidan får du en hel del fördelar i form av partistöd och liknande. Därför kommer säkert folkpartiet finnas kvar för lång tid framöver. Men det är en organisation utan mål eller mening. Inte längre en borgerlig grindvakt från vänster, men heller inte ett parti som kan övertrumfa moderaterna på högerkanten. Kanske kan man ta flirtarna med främlingsfientliga element några steg till, mobilisera ytterligare på ”integrationsfrågan.” Men det är i sådana fall en djupt tragisk utveckling och frågan är hur länge dagens folkpartister kommer att orka vara kvar i ett sådant parti.

Som socialdemokrat är jag kluven inför utvecklingen. Å ena sidan tycker jag att det är tragiskt att ett parti jag tidigare kunde respektera går bort sig i högerpopulism. Å andra sidan öppnar det upp möjligheter för en progressiv socialdemokrati att närma sig nya väljar- och sympatisörsgrupper. Och frågan är om inte det senare trots allt uppväger, när allt kommer omkring.

Skön sommarmusik

Det härliga med att ha en blogg är att man kan skriva om vad som faller en in utan att det behöver ha någon som helst typ av allmänintresse. Jag menar, strunta i att läsa om ni inte bryr er. Så bara för den sakens skull ska jag här komma med några ytterst personliga musiktips, en sorts "det här vad Johan har på i iPoden just nu" för den som kan tänkas vara intresserad.

• Dixie Chicks ”Taking the long way”. Tillhör den grupp – det finns säkert ett nedsättande namn för oss – som upptäckte Texasgruppen först efter det berömda anti Bush-uttalandet i London häromåret. Men eftersom jag faktiskt är rätt svag för countrymusik och Emmylou Harris sjöng med på ett spår på förra plattan så fastnade jag. Och den nya är riktigt bra, inte så mycket country utan mer rock men Natalie Maines sjunger gudomligt och jag ryser fortfarande varje gång jag hör singeln ”Not ready to make nice”.

• Thelonius Monk quartet and John Coltrane at Carnegie hall. Fick tipset av Ingemar för några dagar sedan, och har inte ångrat mig en sekund sedan jag gjorde köpet. Riktigt bra jazz från slutet av 50-talet där de två legenderna följs åt av Ahmed Abdul-Malik på bas och Shadow Wilson på trummor. Ärligt talat, bara att trummisen heter Shadow Wilson borde få vem som helst att fatta hur coolt detta är.

• Ur skivsamlingen har jag dessutom på sistone rätt ofta dammat av en dubbelskiva där Borodinkvartetten spelar Sjostakovitjs stråkvartetter (nummer ett till tretton.) Har tidigare utvecklat lite tankar om den ryske mästerkompositören, och Borodinkvartetten i sin orginalsättning går inte av för hackor. Det här är för de långa sommarkvällarna på balkongen. Utgivet på Chandos.

• Och på tal om sena kvällar på balkongen så finns det ju få som slår Lars Gulin. Den gotlandsfödde jazzlegenden är liksom definitionen av det vackert vemodiga med den svenska sommaren. Exempelvis samlingsskivan ”fäbodsjazz” som säkert går att få tag i för en spottstyver rekommenderas varmt till den oinvigde.

Ungefär så ser det ut. Och eftersom du har läst ända hit antar jag att du inte tyckte det var helt ointressant, ändå.

Nu förstår jag varför alla tycker Ljungberg är så sexig…

Är alldeles matt. Det var alldeles för likt. Sverige harvar och harvar men ingenting lyckas. Bollen vill liksom inte in. Och det spelar faktiskt ingen roll att du dominerar spelet, att du är det bättre laget, att statistiken säger si eller så. Det enda som spelar roll är hur många mål du gör.

