Senaste Neo inspirerar (faktiskt)

Jag är egentligen inte vidare förtjust i timbroborgerlighetens så kallade flaggskepp Neo. Dels för att jag inte gillar den politiska linjen, naturligtvis, men också för att jag handen på hjärtat tyckt att tidningen alltför ofta varit rätt trist och oengagerande. Men det senaste numret - med temat "detta måste göras" - var faktiskt rätt inspirerande.

Inte för att jag plötsligt bytt åsikt och håller med. Nä, tvärtom. Den politiska linje som Neos redaktion nu driver är något jag är beredd att bekämpa med kraft. Ska man sammanfatta det budskap som genomsyrar tidningen är det att man nu vill låta medelklassen slippa ansvaret för den gemensamma finansieringen av välfärden. Detta beskrivs på modernt nyspråk som att "öppna upp för alternativa finansieringslösningar" men vad det i praktiken betyder är att man inte tycker det är värt det att låta alla få del av den kvalitet på vård, skola, omsorg som framtidens (medelklass)-medborgare kan antas efterfråga.

Men det är befriande med en politisk tidskrift som faktist vågar tycka något, något konkret. Istället för postmoderna flummerier presenterar Neo handfasta handlingsalternativ; det här och det här och det här borde göras. Tänk om vänsterns intellektuella skulle våga sig på samma sak. Istället för att klaga på att "politikerna" saknar "visioner" faktiskt sätta sig ner och göra sitt jobb - utifrån en bildad och teoretisk grundsyn presentera möjligheter och alternativ som på riktigt är möjliga att genomföra.

Och på tal om Arena - jag läser på Svenssons blogg att det tydligen framfördes en viss kritik mot den tidskriften på Skåne socialistiskt forum. Och det är tyvärr inte särskilt underligt. En vänstersinnad person som faktiskt vill förändra verkligheten riskerar att bli mer konfunderad än inspirerad av merparten av det som skrivs där.

Tur då att det finns sådana som Katrine Kielos (som visst precis vann något fint pris, grattis säger jag!). Ska den politiska vänstern komma tillbaka i någon bredare mening än bara rent kortsiktigt opinionsmässigt krävs det skarpa hjärnor och vassa pennor som förmår formulera framtidens progressiva politik. Och som åtminstone någon gång vågar vara konkreta (för vänner och bekanta, det är inte fult med politik, inte ens om man är en politisk skribent).

Som sagt. Ur det perspektivet är faktiskt Neo inspirerande. Som motbild. På dem bara.

Andra bloggar om: politik, media, neo, arena, kultur, katrine kielos, idedebatt, och annat intressant

This is England

Det är något speciellt med att se en film som haft premiär för länge sedan i en nästan tom salong i en förort någonstans. På ett sätt tycker jag att det är rätt mysigt. När massorna sitter och aksflabbar till någon premiärrulle om en tecknad råtta i den stora salongen bredvid sitter du där tillsammans med några andra par och tänker att den här filmen har vi faktiskt velat se hela tiden men vi har inte kommit iväg och du vet hur det är och nu sitter vi trots allt här.

Hursomhelst. I helgen kom vi (jag och min fru) iväg och såg This is England. Vi såg den i gamla ärevördiga biografen Fontänen, dock inte i den stora klassiska salongen utan i en av de nybyggda moderna "filmstadsalongerna" som sprängts in under själva Vällingby torg.

Och filmen var naturligtvis fullkomligt lysande. Trots att jag egentligen inte har några som helst personliga relationer till det tidiga åttiotalets Thatcher-England så är det uppenbart hur mycket denna tid ändå har påverkat mig. I alla detaljer; frisyrerna, kläderna, musiken, attityderna, så tyckte jag på något obegripligt sätt att jag kände igen mig. I bilden av regngråa industristäder med ska-musiken dånandes ur de halvpissiga högtalarna, där klassklyftor och rasism splittrar en allt hårdare trängd arbetarklass, på något sätt känns det som så väldigt hemma.

För det är klart. Den brittiska arbetareklassen har en kraftig kulturell påverkan inte minst på Sverige. I allt från fotbollskultur till musik. Och Margaret Thatcher är därför en politisk symbol även här. Kanske till och med mer än den tidens andre store högerpolitiker, Ronald Reagan. (Det slog mig häromkvällen när jag satt och läste Brett Easton Ellis senaste, och han menade att American Psycho var en skildring av Reagan-erans USA, att jag hade mycket svårare att förhålla mig till vad detta innebar än om man istället talat om Thatchers England.)

Dessutom är This is England en mycket rörande film. Och underhållande. Och viktig. Vilket visades inte minst av den andäktiga tystanden som fyllde salongen när eftertexterna började rulla ner. Så även om vi var få där, så tror jag att vi insåg att det var något stort vi varit med om.

(Ja, och med detta menar jag att du absolut ska pallra dig iväg till biografen om du inte redan har gjort det. Och om det inte är aktuellt ska du åtminstone kosta på dig en DVD-hyra hos den lokala handlaren när det väl beger sig. Det är den värd. Alla gånger.)

Läs mer om själva filmen i DN, mer DN, SvD, Sydsvenskan, Wikipedia. Fler bloggar om filmen hittar du här.

Andra bloggar om: This is England, film, kultur, Thatcher, skinheads, ska, Reagan, arbetarklass, rasism, och annat intressant

Nu hänger det på Birgitta Rydberg och landstinget

Glädjande nog har nu även moderaterna i Stockholms stadshus övergett sitt hårdnackade motstånd mot ett sprutbytesprogram (läs mer i Svd här eller DN här ). Förnuft och medmänsklighet har därmed vunnit över en prestigeladdad principfasthet.

I landstinget har bland annat vi socialdemokrater hårt drivit frågan om att sätta igång ett sprutbytesprogram gentemot den borgerliga majoriteten. Hittills har det varit stopp. Vi får se om omsvängningen i stadshuset några hundra meter bort på Hantverkargatan nu också kommer att leda till att murarna faller i landstingshuset.

När det händer är det verkligen läge att fira. Men beskedet från Stockholm stads politiker var åtminstone ett hoppingivande tecken på vägen.

För mer bakgrund och argumentation, se vad jag skrev exempelvis här.

Andra bloggar om: politik, sprutbytesprogram, sprutbyten, birgitta rydberg, stockholm, stockholms läns landsting, missbrukare, narkotikapolitik, folkhälsa, smittskydd och annat intressant

Dementi

En hetsig debatt har utbrutit med anledning av att vissa kända bloggare faktiskt får betalt för att nämna olika företag och produkter på sina bloggar (se här). Och eftersom rykteskarusellen i och med detta redan är igång skulle jag vilja passa på att redan på förhand reda ut eventuella missförstånd:

Mats Odell har inte betalt mig en spänn för att jag ska nämna honom så ofta. Inte heller Carl Bildt, Maud Olofsson eller hela alliansregeringen. Nej, inte ens från Filippa Reinfeldt har jag fått en krona.

Det har jag gjort helt frivilligt. Så. Då var den saken utklarad då.

Andra bloggar om: politik, media, bloggosfären, skoj och annat intressant

Det är så här jag vill se Mona Sahlin

Efter förmiddaagens partiledardebatt; det är precis så här jag vill se Mona Sahlin. Lung, ödmjuk och resonerande men med skärpa och humor i varenda replik. Dessutom med empati och pedagigisk förmåga att faktiskt förklara den egna politiken. Eftersom jag är partisk så är det väl ganska ointressant att jag tycker Sahlin är bättre än exempelvis Reinfeldt (vilket jag tycker), men det viktiga är att jag i förmiddags tyckte att Sahlin var bättre än hon brukar vara.

