Johan Forsell om medlemsfusket

I dagarna har det uppdagats att det moderata ungdomsförbundet på flera orter (se tex här och här) ägnat sig åt någon typ av bidragsfusk i syfte att sno åt sig skattepengar. Jag surfade runt lite för att hitta vad förbundsledningen hade att säga om det uppkomna läget. I ärlighetens namn var det rätt tyst, men jag hittade följande kommentar från muf-basen Forsell;

"Här har vi ett förbund som under lång tid har fifflat med medlemssiffrorna för att tillskansa sig bidrag och ombud, och när de blir påkomna försöker de flytta över skulden på några stackars sextonåringar som förmodligen bara gjort sitt bästa. Det här fifflet är så klart sanktionerat, planerat och utfört från högsta ort och då är det rimligen också där som ansvaret borde tas."

Och det var väl rätt så bra sagt. Nu gällde det naturligtvis ett annat ungdomsförbund, och en annan tid. Men moralen måste väl gå att tillämpa även när det är de egna fingrarna som fastnat i syltburken. Eller?

Därför är det kul att valarbeta

Det är kul att valarbeta eftersom...

• man träffar många människor och får prata politik med dem
• man märker att man inte är ensam i världen om att vara sosse – tvärtom är det många som är framme och önskar "lycka till"
• man får dricka kaffe
• man får se en massa förortstorg som man inte kände till innan
• man känner att man bidrar i en demokratisk process
• man får bidra till att Sverige får en bra regering även efter valet

Nu ska jag till Skärholmen. Vi ses därute!

Okej, nu skäms jag lite över att vara man

Jag brukar inte gilla det där med kollektiv skuld. Ser i regel inga skäl att må dåligt för att någon annan som råkar bo i samma land/hålla på samma fotbollslag/vara av samma kön gör bort sig. Men när Peter Antoine lägger sig i prostitutionsdebatten i dagens Expressen kan jag inte låta bli att rodna lätt över min könstillhörighet.

Peter Antoine försvarar alltså prostitution, och är jätteupprörd över JämO:s ”bojkotta VM”-utspel. Och det må väl så vara. Men som han argumenterar. För så här säger alltså Antoine (och jag skojar inte) :

”- Om en kille vill ha sex men är blyg – då är det väl bättre att han går till en bordell än att han ska våldta någon?”

Så är det alltså. Våldtäktsmän är blyga killar som inte får till det - vad ska en grabb göra om man inte kan köpa sig ett ligg när andan faller på? Maken till mansförakt, fördomsfullhet och - tja- dumhet var det länge sedan jag stötte på.

Och jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att jag faktiskt inte på något sätt kan göras ansvarig för vad en enskild idiot vräker ur sig. Men det hjälps inte. Just ikväll skäms jag faktiskt en smula över att råka vara född till man.

Det danska exemplet är ett argument MOT moderaterna

Danmark lyfts ibland upp som ett föredöme vad gäller att bekämpa utanförskap och arbetslöshet. Grunddragen i den danska modellen är egentligen inte så olikt vad svensk socialdemokrati står för; rörlighet på arbetsmarknaden ska underlättas genom en politik för trygghet och utveckling. Modellen är förankrad bland parterna på arbetsmarknaden (dvs hos både fack och arbetsgivare), och bygger på att samhället garanterar höga nivåer på ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringen.

I Sverige har Danmark mestadels använts som ett slagträ från höger. Den danska erfarenheten ska säga oss att en stark arbetsrätt är av ondo. Samtidigt har vi en svensk höger som går till val på att bryta loss vad som bevisligen är en hörnsten i den danska politiken, nämligen de höga nivåerna i a-kassan.

Med en moderat regering i Sverige minskar tryggheten, och därmed också rörligheten på arbetsmarknaden. Människor kommer helt enkelt bli mindre benägna att byta jobb när priset för en eventuell framtida arbetslöshet blir för högt. På sikt kommer detta att få förödande konsekvenser för den svenska konkurrenskraften.

Det finns både bra och dåliga saker med den danska modellen. Som socialdemokrat välkomnar jag dock en seriös diskussion om den så kallade "flexicurityn". Inte minst som en av de enklaste slutsatser vi kan dra av att titta på Danmark är att de svenska moderaterna är ute på helt fel spår. Och så här i valtider är det inte utan intresse.

We shall overcome

Så väldigt mycket folkmusik, och så väldigt mycket Springsteen. Bossens nya är rolig, helt enkelt. Visst kan man dra politiska växlar på att Springsteen på den senaste skivan nu så tydligt kopplar tillbaka till en politisk protestsångartradition som har gör när han låter sig inspireras av Pete Seeger. Framförallt tycker jag dock att det är glädjen i musiken som slår en. Det här är månne medvetet, men mest är det bara kul.

Och Bruce Springsteen lyckas till och med få riktig fason på själva titelspåret. Jag trodde nog att Friggebo för all framtid lyckats sabba förutsättningarna för det, åtminstone i mitt fall. Men det blir faktiskt riktigt vackert. Och någonstans också självklart, är det inte det här han alltid har sagt - till exempel i låtar som "Badlands"? We shall overcome. Someday.

Blir lite lätt avundsjuk på de som har biljetter till konserten senare i år. Tydligen har Springsteen tidigare under turnen kört versioner av bland annat "Atlantic city" också. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet...

