Bandy och politik

Dagen har bjudit på två teve-händelser: den fantastiskt spännande bandyfinalen i Moskva där Sverige efter en mycket dramatisk upplösning vann och blev världsmästare, och kvällens partiledardebatt där företrädare för de sju riksdagspartierna drabbade samman inför tevekamerorna (läs mer i den i tex SvD, Aftonbladet, DN, Expressen). Och det intressanta är att de två evenemangen faktiskt inte var så olika som man kanske skulle kunna tro.

Ett urgammalt krig på ett nytt slagfält (om de sociala medierna och politiken)

När det gäller vilken roll sociala medier kommer att spela under valåret 2010 är det egentligen två frågor vi måste ställa oss. Den första är också den vanligaste: hur kommer de sociala medierna påverka politiken och inte minst valrörelsen? Men det finns också en annan fråga som är minst lika intressant. Nämligen den om hur politiken kommer att påverka de sociala medierna. 

När makten tar media i örat - pinsamt eller obehagligt?

Enligt en bekant som jobbat politiskt på regeringskansliet fanns där ett ordspråk som gick någonting i stilen att när en minister börjar skylla på media är det dags att börja leta efter en ny minister. Alltså ett budskap i linje med att det för en politiker att hata media är lika meningsfullt som för en sjökapten att hata havet. Samtidigt är det väl så att det inte finns en makthavare i detta land som inte någon gång känt sig orättvist behandlad av den tredje statsmakten (på samma sätt som det förmodligen inte finns en sjökapten som inte svurit eder över havets nyckfullhet). Men jag undrar ändå om inte statsminister Fredrik Reinfeldt på något sätt drar det där till helt nya höjder. Och jag vet inte riktigt om jag ska tycka det hela är mest pinsamt eller mest obehagligt.

Så ska Stockholm bli socialdemokratiskt

Idag drar Carin Jämtin igång den socialdemokratiska valrörelsen i Stockholm (se även SvD här). Jag ska inte sticka under stol med att jag själv kommer att ägna en hel del tid, engagemang och tankekraft åt just denna valrörelse under året som kommer. Jag kandiderar till landstingsfullmäktige och hoppas på en majoritet både där, i stadshuset och i riksdagen. Dagens kampanjstart är början på den resan.

Borgerlig ångest

Det senaste året har “socialdemokratins kris” varit någon sorts genomgående tema för mycket av den politiska diskussionen. I allt från vänstertidskrifter som Arena och Ordfront till i debattböcker och på bloggar har tillståndet för den socialdemokratiska rörelsen stötts, blötts och dissekerats. Diskussionen om hur det ser ut på den borgerliga planhalvan har hamnat mer i skymundan. Frågan är om detta nu är på väg att ändras?

För en gångs skull håller jag fullständig med de som kommenterar på Svd.se

Jag brukar vanligtvis inte hålla med majoriteten av de som kommenterar på Svd.se. Men när ledarskribenten Claes Arvidsson har den oerhört dåliga smaken att försöka plocka billiga inrikespolitiska poänger på den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti ser jag till min glädje att det startar ett berättigat ramaskri i kommentarsfältet. "Hur kan man använda en fruktansvärd katastrof och fruktansvärt mänskligt lidande för att klanka ner på oppositionen här hemma i Sverige? Skäms SvD!" skriver exempelvis signaturen Smaklöst. 

En liten skitfråga, inte minst mot bakgrund av det som sker på Haiti. Men det känns ändå bra att svenska folket har förmågan att säga ifrån när det verkligen behövs. Läs även andra bloggares åsikter om Svd, claes arvidsson, media, etik, Haiti och annat intressant

Råttorna lämnar skeppet?

Frispråkige Johan Ingerö är förbannad på den egna alliansen. "Det sista för mig in på det mest tragikomiska i den här röran; jag råkar veta att ett försvarligt antal politiska tjänstemän ägnat den sista tiden åt att uppdatera sina CV:n och kontakta pr-byråer, detta då få av dem räknar med att få förlängt av väljarna. Som före detta pr-konsult kan jag därför inte annat än ställa följande helt uppriktiga fråga: Exakt VAD har de gjort under de gångna tre och ett halvt åren som får dem att tro att de borde jobba med pr?!" frågar han sig i ett rosenrasande blogginlägg (som är en kommentar på denna ledarartext). 