Politiskt tycker jag att det är intressant att se att den skiljelinje jag skrev om häromdagen - huruvida Sverige ska möta framtiden genom att bli bättre och smartare eller genom att göra saker mindre effektivt - nu blev högaktuell i debatten. Det viktiga här är att inte låta borgerligheten smita undan med att den "lågproduktiva" jobben är till för att ge människor chansen att komma in på arbetsmarkanden för att sedan gå vidare. Det var ju som alla minns tanken bakom plus-jobben ("gardinjobb", som borgerligheten avfärdade dem) och det kan vara ett bra sätt att minska tröskeln in i arbetslivet.

Nej, poängen med den borgerliga politiken är att man vill skapa en permanent skikt av lågavlönade "lågproduktiva" jobb. Istället för att som Mona Sahlin förordade satsa alla krafter på att göra Sverige starkare i den globala konkurrensen. Man kan säga att kontrasten står mellan en borgerlighet som vill "dela på jobben" i meningen att de vill "dela på lönen" (genom att pressa lönerna neråt kan man naturligtvis anställa fler) mot en socialdemokrati som istället vill lägga all kraft på att få kakan att växa. Det är den viktiga politiska debatten här.

Som sagt. En bra debatt, och en imponerande insats av Mona Sahlin. Gör mig riktigt varm i hela kroppen.

PS: det är också lite kul att se vilka väldiga reaktioner Sahlins användnade av det tämligen verdertagna talesättet "djävulen finns i detaljerna" har fått. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan borgerliga spinndoktorer försöker få detta till att socialdemorkatin jämför regeringen med hin håle? Nåväl, så obildade är inte svenska folket att de går på en sådan bluff. DS

Läs mer i DN (här och här) eller i SvD (här och här)

Andra bloggar om: politik, partiledardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och annat intressant

Nästan lite läskigt begåvad antiknarkpropaganda

"Drogerna gjorde mig till författare", basunerar Alexander Bard ut i senaste numret av Glänta (via Expressen). Och ärligt talat. Har ni sett något effektivare argumet för ett narkotikafritt samhälle tidigare? Nä, jag kunde väl tänka mig det.

Skulle väl vara om han berättade att det var amfetaminet som fick honom att ställa upp i melodifestivalen då. Det tror jag skulle få den mest hängivne drogliberal att byta åsikt. Snyggt jobbat, folkhälsoinstitutet (eller vilka det nu är som ligger bakom).

Andra bloggar om: knark, alexander bard, ett narkotikafritt samhälle, syrligheter, sarkasm och annat intressant

Gud vs regeringen : 1-1

Å ena sidan; skolminister Björklund aviserar krafttag mot religiösa inslag i skolundervisningen. Men å andra sidan; ärkebiskop Anders Wejryd går på DN-debatt till attack mot regeringens obefintliga och senfärdiga miljöpolitik. Så vi får väl säga att dagsnoteringen i striden mellan den världsliga och den andliga makten blir ungefär oavgjort.

Som vanlig medborgare är det dock bara att glädjas. Åt både att Björklund åtminstone delvis ger efter för den socialdemokratiska kritiken på skolområdet, samt att regeringens miljöprofil får sig en allvarlig och välförtjänt törn. För egen del tror jag vid närmare eftertanke att jag noterar två noll i det där resultatprotokollet, alltså.

Andra bloggar om: politik, jan björklund, friskolor, Anders Wejrud, religion, miljö och annat intressant

Sverige bäst i Europa på integration?

Sverige, Portugal, Belgien, Nederländerna och Finland. Så ser top-fem i integrationspolitik ut i Europa, enligt ett EU-finansierat forskningsprojekt kallat "The Migration Integration Policy Index". Och av dessa fem är det bara Sverige som kan klassas som ett land som har en politik är till fullo inriktad för att underlätta integration. Den nyheten pubicerades alldeles nyss på BBC:s hemsida.

Studien tittar på ett antal nyckelområden; invandrarens rättigheter på arbetsmarknaden, möjligheterna till permanent boende, rätten till familjeinvandring och lagar för att motverka rasism och fördomar. Utifrån detta har man sedan tagit fram 140 indikatorer, och bland dessa är det alltså Sverige som placerar sig bäst.

På ett plan är ett sådant resultat naturligtvis kul. Det visar att vi inte helt måste skämmas när det gäller politiska ambitioner på integrationsområdet under de senaste åren. Men samtidigt blir det också skrämmande tydligt hur långt vi är från att lyckas. För även Sverige är fortfarande ett land med en omfattande etnisk diskriminering och stora problem (se bland annat gårdagens nyhet om gästarbetarnas boendestandard).

Studien publiceras vad jag kan förstå det i morgon, tisdag. Mer diskussion lär följa.

Via DN

Andra bloggar om: politik, integration, sverige, The Migration Integration Policy Index och annat intressant

Minskar låg skatt viljan till välgörenhet?

Alltid lika lysande Johanna Graf gör en slående iakttagelse på sin blogg. Hon kommenterar insamligen till Världens barn som nu pågår och konstaterar: "Den kommun som var bäst på att öppna plånboken för Världens barn förra året, var fattiga lilla norrlandskommunen Sorsele, där varje invånare gav 96 kronor. Solna gav 34 öre och blev med det tredje sämsta kommun i Sverige på att skänka pengar. Trots lägst kommunalskatt."

Från borgerligt håll hör man rätt ofta påståendet att det svenska skattetrycket gör att människor väljer bort den frivilliga välgörenheten. Och det är sant att vi i Sverige valt en samhällsmodell där du inte ska vara beroende av enskilda människors välvilja för att kunna leva ditt liv under drägliga omständigheter.

Men som de boende i Sorsele visat; detta innebär inte att det finns ett samband mellan skattkvot och vilja att hjälpa till. Snarare verkar det alltså vara tvärtom. Och som Johanna också konstaterar; "I länder där skattesystemet är uppbyggt så att man inte betalar så hög skatt och istället själv betalar för olika välfärdstjänster, finns ofta också en stark tradition av välgörenhet. Om det är dit vi är på väg i Sverige, vilket jag i mörka stunder befarar, så måste nog de resursstarka människornas filantropiska ådra börjar banka litet hårdare..."

Kanske handlar det inte så mycket om skatt kontra välgörenhet? Kanske handlar det snarare om egoism kontra solidaritet? Det skulle i sådana fall kunna förklara att människor som röstar för en låg kommunalskatt också är mer ovilliga att sklijas från de egna slantarna när det gäller välgörenhet.

En intressant fundering är det hursomhelst. Läs, läs, läs.

Andra bloggar om: Johanna graf, välgörenhet, skatt, solna, sorsele, världens barn och annat intressant

Bara rasism får oss att acceptera detta

Boende i baracker eller gamla husagnar, i direkt hälsovådliga former med mögel på väggarna och med obefintlig ventilation. Så ser verkligheten ut för delar av den svenska arbetskraften. Efter det att en person faktiskt dog i Höganäs i vintras har SR:s kaliber gjort en större undersökning av hur det ser ut för landets gästarbetare, och resultatet är upprörande (läs mer i DN eller SvD).

Och det hela är egentligen väldigt enkelt. Vi skulle aldrig säger aldrig accpetera detta om det var infödda svenskar som levde i eländet. Ingen 18-årig muffare skulle skriva blogginlägg på temat "de ska vara glada för att de överhuvudtaget har jobb" och faktiskt anklaga Sveriges Radio för att på något märkligt sätt motverka arbetarnas intressen när man skildrar deras egen verklighet.