Högerns intellektuella bankrutt

Enpartistaten heter en halvny kampanjblogg där det mestadels – ja, bara faktiskt – publiceras inlägg med olika negativa synpunkter på socialdemokratin. Grundtanken är att det är något djupt odemokratiskt med att svenska folket inte tycker och tänker på samma sätt som högern och därför också röstar fel i val efter val. Kritik mot (s) ska alltså inte byggas på åsikter i sak, utan genom att misstänkliggöra enskilda politiker och försöka koppla samman arbetarrörelsen med diktatoriska samhällsskick.

Och det här är naturligtvis hur dumt som helst. Och inte så lite obehagligt. Men på ett sätt tycker jag ändå att det känns bra. För ett tag kändes det som att socialdemokratin höll på att förlora sin ställning som svensk politiks självklara mittpunkt. Moderaterna och högeralliansen framstod nästan som alternativ i sig, och inte bara kommentarer till (s). Nu blev det inte så.

Högeralliansen faller samman. Moderaterna har tappat allt moment. Och på högerns tankesmedjor ägnar man all kraft åt att häckla Anitra Steen. Jag börjar verkligen se fram mot valrörelsen. Låt dem komma, bara…

PS; Joel Malmquist skriver en längre text om samma fenomen som jag varmt rekommenderar, den hittar du här. DS

Äntligen lite RIKTIG journalistik

Det står mest skit i dagens tidningar. Men ibland så glänser det till. Som när Jenny Damberg i dagens Svd/Fredag gör ett sådant där riktigt knäck man önskar man själv hade varit den som kommit på. Hon granskar nämligen sanningshalten i texterna på ett antal pop- och rocklåtar.

Så får vi veta att det är riktigt tveksamt om Thåström verkligen har haft fler adresser än Strindberg (Söndagsmåndassång), att Jocke Berg måste ha varit världshistoriens yngsta rökare (Frank) och i den kanske roligaste analysen att Per Gessle uppenbarligen inte har full koll på sin Van Gogh (Rembrandt).

Och den här granskningen skulle kunna fortsätta. Var John Lennon faktiskt en valross? Finns det verkligen ingen som kan älska Morrisey? Är Bruce Springsteen född i USA (jo, det är han nog men håll med om att det vore ett scoop om det visade sig inte stämma?)

Riktigt kul, Jenny. Den här artikeln förgyllde min morgon. Tack så mycket.

Vad bra med mer pengar till folkbildningen!

Plötsligt bara slår det mig. Vad bra det är att folkbildningen får 400 miljoner mer i den nya vårbudgeten. På så sätt stärks det civila samhället och förutsättningarna både för kultur och för lärande förbättras.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Bra politik, helt enkelt. Gott så.

Tänkvärt om miljöavgifter/trängselskatt

PC Jersild skriver en mycket resonerande och tänkvärd essä om miljöavgifter/trängselskatt i dagens DN (tack till Eric Sundström för tipset). Det är inte alltid det politiska samtalet ger utrymme för den typen av reflektioner författaren ger prov på. Så kolumnen är väl värd att läsa, framförallt för oss som dessutom i stort håller med (även om det egentligen är alla andra som har mest nytta av sakinnehållet…).

Så det får bli dagens lästips. Och så kanske man kan hoppas att den fortsatta diskussionen i sakfrågan kan ta lite intryck av den resonerande tonen. Men det kanske är att hoppas på för mycket…

Svartmålning gynnar mörkerkrafter

Sverige är bland världens bästa länder på integration. Den halsbrytande slutsatsen levererar integrationsverkets GD Andreas Carlgren på dagens DN-debatt. Och jag måste erkänna att jag närmast satte morgonkaffet i vrångstrupen. För inte kan vi vara nöjda med sakernas tillstånd som det ser ut idag?

En närmare läsning visar att Carlgren mycket noga har tänkt igenom dessa saker. Artikeln är också full av progressiva ambitioner, uppfodrande uppmaningar. Bostadssegregationen måste lösas, arbetsmarknaden än mer öppnas upp. Det finns fortfarande diskriminering i Sverige, många människor tillåts inte bidra till samhället välstånd fast de verkligen vill.

Och man ska inte blunda för detta. Men man ska heller inte svartmåla. Och här ger Carlgrens text faktiskt mig något av en aha-upplevelse. För avslutningen på artikeln är klockren. Carlgren skriver;

"Att ständigt upprepa påståendet att Sverige har misslyckats med integrationen är inte bara en oskyldig syssla. I längden riskerar svartmålning och pessimism gynna dem som är motståndare till mångfald och öppenhet.

Avgörande för att Sverige ska kunna ta sig an de utmaningar vi trots allt står inför i fråga om integrationen, är att vi erövrar den självkänsla som säger att framgång är möjlig. Sverige har klarat stora utmaningar förr. Det var så vi byggde välfärdssamhället en gång. Det var så vi tog oss ur 90-talskrisen. Och det är så vi kommer att klara ett långsiktigt arbete för integration."

En mycket läsvärd artikel, och en rapport jag tänker fördjupa mig i. För förmågan att se problem får inte innebära en oförmåga att se till möjliga lösningar. Det har han väldigt rätt i, Carlgren.

Insikt på senare dagar; jag är en nörd

Det var under svensexan jag började förstå det. Sedan blev det än tydligare under själva bröllopet, när talare efter talare rabblade upp gamla barndomsminnen. Och nu har jag äntligen accepterat. Jag är, och har alltid varit, en nörd.

