Jonas Morian slutar blogga?

Vi vet alla vad det där med att ta en paus i ett förhållande innebär. Därför är det lite oroväckande när bloggnestorn Jonas Morian använder just den bilden när han i förmiddags aviserade sitt avbrott från bloggandet. ”Let’s face it”, skriver Jonas, ”kvaliteten och kvantiteten på mitt bloggande har sjunkit den senaste tiden. Annat i mitt liv tar mycket tid och energi just nu, och jag kan inte ägna bloggen den tid och engagemang den förtjänar” (du hittar hela inlägget här).

Och även om Jonas skriver att han säkert kommer att komma tillbaka så kan jag ändå inte släppa känslan av att det är något av en epok som är till ända. Vi pratar ändå om killen som inte har kunnat åka på semester utan att först ordna en vikarie till bloggen. Någonstans känns det som att det här är ett tecken på något mycket större, något som rör hela bloggosfären.

Men nu kanske jag tar i. Så jag nöjer mig med att avrunda med mina allra första tanke i sammanhanget; trist, men välförtjänt. Och varmt välkommen tillbaka vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Morian, Promemorian, bloggosfären, bloggar, media och annat intressant

Alla som fortfarande tror på regeringen MÅSTE faktiskt lyssna på detta

För den som till äventyrs missade: här hittar du morgonens radiointervju där näringsminister Maud Olofsson utvecklar eller snarare invecklar sig än mer i affären Odenberg. Och jag tänker faktiskt inte ens kommentera det vidare, bara konstatera att hela grejen tar begreppet mediehantering till en helt ny nivå. Och begreppet regeringsduglighet. Och begreppet ärlighet.

Nåväl. Håll till godo. Och sprid gärna vidare till de som inte har hört (framförallt om du har några bekanta som fortfarande har någon typ av tilltro till den sittande regeringen kvar).

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, Mikael Odenberg, regeringen, politik, utnämningspolitik och annat intressant

Viktigt om missbrukarvård

Jag har tidigare skrivit flera gånger om missbrukarpolitiken här i landet – inte minst i samband med debatten om ett sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Jag tillhör de som tycker att ett sådant bör införas, och jag tycker att den borgerliga majoritetens behandlig av både sakfrågan (se här, här och här) och hur de behandlar de som råkar tycka annorlunda (se här) är under all kritik.

Idag skriver DN om Björn Fries granskning av narkomanvården (se här och här). Det är viktig läsning. Lite cyniskt har jag någon gång tvivlat på att dessa frågor som berör samhällets verkliga olycksbarn någonsin ska kunna tävla i uppmärksamhet med annat som mer direkt berör den breda medelklassen.

Därför är det så befriande med en sådan som Fries som aldrig låter strålkastarljuset slockna. Det ger mig hopp om att min cyniska betraktelse ska komma på skam.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Fries, narkotikapolitik, missbruk, narkotika, politik, sprutbytesprogram, Stockholms läns landsting, regeringen och annat intressant

Åter från tandläkaren

Vill bara dela med mig. Min akuta rotfyllning gick bra. Jag överlevde över en timme i tandläkarstolen. Tack till Folktandvården. Tack till min tandläkare. Tack till den som uppfann bedövningen.

Nu ska jag trösta mig med Anders Ehnmarks ”Maktens hemligheter” (en favorit som alltför länge saknats i bokhyllan och som alltid förtjänar en omläsning) som av en lycklig slump damp ner i brevlådan just idag. Och lyssna på några gamla The Cure-plattor som av en lika lycklig slump damp ner just idag de också (förstå att det blir första gången jag får lyssna på Pornography hemma sedan jag slängde ut LP-spelaren).

Och så ska jag vänta på att bedövningen släpper. Och låta bli att tänka att nästa tandläkarbesök är redan nästa onsdag. Önska mig lycka till…

Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, tandvärk, rotfyllning, kultur, folktandvården och annat intressant

Dags för ett föräldrauppror?

Igår var Fredrik Reinfeldt på förskola i Dalarna och pratade om hur viktigt det är med mindre barngrupper. Idag kan vi läsa i tidningen om hur barngruppernas storlek i Stockholm har ökat drastiskt sedan Reinfeldts partikamrater tog över styret i stadshuset. Är det någon mer än jag som tycker att det hela luktar fisk?

Jag vet själv hur mycket socialdemokratiska politiker i kommunen slet sitt hår för att pressa ner barngruppernas storlek under förra mandatperioden. Och jag vet själv hur viktigt detta var för stadens småbarnsföräldrar. Men nu verkar det vara ändring på detta (och nej, jag tror inte att det är för att just jag har blivit dagispappa, egentligen).

Vi kan fortfarande vara ruggigt stolta över den svenska förskolan (och jag är hiskeligt nöjd med mitt dagis). Men det duger inte med ansvariga politiker som låter utvecklingen rasa iväg åt fel håll. Dags att säga ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om Förskola, dagis, Fredrik Reinfeldt, Stockholm, politik och annat intressant

Gör Leijonborg en Odenberg?

Jag får en känsla av avsked när jag läser forskningsminister Lars Leijonborgs artikel på DN-debatt idag (du hittar den här). Parat med en del mer eller mindre snygga slängar* mot oppositionen innehåller texten något av en önskelista där det stora numret är prioriterandet av en fri grundforskning framför sådan forskning som är mer direkt knuten till näringslivet och som därmed är mer omedelbart jobb- och tillväxtskapande.