Mål. Som det Ljungberg nickade in. I slutminuterna. Till exempel. Och som sagt. Jag är alldeles matt. Tror knappt jag orkar mer. Det är inte bara spelarna som blir svettiga av det där med fotboll…

Moderat miljöpolitik suger

Svenska naturskyddsföreningen har granskat riksdagspartiernas miljöpolitik. Och när det kommer till moderaterna blir det ord och inga visor. ”Moderaterna håller inte ens det lilla de har lovat. Det är de som sticker ut väldigt extremt här. Det oroar oss om det blir en borgerlig seger. En borgerlig miljöpolitik vore katastrof” säger SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson (se mer här.)

Inom högern finns det uppenbarligen de som också är oroade. Både från centerpartistiskt och från kristdemokratiskt håll kommer kritik. Hittills verkar ledningarna inte riktigt ta det på allvar. Istället gör de fyra partiledarna en stor poäng av att man inte tänker göra något med kärnkraften åt något håll under nästa mandatperiod (verkligen modigt…)

Miljöfrågan kan bli högeralliansens akilleshäl. Både i Stockholm och i landet. Fortsättning lär följa...

UPPDATERING: Naturskyddsföreningen sågar också den energiöverenskommelse högeralliansen lyckats prestera under dagen, se här. Och själva rapporten hittar du här. SLUT PÅ UPPDATERING.

Marxism, IB och en socialdemokratisk legend

Ibland surfar man runt och hittar blogginlägg som får en att häpna. Då och då för att de är så urbota dumma, men lika ofta för att de håller en sådan vansinnigt hög kvalitet som du (trots allt) inte förväntat dig att finna på en blogg. Ett av de sistnämnda slaget står den socialdemokratiske legenden Enn Kokk för när han häromdagen en gång för alla gör upp med sin egen IB-historia, och dessutom mest sådär i förbifarten på ett alldeles lysande sätt hinner med att redogöra för både socialdemokratins och sitt eget förhållande till marxismen.

Enn Kokk är en sorts ”old school” socialdemokrat som jag inte kan låta bli att imponeras av. Bildad, beläst och med en integritet som bara matchas av den orubbliga lojaliteten med partiets grundläggande idéarv. Hans CV är långt som en arm (du finner det här) men han har i någon mening funnit centralt i socialdemokratin mellan anställningen på partistyrelsen 1968 och pensioneringen 2002. Därförinnan var han bland annat aktiv i den socialdemokratiska studentklubben i Uppsala, Laboremus.

Och nu har han börjat blogga. En av hans många fans är vänsterpartisten Ali Esbati. Och det är en förflugen kommentar från denne som får Enn Kokk att fara ut i det inlägg jag refererar till. I korthet kan man säga att Ali anklagar Enn för att ha varit personligen inblandad i IB-affären, något som den senare (naturligtvis) förnekar. Dessutom hinner han alltså med att dels politiskt positionera sig själv, dels (i en kommentar) kortfattat gå igenom socialdemokratins förhållande till marxismen. Men jag ska inte orda mer om detta. Läs inlägget istället (ja, det är långt, men det är värt det.)

Man behöver inte hålla med om varenda stavelse, men det här är inte bara läsvärt utan av en riktigt hög klass. Inspirerande, minst sagt. När jag blir pensionär ska jag bli som Enn Kokk. Och fram till dess är det bara att kämpa på för mer av folkbildning och idédebatt inom rörelsen som den är.

Dag Larsson räddar världen. Sort of…

Rapport från stockholmspolitikens hjärta: Stockholms läns landsting har för en stund sedan fattat beslut om att säga ja till landstingsstyrelsens förslag till avtal med staten om genomförandeplan för Citybanan. Så nu är det mer eller mindre klart att sätta spaden i marken för en jättelik infrastruktursatsning syftande till att få ordning på tågtrafik både i och genom regionen.

Styrelsens föredragande Dag Larsson (s) såg märkbart nöjd ut. Det är något visst med stora infrastruktursatsningar. Tror jag ska ta och smyga förbi landstingsrådets arbetsrum och se om det vankas segerfest…

Hetta (om Neo, Citybanan och min balkong)

Känner mig som mitt i en Ed McBainroman. Hoppas bara jag ska slippa alltför mycket av brutala mord och oprovocerat våld när värmen väller in över min stora stad bara. Men det är fruktansvärt varm och egentligen borde man inte klaga men det är verkligen fruktansvärt varmt.