Bevisen är tämligen överväldigande. Ett axplock;

• I helgen tillbringande jag väldigt mycket tid med att sitta instäng och se gamla avsnitt av Babylon 5. Är just nu inne på årgång två. Och tycker det är väldigt, väldigt bra. Ja faktum är att jag ibland blir lite tårögd av de vackra historierna (däremot tycker jag trekkers är lite töntiga, faktiskt.)
• Som ung var jag fanatisk Tolkienläsare. Jag var till och med aktiv i en Tolkienförening, med alias och allt. Och jag läser fortfarande ”Sagan om ringen”. Minst en gång om året.
• Häromdagen blev jag på allvar lycklig när jag hittade en sajt som gick igenom alla nästan 2000 karaktärerna i Robert Jordans ”wheel of time”- saga. I bokstavsordning, med fullständiga referenser. Och jag kände en viss gemenskap med människorna som lagt upp den.
• När jag får en stund över brukar jag smita in på SF-bokhandeln i Stockholm och tjuvläsa i alla nya spännande rollspel. En gång fastnade jag i en diskussion om varulvars sexliv med en annan kund. Och tyckte på det stora hela att det var ett givande samtal.
• Min enda ”buckla” från ungdomsåren var när jag vann ”SM” i Mutant någon gång på 80-talet. Dessutom har jag kvar den svarta slipsen från när vi dominerade i (vad jag tror var) den första svenska konventstävlingen i Vampire någonsin. Och när jag ändå är igång och skryter så kanske jag ska nämna den där förstaplatsen i Diplomacy på LinCon också…
• Jag blir fortfarande lite upprörd över folk som inte förstår att anglosaxiska superhjälteserier från 80-talet är något av vår civilisations litterära höjdpunkt. Miller, Moore, Ennis – behöver jag säga mer?

Kanske borde jag växa ifrån det. Heller så låter jag bli. För den där DVD-boxen ser väldigt frestande ut. Och nog hinner jag se något avsnitt till innan det är dags att krypa till kojs. Världsrymden kallar...

PS; dessutom vittnade min lillasyster Karin – också på bröllopet - att hon inte alls hade tyckt det var något töntigt över grabbgänget som samlades i källaren med storebror och spelade Cyberpunk. Hon tyckte vi var värsta grabbarna. Så det så! DS

PSS: Okej, hon var inte så jättegammal när det begav sig. Men ändå… DS

Greider, globalisering och strukturomvandling

Under nittiotalet var Göran Greider något av min politiska idol. Av två skäl, tror jag man kan säga. Till att börja med uttryckte han någonting politiskt som jag kunde relatera till. Ett sorts vänsterförsvar för gråsosseismen. Han kunde på något sätt fånga upp och beskriva det radikala i kommunala fritidsgårdar och offentliga transfereringssystem. Dessutom – vilket hänger samman – sprängde han gränserna mellan det politiska och det poetiska, visade att samhällsengagemang och språklig begåvning inte behövde vara två väsensskilda ting.

Idag skriver han om strukturomvandlingens baksida i Aftonbladet. Och då rör han en verklig politisk nervtråd för vänstern. Svensk arbetarrörelse har alltid månat om att bejaka utvecklingen. Vi tycker – för att uttrycka det rått – att det är okej om folk förlorar jobben, bara det finns schyssta arbetslöshetsförsäkringar och en fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att man relativt snabbt kan få ett nytt arbete.

I den Rehn-Meidnerska modellen används ett hårt strukturomvandlingstryck som ett argument för en solidarisk lönepolitik – det är bättre om firmor som går dåligt går omkull än att de kan överleva genom att sänka lönerna.

Men denna politik har alltid mött ett motstånd. ”Alla Måste Söderut”, kallades föraktfullt AMS av de norrlänningar som den statliga arbetsmarknadspolitiken ville få dit jobben fanns. För vänstern i bred mening har alltid fabriksnedläggningar stått som den yttersta sinnebilden för kapitalistisk utsugning och ondska.

Och det är på denna barrikad Greider idag – om än med viss försiktighet – ställer sig. Dels är det en svidande vidräkning med diverse företagsledare och högerpolitiker. Där har jag inget att invända. Men han berör också i korthet arbetarrörelsens inställning. Och där finns det anledning att fortstätta diskussionen.

Det borde kosta att lägga ner en fabrik, är hans tes eller med andra ord, allt socialt ansvar vid en fabriksnedläggning borde inte behöva tas av det allmänna. På ett plan är det mycket enkelt att hålla med. När vi både som skattebetalare (i form av skattefinansierad utbildning åt arbetskraften, infrastruktur etc) och som löntagare (i form av nedlagd tid) satsar så mycket för att möjliggöra en privat vinst i ett företag – har vi då inte rätt att kräva något tillbaka? I nöd och i lust, liksom?

Samtidigt är det en farlig hållning för vänstern att tro att trygghet är någonting vi får genom att hindra förändring. De som slängt träskor i maskinerna har i historiens ljus visat sig ha fel. Med detta inte sagt att vi okritiskt ska omfamna allt det nya. Framförallt måste vänstern alltid vara medveten om att framtiden faktiskt är ett oskrivet blad. En progressiv politik måste gå ut på att forma framtiden, inte att motsätta sig den.

Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen.