Kraftfull politisk poesi nomineras till DN:s kulturpris

Göteborgspoeten Johannes Anyuru nomineras idag till Dagens Nyheters kulturpris 2010. Det är välförtjänt. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är samtidigt ångande politisk, språkligt fascinerande och levande samtida.

Jävlar vad fel jag hade

Häromdagen ägnade jag en hel bloggpostning åt hur det kom sig att Maud Olofsson snarast verkade ha vunnit i opinionen på sitt i mitt tyckte förödande hanterande av Saab-affären. Efter dagens opinionssammanbrott för inte minst centerpartiet tycks den allmänna uppfattningen (se till exempel Expressen) vara att det är precis tvärtom. Och jag får väl bara ödmjukt böja mig och erkänna att jag helt enkelt hade fel.

Och så plötsligt gick kulturpolitiken och blev het igen

Plötsligt pratar alla om kulturpolitik. Per Wirtén på Dagens Arena menar att orsaken är att hela systemet “närmar sig sammanbrott”. “Alla ersättningar - utom för de extremt framgångsrika - sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor” skriver han och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger. Men samtidigt är det nog inte hela sanningen.

Misty morning Bommersvik

Skickat från min Windows Mobile®-telefon.

Saab och att tänka utanför den svenska boxen

Dödsdomen mot Saab är avkunnad, och en efter en avslås nu de mer eller mindre trovärdiga nådeansökningarna. Svensk högteknologisk industriproduktion är nu snubblande nära att drabbas av ett oerhört hårt slag, och skulden bör som jag ser det till stor del falla på den borgerliga regeringen. Det här inlägget handlar dock inte om Saabfrågan i sig. Vad jag vill titta på är istället debatten som har uppstått runt den, och vad den säger om vilka ramar för tänkandet som idag omgärdar det svenska offentliga samtalet.

Ett försök att säga något seriöst om en riktig skitfråga

Att Fredrik Reinfeldts pressekreterare och moderate riksdagskandidaten Edvard Unsgaard hamnat i blåsväder efter sin facebookkommentar om att arbetslinjens består i att det finns tjänstvilliga “invandrare” som snabbt kan torka bort avföring har nog ingen missat. Vissa tycker nog att det hela mest är en närmast lite lustig anekdot. Men kommentaren rör också en verklig nervtråd när det gäller synen på klassamhället och arbetsmarknaden – och inte minst säger den oss faktiskt en hel del om vad som är tanken bakom den politik som den borgerliga regeringen aktivt fört under hela mandatperioden.

Det krävs en kommunist för att lära dagens borgerlighet något om svensk historia

Dagens roligaste: Bloggaren och socialistiska partietaktivisten Anders Svensson läxar upp SvD:s Per Gudmundsson i svensk industrihistoria. Med en nit som skulle göra Jan Björklund grön av avund avrättar han både en till dumhetens gräns förenklad historieskrivning och en del tveksamheter runt rena kunskapsfrågor (som när ett visst företag egentligen kan sägas ha startats). Alla som oroas över bildningsidealens förflackning kan alltså känna en viss trygghet. Det är bara det att man får leta efter dem på lite andra ställen än man kanske hade förväntat sig...

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gudmundsson, Anders Svensson, bildning, historia, historiesyn, svensk industrihistoria, humor

Terminens först kopp jobbkaffe

Skickat från min Windows Mobile®-telefon.

Boktips: för dig som vill förstå (något av) vad Daniel Suhonen och Karolina Ramqvist bråkar om

Har vänstern svikit arbetarklassen och istället förvirrat bort sig i queerteorier och chick medelklassradikalitet? Eller är det tvärt om så att drömmen om klasskampen bygger på ett rasistiskt, sexistiskt och heteronormativt osynliggörande av alla de andra maktstrukturer och förtryck som präglar vårt samhälle? Så skulle man kunna beskriva grundfrågan i den stundtals hetsiga debatt som det senaste halvåret återigen blossat upp, där de två tydligaste kombattanterna kan sägas vara Tvärdrags Daniel Suhonen och Arenas Karolina Ramqvist. Daidalos förlag gav för några år sedan ut en samling texter av amerikanske filosofen Nancy Fraser (Den radikala fantasin) som kan fungera som en utmärkt introduktion för dig som vill förstå mer av vad som ligger bakom.