Problemet med temperaturen är att det blir svårt att koncentrera sig på skrivandet. Eftersom jag precis inhandlat nya Neo drabbar det några av de knivskarpa reflektioner och djupa analyser av den jag tänkt förgylla bloggosfären med. Istället känner jag bara för att fly lägenhetens instängdhet i någon sorts halvt desperat jakt på åtminstone en gnutta frisk luft. Och i ärlighetens namn var den inte så där överdrivet upphetsande heller. Neo.

I morgon sammanträder landstingsfullmäktige. Det värsta med att sitta inspärrad i fullmäktiges plenisal är att man kan se sommaren utanför genom de högt belägna fönstren. Nu säger jag inte att landstingspolitik inte är det roligaste som finns eller att det att få delta i den spänstiga debatten inte skulle vara belöning nog (för jag tycker faktiskt det, ärligt, att det är kul med politik) men ändå. Man. Kan. Se. Sommaren. Utanför.

Det kanske viktigaste beslutet på fullmäktiges dagordning imorgon är godkännandet av genomförandeavtalet för byggandet av Citybanan. Som det står i landstingsstyrelsens förslag till beslut;

”Överenskommelsen om Citybanan är ett stort språng framåt för en bättre kollektivtrafik och ger förutsättningar för att uppfylla riksdagens miljömål stärker hela regionens utveckling. Citybanan kommer att förkorta restiderna, vilket kommer att ge fler jobb och ökad tillväxt. Förutsättningarna att bo och arbeta i hela Mälardalsregionen förbättras avsevärt. Inget annat svenskt järnvägsprojekt ger för all framtid en så stor nytta för tågtrafiken nationellt, regionalt och lokalt, som Citybanan.”

Om detta ska jag debattera och rösta imorgon. Vilket faktiskt känns som en rätt rimlig ursäkt för att missa lite av sommaren. Men nu får det vara nog med politik. Dags att hälla upp ett stort glas saft och äntra balkongen, njuta av att det faktiskt är en av de där fantastiska svenska kvällarna när man fortfarande har fog att klaga på värmen fast klockan börjar närma sig nio.

Ny skön bloggarkompis

Har precis lagt upp en länk till helsköne bloggaren Ingemar EL Göransson här till höger. Ingemar jobbar med kulturfrågor på LO och kommer från Linköping. Förutom kloka politiska tankar bjuder Göransson också på en hel del kulturella tips och reflektioner. Väl värd att besöka.

Och just det. Jag kan bara inte låta bli att tipsa om Ingemars lista över 101 skivor du inte klarar dig utan. Mycket blues, jazz och rock med klar fokus på nordamerikansk musik. Om du någonsin varit utan idéer på vad du ska köpa när du står där i beg skivbutiken och gräver så är den tiden över nu. Bara så du vet.

Krig är fred, självmord är terrorism

När tre fångar på Guantanamobasen tar livet av sig – utan att skada någon annan – anklagar väletablerade högerbloggaren Dick Erixon dem för terrorism. En tragiskt akt i desperation blir till ett ondskefullt illdåd, syftande till att dupera naiva västerländska massmedia.

Dick Erixon skriver;

”Syftet den här gången är att vinna propagandapoänger i västvärldens vänstermedier som på nytt tar chansen att spy sin galla över USA. Och självfallet uppfyller Sveriges Radios ekoredaktion terroristernas varje önskemål … Det börjar bli plågsamt tydligt att terroristerna känner våra massmedier - västvärldens svagaste punkt - bättre än vi själva. De utför exemplarisk psykologisk krigföring i syfte att undergräva vår moral och uthållighet.”

