Frågan som kommer att avgöra valet (och varför det faktiskt inte räcker med att prata väl om den egna politiken)

På ett plan är det väldigt enkelt. Det regeringsalternativ som framstår som trovärdigast i att föra en politik för fler jobb och lägre arbetslöshet är det regeringsalternativ som kommer att vinna valet 2010. Då behövs det en trovärdig rödgrön jobbpolitik för att det ska kunna bli ett maktskifte. Men det behövs också en hårdkokt granskning av vad som egentligen finns bakom borgerlighetens självsäkra miner. Myten att det går bättre för Sverige än för omvärlden under den sittande regeringen måste avslöjas. 

Så blev Anna Anka-debatten bara tragisk

Lyxhustrun Anna Anka fick i förra veckan hela den svenska opinionen att dansa efter hennes pipa när hon rörde upp både himmel och helvete med sin hemmafruartikel på Newsmill. Jag såg den som ett extremt lyckat pr-drag från den tevekanal som precis var i färd med att börja sända en dokusåpa där fru Anka spelar en framträdande roll. Men så plötsligt har det hela rusat iväg och blivit politik på riktigt.

Kultur och mediepolitik i praktiken

Via Jonas Morian läser jag om det samarbete ett antal kulturtidskrifter ingått i för att kunna runda Tidsams distributionsmonopol genom att bygga upp egna kanaler. Även i Resumé och Journalisten uppmärksammas detta. Än så länge är samarbetet i blygsam skala men initiativet bör ändå applåderas.

Ta strid för kulturskolan

Ok, min slagverkarkarriär tog aldrig riktigt fart. Höjdpunkten blev en jazzkonsert på en femtioårsfest i en PRO-lokal i Vällingby (om vi bortser från ett inte föraktligt antal studentskivor, dvs). Trots det var alla de timmar jag tillbringande intensivt hamrandes på trummorna i den kommunala musikskolan allt annat än bortkastade. Att lära sig hantera ett instrument är en bildning som borde vara tillgänglig för alla.

KULTURINTRESSE ÄR NAZISM!!!!!!!!!

(Jag har låtit en framstående framtidsforskare räkna ut hur tonläget i Göran Hägglunds inlägg kommer att utvecklas framöver, utifrån en trendanalys av de texter den kristdemokratiske partiledaren publicerat under det senaste halvåret – den senaste idag. Så här kommer det enligt denna simulation se ut i Oktober i år. Håll till godo:)

Vad skiljer en socialdemokratisk partinörd från en vanlig människa?

Det finns ett lackmustest som tydligare än något annat reder ut huruvida en socialdemokrat tillbringar sitt liv i interna maktkamper eller tvärtom försöker befinna sig ute i någon sorts verklighet. Det är vilken vikt han fäster vid den sägenomspunna Stockholms arbetarekommuns betydelse. Den riktige partinörden drar sig nämligen sällan från att förklara inte bara storstadens, utan hela länets, ja alla Sveriges tillväxtområdens problem för socialdemokraterna med snart hundra år gamla missförhållanden i Stockholms kommuns partidistrikt (eller, för den delen, tvärtom).

Stockholmaren som “den andre”

Katrine Kielos sätter onekligen fingret på något när hon i en krönika på Aftonbladets ledarsida varnar socialdemokratin för att göra “stockholmaren” till ett slagträ i en intern politisk diskussion. Vad Kielos konstaterar är att de medborgare som bor och verkar i Stockholm i den socialdemokratiska debatten av idag tyvärr har reducerats till någon sorts främmande djur som måste analyseras i syfte att konstruera ett bete som är så attraktivt för just den här specifika arten att den nappar på kroken och fastnar.

Mer Obama, mindre Blair. Fast på svenska, såklart.

Det som är mest frustrerande med den socialdemokratiska “förnyelsediskussionen” är att så lite har förnyats med själva diskussionen. Det är (fortfarande) antingen tillbaka till något tänkt sjuttiotalsutopia eller “framåt” till någon sorts medelklasstriangulering a la Blair, Rasmussen eller för den delen Reinfeldt. Samtidigt som det för alla som följer med i svensk politik torde vara fullkomligt uppenbart att ingen av de två vägarna är framkomliga för en socialdemokrati som vill återerövra den reella makten över samhällsutvecklingen.