Vad har arbetarrörelsen lärt sig av sin historia?

Jag ska prata arbetarrörelsens historia med ett gäng relativt nya partimedlemmar ikväll och har funderat en smula på upplägget. Jag ville på något sätt gå åtminstone en smula djupare än den gamla vanliga "Sverige var ett fattigt land i armod och elände men sedan kom August Palm och räddade alltihopa", utan att bryta med de ramar som sätts av att det inte är en hel studiecirkel eller helgkurs jag har till mitt förfogande. Samtidigt vill jag också knyta historien till vår nutid och lägga upp ett pass som faktiskt gör det lättare att hänga med i den samtida politiska diskussionen.

Så jag tänkte att jag hänger upp allt på frågan "vad har vi lärt oss", och sedan går igenom partiets historia utifrån det perspektivet. För enkelhetens skulle delar jag upp det hela i fem olika epoker som är mer tematiska än exakt kronologiska (dvs det handlar mer om de stora dragen än exakta årtal hit och dit).

Lägger upp mina stolpar här (hoppas de är någorlunda begripliga). Vore kul med synpunkter och frågor, jag återkommer också efter passet och berättar hur det gick.

Pionjärtiden (sent 1800-tal till kanske 1920-talet)

Demokratisk socialism. Reformismen, brottet med kommunismen, ," grundideologin"

Facklig-politisk samverkan. Fackföreningar bildade partiet som bildade LO

Folkrörelsepartiet. Utöver fack och parti även kooperation, bildningsförbund

Bildningstanken. Folkbildningen, studiecirkel, ABF, människosynen. Uppdatering: också kopplingen till nykterhetsrörelsen, "den skötsamme arbetaren".

30-talskrisen och folkhemmet (20-tal fram till kriget)

Arbetslinjen – aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten. Stockholmsskolan, Wigforss, en svensk ”New Deal”

Saltsjbadsandan. Kollektivavtal och förhandlingar, ansvarstagande parter

Folkhemmet. ”Alla ska med”, istället för hård klassretorik

Efterkrigstiden, det starka samhället (50, 60-talet)

Välfärdsstaten växer fram. Rekordtillväxt årtiondena efter kriget – Sverige moderniseras.

Solidarisk lönepolitik och strukturomvandling - ”Trygghet i förändringen”

Internationalism och radikalisering (70-talet)

Olof Palme och kolonialismen. Ett nytt utrikespolitiskt engagemang, Vietnamn, tredje världen

Kris och kapitalismkritik. Löntagarfonder, LAS, MBL,

Uppdatering: Uppgörelse med hemmafruideal, sambeskattningens avskaffande 1972

Miljöfrågan. Kärnkraften, miljörörelsen, "Hasse och Tage"

Globalisering och en nyliberal världsordning (80- och 90-talen, även efter millenieskifte)

Mot Thatcher och Reagan – kamp för den nordiska modellen. Kombinera hög jämlikhet och hög tillväxt

Uppdatering: en ny världsordning, efter sovjetkommunismen, EU-frågan

Utbildning istället för låglönejobb. Utbyggnad av högskolan på 90-talet

Det gröna folkhemmet. Miljö är inte motsats till tillväxt, utan dess förutsättning

Och nu då..? (nu och framtid)

Här tänkte jag inleda en diskussion om vart partiet är på väg just nu. Fokus på jobben, klyftorna och framtidstron. Men ganska öppet och lyssnande.

Som sagt. Hör gärna av er med synpunkter (eller frågor, om något är helt obegripligt).

Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, arbetarrörelsens historia, socialdemokrati och annat intressant

Det var aldrig att du skulle ha ett jobb att gå till de brydde sig om

För några veckor sedan stod Anders Borg i riksdagens talarstol och erkände öppet att det blir fler jobb med socialdemokraternas politik än med regeringens. Jag har ända sedan dess funderat över varför detta inte resulterade i ett ramaskri bland framförallt borgerliga debattörer och bloggare. Hur kan man acceptera att den regering som gick till val på att pressa tillbaka arbetslösheten nu passivt lägger sig på rygg i frågan? När jag följer reaktionerna på morgonens debattartikel från Mona Sahlin och Thomas Östros börjar jag ana vad det hela egentligen handlar om.

Låt mig börja med själva artikeln. Sahlin/Östros presenterar ett program för att möta jobbkrisen. Det handlar om att ge unga möjligheter till jobb, praktik eller utbildning, om mer resurser till kommuner och landsting för att kompensera för fallande skatteintäkter och därmed undvika onödiga uppsägningar, om ett brett kunskapslyft med 50 000 nya utbildningsplatser, kraftiga investeringar i gröna jobb och en reparerad arbetslöshetsförsäkring. Bra, solida åtgärder som skulle ge effekt och göra Sverige bättre rustat att möta krisen.

Dessutom varnar skribenterna för de påfrestningar krisen utsätter de offentliga finanserna för. I år lånar staten som bekant ofattbara 135 miljarder kronor. Det gör att vi alltså står inför ett dilemma. Å ena sidan måste vi investera för att ta oss ur krisen. Å andra sidan krävs det extrem varsamhet för att vi inte ska hamna i det tidiga nittiotalets budgetmoras igen. Lösningen på detta dilemma är då uppenbar: vi måste se till att det vi gör verkligen är rätt saker, och vi måste omedelbart sluta med att lägga pengarna på fel saker. Och då kommer vi in på skattepolitiken.


För skattesänkningar kan naturligtvis vara ett sätt att stimulera ekonomin i svåra tider. Men vad vi har nu är ett läge där pengarna snarare används till sparande än till konsumtion. Det enda som händer när Anders Borg lånar till fortsatta skattesänkningar alltså att klyftorna fortsätter att öka mellan dem som har och de som inte har. Allt medan jobbkrisen i allt raskare takt fortsätter att gröpa ur de offentliga finanserna.