Alltså. Tre människor av kött och blod tar livet av sig. De sitter fängslade under minst sagt tvivelaktiga former, utan att veta vad de anklagas för, utan att ha haft möjlighet att försvara sig. Dick Erixon definierar deras självmord som ett angrepp, som psykologisk krigsföring mot"vår moral och uthållighet". George Orwells 1984 känns plötslig skrämmande nära.

Andra skriver bra om detta, exempelvis Wille och Bulten i Bo.

När vänstervågen dog i Göteborg

För fem år sedan dog en svensk vänstervåg i Göteborg. Efter kravallerna var inget riktigt sig likt. En rörelse som skulle kunna ha blivit en bred massrörelse förlorade sitt moment. Än idag lever svensk vänster i vid bemärkelse i skuggan av Göteborg.

När Stockholms fria tidning i går ägnade uppmärksamhet åt Göteborgskravallerna är det av naturliga skäl främst det polisiära ingripandet och rättsliga efterspelen de fokuserar på. De politiska konsekvenserna behandlas kort och klämkäckt på ledarplats. ”Men toppmötet 2001 tog inte död på kampen för en bättre värld”, skriver Stefan Villkat och fortsätter ”Fem år efteråt är bredden i den politiska kampen fet och välmående.”

Jag menar alltså att det finns anledning att ifrågasätta detta. Villkat själv ger mig vatten på min kvarn när han längre ner i samma ledare fortsätter (om dagens rörelse): ”Var och en gör sin grej, men de stora schackdragen verkar ingen av oss ägna sig åt.” Dessutom, skulle jag vilja tillägga, sker detta på marginalen och i utkanten av svensk politik och inte – som runt millenieskiftet – i dess absoluta mittfåra.

Någon gång i slutet av 90-talet blev jag involverad i att starta upp Attac i Sverige. Ambitionen då var att skapa en verklig bredd runt de globala rättvisefrågorna. Därför var sådana som jag (sosse), men även aktiva i kyrkan och i andra breda progressiva rörelser viktiga. Jag vet att de som då höll i trådarna (företrädesvis vänsterpartister) ansträngde sig för att inte ge ”tokvänstern” för stort eller alls något inflytande.

Och inledningsvis lyckades detta. Attac klarade trots det militantklingande namnet av att bli en samlingspunkt för en bred freds- och rättviserörelse. På Stockholms universitet där jag läste just då kunde man höra hur snacket gick runt fikaborden – vanliga studenter som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva ”aktivister” började ända känna att ”man kanske borde göra någonting”. Och mediehypen ska vi inte tala om…

Allt detta ändrades efter Göteborg. Hur mycket som skulle ha hänt ändå när nyhetens behag klingande av vet jag inte. Men en förändring skedde i media och i det allmänna medvetandet. Oavsett om det var polisen eller demonstranterna som gjorde fel så kom politisk aktivism och globalt engagemang efter de där förödande junidagarna att kopplas samman med en rånarluva och en kastad gatsten. De breda lager som var rörelsen hopp drog öronen åt sig.

Jag ser ibland att Attac fortfarande håller på. Det är bra, och det verkar vara sunda människor som är aktiva. Personligen var det mer tidsbrist och ett tilltagande partipolitiskt engagemang som fick mig att lämna organisationen. Men för en korrekt historieskrivning och en möjlig förståelse av det politiska klimatet i dagens Sverige går det inte att gå förbi Göteborg och de konsekvenser ett fåtals agerande där nere fick för en bred vänster, ja för alla oss andra.

DN är högervriden

Professor Kents Asp från JMG i Göteborg presenterar idag en del av den nionde medievalsundersökningen på (lustigt nog) DN-debatt. Det är en stor vetenskaplig genomgång av hur medierna skildrar svensk rikspolitik. Och resultatet är slående om än inte överraskande – medierna skildrar högeralliansen mer positivt än samarbetspartierna och (s), och det är DN som står för den tydligaste perspektivförskjutningen.

Själv har jag både DN och svenskan på morgonen och har en längre tid slagits av hur mycket fräschare den senare känns i nyhetsvärdering och redigering. Däremot har jag känt mig lite skeptisk mot dem som kategoriskt pratar om mediernas högervridning. Kent Asps undersökning får mig faktisk att börja ompröva den inställningen.

