Som en ålderstigen anka försökte "nyheten" om Pär Nuders icke-arbetande i riksdagen desperat flyga i media några sommardagar härförledens. Och jag ska här inte dröja mig längre vid den saken, utan bara konstatera att det gick väl lite si och så med den saken. Däremot hittar jag en riktigt intressant kommentar när jag följer med i efterdiskussionen på nätet, signerad riksdagsledamoten Monica Green (s) (bakgrunden är en kritisk text på borgerliga ledarsidan i Skaraborgs Allehanda):
"Varför roar sig Skaraborgs allehanda att smutskasta Per Nuder. Varför inte granskar de inte vilka debatter de Skaraborgska Riksdagsledamöterna deltagit i?
Förmodligen för att de bara tagit del av några riksmediors utspel och att det kanske tar för lång tid att klicka på Riksdagens hemsida. Där skulle de ju kunna klicka vidare på ledamöter och se att det finns borgerliga ledamöter som inte lagt en enda motion sedan i oktober förra året, inte skrivit interpellationer och har på sin höjd deltagit 1-2 debatter under våren 2008.
Men det vill inte den borgerliga tidningen granska. För då skulle det ju visa sig att Riksdagsuppdraget inte bara går ut på att finnas i Riksdagshuset."
Skriver Monica Green. Och det här sätter faktiskt fingret på flera viktiga saker. Dels hur den journalistiska granskningen av politiken alltför ofta blir närmast farligt banal på grund av att journalisterna i många fall saknar antingen tid eller kompetens att göra egna kvalificerade granskningar. Men också hur svårt det är att bedöma vem som faktiskt är en framgångsrik riksdagsledamot/politiker.
Jag irriterar mig alltid mycket på alla "räkna pinnar" reportage som med viss regelbundenhet återkommer i pressen. Antalet motioner lagda, antalet interpellationer, ni vet vad jag menar. Lika enkelt för journalisten att göra (undantaget vissa borgerliga ledarskribenter i Skaraborg, uppenbarligen...) som meningslöst för medborgarna att ta del av.
Ta en lagd motion till exempel. Det kan vara ett väldigt viktigt förslag som verkligen visar på en politisk vilja att räkna med. Eller så kan det vara samma halvtrötta förslag som skrevs fram av någon lokal lobbygrupp redan för länge sedan och som nu läggs återigen (kanske tillsammans med den som egentligen skrev den) för sjunde året i rad. Oavsett vilket: en pinne i statistiken. Vad den pinnen säger om en persons politiska kompetens övergår åtminstone mitt förstånd.
Politik är också i väldigt hög utsträckning ett lagarbete, vilket ytterligare försvårar saken. Det finns helt enkelt olika roller du kan inta, eller med andra ord, olika sätt på vilka du kan vara en framgångsrik politiker. Någon kanske är den mediale frifräsaren, en har extremt breda nätverk bland olika befolkningsgrupper, en tredje är en gudabegåvad förhandlare och problemlösare. Och då har jag ändå inte ens mer än snuddat vid det som faktiskt är politikernas viktigaste funktion; att fatta beslut utifrån någon typ av ideologiska/värderingsmässiga utgångspunkter, att faktiskt representera sina väljare i någon typ av folkförsamling.
Jag tillhör de som absolut tycker att du kan vara olika skicklig som politiker. Det handlar alltså inte bara om att ha hjärtat på rätta stället, ska du på allvar kunna företräda dina väljare måste du också ha förmågan att få något gjort. Det handlar om saker som mod och personlig integritet (lysande illustrerat i fallet Federely häromsistens, alltså på vad brist på detsamma kan innebära), men också om färdigheter och kunskaper som du faktiskt kan behärska i olika stor utsträckning.
I dagens valsystem är det framförallt en uppgift för partiernas valberedningar och i förlängningen hela partiorganisationen att göra kloka avvägningar och försöka bedöma vilka som är de mest kvalificerade att få sitta som representanter för just det partiet i olika församlingar - och inte minst hur helheten ska se ut. Men både som en konsekvens av personvalsystemet och framförallt vad jag tror är en ökande vilja att bredda de demokratiska processerna inom de politiska partierna finns det anledning att fundera över hur detta ska gå till i framtiden.
Jag är ingen personvalsentusiast. Men den undermåliga granskning av vilka våra representanter egentligen är, vad de vill och vad de kan (bortsett från deras kvitton, som ju granskas ingående) finns det ingen som helst anledning att vara nöjd med. Varken som partigängare eller medborgare.
Nätet har nu inneburit nya möjligheter för försigkomna politiker att själva (via bloggar eller på andra sätt) presentera sig för allmänheten. När kommer gammelmedia svara upp på utmaningen och leverera en granskning som kräver mer än bara offentlighetsprincip och ett eller annat telefonsamtal?