Men nu är de ju inte riktigt som vi. De är ju trots allt "gästarbetatare". Och då får de kanske finna sig i att leva i förhållanden som vi aldrig skulle acceptera själva. Som om en polsk byggnadsarbetare inte skulle må lika dåligt av kyla och mögel som en svensk.

Konflikten står inte mellan svenska och utländska arbetare. Den står mellan arbetsgivare som inte vill betala vad det kostar att upprätthålla en vettig levnadsstandard och löntagarna som tvingas leva med konsenvenserna av det. Därför ska vi bli lika upprörda över gästarbetarnas livsvillkor som vi skulle bli om det gällde svenska arbetare. Allt annat är faktiskt rasism.

Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, gästarbetare, kaliber, boende, rasism och annat intressant

I Sverige möter vi framtiden genom att bli mindre effektiva

Tempot är alltför högt uppskruvat. Människor hänger inte med. I den moderna ekonomin snurrar hjulen för fort. Den typen av åsikter brukar ofta framföras från vänster- eller miljöpartihåll. Men faktum var att det var moderatledaren Fredrik Reinfeldt som använde den retoriken inför valet i fjol. När vi nu kan konstatera att produktivitetökningstakten* i den svenska ekonomin också sjunker måste vi därför fråga oss - är det kanske det här regeringen vill?

När jag första gången hörde Fredrik Reinfeldt kritisera den höga effektiviteten i den svenska ekonomin måste jag erkänna att jag inte förstod vad det var han höll på med. "[K]ommer den moderata politiken framöver gå ut på att vara mot strukturomvandling och ökad produktivitet?" frågade jag retoriskt i ett inlägg om Reinfeldts "hiss-anförande" i riksdagens partiledardebatt inför valet. Nu ser jag att SvD:s Göran Eriksson också refererar till bland annat det anförandet (se här) när han gör en djupare analys av den svenska produktivitetsutvecklingen. Och frågan är om min retoriska fråga inte ska börja besvaras med ett ja?

För den sjunkande produktivitsökningstakten i den svenska ekonomin har naturligtvis delvis naturliga orsaker. Men det finns också tydliga drag i den borgerliga politiken som förstärker tendensen. "Det är i och för sig sannolikt att tillväxten i arbetskraftens genomsnittliga produktivitet dämpas framöver. Detta är bl.a. en följd av en långsammare ökning i den genomsnittliga utbildningsnivån och av regeringens arbetsmarknadsreformer" står det exempelvis i en bilaga till regeringens budgetproposition.

Finns det något hos mig som är väldigt sossigt så är det tron på att framtiden bygger på att vi gör saker smartare och bättre än vi gör dem idag. Jag är för en hård strukturomvandling, och jag tycker det är bra när gamla lågproduktiva jobb förvinner och ersätts med nya högproduktiva. Det är därför jag vänder mig mot den borgerliga politik som bygger på att nya jobb skapas genom att lönerna pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras.

För jag ser nämligen inte sambandet mellan låg produktivitet och bra arbetsvillkor. Tvärtom är det de jobb som kallas för "lågproduktiva" som ofta är de mest stressiga och utslitande. När exempelvis tung industriproduktion mekaniseras åstadkoms ju två saker samtidigt; produktiviteten går upp och ett fysiskt slitjobb ersätts med ett betydligt bekvämare tekniskt dito. Och ser vi till de som tar de extremt lågbetalda (och som det kallas lågproduktiva) "mac-jobsen" i USA så kan vi se att det oftast behövs flera anställningar för att överhuvudtaget få ihop till brödfödan: är det detta som menas med att alla ska orka hänga med?

I Sverige har vi relativt höga lönekostnader. Det är bra. Dels, för att det ger vanliga löntagare mer att leva för, men också för att det håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin. Det blir helt enkelt väldigt lönsamt att göra saker lite smartare.

Men baksidan av denna politik blir naturligvis de som då inte längre behövs i sina gamla anställningar. Det är för deras skull socialdemokratin satsat så mycket på en aktiv arbetsmarknadspolitik, på utbildningspolitiken och så vidare. Så att det hela tiden ska finnas människor som är beredda att utföra de nya högproduktiva arbetsuppgifter som kommer till där de gamla försvinner.

Här kan man diskutera hur väl detta lyckades mot slutet. Den borgerliga kritiken mot det så kallade utanförskapet fick på något plan sin näring ur detta förhållande. Men om lösningen istället blir att vi ska vara mindre produktiva så blir det en lösning med bara förlorare. För individen, som tvingas till ett sämre mer lågbetalt jobb. Och för samhället, eftersom en sjunkande produktivitet till slut kommer att drabba hela samhällsekonomin.

Vägen framåt måste istället gå via tillväxt, utbildning, förbättrad matchning (eller som det kallades förr, arbetsmarknadspolitik) och därmed en rejält ökad produktivitet. Bara så kan Sverige fortsätta vara i topp. Och så kan också en tydlig socialdemokratisk kontrast mot den borgerliga bakåtpolitiken åstadkommas.

*) första kvartalet i år var det tom så illa att produktiviteten faktiskt sjönk. Men vad det verkar är det snarare en sjunkande ökningstakt vi kan se fram emot åren framöver. Något som kan vara nog så illa.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, produktivitetsökning, produktivitet, fredrik reinfeldt, regeringen, strukturomvandling, jobb, arbetsmarknad och annat intressant

Kents nya övertygar

Jag tror det var i bilen på väg hem från Amsterdam med "Hagnesta hill" högt uppskruvad på bilstereon som jag första gången förstod rockbandet Kents storhet. Tidigare hade jag känt mig lätt skeptisk och egentligen aldrig brytt mig om att lyssna ordentligt. Men som sagt. Jag insåg att jag haft fel, och gick tillbaka till flickvännens skivsamling och för en tid så får jag nog säga att jag var frälst (och ja, några livespelningar gjorde naturligtvis sitt till).

Under förmiddagen har därför den nya skivan "Tillbaka till samtiden" gått på repeat här på kontoret. Och efter de första fem-tio genomlyssningarna så är beskedet tydligt från mitt håll. Kent övertygar - igen. Det är mörkt, "depechigt" och vackert som tusan. När det gäller texterna så finns det där draget av arbetarklass-som flytt-från-rostbältet som annars kanske mest förknippas med gubbrockare som Eldkvarn (eller, gubevars, Springsteen) men i en betyligt modernare kostym.

Riktigt bra, alltså. Rekomenderas.

Andra bloggar om: kent, tillbaka till samtiden, kultur, rock, musik och annat intressant

Ikväll ska jag röka en cigarr och fira att Marie Lennerljung (m) har avgått

Marie Lennerljung är den moderate politiker som nu precis har avgått efter det att hennes verdervärdiga uttalanden om att hon rökte cigarr i glädje när hon fick veta att statsminister Olof Palme mördats blivit kända och uppmärksamade. Och visst är det skönt att hon gick (och visst är det värt att fira, varför inte med en god cigarr framåt kvällen).

Men samtidigt blir hela affären en obehaglig påminnelse av hur djupt rotat hatet mot Palme var. Och jag frågar mig någonstans hur en person som är så öppen med den typen av inställningar att hon skriver dem på ett elektroniskt forum överhuvudtaget kan komma på fråga att bli vald till ett politiskt förtroendeuppdrag? Var det ingen som märkte någonting? Eller tycker moderaterna i Ängelholm att det är ok att tycka så, det allvarliga är att man säger det öppet?