Därför föreslår Östros och Sahlin ett antal fördelningspolitiskt mycket motiverade skattehöjningar. Irritationen över detta är det grundläggande temat i förmiddagens borgerliga reaktioner på debattartikeln. Samma människor som inte har något problem med att den egna finansministern erkänner att den förda politiken leder till färre jobb än alternativet blir nu alldeles rosenrasande inför konceptet att inte få behålla varenda krona av de skattesänkningar som de senaste åren haglat över landet.

Jag kan bara dra en slutsats. Det var aldrig att vanligt folk skulle ha ett jobb att gå till som var det viktiga. Hela diskussionen om det så kallade ”utanförskapet” handlade aldrig om någon genuin känsla för de som var ”utanför”, det var bara ett traditionellt borgerligt gnäll över att få behöva vara med och betala för människor som gick på ”bidrag”. I och med att ersättningarna till a-kassan nu är sänkta så är inte längre arbetslösheten (de andras) ett lika stort problem.

Problemet är naturligtvis att detta synsätt utöver att vara tämligen osympatiskt också är väldigt kortsiktigt. För till slut så kommer man att få vara med och betala, ändå. Låter vi arbetslösheten rusa iväg kommer ingen att komma undan notan för det. Den samlade arbetarrörelsens stora pedagogiska uppgift just nu för att kunna vinna valet 2010 är att förklara detta samband så att även de som inte är direkt hotade av arbetslöshet förstår vad det handlar om. Vi måste spela på både människors uppfattning av vad som är rätt och riktigt och ett faktiskt i grunden sunt och rimligt egenintresse hos breda lager av befolkningen.

Vi har, för att travestera Ernst Wigforss, helt enkelt inte råd att inte låta människor arbeta. Det är där den politiska striden står idag.

Läs även Veronica Palm, Lars G Linder, Peter Andersson eller någon annan bloggare som kommenterat artikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslöshet, jobben, skatter, Thomas Östros, Mona Sahlin, utanförskap, regeringen, Anders Borg, och annat intressant

Integration handlar om jobb, inte kultur

Igår mötte moderaternas Per Schlingmann för första gången socialdemokraternas nye partisekreterare Ibrahim Baylan i en debatt. Arrangörer var tidningen Fokus och temat var integration (du ser hela debatten i efterhand här).

Det finns något väldigt obehagligt i det sätt som moderaterna den senaste tiden försökt närma sig integrationsfrågan. Nisha Besra på Dagens Arena kommenterar det klokt. ”Människor vill ha arbete. Människor vill lära sig språk. Människor vill bli fungerande beståndsdelar i samhället. Människor vill känna sig behövda och delaktiga. De verkliga problemen är att de hindras från detta. De verkligen problemen är inte att de försöker smita undan. Ändå är det just det som Moderaterna gång på gång signalerar: Det är du, inte systemet” skriver hon (hela texten här).

Och man kan föra många och långa spelstrategiska resonemang om varför moderaterna väljer att närma sig frågorna på det här sättet. Varför man försöker omdefiniera problemet bort från den svenska arbetsmarknaden till invandrade svenskas värderingar. Men det mest bestående positiva intrycket från gårdagens debatt är nog att de ser ut att misslyckas.

På Fokusseminariet visade Nicklas Källebring hur lågt svenskarna värderade integrationsfrågan som sådan politiskt. Och i DN kunde vi samtidigt läsa vilka frågor det var som istället spelade roll: det var jobb, miljö. skola, sjukvård. (Mer om det sista skriver för övrigt även till exempel Jonas, Peter, Åsa och Kristian.)

Jag tolkar inte detta som att svenskarna inte bryr sig om integrationen. Jag tolkar det som att svenskarna faktiskt förstår hur det fungerar. Det handlar om jobben. Det är i grunden väldigt glädjande. Och där är skiljelinjerna i svensk politik också väldigt tydliga.

Läs även andra bloggares åsikter om integration, jobb, fokus, per schlingmann, Ibbe, Ibrahim Baylan, politik, moderaterna, socialdemokraterna och annat intressant

Oppositionen står för förnuftet i energipolitiken

Till och med DN:s Henrik Brors erkänner att dagens energipolitiska besked från de tre rödgröna partierna är "ett steg framåt för oppositionen". Vad han dessutom skulle kunna lägga till är att beskeden dessutom innebär ett steg framåt för svensk energi-, miljö- och industripolitik. De visar nämligen att det finns åtminstone ett politiskt alternativ i Sverige som varken är beredda att kompromissa med svensk industri och de svenska jobben eller med den absoluta nödvändigheten att satsa på nya energislag och inte låsa fast oss i ett omodernt kärnkraftsberoende.

De borgerliga partierna har som bekant den senaste tiden med viss depsperation försökt förvandla svensk energipolitik till någon sorts kortsiktigt partipolitiskt slagträ att använda i debatten. Hela deras strategi har byggt på föreställningen att de nuvarande oppositionspartierna skulle vara oförmögna att hitta en hållbar gemensam linje - på samma sätt som borgarna varit det fram tills att centerpartiet plötsligt la sig platt häromsistens.

Jag har aldrig känt mig särskilt orolig för den saken. Morgonens debattartikel från de tre rödgröna partiledningarna visar att jag har haft rätt. Nu är det oppositionen som står för förnuftet i energipolitiken, medan regeringspartierna framstår som orealistiska plakatpolitiker som stänger dörren till de breda överenskommelser som skulle kunna ge långsiktigt stabila förutsättningar för svensk industri. Och som dessutom hänger upp alla sina energipolitiska ambitioner på en lika tidsmässigt avlägsen som dyr svensk kärnkraftsutbyggnad.