Dessa socialdemokratiska ränksmidare

Dagens icke-nyhet tycks vara det hemliga socialdemokratiska nätverket som bakom kulisserna planerar för att byta ut Mona Sahlin mot Margot Wallström (sågs först i Metro, sedan på Politikerbloggen och i DI). Och jag måste erkänna att jag trots att jag inser att det hela närmast är en pressanka vid läsningen av artiklarna inte låta bli att fascineras lite av tanken på hemliga socialdemokratiska sammanslutningar som konspirerar om makten i skuggorna.

Klassikern: Revolten som ger oss vårt människovärde

Det var i veckan 60 år sedan nobelpristagaren Albert Camus körde ihjäl sig. Camus tillhörde den generation franska efterkrigsförfattare som i mycket satte bilden av vad en samtida intellektuell är och ska vara – den mest kända av dem är kanske Jean Paul Sartre. Jag läste i dagarna om hans imponerande “Människans revolt” från 1953 och slås av en röst som trots att den är hårt präglad av just den tid den skrevs i har oerhört mycket att säga en modern människa.

Utred gärna bokläsandet, men sluta först föra en politik som motverkar det

Jag tycker att det ligger i hela samhällets intresse att öka bokläsandet. Det handlar om flera saker. Om den totala bildningsnivån – visst – men faktiskt också om demokrati och jämlikhet. Bokläsandet är idag oerhört ojämnt fördelat klassmässigt och jag är av den bestämda uppfattningen att det försätter de grupper som har den sämsta tillgången till böcker i ett maktmässigt underläge. Därför har jag inte svårt att hålla med Johan Westerholm eller för den delen DNs ledarsida  när de uttalar sig försiktigt positivt om folkpartiets förslag att tillsätta en bokutredning.

Sanningen bakom supernovan som ska utrota jorden

Vit dvärg hotar jorden vrålar Aftonbladet mot oss på webben idag. Artikeln bygger på samma historia som den som publicerades i gårdagens UK Telegraph; Earth ‘to be wiped out’ by supernova explosion. Läser man de respektive texterna så upptäcker man fort att de dramatiska rubrikerna inte har fullt stöd i någon av artiklarna: Aftonbladet placera sitt “hot” tio miljoner år in i framtiden och med “wipe out” menar UK Telegraph när man tittar på det närmare “skada ozonskiktet” (och det är väl trots allt inte riktigt samma sak). Men sanningen är vad det verkar värre än så.

Alla som tror att bloggande bara består av ytligt skitsnackande måste läsa detta

En av mina favoritbloggare är stridbare byggaren Calle Fridén som skriver på bloggen Utsikt från ett tak. Han skräder sällan orden, formulerar sig lika skarpt som bra och utgör allt som oftast en välbehövlig kontrast till den vanliga politiska mellanmjölken. Men så ibland så imponerar han extra mycket och visar vad som är skillnaden mellan bra och riktigt bra. Idag har han gjort just det.

Inlägget “Ingen dör på riktigt i vår tid” träffar från första meningen som en rejäl smocka rakt i magen. Som småbarnsförälder mår jag fysiskt illa. Men Calle släpper inte taget där; han förutser min reaktion, lotsar vidare, för den svåraste fråga vi överhuvudtaget kan tänka oss i hamn. Det handlar om döden, om barn, om hur vi som samhälle hanterar det vi inte ens riktigt orkar tänka på.

Alla borde läsa Utsikt från ett tak. Om du inte redan gör det gratulerar jag till en fantastisk ny (och intressant) bekantskap.

Technorati-taggar: bloggar,calle fridén,utsikt från ett tak,döden,barn,bloggosfären,bloggtips

Är Gudmundsson beredd att dra några slutsatser av sitt eget resonemang?