Obehagligt är det hursomhelst. Läs mer hos Bengt Silfverstrand och Nina Unesi.

Andra bloggar om: olof palme, Marie Lennerljung, moderaterna, politik och annat intressant

Det är nu det gäller - om Burma

Ekot rapporterar idag försiktigt positivt om det faktum att Kina nu för första gången - om än i inlindande ordalag - fåtts att rikta kritik mot militärdiktaturen i Kina. "Jag tror det här framförallt spelar roll för regeringen i Burma, för nu står helt klart att den står isolerad i världen" säger exempelvis den brittiske FN-ambassadören John Sawers. Samtidigt läser vi i SvD en mycket viktig artikel, där Sein Win, Burmas premiärminister i exil, tillsammans med Karin Strandås i Burmakommittén riktar en uppmaning till Carl Bildt att på måndag ta ställning för kraftfulla sanktioner mot juntan på EU:s ministermöte (läs hela artikeln här.)

Tyvärr så är bakgrunden till den senare artikeln att det råder tveksamheter om hur tydligt Sverige är i denna fråga. "Storbritannien har på ett kraftfullt sätt tagit ställning för hårdare sanktioner. Likaså Frankrike och Italien, som tidigare varit motståndare. Även andra länder, som tidigare varit skeptiska till sanktioner, har intagit en tuffare hållning.Svenska Burmakommittén har fått indikationer på att den svenska regeringen utgör en bromskoloss i EU:s samtal om skärpta sanktioner. Vi hoppas att regeringen kan dementera detta" skriver artikelförfattarna och det är bara att skriva under.

För någon vecka sedan var vi alla rörande överens och beredda att agera. Det gäller att hålla i det engagemanget. För det är nu det gäller. Mer om Burmafrågan har jag skrivit här, här och här (bland annat).

Andra bloggar om: burma, demokrati, politik, utrikespolitik, eu, kina, carl bildt och annat intressant

Första dagen på jobbet (och grattis Doris)

Är åter i arbete efter mer än ett halvår som föräldraledig. Dagen har hittills ägnats åt att rensa en överfull mejlbox samt ivrigt inläsande av diverse dokument av olika vikt och karaktär. Samt såklart återseende av en hel massa kollegor. Själva bloggandet har jag av naturliga skäl inte riktigt hunnit fundera över.

Men måste ändå säga att årets vad av Nobelpristagare i litteratur var riktigt roligt. Jag har egentligen ingen personlig relation till Doris Lessing och hennes författarskap. Men det är faktiskt roligt med ett såpass känt och läst namn belönas med detta finprisernas finpris (att hon dessutom skrivit någon form av Sci-Fi gör ju inte saken sämre direkt).

Så grattis Doris (eller "äntligen", som det kanske heter). Mer om Nobelpriset kan du antagligen läsa ungefär varsomhelst, men varför inte här, här, här, här eller här?

Andra bloggar om: nobelpris, doris lessing, litteratur, böcker, att börja jobba och annat intressant

Sista dagen på föräldraledigheten

För bara några minuter sedan somnade Ingrid i min famn, och jag gick försiktigt och la henne att sova förmiddag i hennes lilla säng. I morgon vid den här tiden kommer det vara Ingrids mamma som är hemma och gör samma sak, samtidigt som jag sitter på ett kontor i Gamla stan och desperat försöker komma ihåg hur det egentligen var jag gjorde. För idag är sista dagen på min pappaledighet

Med tanke på hur jag själv känner det just nu är det väldigt svårt att förstå att nyblivna föräldrar tar ut färre och färre dagar av sin föräldraförsäkring (se mer i DN). Under hela nittiotalet har antalet ej uttagna dagar ökat med ungefär en om året i snitt. Och det är visserligen bra för statskassan. Men man frågar sig samtidigt varför.

En faktor kan utan tvekan vara att vi pappor är dåliga på att ta ut vår del. För mig har det känts så självklart att jag inte ens reflekterat över det; men jag påminns ständigt om att man som föräldraledig far (åtminstone om man är det en längre tid) faktiskt fortfarande är lite av ett undantag. Men samtidigt så upplever jag verkligen att det där är på väg att förändras. Efter min egen tid som pappaledig kan jag bara hoppas att förändringstakten snabbas upp - för pappornas egen skull!

Jag har medvetet inte skrivit så mycket om själva föräldraskapet här på min blogg (mer än vid något enstaka tillfälle, eller kanske lite anekdotiskt). Mest för att bloggen faktiskt under denna period väldigt mycket har fungerat som ett fönster mot vuxenvärlden, samt för att det är lite svårt att dra gränsen för när det blir för personligt. Samtidigt har jag heller inte hymlat med att jag varit hemma. Och det är klart att dessa erfarenheter (dels att faktiskt bli förälder naturligtvis, men också att vara hemma under en längre period) på olika sätt påverkat mig som person och vem jag är - något som såklart går igen i annat jag skriver.

När jag nu går tillbaka till arbetslivet så kommer jag ju fortsätta att vara pappa. Men livet kommer också att på många sätt te sig annorlunda. Hur det kommer att påverka mitt bloggande vet jag helt enkelt inte. Men de ämnen jag skriver om kommer ju att finnas kvar. Och mitt engagemang med. Så visst kommer Sjölander att leva vidare.

Men jag vill ändå passa på att tack alla er som hängt med mig här samtidigt som jag varit hemma med Ingrid. Fan vad kul det har varit. Och vi ses. När den yrkesarbetande småbarnspappan Sjölander börjar ta plats i bloggosfären.

PS: Att blogga är faktiskt inte ett soloprojekt. Jag har naturligtvis fått hjälp också. Bilden föreställer Ingrid när hon gör lite research åt pappa. DS

Andra bloggar om: föräldralediget, pappaledighet, bloggande, bloggosfären, och annat intressant

Det handlar om att Maud Olofsson faktiskt ljugit

Att låtsas vara någon annan än den man är är att ljuga. När Aftonbladets läsare ficks att tro att de chattade med näringsminister Maud Olofsson fastän det egentligen var ministerns pressekreterare som satt bakom tangentbordet blev de alltså ljugna för. Och de som ljög var pressekreterare Lisa Wärn men även Maud Olofsson själv som uppenbarligen var med på bluffen. Frågan när man diskuterar chat-skandalen är alltså en och endast är; är det ok att ljuga?

Svaret på den frågan måste vara nej. Att som Lisa Wärn inledningsvis försökte till Dagens Media, på frågan om det var Maud Olofsson som chattade eller inte, svara att "indirekt var det ju det, men det var ju jag som satt och tryckte på tangenterna. Men det var Mauds ord" håller som alla förstår inte.

Och det verkar även folket på näringsdepartementet ha förstått. Men när denna försvarslinje faller samman håller det heller inte att lägga all skuld på den chattande pressekreteraren. Att det bara är Lisa Wärn som ber om ursäkt är fullkomligt otillständigt. Särskilt när hon själv förklarar bakgrunden för Aftonbladet; "Maud blev dubbelbokad och vi tyckte att vi hanterade det här på bästa sättet." Alltså, "vi" tyckte. Alltså, Maud var med på saken (vilket egentligen säger sig självt, att näringsministern skulle vara så upptagen att hon missat att hon chattat med Aftonbladets läsare utan att hon själv var med förefaller minst sagt otroligt.)