Det kan inte vara lätt att vara centerpartist idag. Man har sålt ut partiets ryggrad för ett stort ingenting. Men de får väl glädja sig åt att de som oppositionspolitiker efter valet 2010 faktiskt kommer att få vara välkomna att ingå i långsiktiga och framtidsiriktade överenskommelser om svensk energipolitik.

Och jag tror säker en och annan av dem har en hel del att bidra med. Då. Idag har de tyvärr reducerat sig själva till fullkomligt politiskt överflödiga i skuggan av Björklunds kärnkraftsbyggarambitioner. Det blev på något sätt ännu tydligare efter dagens rödgröna positioneringar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik kärnkraft, energipolitik, rödgröna, regeringen, centerpartiet, miljö, industripolitik, jobb, framtid och annat intressant

Trots alla löften; fortfarande moderat klasspolitik i sjukvården

Vi har hört det flera gånger förut. Moderaterna försvarar de uppenbara bristerna med prestigeprojektet Vårdval Stockholm med att systemet inte är färdigt. Det finns fortfarande utrymme att utveckla och förbättra. Och för ett tag sedan presenterade landstingsledningen med Filippa Reinfeldt i spetsen också ett antal åtgärder som skulle minska orättvisorna. Nu finns det möjlighet att utvärdera dessa "förbättringar". Och som Svenska Dagbladet visar i sin granskning så innebär förändringarna inget annat än kosemtik - och den moderata sjukvårdspolitiken fortsätter försämra förutsättningarna att genomföra en bra vård just precis där behoven är som allra störst.

Stockholmsmoderaternas politik kan alltså sammanfattas i att man först tar bort miljonbelopp från de mest utsatta områdenas vård, och sedan ger tillbaka tusenlappar. Vilket riskerar att leda till fortsatt sämre kvalitet i de områden där behoven är som störst. Personalen kämpar och sliter naturligtvis för allt vad de är värda men någonstans når man naturligtvis en punkt där det helt enkelt inte går längre.

Vårdval Stockholm handlar inte och har aldrig handlat om valfrihet. Det handlar om omfördelning. Bort från dem med de största behoven. Och det kommer inga DN-debattartiklar och kosmetiska förändringar i världen att kunna ändra på. Det står tyvärr smärtsamt uppenbart efter SVD:s granskning.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvårdspolitik, sjukvård, vårdval stockholm, filippa reinfeldt, moderaterna och annat intressant

Från ett eget, norrländskt vänsterperspektiv

Riksdagsledamoten Helene Pettersson tar nu steget från att bara mikroblogga på Twitter och Facebook till att även ha en gammal hederlig blogg. Jag tror att det kan bli hur bra som helst.

På bloggen beskriver sig Helene Pettersson så här:

"Socialdemokratisk riksdagsledamot. Född 1972 i Umeå i Västerbotten. Gick skola på Grubbeskolan i Umeå, och valde att börja jobba direkt efter nionde klass. Då, i slutet av 80-talet, var det möjligt för en 16-åring att få fast anställning och lägenhet, så jag flyttade hemifrån ganska tidigt.

Jag började jobba som hotellstäderska, och började engagera mig fackligt på min arbetsplats redan som 17-åring. Förbundet var Hotell och Restauranganställdas förbund, HRF, och där är jag fortfarande medlem. 1993-1995 läste jag in gymnasiekompetensen på folkhögskolan Brunnsvik i Dalarna. Det är en folkhögskola som ägs av LO, och den allmänna linjen som jag läste hade arbetarrörelseinriktning."

På bloggen utlovas vi "politik, glesbygdsfrågor, riksdagslivet, världen i allmänhet och norrland i synnerhet. Allt från mitt egna, norrländska vänsterperspektiv." Som sagt. Hur bra som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, Helene Pettersson, socialdemorkater, socialdemokrati och annat intressant

Borgerlig politik ger sämre välfärd och fler arbetslösa

Så idag kom det besked Fredrik Reinfeldt krattade manegen för i tisdagens partiledardebatt - det blir inga extrapengar till kommunerna detta år för att hjälpa dem igenom krisen. Vi kommer alltså göra om precis samma misstag som under exempelvis nittiotalskrisen och sparka en massa människor vars arbetsinsatser egentligen behövs. Något som dessutom gör att vi kommer ha stora rekryteringsproblem när konjunkturen så småningom vänder uppåt igen. Det är ett kortsiktigt och korkat sätt att hantera den gemensamma välfärden och det orsakar dessutom en massa fullkomligt onödigt mänskligt lidande.

Förra veckan kunde vi läsa att var tredje kommun varslar lärare (jag skrev om det här). Och situationen ser likadan ut på flera områden, inte minst inom sjukvården. Men samma regering som tycker att den har råd att låna till skattesänkningar som till och med konjnturinstitutet erkänner är ett ineffektivt sätt att bekämpa jobbkrisen tycker alltså inte att den har råd att hjälpa kommuner och landsting igenom dessa svåra år.

Det är borgerlig politik i sin prydo. Och det visar vad allt pratet om "arbetslinjen" var värt när det kommer till kritan. Riktigt upprörande, det är vad det är.

Uppdatering: Så är Reinfeldt ute och ger ett delvis annorlunda besked. Så frågan är om inte alltihopa handlar om ett pr-trick: regeringen tänker inte tillskjuta de resurser kommunerna behöver så därför spelar de nu upp detta drama så att nyheten till slut kommer att bli att det kommer pengar (istället för att det är alldeles för lite pengar, vilket vore den riktiga vinklingen)? Eller så har regeringen helt enkelt inte koll på vad det är den håller på med. Vi får väl se. Slut på uppdatering.