Men det är inga lätta frågor. Strukturomvandling är ett ord enkelt att säga, men det innebär så mycket mer än som kan fångas i de ekonomiska modellerna. I den ekonomiska utvecklingens kölvatten utspelar sig tusentals mänskliga och samhälleliga drama. Så även om jag tycker Greider landar lite snett i sina slutsatser, så ställer han oerhört relevanta frågor. Och ibland kan det vara viktigt nog.

Från pudel till pitbull – skriver Anna Sjödin om mediehanteringens ABC?

SSU:s ordförande Anna Sjödin ger idag en intervju i Svenska Dagbladet. Hon ångrar ingenting, förutom valet av krog, från den berömda barrundan. Istället ser hon fram emot rättegången och menar att en positiv effekt av hela historien är att frågan om dörrvakternas beteende nu kommit upp på dagordningen. Dessutom pratar hon politik och driver frågan att kommuner ska kunna ge sociala lån för att hjälpa skuldsatta ur fattigdomsfällan.

Enligt all mediehanteringskunskap du kan läsa dig till är detta helt fel. Istället borde Anna ha gjort som moderaten Gunilla Carlsson gjorde när hon åkte fast med fingrarna i syltburken. Bett om ursäkt, sett ledsen ut i tevesofforna, agerat (hur är inte så viktigt, i det här fallet räckte det med att Carlsson avsade sig några småuppdrag hon säkert tänkt lämna ändå, det viktiga är at du GÖR NÅGOT, tar ditt ansvar.) Sedan är det bara att ligga lågt ett tag och hoppas att folk så småningom har glömt.

Men Anna Sjödin slåss för sin heder. Priset är naturligtvis högt; ingen kommer någonsin att glömma. Oavsett skuldfrågan finns ett samband mellan Anna Sjödin och en fyllekväll på Crazy Horse i det allmänna medvetandet, och det blir starkare för varje gång frågan vevas i media.

Någonstans kan jag inte låta bli att fyllas av respekt inför detta. Sjödin kanske faller, men hon faller med stövlarna på. Om det är modigt eller dumdristigt får framtiden utvisa. Men lyckas taktiken har ett skifte skett i svensk mediehantering – från pudel till pitbull. Och handen på hjärtat tycker jag inte att det vore det minsta trist.

(Dessutom är frågan om sociala lån faktiskt mycket viktigare än vad som hände den där berömda natten. Och det kanske är en poäng att betona, bara det.)

Ärliga moderater förvirrar högerbloggare

Det kostar pengar att sänka skatten. Det är en sanning som många till höger inte gärna tar till sig. I samband med att Lena Hallengren släppt en utmärkt rapport som jämför borgerlig och socialdemokratisk ungdomspolitik har därför en förvirrad debatt uppstått då högerbloggare (se här och framförallt kommentarerna här) beskyller socialdemokratin för att räkna fel. Problemet är att det inte är (s) utan moderaterna som egentligen drabbas av kritiken.

Moderaterna har i sitt förslag med sänkta arbetsgivaravgifter för unga arbetslösa nämligen räknat in detta som en kostnad i form av minskade skatteintäkter. I Lenas rapport har denna kostnad inte varit en huvudsak, vad hon riktar in sig på är vilka lönenivåer de moderata ungdomsjobben kommer innebära för de unga. Men för näthögern har den varit oerhört kontroversiell. Ovädningsorden har haglat över Lena, ofta med en sexistiskt och åldersfixerad underton. Så lite lustigt är det när det egentligen är Anders Borg (m) et co som borde beskyllas för att vara unga blonda bimbos. Eller tragiskt eller nått.

Jag måste erkänna att jag inte hunnit sätta mig in i de exakta beräkningarna gällande de moderata ungdomslönerna. Men de förvånar inte. Att högern ser en låglönesektor som den enda lösningen på Sveriges arbetslöshetsproblem är inte nytt. Men en viktig kunskap att sprida till Sveriges unga inför valet i höst.

Tomas Idergaard och Fröken Ur

Gamle MUF-basen Tomas Idergaard ilsknar i gårdagens Expressen till på feministerna. Som exempel på feministiskt tokeri tar han upp JämO:s förslag att ändra "Fröken Ur" till en "Herr Ur" – av jämställdhetsskäl.

Med anledning av det skulle jag vilja rikta ett litet tips till Tomas, i all välmening. Innan du går loss på en nyhet nästa gång, kolla vilken dag den publicerades. Framförallt så här i början av våren. Annars riskerar man att känna sig som en dum sill efteråt…

(tack till Erlanderbrigaderna för tipset)

Arbetare är också sossar. (fp) rasar.

Ni har alla sett LO:s underbara kampanj där vanliga medlemmar förklarar varför de tänker rösta (s) i höst. Nu har folkpartiets alerte partisekreterare fått nys om att tre av dessa ”vanliga” medlemmar också har politiska fritidsuppdrag. Och så rasar han, som vanligt.

För en folkpartist är det uppenbarligen oerhört provocerande att målare, frisörer och andra även på sin fritid är beredda att ta på sig lokala förtroendeuppdrag. Eller att socialdemokratin faktiskt är ett arbetareparti mer än bara till läpparna. Eller att en person som ställer upp i en kampanj som vill få folk att rösta (s) också själva är socialdemokrater. Må så vara.

Det som är riktigt upprörande i fp:s utspel är när man inte längre är ”vanlig” bara för att man tagit på sig politiska fritidsuppdrag. Den socialdemokratiska maktapparaten blir plötsligt en vanlig knegare som också fungerar som ”medborgarvittne”. Det är nästan så att man känner för att rasa lite själv.