Det blåser uppenbarligen högervindar i svensk massmedia. Men jag är fortfarande optimist. Jag tror att det finns tillräckligt många publicister därute för att en undersökning som den Asp presenterar ska kunna fungera som en väckarklocka. Och att redaktionerna nu tar sitt ansvar och ser till att vi går in i en valrörelse där de olika alternativen svenskarna har att ta ställning till skildras på ett balanserat och likvärdigt sätt.

Sveriges skarpaste skribenter (nästan hela listan)

Ibland tycker jag att det äras för lite de som äras bör. Tänkte därför passa på att dra mitt strå till stacken och lista vilka jag tycker är Sveriges fem förnämsta politiska skribenter.

De är – ta ta - med början på plats fem:

5) Henrik Brors
DNs politiska analytikers storhet ligger egentligen inte i de knivskarpa analyser och pedagogiska klargöranden han outtröttligt levererar. Nej, Brors största styrka är som flyhänt stilist och humorist. Det är kul att läsa vad Henrik Brors har att säga om världen. När de samlade skrifterna kommer ut i bokform – och det kommer de att göra – får Liza Marklund och de andra på piratförlaget akta sig. Här pratar vi bestseller och kioskvältare.

4) Hanne Kjöller
Även nummer fyra på listan återfinns på DN, den här gången på ledarsidan (vilken skiljer sig från nyhetsplats i det att den öppet deklarerar sin politiska ståndpunkt.) Hanne kännetecknas främst av sin höga lägstanivå och journalistiska integritet. Aldrig att hon inte kollar upp en faktauppgift eller slänger sig med ett slaskigt argument. Som en av få har hon också med osviklig pedagogisk fingertoppskänsla lyckats förklara det självklara i att det offentliga bör minska sitt åtagande på alla områden utom vad gäller kirurgisk bekämpning av övervikt. En riktigt bragd som ger henne en gjuten plats i framtidens politiska historieböcker.

3) Ulf Nilsson
Mestadels på Expressen. Under en yta som först kan verka banal och enahanda döljer sig en av svensk politiks mest postmoderna och dunkelt motsägelsefulla intellektuella. Kärnan i hans budskap kan sammanfattas i att människor tar för lite eget ansvar, och det är statens ansvar att det är på det sättet. Ur detta gåtfulla förhållande kan han sedan spinna otaliga närmast poetiska betraktelser. Lysande.

2) Lotta Gröning
Det finns de som misstar Gröning patos och auktoritetskritiska hållning som gnäll och småsur negativism. Ack så fel de har! Här pratar vi en verklig folkets företrädare. Lotta Gröning vet vad den lilla människan tycker och tänker. Hennes empati är så ofantlig att den nästan når bibliska proportioner. Med sina funderingar och kluriga ifrågasättanden sätter hon kniven mot strupen på alla korrupta högeravfällingar av olika partifärg som inte inser det riktiga med att … ja. Ärligt talat så är hon mest mot. Men hon är det i folkets namn.

1) Johan Stael von Holstein
Krönikör, universalgeni. En värdig vinnare av förstaplatsen. Med genomtänkt konsekvens, ödmjukhet och stor respekt för fakta och sanning har denne litterära gigant tågat in i den svenska politiska offentligheten på ett sätt som närmast leder tanken till Strindberg. Att han inte redan begåvats med Nobels litteraturpris kan bara förklaras med graden av korruption i den svenska såssestaten. Johan är nummer ett. När man tänker efter, så behövs det egentligen inga andra. Något som skribenten utan att tveka säkert själv skulle skriva under på.

Det var min lista. Och ja. Jag är född på sjuttiotalet.