Så att Maud Olofsson själv ber om ursäkt - inte minst till Aftonbladets läsare - är det minsta man kan begära. Men frågan är faktiskt större än så. Jag drar mig till minnes Åsa Petersens alldeles lysande krönika från häromdagen: "Det är skillnad på fusk och fusk". I den texten pekar Petersen på vilket bekymmer vi har med en regering som å ena sidan jagar bidragsfuskande sjukskrivna med blåslampa, men å andra sidan som Maud Olofsson säger att det "inte är ett jättestort problem" när företag fuskar med skattereglerna.

Nu understryker samme näringsminister detta genom att inte ens ha civilkuraget att gå ut och be ordentligt om ursäkt när hon själv har ljugit inför både Aftonbladet och dess läsare. Pinsamt, är bara förnamnet.

Kommenterar gör Bloggen Bent, Kjellberg, Politikerbloggen, Alliansfritt Sverige och Eva-Lena Jansson. Hela fejk-chatten kan du läsa här.

Andra bloggar om: politik, maud olofsson, aftonbladet, chat, chat-skandalen, lögn och annat intressant

Bra att debatten kommer nu

Ok, de borgerliga valstrategerna får lilla julafton och jag kan tänka mig att det korkas upp skumpa nu runtomkring bland högerns opinionsbildare. För vad skulle vara en bättre present när regeringens opinionssiffror störtdykt i opinionen och vägrar komma upp igen oavsett hur många skattemiljarder som pumpas ut än ett litet omskakande bråk mellan oppositionspartierna? Så i den meningen borde jag beklaga att miljöpartiet nu går till frontalangrepp mot vänsterpartiet och Peter Eriksson deklarerar att han vill samarbete endast med (s), och inte med (v) - läs mer i DN och SvD.

Men jag tycker faktiskt inte så. Uppenbart finns en hel del att reda ut mellan de tre partierna på den rödgröna kanten. Att bara sopa det under mattan och göra det lätta - enas i en gemensam opposition mot den sittande regeringen - håller inte. Det gör att det kommer surt sedan, antingen i valrörelsen eller i tiden efter maktskiftet 2010.

Och visst kan man ifrågasätta hur konstruktivt Peter Erikssons inlägg är. Men det är bättre att diskussionen kommer nu, med långt kvar till valet. Det är också bra att fokus är något vidare än att bara handla om socialdemokratins tillkortakommanden. Det krävs trots allt tre för att dansa tango (eller två då, med Peter Erikssons modell).

Själv tror jag att modellen två-utan-den-tredje är rätt dödfödd. Jag tycker också att det är bättre att börja i politiken än i att döma ut hela partier. Men att diskussionen tas har jag faktiskt ingenting emot. Det viktiga är bara att Peter Erikssons inlägg inte blir det sista i frågan.

Andra bloggar om: politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokrati, oppositionen, Peter Eriksson, valet 2010 och annat intressant

Varför är Carl Bildt så arg?

Jag tror det var länge sedan jag såg Carl Bildt så rosenrasande som i kvällens tevenyheter. Bakgrunden är att ud-tjänstemannen Lars Danielsson använder sig av sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och på dagens DN-debatt går ut med en del konstruktiva idéer om hur vi skulle kunna renodla vissa funktioner i den svenska monarkin genom att avskaffa den så kallade utrikesnämnden.

Själv har jag lite svårt att se nyttan av att kungen ges någon typ av politiskt roll, så jag tycker absolut att Danielssons förslag är värt att beakta. Nu tror jag inte att det kommer att bli någon översyn av den saken, eftersom Mona Sahlin ganska direkt signalerade att hon inte var intresserad av det och frågan därmed torde vara politiskt död. Men jag tycker ändå att det är en viktig diskussion.

Så alltså inte vår utrikesminister. Tvärtom avfärdar han det hela i bryska ordalag (se även SvD och DN, för den delen). Och en ganska märklig diskussion om socialdemokratins eventuella antimonarkism vidtar.

Det sägs att det finns någon typ av fejd mellan Danielsson och Bildt som går betydligt längre tillbaka än till slutet av förra mandatperioden. Kanske är det detta som exploderar, när toppdiplomaten istället för att förtvina i tysthet på sin kammare efter att ha berövats alla arbetsuppgifter nu använder tiden till att ta ordentligt med plats i offentligheten. Uppenbarligen trampar han på åtminstone någon typ av öm tå bara genom att göra sig påmind om att han finns.

En som däremot gillar Danielssons idéer är Johanna Nylander. "Klokt av Danielsson", skriver hon på sin blogg. Och det tyckte åtminstone jag var lite kul.

Andra bloggar om: Lars Danielsson, Carl BIldt, utrikesnämden, politik, kungen, regeringen och annat intressant

Fel att förkasta sprutbytesprogram

Det pågår just nu en hetsig debatt om huruvida Stockholm bör gå i Malmös fotspår och inför ett sprutbytesprogram för narkotikasmissbrukare. I Malmö är programmet mycket populärt och tillskyndarna pekar bland annat på det faktum att den skånska staden sluppit den HIV-epedemi som drabbat alltför många andra. I Stockholms läns landsting håller dock alliansen med ansvarigt landsingsråd Birgitta Rydberg (fp) än så länge emot, även om opinionen även inom den politiska högern är splittrad.

Socionomen Nils Stenström kommer inom kort att lägga fram en doktorsavhandling i vilken har tar ett omfattande grepp om frågan. Han har gått igenom Malmömottagningens verksamhet under de senaste femton åren och bland annat gjort nästan 500 intervjuer med missbrukare (läs mer i SVD). Hans resultat är tyvärr rätt nedslående för alla parter i sammanhanget; det finns å ena sidan inget som visar att sprutbytesprogrammet ökar nyrekryteringen av missbrukare vilket kritikerna hävdat, å andra sidan hävdar Stenström också att nyttan av programmet i form av minskad spridning av olika sjukdomar samt ökad kontakt med socialtjänsten är tämligen obefintlig.

Stenströms avhandling är ännu inte framlagd och säkert kommer resultaten att ifrågasättas och diskuteras. Vad jag tror är viktigt att hålla i huvudet innan man kastar allt vad sprutbytesprogram i papperskorgen är att det faktiskt finns en lång och gedigen praktisk erfarenhet i inte minst Malmö som tvärtom pekar på goda resultat. Dessutom så är det också viktigt att komma ihåg att Stenströms resultat faktiskt också tar loven av de kraftfullaste motståndarargumenten. Så även om det finns saker som kan göras bättre (exempelvis arbetet med att förmedla kontakt mellan socialtjänst och missbrukare) innebär detta på intet sätt att hela idéen måste förkastas.

En fördjupad och saklig debatt bortom prestigefulla låsningar tjänar dock alla på. Jag tycker att de positiva erfarenheter Malmö själva säger sig ha gjort är tillräckliga för att även Stockholm ska inleda ett liknande arbete. Men då måste man självklart ta hänsyn till alla de utväreringar som gjorts, och då inte minst Nils Stenströms. För säkert finns det saker som kan göras bättre, och då vore det ett svek mot länets missbrukare att inte ta lärdom av detta.

Andra bloggar om: sprutbytesprogram, drogpolitik, missbruk, missbrukare, stockholms läns landsting Birgitta Rydberg, politik och annat intressant

Är det så här det kommer att låta?

Först en bra grej som Reinfeldt gjorde: det var hederligt att erkänna att de nya jobben inte är den nuvarande regeringens förtjänst och att vändningen kom redan under den förra mandatperioden. Men sedan blir det nog slut på berömmet för min del. För min känsla var att det vi fick höra på partiledardebatten ikväll var en föraning av den skräckpropaganda de borgerliga kommer att använda sig av för att försöka hindra socialdemokratin från att ta regeringsmakten 2010.