När våren kommer är det nästan så att vintern var värd det

Min gode vän Eero är uppväxt på Hawaii. Vi pratade en gång om årstidernas växlingar, något som inte är en särskild stor fråga där. Eero konstaterade att vi svenskar är oerhört fixerade vid hur vädret växlar, och vem som helst som tagit en fika på någon uteservering så här i april-maj kan utan att tveka skriva under på hans iakttagelse. Det är ett helt nytt folk som träder fram när vinterkapporna åker av.

Och jag har precis suttit på balkongen med en kopp rykande kopp thé och en välstoppad pipa. Suttit och filosoferat över tingens ordning och tittat ut över Hässelby strand. Det är inte varmt än, men uthärdligt. Och ljust. Några ungdomar cyklade runt på lekparken under min balkong och på avstånd hördes ljudet av när de äldre ungdomarna körde runt på sina mopeder.

Idag hade vi landstingsfullmäktige. Det var en genomgång av års- och revisionsberättelser. Vi fattade beslut om att inleda en process med en avbolagisering av SL (inte en dag för tidigt). Och den politiska debatten följde kända mönster; borgarna målade i svartaste svart och ville inte vidkännas något som helst ansvar för det extremt besvärliga ekonomiska läge de lämnade efter sig för bara några år sedan. Eller att (s), (v) och (mp) majoriteten under mandatperioden faktiskt lyckats reda ut det.

Men när fullmäktige var över och det fortfarande var ljust ute så försvann liksom all eventuell ilska jag kan ha känt inför de borgerliga överdrifterna och halvsanningarna. Istället känns det bara trevligt att vara stockholmare. Och att våren, kanske ta i trä, äntligen är här.

PS: full av vårlig välvilja skriver jag inte ett ord om Magnus, min första maj-knapp och den där miljöpartisten. Eller om i vilket sammanhang diskussionen om alkolås på mobiltelefoner kom upp. Bara så ni vet. DS

Jag och min kaffemaskin

Att gifta sig innebar i mitt fall flera bra saker. Till att börja med fick jag en fru, naturligtvis. Dessutom fick jag (vi) en kaffemaskin i bröllopspresent från vår Schweiziske kompis Daniel.

Och denna kaffemaskin är en helt makalös makapär. Man häller i kaffebönor i ett fack, vatten i ett annat och så trycker man på en knapp och – vips – ut kommer nymalet, nybryggt fantastiskt gott kaffe. Man kan själv ställa in styrka, mängd och till och med finjustera kaffekvarnen utifrån hur grovmalna man vill ha sina bönor.

När jag var ung och radikal tyckte jag att alla medelålders prylfantaster var fåniga och lovade att aldrig bli en av dem. I dag har jag omprövat det. Och kaffet smakar gudomligt gott, tack så mycket.

PS: Idag är det landstingsfullmäktige, som man om andan faller på faktiskt kan titta på via web-tv (på Stockholms läns landsting hemsida). Om ni ser mig med ett fånigt lyckligt leende på läpparna så vet ni vad jag tänker på. Och inte är det borgarnas reservation i landstigsstyrelsen… DS

Dagens bloggtip(s)

Josefin Deiving har en blogg som jag härmed varmt vill rekomendera och själv sätter upp på länklistan till höger. Josefin är aktiv socialdemokrat på Södermalm i Stockholm och ligger också bakom en gruppblogg för södersossarna som än så länge inte riktigt kommit igång (jag länkar mer permanent dit när de blivit mer aktiva.)

Hittills har Josefin bloggat om hur kul det är med politik, LAS och annat skojigt. Varför, heter bloggen. Därför, känner man sig frestad att svara.

Chirac backar om ungdomsavtal

Den franska regeringen backar idag på det kritiserade förslaget om att avskaffa anställningstryggheten för unga. Istället kommer det olika åtgärder för att på riktigt pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. De massiva protesterna har alltså burit frukt.

Tittar in på centerpartiets hemsida för att se om även de tagit intryck. Än så länge ingenting. Vi väntar med spänning.

(för mer info, se SvD)

Kan man tro på en politiker?

Jag gick med i SSU någon gång på gymnasiet. Ganska direkt upptäckte jag att jag hamnat rätt: kompisarna, allt man lärde sig, engagemanget. Något år senare satt jag och pratade politik med en av mina icke-aktiva kompisar. Efter en stund lämnade han diskussionen med argumentet att han visste att han hade rätt, men att han å andra sidan aldrig skulle kunna argumentera med mig som var ”politiker”. Jag ”kunde” för mycket, helt enkelt.

Vi tillfället blev jag sur. Att jag kunde frågan borde väl vara ett plus för min sak, inte omöjliggöra en diskussion. Tyckte jag. Då. Naturligtvis hade jag fel. Det spelar självklart ingen roll hur många fakta och sakargument du kan rabbla upp om den du pratar med inte längre lyssnar. Och att man inte orkar lyssna på en sjuttonårig superkaxig SSU:are med klara besserwisserdrag som dessutom tror sig ha svaret på all världens frågor framstår så här i efterhand som mest sunt.

Jonas Morian skriver ett inlägg på sin blogg om hur en person som tagit politisk ställning ofta misstänkliggörs vad gäller motiv och avsikt. En sosse som försvarar socialdemokratisk politik är egentligen bara sugen på makten, man är ”köpt” och så vidare. Samma sak drabbar säkert alla som öppet gått ut och ”varumärkesdeklarerat” sin värderingar och partipolitiska sympatier – istället för att lyssna till vad personen egentligen har att säga är allt man hör skränet från den partipolitiska signaturmelodin.