PS: allt är dock inte mörker, jag hoppas ni har läst om det socialdemokratiska förslaget om ett helt nytt sjukhus i Södertälje (annars kan du göra det i DN här)? Stockholms sjukvårdssystem står inför stora utmaningar och det här är ett smart strategiskt sätt att möta dem. Dessutom ser det ut att kunna bli ett riktigt fint och välfungerande sjukhus. DS

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, arbetslöshet, kommunerna, välfärd, statsbidrag, politik och annat intressant

Därför respekterar jag verkligen Mona Sahlin

Det var två saker som egentligen låg utanför debattens mittfåra som verkligen väckte min respekt i kvällens direktsända partiledarduell. Den första var när Mona Sahlin vågade visa öppenhet och erkänna att frågan om religiösa friskolor inte var enkel och att hon därför inte hade några tvärsäkra svar. Och den andra när hon tänkte steget längre och tydligt tog ställning för den svenska linjen att det ska vara kvinnan som har makten när det gäller abortbeslut även när frågeställningen var tuff. I bägge fallen handlar det om samma grundläggande politiska egenskap, nämligen mod.

Det är slående att det är två helt olika personlighetstyper som möts när de två partiledarna duellerar. Reinfeldt som kallades ”tvålen” redan som ung muf:are, den försiktige strategen som alltid vinnlagt sig om att ligga i den åsiktsmässiga mitten var han än befinner sig. Vars hela politiska projekt går ut på att sudda ut alla politiska konturer och vassa kanter som någon skulle kunna tänka sig att stöta sig emot. Mot Mona Sahlin som tvärtom byggt sin politiska karriär på att vara färgstark, tuff och tydlig.

I sak tycker jag nog inte att detta egentligen spelar så stor roll. Jag tycker det är betydligt viktigare vad de respektive partiledarna står för politiskt och än mer vad deras partier står för än vilka personegenskaper de besitter. Men på ett allmänmänskligt plan kan jag ändå inte låta bli att fascineras av olikheterna.

Jag tror inte på dem som säger att nästa riksdagsval kommer att vara ett personval mellan två presidentkandidater. Jag tror att valet kommer att handla om jobben och om välfärden, i den ordningen. Det viktigaste budskapet från kvällens debatt var alltså att Fredrik Reinfeldt nu återigen underströk den passivitet (jo, jag vet, han föredrar att kalla det ”försiktighet” men det betyder samma sak) hans regering visar inför jobbkrisen. Precis som på trettio- eller nittiotalet eller när det nu vara månde försöker en borgerlig regering vinna stöd på budskapet ”vi har inte råd att arbeta”.

Mot detta står en socialdemokrati som hävdar det motsatta; vi har inte råd att inte arbeta. Det är vad politiken kommer att handla om. De två partiledarnas personligheter kommer då att vara en underordnad fråga.

Men en fråga jag ändå inte kan låta bli att intresseras av. Särskilt när Mona Sahlin som ikväll gör det så väldigt tydligt vilka hennes fördelar egentligen är.

Uppdatering: Mer om duellen skriver också DN1, DN2, Henrik Brors ("analys"), DN:s ledarsida (mer verklig analys än Brors), SvD, Gudmundson på SvD:s ledarsida (egentligen mer om KG Bergström), svt.se, aftonbladet (ett) och (två), ett gäng bloggare: tex Erik Laakso ett och Erik Laakso två, Eva-Britt Dahlström, Anna Vikström, Otto Keyser, Björn Andersson och jättemånga fler.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kgb, duellen, partiledarduell, mona sahlin, fredrik reinfeldt, politik, val2010, arbetslöshet och annat intressant

Sossarna i SL

Mina partikompisar (s) i SL:s styrelse. Från vänster: Göran Wrene, Nanna Wikholm, Staffan Holmberg, Erika Ullberg, Katrin Österlund (politisk sekreterare) och Lasse Dahlberg (gruppledare). Gun Eriksson är inte med på bilden.

TCO: Reinfeldt kopierar George Bush misslyckade krispolitik

"Det är slående hur olika effekt samma satsade belopp kan få. Om en regering ska satsa åtskilliga miljarder av skattepengar är det därför centralt att de används på rätt sätt." Det skriver TCO:s Roland Spånt och Roger Mörtvik i dag på Aftonbladets debattsida. Deras poäng är att Sverige mer borde ta efter Barack Obamas krispolitik istället för att som regeringen Reinfeldt gör apa efter George Bush.

För det fungerar nämligen inte med skattesänkningar och gravallvarliga miner för att ta Sverige genom krisen. Där har de två TCO:arna alldeles rätt. Fredrik Reinfeldt gör alldeles för lite, och han gör fel saker.

Men än så länge har inte väljarna straffat honom för detta i opinionen. Detta kommer dock att vara den allt annat överskuggande politiska frågan i Sverige under de närmsta åren. Så fortfarande kan mycket hända.

Personligen är jag övertygad om att regeringen Reinfeldt kommer att få gå efter valet 2010, inte för att de raserade välfärden utan för att de misslyckades med jobben. Så läs Spånt och Mörtviks artikel. Det är den typen av frågeställningar all svensk politik kommer att handla om tiden framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, jobben, arbetsösheten, Fredrik Reinfeldt, TCO, Bush, Obama, Roger Mörtvik, Roland Spånt och annat intressant

Har svenska folket tröttnat på Idol-poppen?