Fredrik Reinfeldt är rätt bra på att slänga ur sig slaskiga och osakliga angrepp på ett sådant sätt att han närmast ger ett sakligt och tillbakadraget intryck. Därför vet jag inte hur många som faktiskt som jag reagerade över hur han gång på gång upprepade de fullkomligt hutlösa påståendena att en socialdemokratisk politik skulle innebära 60 000 färre jobb. Förmodligen alltför få, tyvärr. Bilden av debatten kommer säkert snarare vara att den var lågmäld och saklig ("loj", tror jag till och med DN kallar den).

Det är synd, för den typen av påståenden som Reinfeldt använder sig av borde verkligen synas ordentligt. Framförallt när det framförs av en man som precis erkänt att hans egna politik faktiskt inte bidragit med några jobb alls, än så länge. Mona lyckades väl hyfsat bra med att avvärja attacken ("jag förstår inte hur sänkt a-kassa ger några nya jobb alls") men jag tror ändå att ökad kraft kommer att behöva läggas här. Det finns gott om internationella exempel på hur sittande regeringar använt uppskruvad skräckpropaganda för att kunna behålla regeringstaburetterna. Och om jag får tolka signalerna från kvällens partiledamöte så är det så det kommer att se ut i Sverige åren framöver också.

Och det är faktiskt lite trist. Den enda trösten är att det inte alltid lönar sig att vara den som är elakast mot motståndarna. Samt min behårda tro på att svenska folket någon gång kommer att se bortom Fredrik Reinfeltds sammetsögon och hans mjuka ton och istället börja lyssna på vad karln egentligen säger också.

PS och uppdatering: Hela Reinfeldts retorik om hur Mona visar förakt för LO-medlemmar och vill ha en skattechock för vanliga inkomsttagare är bra exempel på samma sak. Och även här klingar tongångarna bekant. Skattechock och massarbetslöshet. Med de hoten ska folk skrämmas in i alliansfällan när det beger sig. DS och slut på uppdatering.

Läs mer om debatten i DN, SvD, Expressen, Aftonbladet. Henrik Brors kommenterar också. Och PJ Anders Linder. Några andra läsvärda kommentarer har Claes, Erika, kulturbloggen, Joakim Hörsing, Calle, Morgan Eklund och Mattias Vepsä.

Andra bloggar om: politik, partiledarduell, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, agenda, svt och annat intressant.

Ombytta roller

Det är faktiskt lite kul att se resultaten av Syonvate Temos mätning av förtroendet för Reinfeldt/Sahlin, påpassligt publicerad så här i samband med kvällens partiledardebatt. För då har vi å ena sidan statsmannen Reinfeldt, som är bäst på att leda regeringen och företräda Sverige, mot å andra sidan framtidsvisionären Sahlin som har störst förtroende vad det gäller att ingjuta hopp och få majoriteter i riksdagen. Och det är ju precis ombytta roller mot hur det var när oppositionsledaren Reinfeldt mötte dåvarande statsminister Persson.

Handlar det då bara om skiftet majoritet/opposition? Nja, men säkert till stor del. Det är klart att personen som faktiskt innehar ämbetet statsminister får en del naturlig pondus. Samtidigt som oppositionsledaren är friare att prata visioner och mål och inte är lika tyngd under det dagliga förvaltandet.

Men det finns också någon typ av dialektik här. Reinfeldt blev i valrörelsen hårt kritiserad för att han saknade utrikespolitiskt tyngd, och för att han jämfört med Persson saknade de nypor som behövs för att styra. Därför har han säkert lagt mycket kraft och energi på att försöka motbevisa detta. Sahlin å sin sida vill ju på alla sätt försöka framstå som någon annan än Göran Persson. Därför är det heller inte konstigt att hon står stark där han var svag och tvärtom.

Inför kvällens debatt har DN låtit en retorikexpert förutspå hur det ska gå (se här). Hans gissning är en hyfsat sansad diskussion där Reinfedt kommer att prata om vad han gör och Sahlin om vad hon vill. Christer Hanefalk (som experten heter) riktar också en svidande kritik mot hur alliansregeringen hittills skött sin kommunikation. "Alliansen är urusla mediestrateger", säger han krasst.

Jag tror nu inte att det är så enkelt. Däremot tror jag att alliansen har svårt för just det Hanefalk pekar på, att beskriva vad de faktiskt gör. De är alltför vana vid att vara opposition och därmed i någon mening själva kunna välja vad i den egna politiken de vill lägga fokus på. Ingen borgare på nationell nivå har under de senate tolv åren tvingats försvara effekterna av den egna politiken i verkligheten, och det är det vi nu ser prov på.

Särskilt när effekterna av denna politik dessutom är rätt svåra att försvara. Och där har vi Reinfeldts problem; han blev vald på en mycket skickligt iscensatt oppositionspolitik men fick aldrig egentligen det verkliga mandat för förändring som han nu skulle ha behövt. Tvärtom så röstade många på (m) för att de på allvar trodde att partiet var "det nya arbetarpartiet".

Sahlins problem är däremot ett annat. Som SvD idag skriver i en analys så står hon trängt mellan å ena sidan kraven på att leverera ny politik och tydliga besked, å andra sidan den demokratiska process inom det socialdemokratiska partiet som hon själv har dragit igång. Hon befinner sig helt enkelt där Reinfeldt befann sig i början av förra mandatperioden men med en väldigt stor skillnad - då Reinfeldt moderater var närmast uträknande när han tog över står Sahlins socialdemokrati oppinionsmässigt starkare än på väldigt länge.

Ska man sammanfatta kan man alltså säga att båda kvällens debattörer har problem med regeringens politik. Reinfeldt, för att den är impopulär bland folket och därmed svår att försvara, och Sahlin för att den ger hennes parti större stöd i opinionen än den hittillsvarande förnyelsen kanske egentligen borde ha lett till.

Nåväl. Klockan 21.15 bär det av (i Agenda). Vi får väl se om har hade rätt. Hanefalk.

Andra bloggar om: politik, mona sahlin, fredrik reinfeldt, agenda, debatt, opinion och annat intressant

Bra av moderaterna att börja kvotera kvinnor

Att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann nu vill införa kvotering på partiets vallistor kan tyckas som en liten detalj, ett internt ärende för det moderata samlingspartiet. Men jag tycker nog att det ändå visar på att någon form av insikt smygit sig upp i det moderata ledarskiktet. För orsaken till att Schlingmann vill ta detta steg är naturligtvis att moderaternas hittillsvarande strategi - att tro att frågan ska lösa sig av sig själv -så brutalt misslyckats.

Många lever i villfarelsen att det finns någon sorts motsats mellan kvotering och att få fram den bästa kompetensen. Så är det naturligtvis inte. För en formell kvotering är ju inget annat än ett sätt att bryta den informella kvotering till mäns fördel som redan finns. Problemet i moderaternas fall (där männen är ruggigt överrepresenterade på listorna) är alltså inte det att kvinnorna inte är tillräckligt kompetenta, nej problemet (som nu Schlingmann verkar ha upptäckt) är att mindre kompetenta män tar plats på mer kompetenta kvinnors bekostnad.

Och detta fenomen kan vi se i hela samhället. Inte minst i det moderaterna närstående näringslivet. Schlingmann har alltså en viktig pedgogisk uppgift, där han inte bara ska få med sig de egna stämmoombuden utan också förklara i bredare lager varför kvotering är (eller åtminstone kan vara) en bra och nödvändig åtgärd. I det arbetet kan jag bara önska honom lycka till.