Och poängen är densamma; oavsett hur bra argument du har kommer människor att lyssna på dig olika utifrån vem du är, eller snarare, vem de tror du är. På samma sätt som det spelar roll om försäljaren är en orakad lufs eller en välklippt kostymkille; på samma sätt kommer vi alltid att skapa en bild av en person utifrån den information vi har, och det är utifrån denna bild vi sedan kommer att bedöma det vi hör eller läser.

Jag har valt att vara väldigt öppen med min partipolitiska tillhörighet, trots att denna blogg är en privat sådan. Dels för att det vore löjligt att förneka, naturligtvis, med tanke på hur aktiv jag är. Dels för att jag står för mina värderingar och gärna skyltar med dem. Men priset blir naturligtvis att vissa kommer avfärda vad jag har att säga på förhand, och vissa kommer att tolka in saker i det jag skriver utifrån en egen förförståelse som kan ha väldigt olika mycket att göra med verkligheten.

Det finns många därute med extremt förutfattade meningar om ”politiker”. Det skapar ett dilemma för den politiskt intresserade; vill man verkligen göra något av sitt engagemang riskerar man att bygga upp en mur av främlingskap mellan sig själv och de andra. Lösningen på detta är mer offentlighet. För när ”politikern” blir en vän, en granne, kanske någon vars blogg du brukar följa, då vittrar muren så sakteliga sönder.

Om inte politiker ifråga är lika dryg och arrogant som jag var som sjuttonåring, det vill säga. Men jag försöker bättre mig. Det gör jag.

Klasskamp i verkligheten

Vid några tillfällen har jag deltagit i en väldigt praktisk klasskamp i verkligheten. Fienden har ofta – om än inte alltid - varit både sympatisk och älskvärd. Som när jag på telefon argumenterade för bättre anställningsvillkor åt mig och mina kollegor med en älgjagande ekonomichef (han avbröt sedemera jakten och löste situationen på ett i mitt tycke bra sätt.) Ibland har det varit värre, som när min dåvarande flickvän fick sparken från Gröna Lund för att hon hade den dåliga smaken att kräva en stol så att man kunde vila någon gång under de dagslånga arbetspassen.

Relationer på arbetsmarknaden handlar i förlängningen om makt. Kollektivavtal, arbetsrätt och starka fackföreningar är ett sätt att balansera den makt arbetsgivaren har gentemot sina anställda. Högern har i alla tider försökt ifrågasätta detta perspektiv. Istället vill man se arbetsplatser som harmoniska, med arbetsgivaren som en god och klok patriark. Löntagarmakten blir då en anomali, något onaturligt, som förstör och faktiskt ”skapar” konflikter där fred egentligen råder.

Som demokratisk socialist har jag svårt att se varför den demokrati – politisk jämlikhet om man så vill – som råder i resten av samhället ska sluta gälla vid arbetsplatserna. När jag på mitten av nittiotalet engagerade mig i SSU:s egenmaktsdiskussion höll jag med dem som argumenterade att makten på jobbet var den viktigaste egenmaktsfrågan. Jag håller fast vid detta synsätt än i dag.

I och med frågan om ”ungdomsavtal” får även den kommande valrörelsen ett drag av denna ideologiska diskussion. Måste ungdomar offra sina rättigheter för att bli anställningsbara, eller finns det andra alternativ? Jag ser fram emot den debatten.

Vansinne jämföra plusjobb med ungdomsavtal

Två förslag har ställts mot varandra i den politiska debatten (bland annat av Globaljuggler här.) Det ena är plusjobben, det andra Maud Olofssons franskinspirerade ungdomsavtal. Problemet är att det är två helt olika förslag som inte så lätt låter sig jämföras. Att man överhuvudtaget försöker visar på hur förvirrad den borgerliga retoriken håller på att bli.

Bägge åtgärderna säger sig visserligen vilja komma åt samma problem – att alltför många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men där slutar likheterna. Plusjobben är en satsning då arbetslösa istället för att gå syssloslösa erbjuds utföra en viktig syssla mot en avtalsenlig lön. Ungdomsavtalet handlar om att göra alla ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden.

Poängerna med plusjobben är två – dels att höja kvaliteten i välfärden naturligtvis, men framförallt att göra människor mer "anställningsbara". Alla vi som gått arbetslösa längre eller kortare tid vet hur nedbrytande det är. Man sover längre och längre på dagarna, tittar mer och mer på dåliga eftermiddagssåpor, tappar ork och lust. Plusjobben kan bryta det mönstret.

Ungdomsavtalet bygger istället på föreställningen att orsaken till att arbetsgivare inte anställer unga är att det inte räcker med dagens sexmånaders provanställning för att se om en person håller måttet eller inte. Den rättslösa perioden måste utsträckas till två år. Just ungdomar tycks alltså vara synnerligen lömska typer som tjyvhåller på sina dåliga sidor. Det är ju detta synsätt på unga som orsakat bland annat de franska protesterna.

Plusjobb är inget mål – det är ett medel för att stärka människor i deras strävan att gå vidare. Ett verktyg för att bryta utanförskap. Det är därför de resurser som plöjs ner i reformen reserveras för människor som varit utan jobb en längre tid. Via skatten är vi alla med och betalar detta, vilket är rätt och riktigt.