Och det är möjligt att man ska se detta som regeringens linje. Men det är också möjligt att det snarare ska ses som en före detta liberal partiledares försök att formulera sitt eget politiska testamente. Tankarna går osökt till förre försvarsministern Odenberg och hans försök att värna det egna fögderiet i närkamp med finansminister Borg och resten av regeringen (kan tex tänka mig att näringsminister Olofsson kan ha en och annan synpunkt med i spelet här också).

Nåväl, bara en känsla. Den som lever får se.

* Höjdpunkten torde vara när han "anklagar" socialdemokratin för att inte vilja dra ner på antalet platser på högskolan. Mot en sådan svidande kritik är svårt att värja sig ... inte.

UPPDATERING: Inte bara Borg och Olofsson, även gentemot den egna partiledaren Björklund får Leijonborg stångas, påminner Sydsvenskan. Min känsla kanske inte var så tokig trots allt... SLUT PÅ UPPDATERING.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Leijonborg, politik, forskning, regeringen och annat intressant

Och idag ska vi lära oss ordet ”gräddfil”

Nu är det klart. Efter att ha gått som katten runt het gröt sedan valet har nu den moderatstyrda majoriteten i Stockholms läns landsting satt ner foten: det ska vara möjligt för St Göran att ta emot patienter med privata sjukförsäkringar. Samtidigt överväger man också att ge även de offentliga sjukhusen samma möjligheter. Och det enda som står i vägen för en utveckling där det blir fritt fram för den som har råd att köpa sig förbi köerna är … Mona Sahlin. (Läs mer i SvD här.)

Socialdemokratin har varit befriande tydlig på en punkt sedan valet; alla svenskar ska ha rätt till den bästa vård som tänkas kan utan att behöva betala extra, utöver skatten. Därför har man också varit motståndare till en modell där det är möjligt att köpa sig till en bättre vård via privata sjukvårdsförsäkringar. Det här är en hållning som det förmodligen finns ett starkt folkligt stöd för.

Detta bekymrar naturligtvis inte borgerligheten. Eventuellt kan man ana en viss medvetenhet om opinionsläget, när sjukvårdslandstingsrådet i dagens SvD fortsätter att hitta krystade ursäkter* för att nu öppna upp för gräddfiler istället för att säga som det är, det här är moderat politik och hon står för den.

Däremot kan man hoppas att exempelvis den privata sjukhusledningen på St Göran inser det politiska läget. Och att de därför undviker alltför provocerande åtgärder. Capios vd säger också att ha tänker agera med ”fingertoppskänslighet” för att inte reta upp politikerna.

Och vi får se hur det går med den saken. Men det visar också att det enda som hindrar sjukhusledningen (om de nu låter sig hindras) för att gå igång fullt ut med att skapa gräddfiler i vården är hotet om att socialdemokraterna ska komma tillbaka och återinföra stopplagen.

Jag vill inte kritisera sjukhusledningen. De arbetar åt ett privat aktiebolag, och gör bara sitt jobb. Självklart finns det mer vinst att göra om du låter folk betala extra för en snabbare eller bättre vård. Nej ansvaret ligger på den borgerliga majoritet som nu öppnar upp slussarna.

Det ansvaret vilar å andra sidan tungt. Den som hävdar att det inte pågår ett systemskifte i sjukvården får allt svårare att argumentera för sin sak.

* Filippa Reinfeldt hävdar att det är den nya modellen för trafikskadeförsäkring som den borgerliga regeringen (eventuellt) kommer att sätta i sjön som förorsakar förändringen. Men det är helt enkelt inte sant, eftersom den förändringen inte på något sätt berör kostnaderna för själva sjukhusvården.

Läs även andra bloggares åsikter om Filippa Reinfeldt, capio, St Göran, politik sjukvård, grädfiler, mona sahlin, stockholms läns landsting och annat intressant

Har liberaler bättre sex?

Tänkte egentligen skriva en väldigt seriös betraktelse över livet och politiken men så hittade jag det här blogginlägget, signerat Sanna Rayman. Sanna skriver (bland annat, gubevars) att ” [j]ag har allt svårare att föreställa mig att en övertygad vänsterperson över huvud taget kan ha roligt i sängen. De har ju hittat på så många pekpinnar och no-no:s.Jo faktiskt. Det är en fördom jag har. Liberaler ligger bättre. (Men möjligen mer sällan.)”

Och här ser man hur … olika … man kan föreställa sig saker och ting. Själv har jag väl aldrig riktigt tyckt att liknelsen ”sexig som en folkpartist” flyger sådär jättehögt. Men Sanna kanske mest tänker på riktiga liberaler, av det mer nyliberala slaget. Vad vet jag?

Själv tror jag om jag får gå till botten med mina egna fördomar att jag nog föreställer mig att vänstermänniskor har roligare sex. Eller förresten, nä, jag vet inte. Själva tanken att politisk åsikt ska spela roll känns nog rätt främmande.