Andra bloggar om: politik, Per Schlingmann, kvotering, jämställdhet, moderaterna och annat intressant

Om möjligheten att bli rik i landet Sverige

Kort nattreflektion: I Sverige kan man inte bli rik. Vi ser snett på den som lyckas. Kombinationen av jantelag och socialdemokratisk nivelleringspolitik gör att ingen tillåts sticka ut. Så hör man ibland tongångarna gå.

Men hur kan det då komma sig att det finns en marknad för lägenheter med utropspriser på 129 000 kronor kvadratmetern - eller sammanlagt 16,9 miljoner för en våning på Strandvägen? Sexton gånger mer än kvadratmeterpriset i säg Rågsved. Säger det oss inte åtminstone någonting?

Vår nuvarande regering lägger stor kraft på att öka klassklyftorna. På att det ska löna sig att "lyckas" (och straffa sig att misslyckas). Och jag har faktiskt inget problem med att folk blir rika. Men att de rika måste få bli ännu rikare och de som har det svårt betala priset, det är den logiken jag för mitt liv inte kan förstå. Slut på kort nattreflektion.

Andra bloggar om: jämlikhet, bostadspriser, rättvisa, regeringen, politik, sverige, och annat intressant

Jag håller på Murakami

Nästa torsdag avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur (läs mer i SvD). Jag ser att en av mina absoluta favoritförfattare, Haruki Murakami, är en av de som tippas. Han ligger med sina elva gånger pengarna inte lika bra till på ladbrokes odds som Claudio Magris (6 gånger pengarna) Les Murray (7 gånger pengarna) Philip Roth (8 gånger pengarna) eller vår egen Thomas Tranströmer (också 8 gånger pengarna). Men ändå.

Japanska författare har annars två gånger vunnit det prestigefyllda priset. Senast var Kenzabure Oe 1994 (dessutom fick Yasunari Kawabata priset 1968). Så någon överrepresentation från denna del av kulturvärlden kan vi inte direkt tala om.

Murakamis fullkomligt vidunderliga "Kafka på stranden" finns för övrigt ute i pocket här i Sverige just nu. Den kan jag verkligen rekomendera. Oavsett hur det går med det där priset i litteratur, faktiskt.

Andra bloggar om: nobelpris, . litteratur, Haruki Murakami, kultur, böcker och annat intressant

Och nu över till någonting helt annat

Ja, jag har också gjort det. Fastnat i Idol-träsket. Sitter just nu och laddar och förbereder för kvällens begivenhet (klockan åtta på TV4, om någon till äventyrs har missat). Och den stora frågan är väl egentligen en: Kommer Amanda att leverera?

Jag tillhör inte de som redan är frälsta på egensinniga Amanda Jensen. Visst, hon sjunger skitbra, hon har urcool utstrålning och tillhör de få som verkligen redan med all rätt kan kalla sig för artist. Men jämfört med fullkomligt genialiska Daniel Karlsson så känner jag inte riktigt att hon har lyckats övertyga mig än. Så vi får väl se. Ikväll ska hon framföra Soft Cells "Tainted love" och det kan ju bli ungefär hur bra som helst. Vi får se om det verkligen blir det också.

Som sagt. Om någon timme smäller det. Det är bara att ladda med chipspåsen framför teven. Sa jag att det kan bli hur bra som helst?

UPPDATERING EFTER SHOWEN: Jupp. Daniel knäckte. Jävlar i min låda vad bra den karln är. Amanda var väl - sisådär. Rätt mycket attityd men inte särskilt mycket innehåll. Får hoppas att juryns kritik fungerar pådrivande. Annars blev jag faktiskt inte särskilt imponerad av kvällen insatser (förutom Daniel då). Trist men rättvist att Anastasia Roobol skulle ryka. Bland tjejerna tyckte jag annars att Patrizia och Gathania var bra ikväll. Och bland killarna så gillar jag Daniel. Men det kanske jag redan hade nämnt? SLUT PÅ UPPDATERING EFTR SHOWEN.

Andra bloggar om: idol 2007, tv4, underhållning, amanda jensen, daniel karlsson och annat intressant

Men pensionärerna JOBBAR ju inte?

Huvudnumret i den socialdemokratiska skuggbudgeten som presenteras idag verkar (åtminstone enligt den debattartikel av Sahlin/Nuder som publiceras i dagens DN) vara att jobbavdraget i en socialdemokratisk modell ska gälla även landets pensionärer. Det är ett mycket välkommet förslag. Jag ska försöka förklara varför.

Det kan tyckas lite paradoxalt att ett av den socialdemokratiska oppoitionens stora reformförslag på detta sätt är en skattesänkning. Men det är alls inte konstigt. För en av huvudpoängerna med en socialdemokratisk skattepolitik är att den ska vara rättvis. Skatterna behövs för att finansiera den gemensamma välfärden. Men de ska tas ut så att de som tjänar lite drabbas så lite så möjlig, något som då leder till att vi för att kunna behålla nivån på välfärden också måste beskatta de som tjänar mer (eller har stora resurser på annat sätt) också betalar lite mer (därv förmögenhetsskatt, värnskatt och i praktiken fastighetsskatt - särskilt med begränsningsregeln).

Den borgerliga regeringen införde när de fick makten en ny skattepolitik i Sverige. Dels handlar den om att ta bort många av de progressiva delarna i systemet, men jag ska här lämna den delen därhän (även om den är viktig). För de delar av skattesänkningarna som också går till vanligt folk görs numera i form av ett "jobbavdrag" som enart går till de som förvärvsarbetar. I det nya skattesystemet som införts av Anders Borg är det som avgör om du ska få del av skattesänkningarna alltså om du arbetar eller inte.

Tanken med detta är att det ska stimulera till arbete. Men när det gäller landets pensionärer blir systemet extremt märkligt. För pensionärerna lönearbetar ju inte (det är liksom själva poängen), och de får alltså inte del av jobbavdraget. Det innebär att vi i dagens svenska skattesystem vid samma inkomst har en högre skattesats för pensionärer än för lönearbetare. Vilket alltså gör att du när du går från arbete till pension inte bara förlorar i inkomst eftersom pensionen förmodligen är lägre än den tidigare lönen, utan dessutom drabbas av en högre skattesats.

Och nyttan med detta är svår att se. Jag trodde nämligen vi var rätt överrens i det här landet om att du efter ett långt arbetsliv faktiskt skulle ha rätt att dra dig tillbaka till ett pensionärsliv. Att politiken ska vara inriktad på att göra det olönsamt att vara ålderspensionär är åtminstone ingenting som någon politiker öppet erkänner. Trots det är det effekten av regeringens politik. Att socialdemokratin lovar att rätta till den skevhet i systemet är därför mycket bra.

Debatten om den socialdemokratiska skuggbudgeten kommer säkert att bli omfattande idag. Du kan redan läsa mer här och här. Jag återkommer säkert i frågan.

PS: Egentligen tycker jag nog att de viktigaste förslagen som antyds i artikeln inte är skatten för pensionärer; utan satsningarna på jobb, kunskap och välfärd. Skulle särskilt vilja lyfta fram stödet till lärarledd läxläsningshjälp, satsning på vuxenutbildning samt en offensiv forskningspolitik i det sammanhanget. Men som sagt, debatten lär fortsätta så det finns anledning att återkomma i dessa frågor. DS

Andra bloggar om: politik, budgeten, socialdemokratin, oppositionsbudget, skuggbudget, pär nuder, mona sahlin, pensionärer, pensionärsskatt, jobbavdrag, skattepolitik och annat intressant

Den ojämlika marknaden

Läser precis i tidningen om paret Lenita Sandlin och Mikael Nylund som trodde att de köpt sitt nya drömhus, men blev blåsta och nu står där med enbart en bottenplatta och en tomt. Ser också att den efterföljande debatten på SvD.se delar upp läsarna i två falanger; de som tycker att grundproblemet är att fastighetsbranschen är rutten och de som tycker att paret själva borde ha tagit ett större ansvar för sin affär.