Den svenska nationalismen

Ungefär en månad efter attackerna på World Trade Center satt jag i New York och pratade nationalism med en kvinna som själv hade sin arbetsplats på Manhattan. Hon hade varit på semester i Sverige, och imponerades av den svenska patriotismen. Var man än rörde sig i landet såg man svenska flaggor, menade hon, här i New York har vi inte haft det så. Nu, efter attackerna, lär vi oss att bli mer som ni.

Uttalandet överraskade såklart vår svenska delegation. Att svenskar skulle vara mer patriotiska än notoriskt flaggviftande jänkare! Men om man tänker efter är det inte en så konstig iakttagelse. Åk ut i skärgården, eller på landsbygden, och du kommer att få se rad efter rad av svenska flaggor stolt vajande för vinden. Ja, det räcker nog med vilket villaområde som helst för övrigt. För att inte tala om när det vankas fotboll eller hockey eller tom schlagerfestival.

Däremot så är vi rätt blinda för vår egen nationalism. När vi ska fira nationaldag tar vi – lite symptomatiskt – efter ett annat land (Norge) och försöker vara som de. Jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att integreras i detta land, när inte ens vi själva kan säga rakt ut vad det är som är känsligt att kritisera och vad som är okej. Här är vi så toleranta och tillåtande, bara du inte pratar illa om den svenska naturen, typ. Och att säga att Sverige inte är världens bästa land får man bara göra om man är infödd (då är det däremot rätt okej, till och med lite svenskt att gnälla på staten och skatterna.)

Nåväl. Några reflektioner i all enkelhet, såhär på nationaldagens sluttamp. Som också innebär slutet på min två veckor långa semester. Dags att krypa till sängs och förbereda mig på en lång och slitig arbetsvecka. Med mig i sängen tar jag Jim Cullens ”Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. and the American Tradition”. Kopplingen mellan den och inlägget i övrigt får ni fundera över själva.

God natt!

Bör man kommentera kommentarer?

Johan Ehrenberg sa något tankeväckande på NätRot06. Han tyckte att vi som bloggare inte skulle vara så stingsliga med att alltid få sista ordet. Jag har brottats lite med detta sedan dess. Bör man försöka kommentera alla kommentarer man får på sin blogg, eller är det bäst att låta bli?

Själv gör jag lite olika. Dels av praktiska skäl, naturligtvis. Men inte bara. För det är en avvägningsfråga. Ibland kanske man kan låta en kommentar som bestrider det man själv sagt stå oemotsagd, låta argumenten tala för sig själva. Eller ses det som feghet, som att man ”ger upp”? Jag vet inte. Samtidigt känner jag ibland att jag kommenterar kommentarer bara för att jag blir provocerad, fast jag egentligen kanske borde låta bli.

Hur ser jag själv på saken när jag kommenterar på andras bloggar? Jag tycker nog det är trevligast att bli bemött. Men att inte bli det innebär ju inte att bloggägaren tycker det jag skrev var ointressant eller tråkigt. Nödvändigtvis. Eller att hon höll med rakt av heller. För den delen.

Jag tror jag ska försöka ta lite intryck av Ehrenberg, och inte nödvändigtvis gå i hård polemik med alla som uttrycker avvikande åsikter på min blogg. Samtidigt tycker jag faktiskt att den levande diskussionen är en stor del av själva nöjet. Så en och annan långtråd hoppas jag att det blir, även i framtiden. För det är ju faktiskt rätt kul det där med att pröva sina argument. När det kommer till kritan.

PS; det är ju nationaldag idag men jag har i ärlighetens namn tagit det mest lugnt och samlat mig eftersom detta är min långsemesters sista dag. Förra året dock, då var det ett himla röj. Kolla här bara, så får ni se... DS

Kommer nätpiraterna gå samma väg som Frihetsfronten?

Nyliberala frihetsfronten splittrades någon gång på nittiotalet mellan de drogliberala som mest ville sälja/konsumera knark, och ideologerna som mest ville diskutera filosofi och skriva långa avhandlingar om kapitalismens förträfflighet. Frågan är om inte en liknande utveckling med nödvändighet måste ske även bland fildelare och nätpirater.