Med ungdomsavtalet är den som betalar dels den arbetslöse själv, men också hans eller hennes jämnåriga. Det är det som är skillnaden. Att borgerliga debattörer inte greppar detta är talande. Men tyvärr inte särskilt överraskande.

Stoppa pressarna; Reinfeldt populärare än Göran P!

Under morgonen har nyheten att moderatledaren Fredrik Reinfeldt är populär medan socialdemokraten Göran Persson inte är det vevats i morgonradion. Visst ska man alltid ifrågasätta opinionsundersökningar, men säkert kan det ligga något i det. Frågan är då – spelar det någon roll?

I Sverige röstar vi på partier som står för en viss politik. Det är politiska alternativ som ställs mot varandra. På senare tid har det pratats mycket om en amerikanisering av det svenska politiska landskapet, då person ställts mer i förgrunden.

De ”nya” moderaterna har tagit till sig detta. På punkt efter punkt raderar man den egna politiska profilen, anammar socialdemokratisk retorik och luddar till de egna förslagen. Förhoppningen är ett personval mellan en ny och ung moderatledare och en statsminister som suttit länge vid makten och behövt trampa på en hel del tår under resans gång. Från höger mot vänster till ny mot gammal, från politik till person.

Det är ännu för tidigt för att avgöra om denna taktik kommer att fungera eller inte. Men den har en inneboende svaghet. Svenska folket är nämligen tämligen begåvat. Förmodligen bryr det sig mer om hur det egna livet kommer påverkas av nästa regering än vem som har snällast ögon. Vi får väl se.

Folkomröstningskrav mot bättre vetande

Så här är det. För några månader sedan påbörjades ett försök med trängselskatt i Stockholm. Borgerligheten hoppades att detta skulle bli frågan som avgjorde valet. På en våg av ilska över igenkorkade Essingeleder och överfulla tunnelbanetåg skulle moderater och folkpartister surfa rätt in i stadshusets och landstingshusets ledning.

Nu blev det inte så. Försöket gick bättre än någon – undantaget ett fåtal entusiaster – hade vågat hoppas. Opinionen svängde också. På middagsbord och i fikapauser runt om i stad och län ställdes frågan; är det inte rätt bra det här ändå?

Den borgerliga motstrategin blev då att istället för att prata sakfrågan försöka skjuta debatten till att handla om allt annat än minskad trängsel, bättre miljö och extra resurser till kollektivtrafiken. Det senaste försöket i den riktningen handlar om att försöka definiera om vilka det är som ska rösta i höstens folkomröstning.

Det har hela tiden varit klart att det är boende i Stockholms stad – från Farsta i söder till Akalla i norr – som ska rösta i den kommunala folkomröstningen. Därför att det är Stockholms stad som äger frågan. Andra kommuner har sedan valt att i mer opinionsbildande syfte ordna folkomröstningar för att sätta press på sina respektive riksdagsledamöter.

Man kan diskutera om hur vettigt detta är. Men att det inte handlar om något annat än rätt dyra kommunala opinionsundersökningar torde alla kunna vara överens om – det finns helt enkelt inga kommunala beslut som folkomröstningarna skulle kunna vara rådiga över.

Nu menar högeralliansen att det är en sammanvägning av alla dessa omröstningar som ska vara vägledande för hur en eventuell borgerlig regering ställer sig till en framtida lagstiftning. Trots att inte alla kommuner har folkomröstningar, trots att frågeställningen på valsedlarna vad jag förstår det inte kommer att vara likadan, trots att det fortfarande kommer att finnas människor som "berörs" som inte får vara med och rösta, trots att det är tveksamt om dessa omröstningar ligger inom den kommunala kompetensen, trots … ja, trots en miljon saker faktiskt.

Och syftet är uppenbart; att återigen skjuta fokus från sakfrågan till något annat. Försöka hävda sig vara för mer demokrati när allt man vill är att underminera den demokratiska process som faktiskt föreligger.

Jag är som säkert alla som läser på denna blogg redan förstått en varm vän av miljöavgifter/trängselskatt. Jag tror att ett ja i höstens folkomröstning är en förutsättning för att vi med full kraft ska kunna göra Stockholm till en modern och välfungerande storstad. Det finns de som inte håller med mig om detta. Det kan jag respektera. Vad jag däremot faktiskt tycker är lite trist, är när man vägrar prata själva sakfrågan.

Samtidigt tror jag inte att väljarna kommer att låta nöja sig med ett politiskt tjafsande om formalia. Runt middagsborden är det inte den politiska processen, utan hur livet i Stockholm ska gestalta sig i framtiden som kommer att fälla avgörandet. De som inte inser detta riskerar att skjuta sig själva i foten. Att underskatta människor är nämligen bland det värsta en politiker kan göra. Och det straffar sig - alltid.

Nu gör regeringen för MYCKET mot arbetslösheten

Satt precis och slötittade på de sena tevenyheterna. (s), (v) och (mp) har kommit överens om en ny budget, för n:te gången i ordningen. Ekonomin går som på räls och sjukskrivningarna minskar vilket gör att det finns pengar över i kassakistan. Vilket är bra för hemlösa, pensionärer, villaägare och studenter. Bland annat.