Ett tag var jag helt övertygad om att det skulle bli en ren återupprepning. Snygga Måns Zelmerlöw med snygga ”Hope and glory” skulle komma tvåa eller trea i telefonomröstningen efter någon av folkets favoriter (och då trodde jag mest på snälla snälla) men klara sig till Moskva ändå via stödet från juryn. Alltså precis vad som hänt tidigare, till exempel förra året och vem minns inte Las Vegas? Men så blev det som bekant inte.

Nu tycker jag visserligen att ”Hope and Glory” är en väldigt bra låt. Men det känns ändå bra att det gick som det gick. Och inte så lite överraskande. Jag har inte grottat ner mig närmare i statistiken men visst måste det vara två saker som sticker ut i årets omröstning jämfört med tidigare: dels splittringen mellan jurygrupperna (hur många olika låtar gav de tolvor egentligen), dels splittringen mellan det samlade juryresultatet och folkets röster?

En av förklaringarna till det är naturligtvis det jämna startfältet. Men det känns också som om det ligger något djupare under. Att både af Ugglas Janis Joplin-soul och vinnarlåtens operadisco lyckas slå horder av unga tighta popidoler (förutom Zelemerlöv också tex Agnes, EMD, kanske kan Emilia räknas dit men inte helt säkert) är faktiskt anmärkningsvärt. Och på något sätt ganska roligt (även om jag egentigen gillar Idol-poppen också, det är inte det).

Nu får vi se hur det går i Moskva. För även om den chickaste åsikten att ha just nu väl är att man struntar i allt efter den svenska festivalen så spelar det roll hur Sverige placerar sig i Europa. Inte minst präglar det hur det låter i framtida festivaler.

Och vem vet? Kanske Sverige kommer att skapa en europeisk trend som gör att hälften av bidragen 2010 framförs av operastjärnor av varierande kvalitet? Om det är en dröm eller en mardröm låter jag vara osagt. Men om man får tro de som vet, så är väl just Malena Ernman en artist och en människa av den kalibern att hos skulle kunna få det att hända.

Mer i Aftonbladet , DN och svenskan. Bloggar gör typ alla men inte minst Alexandra och kulturbloggen. Kent Persson (m) tyckte dessutom att fel låt vann.


Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, kultur, musik, malena ernman, schlager och annat intressant

Men herregud…

En gång i tiden var Erik Norelius chefredaktör på hedervärda Dala-Demokraten. Idag skriver han ett debattinlägg på Aftonbladets debattsida som är ett enda långt personangrepp på Mona Sahlin och som är så fullständigt befriat på allt vad politiskt innehåll heter att jag faktiskt måste ställa mig frågan vad det egentligen är han håller på med.

För Norelius huvudargument är att han har förlorat framtidstron. Och det är ju trist. För honom. Men han lyckas inte leverera ett enda politiskt argument om varför han har förlorat denna tro. Istället raddar han upp en räcka socialdemokratiska män (från Palme till Sven Erik Österberg) som på något sätt då skulle kunna få den fd chefredaktören att återigen börja se ljust på framtiden. Bara hon den där kvinnan försvinner. Sahlin.

Jag tillhör de som tycker att vi ska ha högt i tak inom socialdemokratin. Att avfärda politisk kritik mot den nuvarande partiledningen med att det bara handlar om personangrepp och genusstrukturer är med förlov sagt fjantigt - och dessutom farligt för den interna diskussionen. Men då måste man också för trovärdighetens skull vara beredd att markera hårt när det faktiskt handlar om rena personangrepp och genusstrukturer. Som i det här fallet.

Erik Norelius är säkert en bra man. Han har förmodligen en massa kloka synpunkter på svensk politik och vart socialdemokratin är på väg. Men de håller han för sig själv. Istället ägnar han en helsida i en av Sveriges mest lästa tidningar åt att förklara varför han ogillar ett antal kvinnliga socialdemokratiska ledare (förutom Sahlin får ju även Marita Ulvskog en skopa av sleven).

Det är faktiskt riktigt trist.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mona Sahlin, Erik Norelius, Mosa Mona, aftonbladet, socialdemokrati, jämställdhet, kvinnliga ledare och annat intressant

Vilja till privatisering går före bästa möjliga vårdkvalitet för stockholmarna

Hinner egentligen inte skriva om det nu, men det här är faktiskt väldigt upprörande. Det handlar om att Karolinska universitetssjukhet kan komma att förhindras från att delta i upphandlingen om vilka som ska få utföra analysen av provtagning från landstingets vårdcentraler. Beslutet är såklart dåligt för Karolinska som redan nu fått mångmiljonbesparingar på sig från den borgerliga majoriteten, men det leder också till att vi inte kan vara säkra på att stockholmarna får den bästa möjliga vården för pengarna.

Orsaken till att Karolinska skulle hållas utanför är såklart en ideologisk vilja till privatisering som går före kvalitet. Och det är inte första gången det händer under den här mandatperioden. Regeln har snarare varit att det som kallas "egenregi" - dvs landstinget egna verksamhet - hindras från att delta i upphandlingar (det finns något undantag när omständigheterna var speciella).

Privatisering före kvalitet. Det är det det här handlar om. Nu är det någon vecka kvar innan beslut fattas. Jag hoppas på att ett tillräckligt stort tryck ska uppstå så den borgerliga majoriteten tvingas backa. Återkommer i frågan, garanterat.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, karolinska, privatiseringar, stockholms läns landsting, moderaterna och annat intressant

Det här klippet har alltså moderaterna själva lagt upp (jo, jag lovar)

Visst. Världen är bra konstig ibland. Men varför moderaterna själva väljer att lägga upp detta klipp på Fredrik Reinfeldt från dagens frågestund övergår faktiskt ändå mitt förstånd. För förutom att moderatledaren tvärt emot allting som han med en dåres envishet upprepat hittills nu plötsligt anklagar (s) för att inte vilja höja skatten och dessutom ta för mycket hänsyn till stockholmarnas boendekostnader så lyckas han ju dessutom missförstå hela innehållet i frågeställaren Luciano Astudillios fråga.