Det finns idag mängder av politiska rörelser som mest går ut på att legitimera någon form av brott. Det kan handla om att planka på tunnelbanan, fuska med a-kassan eller att dela filer på Internet. Problemet med alla sådana rörelser är naturligtvis att de drar till sig en och annan som är mer intresserad av själva brottet än av den ideologiska överbyggnad rörelsens ledare utan tvekan är besjälade av (oftast, tror jag, åtminstone, kanske.)

Så när Frihetsfronten drev svartklubb i protest mot den statliga alkoholpolitiken hände det väl att en och annan hängde där utan att ha detaljstuderat de nyliberala urkunderna. Och det var väl kul, får man anta, fram till en viss gräns. Men någonstans blir det ett verkligt problem för de med äkta politisk övertygelse.

Problemet för ”ideologierna” – vilket visade sig i Frihetsfrontens fall också, får man väl säga – är att när de kriminella kastas ut tappar rörelsen också mycket av sin lyskraft. Det är helt enkelt mycket roligare att dricka svartsprit i slakthusområdet än att dryfta den ideologiska grunden i Ayn Rands prosa eller ens frihetsbegreppet som sådant. Det kriminella elementet är helt enkelt en grundläggande del av attraktionskraften i dessa rörelser, och när det försvinner blir rörelsen mycket mindre intressant.

Ska vi någonsin få en vettig diskussion om upphovsrätt i det här landet så krävs det dock en skilsmässa mellan de som verkligen och seriöst vill lyfta dessa frågor, och de som bara är intresserade av att få ladda ner gratis på nätet. Idag tyder inte särskilt mycket på att något sådant är på väg att hända. Och priset för en upphovsrättslig rörelse som erkänner att vi kanske kommer att behöva betala för kulturen och forskningen, även imorgon, blir som sagt högt.

Det är lite synd. För när jag under den senaste tiden deltagit i en hel del upphovsrättsliga diskussioner finns det onekligen en hel del intressant att lyfta, och en hel del tänkande människor som har en hel del klokt att säga. Men så länge de befinner sig i skuggan av en piratflagga är det nog rätt många som inte ens kommer att ta sig tiden att ens lyssna på dem, än mindre försöka förstå.

Varför hyllar vänstern the Pirate Bay?

Kaxiga idealister eller slemma kapitalister – uppfattningen om vilka killarna bakom the Pirate Bay egentligen är går isär. Och kanske är det ointressant - frågan om hur polisen agerade under förra veckans stora snackis har helt klart andra dimensioner. Men när en av sidans huvudmän Fredrik Neij får stående ovationer på en manifestation ordnat av bland annat LUF och Ung Vänster måste man ändå fråga sig; vem är han egentligen som hyllas?

På Jinges blogg hittar jag referenser till denna artikel (skriven av Per Brumark som visserligen inte är någon vän av fildelning men som ändå måste anses vara en seriös skribent) på nättidningen Realtid.se. I den målas en mörk bild upp av verksamheten. Det är stora reklamintäkter, ekonomiskt stöd från sverigedemokrater och reklam för sexsidor med minderåriga. I en annan artikel (se här), understryks flera av poängerna, bland annat i ett bandat telefonsamtal mellan Brumark och reklamsäljare för Pirate Bay.

Neij och kollegor har haft en väldigt hög svansföring vad gäller den egna verksamheten (se bland annat den brevväxlingen med representanter för olika bolag som upplever att de fått sin upphovsrätt kränkt som refereras till här). Deras tes går i korthet ut på att eftersom de inte själva bedriver någon fildelningsverksamhet utan bara länkar till dem som gör det så kan de inte anklagas för något brott. Om detta resonemang håller lär avgöras i rätten framöver. Personligen känner jag mig allt annat än säker på det, utan att vara jurist tycker jag att det borde finnas ett antal sätt att komma åt en sådan uppenbar uppmuntran till lagbrott som piraterna stått för.