Men det var inte det jag reagerade över. Utan att borgerliga politiker i samma inslag kunde kritisera regeringen både för att göra för mycket och för lite mot arbetslösheten. Samtidigt. För först säger några borgerliga företrädare att regeringens politik leder till överhettning och höjda räntor och att man alltså borde göra mindre. Och sedan säger några andra borgerliga företrädare att regeringen struntar i att – sic – en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden och att man egentligen borde göra mer.

Det skulle naturligtvis vara förmätet av mig att ställa krav på borgerligheten. Men en liten önskan om någon typ av konsekvens vore kanske - trots allt - på sin plats.

Hur blir man en man?

Vad skiljer en man från en icke-man? Hur skapas och upprätthålls manlighet? Och vad innebär det egentligen att vara ”man”. Det är några frågor jag tänkte grotta mig ner i i dagarna som kommer.

För en tid sedan diskuterade jag homofobi med Linnea på Rebellornas blogg. Det var en spännande diskussion som slutade med att L uppmanade mig att läsa R.W. Connells bok ”Maskuliniteter”. Döm om min förvåning när jag på mitt skrivbord i morse hittade ett exemplar av just denna bok. Det var min kollega Nanna som tydligen också tyckte att jag var i behov av någon form av bildning.

Och att läsa böcker är alltid bra. Bor man dessutom i Hässelby har man långa sköna tunnelbaneresor att se fram emot varje dag som passar utmärkt för ändamålet. Jag återkommer med reflektioner när jag läst färdigt.

Bara vänstern kan rädda frihandeln

I dag presenterar två socialdemokratiska finansministrar en mycket viktig gemensam rapport på DN-debatt. Den handlar om brittiska labours Gordon Brown och den svenske socialdemokraten Pär Nuder som går till angrepp mot den våg att protektionism som sveper över Europa. Det är ett oerhört angeläget initiativ. Bara en stark och förändringsbenägen vänster kan rädda Europa från att falla tillbaka till inåtvänt navelskådande och successiv tillbakagång.

Tecknen i skyn är annars illavarslande. Skyddstullarna mot Vietnamesiska och Kinesiska skor är bara ett exempel. Människor försöker hantera globaliseringen genom att stänga sig inne, sluta ögonen och hoppas att det ska gå över.

Vänstern har förstått att nyckeln till framgång är att trygghet underlättar förändring. Som i Sverige, där en hög arbetslöshetsförsäkring gör att motståndet mot strukturomvandling är ovanligt lågt – det är helt enkelt inte en fullståndig katastrof att tillfälligt förlora jobbet. Det gör att konkurrensen inte är lika hotfull för oss, vi har lättare att se dess fördelar.

Ansatsen i de två finansministrarnas rapport är dessutom större än så – det handlar om att människor ska våga flytta dit jobben finns, om vikten av ”sociala broar” mellan olika arbeten. De visar också en stor respekt för att olika länder inom unionen har olika politiska modeller att utgå ifrån. Och det finns säkert anledning att diskutera delarna i vad de gemensamt kommit fram till. Men grundtonen är hursomhelst riktig.

Europa måste våga och vilja förändring. Hotet mot detta är rädslan. En hård högerpolitik som ökar rädslan är därför också frihandelns och förändringens fiende nummer ett.

Den 21 maj spelar Springsteen på Hovet

Den 21 maj avslutar bossen sin europaturné i Sverige. Konserten ska mestadels bestå av låtar från kommande skivan ” We shall overcome: The Seeger sessions" och alltså ha anknytning till folk- och protestsångaren Pete Seegers produktion. Allt detta läser jag på Dagens Nyheters hemsida.

Jag tillhör dem som tycker att Bruce Springsteen – förutom att vara en sjuhelsikes underhållare – står för allt det bästa i den amerikanska kulturen. Hans musik är klassmedveten, genomtänkt, engagerande och roande. När han genom att knyta an till Pete Seeger än tydligare kopplar till den amerikanska protestsångartraditionen bådar det bara gott.

Vet i skrivande stund inte hur/om det går att få tag i biljetter till Hovet. Men går det så går jag. Det finns få saker om några som slår en Springsteenskonsert.

Stöd de franska socialisterna

På det franska socialistpartiets hemsida kan man skriva på mot förslaget att ta bort anställningstryggheten för unga. Det ska ni såklart göra. Orsakerna är flera. Till att börja med för att det handlar om solidaritet med de franska ungdomarna. Men även för att – på ett mycket handfast sätt – fransmännens sak är vår.

Vi lever och verkar mer och mer på en gemensam arbetsmarknad. Försämrade rätigheter på ett ställe ger genklang på andra. Här hemma låter Maud Olofsson som ett eko av de Chiracska tongångarna. Solidaritet med franska ungdomar idag är solidaritet med svenska ungdomar imorgon.

Vi måste kunna förbättra för företagen utan att försämra för löntagarna. Där ligger konfliktlinjen i europeisk politik. Och förresten, när ni ändå är igång kan ni lika gärna skriva på svenska LO:s protestlistor också. Eller kom på manifestationen utanför den franska ambassaden imorgon klockan fem. Upp till kamp.

Idag chattar jag på sll.se

Idag från klockan 15.00 chattar jag på Stockholms läns landstings hemsida. Där är ni välkomna att vara med. Jag har faktiskt aldrig testat denna form förut, så det ska bli lite skojigt.

Och jo förresten. Chatten handlar om landstingspolitik. Andra diskussioner tar vi här på bloggen istället. Bara så ni vet.