Så jag vet inte. Vad tror ni? Eller är det någon som sett någon kulig populärvetenskaplig undersökning på ämnet?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sex, sanna rayman och annat intressant

Sagan om kung Fredrik av folket

Det var en gång en pojke med en svårmodig uppsyn som hette Fredrik. På ytan hade han det så bra man kunde – välbärgade föräldrar, fint jobb, ett fint hus och en fin familj. Men trots allt detta kunde Fredrik inte hjälpa att han kände sig så ledsen. ”Ingen har känt på utanförskapet så mycket som jag”, kunde han i sina ensammaste stunder utbrista för sig själv eller för någon reporter som för tillfället var närvarande.

Fredrik umgicks mycket med de rika i samhället. De rika ville väldigt gärna bestämma över det lilla landet de bodde i. Men det fick de inte, och det gjorde att de också var ledsna (även om de flesta av dem nog var mer arga än ledsna, egentligen). Sorgsne Fredrik hade flera gånger försökt tala förstånd med dem. ”Ni kan inte hålla på och visa upp att ni är de rika”, hade han förklarat, ”folk vill inte att de rika ska bestämma över dem. Istället får ni låtsas att ni är som folk är mest”, uppmanade han. Men de rika lyssnade inte.

Så hände sig två saker. Ledaren för de rika var en särdeles impopulär person, och han såg också till att de rika var mindre omtyckta än någonsin. Då såg ledsne Fredrik sin chans. ”Borde ni inte välja mig som ledare istället”, antydde han försiktigt, ”så ska jag se till att ni blir mer populära och i slutändan får vara med och bestämma allt här i landet”. Och nu lyssnade de rika, kastade ut den gamle ledaren och gjorde Fredrik till nummer ett.

Det andra som hände var att den sittande kungen blev gammal och trött. Egentligen, viskade många tungor, ville han inte sitta kvar på tronen längre. Han orkade inte längre med full kraft ta tag i alla de problem som fanns runt om i landet. Och här såg Fredrik sin chans. Snabbt som attan klädde han sig i alla den gamla kungens finaste hedersdräkter. ”Titta på mig”, deklarerade han stolt till folket i det lilla landet, ”titta vem det är som så stolt bär den gamle trötte kungens mantel”.

”Men kommer inte du från de rika”, var det då en och annan som frågade sig lite misstänksamt. Och den gamle kungen, han hånskrattade åt maskeraden och tänkte att det där måste väl ändå alla se, att pojken Fredrik bara klär ut sig. Men Fredrik han höll ut. ”Vi är inte de rika”, sa han och viftade stolt med den gamle kungens mantel, ”det är bara något som den gamle kungen sprider ut för att han har blivit förblindad av makten och till varje pris vill hindra någon annan från att komma till tals”.

Och vet ni – efter ett tag så började folket lyssna på pojken Fredrik. För de var ju väldigt fina, de där nya kläderna han hade satt på sig. Och den gamle kungen var trots allt rätt trött, så skulle det inte vara bra med lite omväxling? ”Nej nu gör vi såhär”, var det tillslut någon som sa, ”vi byter ut den gamle kungen mot pojken Fredrik.” Och så gjorde de också.

Jubel och klang utbrast bland de rika och deras Fredrik. Den nya kungen tittade folket som valt honom in i ögonen och sa att det var ni som valde mig, nu ska jag styra som vore jag en av er. Hädanefter ska jag därför kallas kung Fredrik av Folket. Så sa han, och bugade, och sedan återvände han in till sin lilla krets av närmaste rika för att planera hur landet skulle styras.

Här skulle nu sagan kunna ha slutat. Men mörka moln hopade sig över det lilla landet. För de rika var fortfarande de rika, trots de nya kläderna de nu (i kung Fredriks efterföljd) börjat sätta på sig. Och när de nu fick chansen så började de sin vana trogen att roffa åt sig.

Folket såg hur de rika återigen började roffa åt sig, och de var inte glada. ”Det var ju inte det här vi skulle få när vi bytte ut den gamle kungen”, sa de till sig själva. Kung Fredrik såg inte särskilt glad ut han heller. Flera av hans vänner fick avgå ur regeringen för att de betett sig illa, och detta gjorde den sorgsna minen allt sorgsnare. ”Det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte han nog allt som oftast för sig själv, han också.

Kung Fredriks rådgivare visste dock vad som borde göras. ”Till att börja med måste du hålla dig borta från själva regeringsmakten så att inte dina kläder smutsas”, sa de. ”Låt de rika roffa åt sig lite såhär i början, det kommer snart att vara glömt. Och då är allt folket kommer att se din skinande fina mantel.”

”Och sedan måste du också ge folket vad de vill ha”, sa en sällsynt förslagen rådgivare. ”Men hur ska jag kunna det”, svarade Fredrik sorgset, ”vi rika har ju redan roffat åt oss allt”? ”Jo”, svarade rådgivaren förklarande. ”Vad folket vill mest av allt är att bli lyssnade på. Och att lyssna kostar ingenting. Dessutom – tillade han illmarigt – så ger det dig en ursäkt att hålla dig på behörigt avstånd från regeringens olycksaliga praktikaliteter” (man pratade så på den tiden, bland rådgivarna).

Så kom det sig att kung Fredrik av Folket gav sig ut på resande fot. Land och rike runt for han med sin sorgsna min och i sina finaste kläder, för att möta folket och ta del av deras berättelser. Med tiden blev han ganska skicklig på detta, berömde han sig själv, att titta någon i ögonen och nicka instämmande samtidigt som han tänkte på något helt annat. Men riktigt lycklig, det såg han aldrig ut att vara.