Men låt mig börja med det han säger i sak. Ta fastighetsskatten. Där är det mycket riktigt som moderatledaren säger att den socialdemokratiska fastighetsskattepolitiken förmodligen är mycket bättre för en vanlig stockholmare med en trea på södermalm eller - för den delen - tvåa i Hässelby. Men vad han inte nämner är att detta rent fördelningspolitiskt kompenseras av att de med jättevillor i mångmiljonklassen faktiskt får betala mer än de gör idag med den socialdemokratiska skatten. En ganska rimlig politik alltså, som moderatledaren nu öser galla över.

Men allvarligare än så är ju att statsministern inte ens förstår Astudillios kritik som går ut på att regeringen fortsätter att låna till skattesänkningar istället för att satsa på åtgärder som faktiskt skulle ha effekt mot den jobbkris vi befinner oss i. Och att hans medarbetare uppenbarligen också är så renons på insikt att de desutom tycker att ett svar som faktiskt inte är ett svar är så hejdundrande bra att det är värt att lägga upp på You Tube. Det är faktiskt vad som är riktigt illa i kråksången.

Nåja. Jag kanske inte ska vara småsint. Utan tacka kompisarna på det moderata partihögkvareter för att de lagt upp detta klipp för allmän beskådan. Vem vet. Snart kanske de ger sig på ett nytryck av "Det sovande folket" också...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skatt, jobbkris, Fredrik Reinfeldt, Luciano Astudillio, fastighetsskatt, YouTube och annat intressant

En mycket begåvad socialdemokrat

Jag gillar verkligen Morgan Johansson, och det har jag gjort ända sedan jag först stötte på honom som ung SSU:are. Det var det exempelvis en ren njutning att se honom med knivskarp argumentation och benhård integritet läxa upp meningsmotståndare både till höger och vänster när diskussionen på någon kongress blev alltför yvig eller ogenomtänkt. Idag ägnar han sig mest åt att med samma kraft jaga borgerliga ministrar i riksdagens konstitutionsutskott.

Idag skriver han ett av de bättre inläggen jag läst med anledning av vad som nu håller på att hända med svensk fordonsindustri (direkt anledning är varsel på Saab, se mer om det här eller här). Inlägget är både en analys av den borgerliga regeringens agerande och ett resonemang om vad staten kan och bör göra i kristidet. Avslutningen är klockren:

"Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill."

Skriver alltså Morgan. Men läs hela inlägget själv istället, det är det värt (och läs även den artikel i Dagens Arbete han bygger en del av argumentationen på, den är också högintressant).

För övrigt: missa för allt i världen heller inte Magnus Ljungkvist brev till statsminister Reinfeldt med anledning av den i dagarna så omdebatterade boken. "Det finns förstås åtskilligt mer att diskutera kring “Det sovande folket” och jag är förstås nyfiken på hur du ser på boken generellt idag. Ångrar du den, eller ligger de uppfattningar som skildras i boken fortfarande till grund för din politiska agenda?" frågar Magnus och jag tror vi är många som är intresserade av svaret.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, morgan johansson, socialdemokrati, saab, fordonsindustri, staten, regeringen, fredrik reinfeldt och annat intressant

Jobbkris i välfärden

När du kör på i full fart rakt emot ett stup räcker det ibland inte med att svänga för att klara dig. Du måste också svänga i tid, och du måste svänga tillräckligt mycket. Den bilden dyker osökt upp i mitt huvud när jag läser en av dagens mest diskuterade nyheter (här från DN), om att det redan nu har gått så långt så att var tredje kommun varslar lärare (enligt Lärarnas Riksförbund).

Det är en skrämmande läsning. Varslen kommer tätare och i större omfattning än vid inledningen på 90-talets krisår, enligt artikeln. Och samtidigt är det bara början. "Detta är bara en västanvind av vad vi kommer att se 2010", säger exempelvis Andreas Mörck vid Lärarnas Riksförbund (LR).

Och skolan är nu ett område. Jag kan se precis samma sak när det gäller sjukvården. Jobbkrisen väller in över välfärdssverige - därför att vi låter den göra det. Och precis som i början av nittiotalet kommer vi att stå där med flaskhalsar och saknad kompetens när ekonomin sedan vänder uppåt igen.

Det finns förslag som skulle kunna motverka detta. Men den borgerliga regeringen vägrar lyssna. Och det där stupet bara närmar sig allt fortare och fortare. Något säger mig att det faktiskt inte var exakt det här folk röstade på när de gjorde "det nya arbetarpartiet" till regeringsbildare...

Fler skriver: SvD, Aftonbladet, Rapport. Bloggar gör Claes Kratz, Filippa Mannerheim, Mattias Axelsson (på höjden), Fredrik Olovsson. Och många fler.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, jobbkris, välfärd, skola, nedskärningar, regeringen och annat intressant

Vansinnigt roligt om Reinfeldts bok

Erik Berg på bloggen Approximation skriver helt fantastiskt underhållande och skarpt om Fredrik Reinfeldts bok från 1993 "Det sovande folket" som nyligen tillgängliggjorts för en bredare publik. Bland annat visar han hur den då 28-årige riksdagsledamoten Reinfeldt redan då förutsåg World of Warcrafts förödande inverkan på de kommande generationerna.

Hela inlägget är nu som sagt löjligt roligt. Så ta och läs det. Men försök att inte glömma bort att det finns ett allvar där också, bortom skrattsalvorna.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Fredrik Reinfeldt, Det sovande folket, World of Warcraft, humor, Erik Berg och annat intressant

Varför är det vänstern som ger ut Reinfeldts tidigare skrifter?