Men sammantaget. Vi har alltså några killar som tror sig ha kommit på ett skitsmart sätt att runda lagen, som uppenbarligen inte har några betänkligheter vad gäller att göra reklam för till exempel sexsidor med unga tjejer (annat än rent ekonomiska, när svenska annonsörer ville det plockade de bort sexannonserna från just den svenska versionen), och som trots vad de själva försöker framhålla vad det verkar tjänar en rätt bra slant på sin verksamhet. En verksamhet som dessutom stöds av pengar från främlingsfientliga krafter. Och dessa hyllas på en manifestation där bland annat Ung Vänster medverkar!

Det är för jäkligt att helt oskyldiga människor och företag fått sina hemsidor nedsläckta tack vare polisens ingrepp. Där kan jag verkligen hålla med kritikerna. Men i övrigt både borde en och annan ta sig en funderare över vilka det egentligen är man väljer att hoppa i säng med.

PS; Fredrik Neijs tal - som gav upphov till applåderna - finns återgivet här. Och han säger ingenting varken om intäkter, porrannonser eller vilka som sponsrar sidan. Om nu någon undrade... DS

Vilka kommer att dominera framtidens bloggosfär?

Hur kommer framtidens bloggosfär se ut? Kommer det fortsatt vara en blandning där de flesta som idag ändå är amatörer, eller kommer vi att få se en annan ordning? Och i sådana fall, hur ser den ut?

Vilken roll har pionjärerna när landet civiliserats? Tanken slog mig häromdagen och är värd att hänga kvar en stund vid. För hittills tycker jag att man kan likna bloggosfären vid ett otämjt land, där det är upp till var och en att slå sig fram. Är du duktig, skriver du bra och intresseväckande så kan du lyckas.

Men till och från så dyker det upp en diskussion om vad en ”riktig” bloggare är. Kritiken brukar riktas mot journalister och andra ”proffs”, som kombinerar sin vanliga gärning med att också skriva regelbundet på nätet. På ett plan kan detta tyckas vara en fullkomligt ointressant kvasidiskussion. För ärligt talat, vem bryr sig om vem som är en ”äkta” bloggare eller inte? Men under ytan handlar det – tror jag – om någonting annat. Nämligen om makt.

Bloggosfären hittills har varit lite av amatörernas julafton. Spärrarna för att ta sig in – att starta en blogg – är obefintliga. Och sedan är det upp till dig. De ”oäkta bloggarna” hotar denna ordning. Inte genom att finnas till, för det kan det väl få göra. Utan genom att antyda ett embryo till något annat, en ”ny bloggosfär”. Och det är inte säkert att de som varit starka i den gamla behåller sin position i den nya världen.

Hittills har oron visat sig obefogad. Vad som är ”makt” i bloggosfären är visserligen väldigt diffust och svårgreppat. Man kan tänka sig att makt borde definieras som förmåga att sätta dagordningen – genom att exempelvis mäta antalet träffar, antalet länkar till dig, hur ofta du citeras på andra bloggar etc. Men man kan också tänka sig andra varianter, som mer fokuserar på vilket kvalitativt inflytande din blogg har. Oavsett vilket tycks det fortfarande vara just en blandning mellan proffs och amatörer som är tunga.

Hur kommer det se ut imorgon? Kommer vi att kunna tala om en bloggosfär, eller kommer vi att behöva nyansera bilden? Kommer vi att få se mer av journalister som jobbar heltid via bloggen, och kommer i sådana fall vi amatörer kunna matcha dem? Och hur kommer andra aktörer – som exempelvis de politiska partierna - förhålla sig till det hela?

Många frågor. Och svaret är såklart inte skrivet i sten. Men om vi inte skulle få se stora förändringar under åren som kommer skulle det överraska mig mycket.

PS. Vill också passa på att göra lite reklam för mitt nya hobbyprojekt, fotobloggen Hässelbybilder. Jag försöker lära mig fota och förhoppningen är att det ska gå att följa någon typ av utveckling vad tiden lider. Vi får väl se… DS