Och här är var vi är idag. De rika fortsätter att roffa åt sig, folket fortsätter att vara upprörda och kung Fredrik fortsätter att resa landet runt och låtsas lyssna. Hur det kommer att sluta är det ingen som vet.

Vad vi kan lära oss av detta är också oklart. Kanske att det alltid är bra att se bortom klädedräkten när man bedömer mannen. Kanske att det visserligen är dumt att underskatta kraften i bländverk och retorik, men också minst lika dumt att helt ensidigt förlita sig på den. Eller kanske är det helt enkelt så, att sagans sensmoral är att det krävs mer än en kungakrona för att göra en sorgsen man glad.

Vad vet jag? Så jag säger helt enkelt snipp, snapp … slut?

Läs även andra bloggares åsikter om Sagor, politik, satir, och annat intressant

Ehrenberg om provokationen

När jag på nittiotalet jobbade som vårdbiträde i äldreomsorgen hände det till och från att vi pratade politik på fikarasterna. Ett sådant tillfälle var så gott som alltid när Johan Ehrenberg figurerat på teve eller i någon kvällstidning. På något sätt hade Ehrenberg en förmåga att formulera politiska påståenden så att de gick hela vägen fram – inte så att man alltid höll med, men man förstod. Och man reagerade.

Johan Ehrenberg har nu skrivit en krönika (se här) som gett genklang runt omkring i bloggosfären (se tex här, här och här). På ett plan är det en närmast sammanfattande betraktelse över det politiska läget i dag. Ehrenberg rusar igenom Vårdval Stockholm, Mats Odells bostadspolitik, Timbros rapportkvalitet, försöken att begränsa avtalsfriheten gällande sjukpenningen, Johan Norbergs retorik och Stael von Holsteins person – ämnen som vi alla känner igen oss i (och varav flera är sådana som jag har berört här på bloggen, vissa tom rätt ofta). På ytan kan det se ut som en spretig bild, fylld av rena obegripligheter och sådant som bara verkar konstigt eller korkat.

Men själva poängen är att Ehrenberg runt detta skapar en ramberättelse – försöker ge någon typ av sammanhang. Han menar att vad vi är utsatta för just nu är en provokation. ”Man testar motståndet, man mäter reaktioner, man pressar fram en ny politisk situation.Det som för några år sedan var omöjligt att ens säga, blir nu möjligt att genomföra” skriver Johan Ehrenberg.

Och faktum är att han har en poäng. Inte i någon konspiratorisk mening, att det sitter någon ”man” någonstans och medvetet har lagt upp en plan för hur ”provokationen” ska utföras. Men i den meningen att vi befinner oss i ett politiskt läge där högern testar gränserna. Om det är det någon sorts motreaktion efter Reinfeltds avideologiserade mittenmarscher med ”nya” moderaterna eller om det helt enkelt handlar om ett trevande försök från dagens makthavare (och deras tillskyndare) att definiera om gränserna för det politiska handlingsutrymmet vet jag inte.

Men kanske är den gamla högern på väg att återuppstå i ruinerna efter de nya moderaterna. Eller är det så enkelt att den hela tiden har funnits där? Ehrenbergs slutuppmaning är hursomhelst enkel att skriva under på: ”Fundera inte på ’våfför di gör på detta viset’. Svara” avrundar han. Och i den anmodan ligger en bjudande plikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ehrenberg, etc, politik, högern och annat intressant

Några synpunkter på affären Johan Norberg - Andreas Malm

Visst är det en storm i ett vattenglas, en kultursidesfight av gammalt klassiskt manér. Men jag tänkte ändå försöka mig på att skissa ner några betraktelser över senaste veckornas stora händelse i åtminstone delar av bloggosfären – envigen mellan författaren Johan Norberg och DN:s kultursidor.

Bakgrunden, för den som inte känner till densamma: Andreas Malm skriver i DN-kultur en artikel om den växande europeiska islamofobin (läs hela här). Som exempel på denna tar han upp författaren Bruce Bawer och hans ”While Europe Slept". I texten nämns också högerliberalen Johan Norberg. ”Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar” skriver Malm.

Detta får naturligtvis de nämnda att rasa (åtminstone Norberg och Demirbag-Sten). Visst citeras vi i boken, ”men de citaten har inget att göra med Malms påståenden” skriver de i en replik. Malm svarar i sin tur med att i sin tur skriva att ”[o]m någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.”

Parallellt med detta blåser det upp till närmast orkanstyrka i delar av bloggosfären. Måltavlan förskjuts snart från Malm till DN-kultur och dess chefredaktör Maria Schottenius. Inläggen spänner över lyriska betraktelser över Johan Norbergs storhet (som det här) till allmän ovilja mot DN-kultur (som det här).

Vad kan man då säga? Till och börja med har Norberg på ett plan naturligtvis rätt. Malms citering är om man ska uttrycka sig välvilligt slarvig, rent av ohederlig om man vill vara mera rak. Den är dessutom onödig och – jag återkommer till detta – därför också kontraproduktiv.

Norbergs reaktion är därför fullt begriplig. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över med vilken kraft och (faktiskt) skicklighet han låter sig ikläddas rollen av det missförstådda och motarbetade geniet. Dramaturgin är för att använda ett slitet begrepp utsökt, med hjälten/offret/martyren å ena sidan och den onda gråa kulturelitsmaffian – symboliserad av Maria Schottenius – å den andra.