Jag hade först tänkt göra någon typ av jämförelse mellan Barack Obamas självbiografiska "Dreams of my father" (Min far hade en dröm) och Fredrik Reinfeldts bok "Det sovande folket". Men förutom att det är böcker skrivna av män som senare når sitt lands högsta politiska ämbete så hittade jag faktiskt inga beröringspunkter. Så istället blir frågeställningen en annan: hur kommer det sig att det är vänstern i form av "Alliansfritt Sverige" som nu tar på sig ansvaret att se till att den moderate statsminiterns tidigare tankar når en större publik genom att ge ut dem i fulltext på nätet?

Ett svar är uppenbart: det är en särdeles usel liten skrift som den nuvarande moderatledaren fått ur sig. Tittar man snabbt på dagens twitterdebatt om boksläppet understyrks det med all önskvärd tydlighet. Mattias Svensson på Neo skriver att den är "fantastisk som pekoral" och Mary på mina moderata karameller ursäktar boken med att "[d]et är väl ganska mycket man gjort i yngre dagar som inte luktar nobelpris rent allmänt". Och nu pratar vi alltså om Reinfeldts politiska vänner.

Men frågan är om detta räcker som förklaring? Dåliga böcker finns det gott om. Nej, orsaken till att det är vänstern som ser som sin kulturpolitiska gärning att erbjuda Reinfeldts tankar till en bredare publik är naturligtvis politiskt.

Och det här är på ett plan inget konstigt. Om en politisk ledare tidigare sagt saker eller haft åsikter som idag kan anses besvärande är det självklart att hans motståndare till och från försöker påminna folk om detta. Därför är det inte underligt att formuleringar om svenskarna som mentalt handikappade (ur boken) till och från dyker upp i debatten.

Men det intressanta här är ju att Alliansfritt Sverige ger ut hela boken. Inte de mest besvärande citaten, de värsta grodorna. Utan helheten. Alltet. Det politiskt besvärande för dagens moderater är inte att den 28-årige riksdagsledamoten Reinfeldt uttryckte sig med ett språkbruk som senare framstår som onyanserat eller ens att han i vissa sakfrågor intog positioner som inte passar sig för dagens nymoderata framtoning utan hela den samhälls- och människosyn som kommer till uttryck på bokens dryga 130 sidor.

Försvaret från moderaterna har tidigare varit att avfärda 28-åringen och riksdagsledamoten Reinfeldts text som någon typ av "ungdomssynd". Och det skulle väl kunna fungera - om det vore enskilda formuleringar och punktåsikter vi talade om. Men det är ju inte så att boken är skriven i en helt annan epok direkt. Och de flesta av oss har väl nått åtminstone en viss politisk mognad vid 28 år fyllda.

Därför är det en viktig gärning av Alliansfritt Sverige att sprida den politiska motståndarens texter. Och därför hoppas jag att många nu kommer ta chansen att verkligen sätta sig in i hur vår nuvarande statsminister offentligt såg på verkligheten för faktiskt inte alltför lång tid sedan.

Mer skriver Jesper Nilsson, Elisabeth Biström, SSK (Catti Ullström), Arvid Falk (Erik Laakso), Adventskalendern, Reza Javid och säkert en massa fler som jag har missat.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, alliansfritt sverige, det sovande folket, moderaterna och annat intressant

Lars Calmfors dömer ut regeringens så kallade jobbpolitik

För er som inte redan sett den: här hittar du en intressant intervju med Lars Calmfors där han mer eller mindre dömer ut den borgerliga regeringens jobbpolitik. "Det är väldigt få som får del av de ... förstärkta insatserna. Det är en väldigt stor risk att många aktiviteter i jobb- och utvecklingsgarantin inte kommer att vara så meningsfulla" säger han exempelvis och kommenterar även satsningen på "coacher" syrligt med att "Det finns en risk att man hamnar i aktiviteter utan så mycket meningsfullt innehåll".

Jag har tidigare skrivit om ungefär samma saker: till exempel när jag för någon vecka sedan bloggade att det blir nästan lite tragikomiskt att läsa om den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Och visst finns där någon typ av ironi i det hela; samtidigt som socialdemokratena förnyar sin arbetsmarknadspolitik så uppträder den borgerliga regerningen som en nidbild av den tidigare s-politiken på området?

Vi ser nu hur jobbkrisen väller in över landet, och regeringen inte bara står passiv själv, den erbjuder heller inget annat än passivitet till de som förlorar jobbet (eller inte ens kommer in på arbetsmarknaden). Alltså precis motsatsen till vad man lovade inför valet. Historiens dom bara måste falla hård hösten 2010 - annars finns det verkligen ingen rättvisa i den här världen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslöshet, arbetsmarkandspolitik, jobbpolitik, lars calmfors, regeringen, och annat intressant

Mycket bra att Jytte Guteland understryker vikten av att hålla rent

Jytte Guteland skriver i en replik på Svenska Dagbladets ledarsida någonting oerhört viktigt med anledning av vad som hände i helgen i Malmö. "Det finns inga ursäkter för kravallerna. Afa och andra våldsverkare parasiterar på fredliga demonstrationer, vars arrangörer blir värddjur för Afa:s olagliga aktioner" skriver SSU-ordföranden och fortsätter "[d]emokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen."

Och detta är oerhört välkommet av två skäl. För det första måste den typen av odemokratiska metoder som AFA står för bekämpas i sig. Vandalisering och skadegörelse är inte ett acceptalbelt inslag i en politisk kamp.