Ministrarna i den borgerliga regeringen är mycket populärare än deras diton i tidigare regeringar Persson, triumferar SvDs Per Gudmundsson idag på ledarplats. Och det är möjligt att det är på det sättet (jag har inte orkat/hunnit sätta mig och detaljgranska statistiken han bygger sin argumentation på). Men om det nu är sant så väcker det ju naturligtvis en angelägen fråga. För hur kommer det sig i sådana fall att denna regering sammansatt av så populära personligheter (i stort sett*) inte en enda gång sedan de tog över makten har haft ett opinionsmässigt övertag gentemot oppositionen när det gäller vem man skulle rösta på om det vore val?

DN gör IKEA en verklig björntjänst genom att stoppa facklig annons

IKEA i Polen samarbetar med väktarföretaget Solid Security som för att uttrycka sig rakt på sak behandlar sina anställda som skit - bland annat vägrar de efter två års förhandlade fortfarande att teckna kollektivavtal. Detta är bakgrunden till den internationella fackliga kampanjen sticking together i vilken arbetare från hela världen sätter press på sina inhemska IKEA i syfte att tvinga fram en förändring. Nu läser jag på Jonas Morians blogg att Dagens Nyheter här hemma i Sverige tagit det anmärkningsvärda beslutet att stoppa en annons från kampanjen. Och frågan är om chefredaktör Gunilla Herlitz på ett mer effektivt sätt hade kunnat bidra till att uppmärksamma frågan.

Jo. Vårdnadsbidraget ÄR ett integrationsproblem.

Effekten av det borgerliga vårdnadsbidraget har huvudsakligen blivit att invandrarkvinnor som står långt från arbetsmarknaden betalas för att ta sina barn ur förskolan vilket på lång sikt försämrar förutsättningarna för barnets språkutveckling och integration i det svenska samhället. Så hårt kan man sammanfatta innehållet i den artikel i ämnet som idag publiceras i DN: Vårdnadsbidraget leder till stängda förskolor. Och jag tycker det börjar bli läge att ta den här frågan på det allvar den förtjänar. 

Det är klart. Dialogen underlättas ju något om du tillåter kommentarer...

Sitter uppe och läser med intresse igenom kommentarerna till SvDs artikel om att "Gräsrötterna tar makten på nätet" (och grattis Peter Andersson och Mary till välförtjänt uppmärksamhet). Upptäcker att åtminstone en bloggröst sticker av en smula när det gäller synen på interaktivitet. "En vanlig klyscha från experter på sociala medier är att Internet handlar om tvåvägskommunikation. Fel, fel, fel! Internet handlar, precis som gammelmedia, till 90 procent om envägskommunikation" skriver nämligen Den hälsosamme ekonomisten (också känd som Mattias Lundbäck).

Och det tyckte jag var lite roligt eftersom bloggaren verkligen måste sägas leva som han lär. Han tillåter nämligen inga kommentarer på den egna bloggen.  Och det är klart. Då blir det där med tvåvägskommunikation inte alldeles enkelt...

Läs även andra bloggares åsikter om sociala media, bloggar, media, bloggosfären och annat intressant

Göran Skytte hotad som det bästa exemplet på irriterande konservativ självgodhet

Jag har länge varit rätt säker på att Svenska Dagbladets Göran Skytte är - vid sidan av Dick Erixon - det bästa exemplet på irriterande konservativ självgodhet i den svenska debatten (utvecklade min syn på själva fenomenet här).  Men nu inser jag Skyttes position är hotad av en annan kolumnist på den egna ledarsidan. För Elsie Claeson lyckades i morse återigen få ihop den där häxbrygden av fördomar, ologiska resonemang och skyhöga pretentioner som verkar vara den samtida svenska dumkonservatismens främsta adelsmärke.

Boktips: Ett moraliskt försvar för socialismen

Kan man tänka sig ett samhälle där vi beter oss på ett mer moraliskt sätt mot varandra än hur vi gör i den kapitalistiska marknadsekonomin? Det är utgångspunkten för G.A Cohens ytterst läsvärda 83-sidiga lilla skrift "Why not socialism?", där författaren utifrån en såpass vardaglig situation som en campingutflykt konstruerar ett antal moraliska principer som mycket väl skulle kunna (och borde) gälla för hur vi behandlar varandra som människor även i en betydligt större skala. Och resultatet av det hela blir en av förra årets mest oundgängliga politiska texter.