Vad som fullkomligt drunknar i stormen är naturligtvis den fråga som för sammanhanget måste anses vara den mest relevanta: vilka är egentligen beröringspunkterna mellan Johan Norbergs tankar om ”enidéstaten” och Bawers islamofobi? Skulden för detta får som jag sagt mestadels tillskrivas Malm som försöker antyda ett direkt samband som faktiskt inte finns där, istället för att göra en mer gedigen analys.

Att det finns beröringspunkter mellan Bawers idévärld och den svenska högerns är nämligen rätt uppenbart. Vi kan exempelvis se att en sådan som SvD:s Per Gudmundsson tidigare med gillande uppmärksammat Bawer.

I ett blogginlägg från 2006 tar han avstånd från de rent islamofoba dragen – ska understrykas – men han citerar ändå långa stycken med gillande och tycker att det finns ” stora delar i artikeln [som handlar om svensk demokratisyn och svensk offentlig debatt, min anm] som är väl värda att ta till sig”. I texten som citeras beskriv Sverige som ett samhälle där "the people are fed by their political, press, and intellectual establishment an unvarying diet of propaganda promoting the socialist welfare state, demonizing Israel, and whitewashing Islam".

Det kan nu vara så att Bawer helt enkelt är en stolle som snor saker från högerliberalerna för att de låter bra – lite på samma sätt som Sverigedemokraterna gärna klär sig i folkhemsretorik för att attrahera arbetarväljare. Därför citerar han Norberg, och därför blir han citerad av Gudmundsson. Det kan också vara så enkelt som att det är en fråga om ”fiendens fiende” – de två strömningarna förenas i kampen mot en gemensam fiende (den svenska socialdemokratin).

Eller så ligger det något djupare bakom. Svensson har i två blogginlägg (se här och här) belyst det faktum att de väljare som placerar sig längst till höger på den partipolitiska skalan i Sverige också är de mest intoleranta. Det är ett perspektiv. Ett annat är att det finns en i mitt tycke uppenbar koppling mellan viss liberal och viss islamofob retorik – vi kan se det i debatten om rondellhundarna, om Irakkriget, ja generellt i diskussionen om relationen mellan väst och den muslimska världen (vi kan för all del se det i diskussionen om mellanöstern också). Och vi kan se det i Gudmundssons Bawer-citat ovan, där "whitewashing" av Islam är en av de dödssynder det svenska (läs socialdemokratiska) samhället gjort sig skyldigt till.

Detta innebär inte att jag tycker att alla som kritiserar Islam är islamofober. Lika lite som jag menar att de som kritiserar den kristna kyrkan eller ens religion i allmänhet (med nödvändighet) hatar kristna. Men det finns beröringspunkter, gråzoner och folk som rör sig mellan positionerna.

Förhållandet mellan den liberala högern och islamofobin är därför värt att utreda närmare. Tyvärr är jag rädd att det inte är en sådan saklig diskussion Andreas Malms artikel kommer att leda till. I bästa fall finns det dock ett utrymme för att ta upp tråden när stormen i kuturvattenglaset blåst över för den här gången. Vi får hoppas på det.

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Malm, DN kultur, Johan Norberg, islamofobi, liberalism, Bruce Bawer och annat intressant

Och förr var det vänstern som ägnade sig åt personkult

Ärligt talat. Rodnar man inte en smula när man läser det här? Ok, det kanske är lite sött men kom igen, det är ju trots allt vuxna människor vi har att göra med. Lätt att glömma bort, när tonfallet leder tankarna till Idol och skrikande tonårstjejer…

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Norberg, bloggen bent, idoldyrkan, personkult, humor och annat intressant

Sanna Nielsen kan vinna hela skiten

Så är det faktiskt. En riktig kraftballad framförd med en inlevelse som får varenda sentimentalt hårstrå man har på armarna att rysande ställa sig i givakt. Dessutom kul när de skönsjungande discotvillingarna (som egentligen ser lite för mycket ut som någon poppig föreläsare från Handelshögskolan för min smak, men vadå) lyckas peta förhandsfavoriterna från finalplatsen.

Folket hade rätt. Åtminstone ikväll. Det kan bli riktigt bra i Globen. Herregud, det kan bli riktig bra längre än så.

PS: Någonstans måste jag erkänna att jag också attraherades av den ohöljda arbetarklassromantiken och lättsamma klasskampstouchen i Andra generationens kebabpizzaspektakel. Framförallt gillade jag det där med att glida runt i en limousin. Men det var nog ändå lika bra att det tog slut när det gjorde. När allt kommer omkring. DS

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestival 2008, melodifestivalen, Sanna Nielsen, Andra generationen, kultur, musik, underhållning och annat intressant

Federley manar till kulturkrig

Först tänkte jag skoja om det. Sen tänkte jag skita i det. Men till sist kom jag fram till att det nog var lite för allvarligt för att göra någondera. Jag tänker på riksdagsledamot Fredrick Federleys uppmaning till kulturkrig som han låtit publicera på sin blogg (du hittar hela texten här).