Men dessutom finns ett annat, mer politiskt skäl. Den huvudsakliga effekten av de maskerades agerande blir nämligen att det folkliga stödet i själva sakfrågan minskar. Vi såg det i Göteborgskravallerna, där man utan att gå in på skuldfrågan och huruvida polisen gjorde rätt eller inte helt klart kan konstatera att hela globaliseringsrörelsen tappade oerhört mycket kraft efter det som hände (skrev ett tidigare inlägg om det här).

Därför har faktiskt vänstern och palestinavännerna ett extra stort ansvar för att hålla rent. Eftersom vi förlorar på två plan: dels som medborgare, dels som politisk rörelse. Och därför är Jytte Gutelands kristallklara kommentar på SvD så synerligen välkommen. Vi får hoppas att många fattar hennes utsträckta hand.

Läs även andra bloggares åsikter om Jytte Guteland, ssu, afa, malmö, kravaller, vänstern och annat intressant

PS: Grön ungdoms språkrör Maria Ferm har redan twittrat att hon tycker att Jytte är klok. Och fler lär förhoppningsvis följa. DS

Tunga argument mot moderat sjukvårdspolitik

Aftonbladet följer idag på ledarplats upp den tunga kritik som i dagarna riktats mot den moderata sjukvårdspolitiken som den förs i Stockholms län. Och det blir en kraftfull uppgörelse med hur fullkomligt snett det har gått under Filippa Reinfeldts fögderi; ”Men Vårdval Stockholm är inte bara orättvist, det är direkt patientfientligt” skriver Aftonbladet exempelvis och illustrerar dessutom mer än väl vad det är man menar.

Själv har jag tidigare skrivit mycket om den här frågan; senast exempelvis här, här och här och tidigare exempelvis här. Det tänker jag fortsätta med, så länge systemet kvarstår. Och det känns väldigt roligt att allt fler nu börjar se hur viktig den här frågan är.

Via Dag Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om politik vårdval stockholm, aftonbladet, sjukvårdspolitik och annat intressant

Jag har blivit ledarskribent

Visserligen inte på heltid direkt. Men ändå. Numera kan du ibland läsa vissa av mina blogginlägg även på Alliansfritt Sveriges utmärkta sida.

Det första hittar du här. Den diskussionen fortsätter för övrigt även på andra ställen; tex hos Jonas, Alexandra och Åsa.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, Alliansfritt Sverige, politik och annat intressant

Ikväll vände det uppåt för Mona Sahlin

Jag måste erkänna - när jag förstod att TV4:s Kalla Fakta skulle köra någon typ av Mona Sahlin-special så blev jag först lite orolig. På ett sätt var min oro befogad. Reportaget bestod av en serie löst sammanhängande sekvenser som alla hade det gemensamma temat att de på olika sätt försökte misskreditera den socialdemokratiske partiledaren. Men på ett annat plan känner jag mig närmast lättad. För reportaget var så tunt att det känns som om all spänning i den där "Mosa Mona"-journalistiken nu är borta en gång för alla.

För så fungerar det. Förra sommaren skulle alla i skuggan av FRA-lagen vara mot regeringen. Borgerliga opinionsbildare stod på rad och deklarerade att de aldrig skulle stödja Fredrik Reinfeldts ministär. Så någon gång i mitten av hösten så vände det igen. Plötsligt blev det Mona Sahlin som kom i blickfånget, och nu var den mediala dramaturgin istället en annan.

Och vi känner igen samtliga teman i den berättelsen från kvällen Kalla Fakta. Mona Sahlin kritiseras internt (vilket av TV4 visas genom att man lyfter fram ett antal partiaktivister som har synpunkter på hur partiet fungerar - som om socialdemokratin inte alltid hade varit fullt av gräsrotsaktivister som har synpunkter på både ledarskap och politik). Mona Sahlin har svårt med de fackliga gubbarna (samma aktivister som ovan). Mona Sahlin kritiseras internt (vilket på ett lite paradoxalt sätt visades genom att en massa tunga socialdemokrater uttalade sitt stöd för Mona Sahlin). Mona Sahlin har dålig koll på det privata (massor av insinuationer och så kvällens "scoop" om en bil som hade fått körförbud i besiktningen - huga). Och så vidare och så vidare.

På det hela taget fullkomligt ointressant alltså. Och verkligen ingenting nytt, åtminstone inte av värde. Vilket gör att de som alltid har och alltid kommer att ogilla Mona Sahlin eventuellt fann en viss poäng med programmet (ungefär som jag kan njuta av en i övrigt helt värdelös fotbollsmatch bara rätt lag vinner). Men för alla oss andra kvarstår bara en enda känsla - gud var tråkigt det var. Kanske mest understruket av att den enda lilla nyhet som faktiskt fanns med (den om bilen) nästan smögs in i programmet i skymundan, som om journalisten litegrann skämdes för den. Vilket i sådana fall är begripligt.

Och självklart innebär inte detta slutet för negativa granskningar av eller till och med personangrepp på Mona Sahlin. Socialdemokratiska partiledare har alltid och kommer alltid att få utstå en enorm press.

Men lyckas man inte göra den saken mer spännande än kvällens TV4-reportage så kommer intresset snart att falna. Och då kommer det finnas utrymme för andra berättelser och en annan dramaturgi i den mediala offentligheten. Vem vet, kanske kommer det till och med att finnas någon typ av utrymme för politikens innehåll och hur den påverkar människor som bor och verkar i det här landet?

Det kommer i sådana fall den nuvarande oppositionen tjäna stort på. Så ikväll kan mycket väl vara kvällen när det vände uppåt igen. Kom i sådana fall ihåg var det var du läste det först.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokrati, Kalla Fakta, dramaturgi, Mosa Mona och annat intressant