Som krigsförklaring är texten för övrigt alldeles utmärkt. Det finns en fiende (kulturmaffian), offer (Johan Stael von Holsten, Cecilia Stegö-Chiló) och ett rättfärdigt ändamål (det var de som började). Dramaturgin är i och med detta lika skickligt iscensatt som när det var HRF:s strejkvakter Federley var ute efter (jag skrev mer om den saken här). Men det gör naturligtvis inte saken bättre – snarare tvärtom.

Jag närmar mig texten genom de logiska luckorna. Till att börja med; Johan Stael von Holstein (JSvH) försvaras och uppmanas hålla ut ”och [visa] att kulturen mår bäst av en åsiktsmässig mångfald i stället för dagens röda enfald.” Men vad JSvH gjort sig känd för sedan han fick sin statliga maktposition är ju det precis motsatta – att vilja dra tillbaka stödet till för honom misshagliga åsikter (i det här fallet tidskriften Mana). Att färre röster skulle kunna skapa mer mångfald är faktiskt en logisk självmotsägelse.

Samma sak hittar vi i Federleys egna argumentation. Här är kritisk till kulturdebatten utifrån att ”de är så vänstervridna, har en övertro på staten och därtill när en enorm rädsla för den som inte tänker likadant.” Att först i två led bevisa din egen rädsla för de som tänker annorlunda (om vänster-höger, staten) och sedan dessutom avfärda dem för att de ogillar oliktänkande – vi anar åtminstone någon typ av skevhet här.

Och denna skevhet blir bara värre ju längre texten fortsätter. När han i något sorts credo attackerar landets kultursidor för att de ”inte kan peka på fakta eller faktiska saker utan har en känsla för vad som är ont” är det som om cirkeln slutligen sluts. För det är ju precis denna teknik han själv använder för att måla upp hundratals kanske tusentals kulturarbetare över landet som ett stort grått (eller rött) intolerant kollektiv.

Och varför är detta då så oroväckande? Jo, för att Fredrick Federley är en del av makten, och det han gör är att han legitimerar ett krig (ordvalet är Federleys och garanterat inte en slump). Samma sak har vi sett hända på andra ställen i världen; genom att måla upp en fiendebild kan man sedan rättfärdiga aktiva och politiserade utrensningar av olikänkande (dvs vänster) från landets kulturinstitutioner. Och faktum är att det även har funnits tendenser på samma sak i Sverige, som sagt i fallet Mana och tidigare runt teaterns Södra Fot i Skarpnäck (skrev om det senare här, här och här).

Men det är inget krig. Det är demokrati. Man har rätt att uttrycka synpunkter, även om de är kritiska mot landets regering. Och man får vara oroad över JSvH utan att det ska behöva ses som en krigsförklaring.

Därför är riksdagsledamot Federleys ordval så oroväckande. Och därför bör man inte nöja sig med att skoja bort eller nonchalera det.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, politik, Freedrick Federley, Johan Stael von Holstein, demokrati, mångfald och annat intressant

Centerpartiet är sossekommunister (här är beviset)

Centerpartiet genomför just nu en ”alla hjärtans dag”-kampanj under rubriken ”alla hjärtan är lika viktiga”. Bakgrunden är teveserien som skådespelerskan och tillika centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Ternström är initiativtagare till och stjärna i. Teveserien spelar en större roll än att bara vara upphov till en kampanj, på centerns hemsida handlar i skrivande stund två av de åtta senaste toppnyheterna om Ternström och hennes program. Man kan alltså gott säga att centern som politiskt parti drar nytta av tevetiden som SVT har erbjudit.

Som trogen läsare av även högerbloggar vet jag att SVT är en smygsocialistisk propagandamaskin av närmast Orwellska mått. Dag efter dag får vi läsa om fullständigt chockerande övergrepp som begås av redaktionerna på Gärdet (ett av de mest flagranta exemplen torde vara när den moderate finansministern i ett reportage i något av nyhetsprogrammen häromsistens framställdes klart kritiskt – då kände många att sovjetunionen var nära).

Så hur kan då denna socialistiska indoktrineringsbyrå upplåta så mycket tid till en centerpartist? Ett svar som faller på sin egen orimlighet är att SVT inte är genomsossifierade kryptokommunister. Men då bortser man från det som nästan alla ”vet” – nämligen att organisationen är genomsyrad av gamla koftbärande 68:or som drömmer våta drömmar om Ho Chi Min när de inte sitter och hatar USA och kapitalismen.

Så svaret måste helt enkelt vara ett annat – nämligen att centern fortfarande är smygkommunister innerst inne. Trots Federley, trots LAS, trots Olofsson, så bultar det fortfarande rött där innanför den gröna ytan. Åsa Nisse-marxismen är inte bara ett nostalgiskt minne, det är något i allra högsta grad levande.

Och detta parti sitter alltså i regeringen! Varje äkta liberal måste rasa.

Läs även andra bloggares åsikter om svt, solveig ternström, centerpartiet, socialism, om ett hjärta, indoktrinering, satir och annat intressant

Leder privatisering till högre löner?

Ett argument som till och från brukar anföras även av kloka och sansade människor som en fördel med vissa privatiseringar är att en mångfald av arbetsgivare driver lönerna uppåt för de anställda. Nu i dagarna har dock kommunalarbetareförbundet presenterat en undersökning från tre sektioner runt om i landet, där det tydligt framgår att privata bolag inom äldreomsorgen betalar ut lägre lön än kommunen (se här, och tack till Tomas Ring för tipset). Frågan är hur detta ska tolkas.

En slutsats som jag tycker ligger nära till hand är att det är läge att börja skilja på mångfald och privatisering. I ett läge med arbetskraftsbrist är det ganska rimligt att en konkurrens om välutbildade och skickliga medarbetare också kommer att märkas i lönekuverten. Om det då bara finns en monopolarbetsgivare är det naturligtvis lättare för denna att stävja detta och hålla tillbaka lönerna (även om det också finns gott om exempel på offentliga arbetsgivare som konkurrerar med varandra om arbetskraften). I denna mening kan alltså en mångfald av arbetsgivare under vissa omständigheter faktiskt leda till högre löner.

Men detta är något helt annat än att säga att privat utförd vård och omsorg i sig leder till högre löner. Undersökningen från kommunal visar att det mycket väl kan vara precis tvärtom – de privata bolagen betalar sämre. Och det här handlar verkligen inte om påvens skägg. Tvärtom rör det grundläggande föreställningar om hur vi egentligen ser på hur den offentliga sektorn ska organiseras i framtiden.

Jag har de senaste dagarna ägnat mycket tid och energi åt att stångas med den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting och deras privatiseringsiver. Mycket av det som framkommit den senaste veckan är riktigt illa (och allt kan inte rakt av skyllas på de borgerliga politikerna, åtminstone inte direkt) men grunden är att det förs en politik som gör privatiseringen till ett självändamål och sätter detta mål över både kvalitet och personalens vilja.

Då ska man dessutom veta att Stockholms läns landsting redan kommit extremt långt när det gäller att använda sig av privata utförare (jag har inte siffrorna i huvudet, men vill minnas att vi för något år sedan låg någonstans runt 21 procent, att jämföra med exempelvis det borgerliga ”mönsterlandstinget” Halland som jag tror låg runt dryga sju eller åtta). Och detta utan att kvaliteten har blivit så där extremt mycket bättre (och kostnaderna är snarare högre, men det har förmodligen mycket med annat att göra).

Jag tror att begrepp som ”mångfald” och ”valfrihet” är viktiga även i en socialdemokratisk version av hur vård och omsorg ska organiseras. Men dessa begrepp måste skiljas från vad borgarna ägnar sig åt, nämligen ”privatisering”. Vi måste utveckla även den offentliga vården, vi måste skapa förutsättningar för ideella och småskaliga vårdaktörer, vi måste framförallt se till att medborgarna får tillgång till ett så brett och mångfacetterat vårdutbud som möjligt – men detta står snarast i motsättning till en borgerlig politik som går ut på att mot personalens vilja tvinga fram lösningar bara för att de är privata (och därmed ger aktieutdelning och privat vinst).

Och så länge vi har en skattefinansierad sjukvård så kommer medarbetarnas lönenivåer i slutändan ändå vara beroende av hur mycket vi är beredda att betala i skatt. Den konfliktlinjen kvarstår alltjämt i svensk politik.

UPPDATERING: Dag Larsson skriver idag om ett besök på Karlaplans folktandvård, en enhet som just nu står mitt i blickfånget för den borgerliga privatiseringsivern. Personalen där har själva i dagens SvD också utvecklat hur de ser på det hela. SLUT PÅ UPPDATERING

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, privatisering, offentlig sektor, mångfald, valfrihet och annat intressant

Så ska man förstå statsminister Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt är inte alltid helt enkel att förstå. I efterdyningarna av regeringens – visserligen välkomna – reträtt runt frågan att begränsa avtalsfriheten i syfte att värna ”arbetslinjen” kan det därför vara bra med lite tolkningshjälp.

När Reinfeldt exempelvis säger (i DN): ”För mig är det så här modern politik ser ut: man utformar ett förslag, man lyssnar in kritik, man hör att vissa förutsättningar förändras, och då anpassar man sig till det.”

Så betyder det: ”För mig är det så här jag för politik. Jag lägger ett idiotförslag som strider mot alla principer jag borde stå för och utan att ens kolla upp de mest elementära fakta. Sedan håller jag fast vid det in i det sista trots att ungefär alla som tänkas kan och några till förklarar att det är just ett idiotförslag. När jag slutligen så tvingas till en reträtt för att trycket helt enkelt blivit för stort så försöker jag göra politiska poänger på att jag är en fin kille som faktiskt är beredd att ta intryck och ändra mig.”

Citatet ur DN. Läs mer i tex SvD eller AB. Släng för allt i världen gärna ett öga på Göran Erikssons analys, också, den är faktiskt hyfsat begåvad.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, sjukpenningen, politik, regeringen och annat intressant

Människor som gör gott och borgerliga politiker som vill stoppa dem

Stockholms Brukarförening består av personer som själva använt narkotika och som nu vill hjälpa andra ur sitt missbruk. Stödet de erbjuder är allt från kontakter med sjukvård och sociala myndigheter till väldigt praktiska ting, som att vattna en persons blommor när han eller hon är på avgiftning. Denna fantastiska verksamhet är inte bara i ordets verkliga mening god, den är också samhällsnyttig då varje person som tar sig ur sitt narkotikaberoende innebär en oerhörd vinst för samhället – såväl mänskligt som ekonomiskt. Hur Stockholms Brukarförening behandlas av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting är därför både tragiskt och upprörande.

Bakgrunden är denna: Brukarföreningen har sökt och också tidigare fått ett ekonomiskt stöd av landstinget. Inför årets behandling av ansökan föreslog också landstingets opolitiska tjänstemän att föreningen skulle beviljas ett kraftigt stöd om 300 000 kronor. Orsakerna till detta är inte svåra att förstå. Genom att vara en förening av fd missbrukare har Brukarföreningen en trovärdighet gentemot dessa grupper som offentliga myndigheter inte kan få. Ett ekonomiskt stöd till föreningen är alltså sjukvårdspolitiskt mycket väl motiverat.

Men trots att tjänstemännen föreslog att föreningen skulle få stöd så röstade den borgerliga majoriteten nej. Formellt skyller man på att föreningen inte har med sjukvården att göra. Det är naturligtvis trams. Det krävs inget politiskt geni för att förstå att orsaken egentligen är att brukarföreningen i vissa politiska frågor – främst frågan om ett sprutbytesprogram – intagit en annan hållning än den borgerliga majoriteten i Stockholms län och framförallt den ledande folkpartisten Birgitta Rydberg.

Ikväll hade jag förmånen att tillsammans med resten av den socialdemokratiska landstingsgruppen träffa några ledande personer från Stockholms Brukarförening. Det blev en väldigt känslomässig upplevelse. Å ena sidan glädjande; då det alltid är så oerhört inspirerande att möta människor som mot alla odds kan lyfta sig själva och göra fantastiska ting. Men mest var det upprörande. För behandlingen av denna förening av den borgerliga majoriteten är faktiskt inget mindre än en politisk skandal.

Visst, jag tillhör förvisso de som är för ett sprutbytesprogram i Stockholm. Men det har faktiskt egentligen inte med saken att göra. För att personer som bevisligen utför en mycket välfungerande verksamhet ska straffas för vad de tycker i politiska frågor är oavsett det helt uppåt väggarna. Men det är klart att jag ser parallellerna i att samma personer som blockerar ett sprutbytesprogram också är de som nekar missbrukarnas egna organisationer bidrag.

Många skyller idag detta på folkpartiet och Birgitta Rydberg (se tex Louise). Men det är bara en del av sanningen. Hela borgerligheten i landstinget ställde upp bakom beslutet. Björn Pedersens centerparti ställde upp på det, och Per Hagwalls moderater. För att ta några exempel.

Jag tror inte att sista ordet är sagt i denna fråga. De från föreningen jag mötte ikväll var inga slagna personer, utan tvärtom en trojka mycket stridslystna aktivister. Jag tycker att det är bra. Om inte annat borgar det för att frågan kommer att leva vidare under lång tid framöver. Samtidigt lever också frågan om sprutbytesprogram kvar, trots att borgarna försökt gömma den i en evighetslång utredningsprocess.

Jag vet inte om synen på missbruksproblematiken kommer att bli en fråga i nästa val eller inte. Risken är naturligtvis att andra saker som mer direkt berör den breda medelklassen istället kommer att ligga i fokus. Men om jag får tolka stämningarna från kvällens gruppmöte så kommer åtminstone vi socialdemokrater göra vårt bästa för att trots allt lyfta upp frågorna. De är helt enkelt för viktiga för att få passera obemärkt.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms brukarförening, narkotikapolitik, sprutbytesprogram, Birgitta Rydberg, Stockholms läns landsting, politik och annat intressant

5000 fler långtidsarbetslösa ungdomar är väl inget att tjafsa om, eller?

Kommer ni ihåg när högern var upprörd över arbetslösheten och grät tårar över varje människa som satt fast i utanförskapet? Kommer ni ihåg anklagelsen mot socialdemokratin för att inte se problemen och förvränga statistiken? Det var länge sedan. Nu tävlar istället borgerliga bloggare i att förringa det faktum att långtidsarbetslösheten bland unga fyrdubblats sedan den nya regeringen tog över (och dessutom argumentera att det bara är några få tusen vi talar om så vad spelar det för roll).

Resonemanget ser ut ungefär så här: Eftersom en av de bidragande orsakerna till att långtidsarbetslösheten fyrdubblats är nedskärningarna i inte minst arbetsmarknadsutbildningarna så gör det egentligen inget att fler går syssloslösa på dagarna. Och detta är till att börja med ett rätt halsbrytande resonemang. För borgerligheten gick väl inte till val på ökad sysslolöshet, utan på jobb? Och detta har man uppenbarligen inte lyckats leverera till de som står längst från arbetsmarknaden.

Det visar också på en fullkomlig frånvaro av insikt om vad det innebär att ställas helt utanför alla samhälleliga sammanhang. I syfte att skyla över den egna regeringens misslyckande på denna punkt väljer man hellre att förringa problemet. Ett alternativ hade väl varit att istället utbrista i ett uppfodrandre ”så här kan det inte vara, regeringen måste omedelbums lösa problemet så att inte Sahlin och Östros får fortsätta attackera på denna punkt”.

Men så resonerar icke Bloggen Bent eller Kjellberg (för att ta några exempel). Istället skjuts på budbäraren. Vi kommer att gå in i valrörelsen 2010 med en helt annan diskussion om vilka det egentligen är som står för arbetslinjen än vi hade senast det begav sig.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, långtidsarbetslösa, bloggen bent, kjellberg, mona sahlin, thomas östros, och annat intressant