I inte minst den politiska diskussionen framstår ibland den teoretiska bilden av en marknad som om den vore verklig. Enligt denna bild är vi alla fullt upplysta rationella varelser som träffar informerade uppgörelser med varandra på marknadsmässiga och jämlika grunder. Så är naturligtvis inte fallet i det verkliga livet. Där finns det ett antal faktorer som stör denna "perfekta marknad"; olika tillgång till information, ojämlika maktförhållanden (är det någon som någon gång känt sig "tvingad" att köpa av en påträngande försäljare, tex), att vissa aktörer inte tvekar att både bända på och till och med bryta mot reglerna för egen vinning. För att ta några exempel.

Påpekar man detta kan man ibland beskyllas för att inte ha tilltro till individens förmåga. Jag menar att det snarare handlar om att se världen som den är. Och då är det helt enkelt så, att du som konsument ofta är i underläge. Det är av den anledning som vi har en konsumentköplag som ger konsumenten en starkare ställning än i den vanliga köplagen, det är därför vi har och behöver en konsumentrörelse.

Därför är det rätt att bli förbannad när man läser om Lenita och Mikael. Det innebär nämligen inte att man vill frånta individen ansvaret för sina egna handlingar att man konstaterar att matchen i det här fallet var riggad. Personligen hoppas jag att det ska ordna sig trots allt, för paret. Och att deras historia ska fungera som en väckarklocka för alla oss andra.

PS; Igår redogjorde Svd också för ett liknande fall. Den texten hittar du här. DS

Andra bloggar om: husbyggen, bostadsmarknaden, konsumentfrågor, marknadsekonomi, makt, lurendrejeri och annat intressant

Free Burma

Trots att nyhetsrapporteringen mattats av något består diktaturen i Burma. Jag följer alltså den globla bloggutmaning som uppmanar oss alla att idag den fjärde oktober skriva ett inlägg med rubriken Free Burma.

I DN kan vi idag läsa att EU "i princip" beslutat att skärpa sanktionerna mot militärdiktaturen. Exakt vad detta innebär får vi se, men det verkar vara ett steg i rätt riktning. Folkrättsprofessor Ove Bring har annars skrivit ett av de viktigaste inläggen hittills i debatten, när han på Expressens sidan fyra hårt kritiserade både FN och vår svenska utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt hårt ha satt press på den aktör som faktiskt har möjlighet att avgöra det hela, nämligen Kina.

Och den diskussionen lär fortsätta. Samtidigt är det viktigt att vi i allt detta inte glömmer den absolut viktigaste aktören av dem alla, nämligen den burmesiska demokratirörelsen. Det är till dem detta inlägg är tillägnat.

Free Burma-uppropet nås jag av via Eva Rundkvist. Morian hakar också på. Varför inte du också?

Andra bloggar om: burma, demokrati, folkrätt, eu, ove bring, carl bildt, fn och annat intressant

Marknaden leder till byråkrati och ohälsa (mer om Sicko)

USA är det land i världen som spenderar mest pengar per invånare på sjukvård (6 697 dollar per person). Trots det står 46 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring – varav nio miljoner barn. Det sägs att 18 000 personer dör varje år i landet på grund av att de inte har försäkring. Och av de stora summor som läggs på sjukvården så ser vi att hela 31 procent (nästan en tredjedel) försvinner i administration.

För knappt en vecka sedan var jag på förhandsvisningen av Michael Moores ”Sicko”. Min första reflektion var att filmen egentligen inte handlade om sjukvård, den handlade om marknaden. Marknaden i form av ansiktslösa byråkrater som försöker hindra människor från att få ut sina försäkringspengar, som stoppar småbarnsföräldrar med sina dödssjuka spädbarn i famnen från att få den vård de behöver eftersom barnet är försäkrat på ett annat sjukhus. Alltså en helt annan men betydligt verkligare marknad än den vi möter i de nationalekonomiska teoriböckerna eller den högerliberala agitationen.

Och den stora behållningen från filmen blir alltså detta. Denna verkliga marknad är sällsynt illa skickad att hantera sjukvården. Och den insikten har, precis som SvD skriver, bäring även på svensk debatt.

Mer om mina intryck av filmen Sicko skrev jag här. Och mer om svensk sjukvårdspolitik har jag skrivit bland annat här, här, här och här.

Och PS; nej, det finns delar i Sicko som man nog ska ta med en nypa salt. Bilden av den kubanska sjukvården är en sådan. Men dessa små skönhetsfläckar får inte skymma bilden av det stora hela. För den är viktig. DS

Andra bloggar om: sicko, michael moore, sjukvård, usa, sjukvårdspolitik, ideologi, nyliberalism, marknaden, välfärd och annat intressant

Det handlar om förtroendet för rättsstaten

Att granska det så kallade dörrvaktsvåldet kan tyckas som en perifier fråga. Det är det inte. För vad det handlar om är faktiskt så avgörande demokratiska värden som rättsäkerheten och förtroendet för rättsstaten. Bara misstanken att det finns grupper som systematiskt missbrukar lagarna och dessutom kommer undan med det gör kraftfulla åtgärder motiverade.

Jag är därför väldigt glad över att justitiekansler Göran Lambertz tagit tag i frågan. DN beskriver i dag i flera artikel hur arbetet fortskrider (här, här och här). Men bilden som framkommer är allt annat än munter. Å ena sidan; från ordningsvaktshåll och från enskilda poliser bekräftas hur tydligt som helst att det finns ett problem. Å andra sidan, från centralt polishåll förnekas samma sak lika tydligt.

Som jag ser det bekräftar detta i stort sett läget. Det finns ett problem, och polisen antingen inte ser eller förnekar det. Lambertz initiativ har alltså varit rikigt och nödvändigt. Den stora frågan är nu hur han går vidare. Hur ska vi kunna lita på att rättsäkerheten gäller, även om du tagit några glas på krogen och din antagonist jobbar som uniformerad dörrvakt?

Jag har tidigare skrivit flera gånger om denna fråga (se här, här och här). Och jag misstänker att jag kommer att behöva skriva igen. Min förhoppning är att det nästa gång ska kunna vara ett inlägg som går mer i dur.

Andra bloggar om: krogvakter, rättsäkerhet, JK, Göran Lambertz och annat intressant

Herr Watanabes gunga

Akira Kurosawas fantastiska Ikiru – att leva från 1952 handlar om den gråe byråkraten Watanabe (lågmält gestaltad av en förnämlig Takashi Shimura) som efter trettio år i stadshusets förvaltning plötsligt drabbas av beskedet att han har obotlig magcancer och högst ett halvår kvar att leva. I den melankoliska stämning som höstlöven utanför fönstret har försatt mig i söker sig tankarna osökt till denna vackra historia om vad det egentligen innebär att leva.

För beskedet innebär naturligtvis att Watanabe kommer att ifrågasätta hela sitt dittillsvarande liv, och istället ger sig ut på jakt efter någon typ av mening. Han ger sig ut på sanslösa utflykter i Tokyos nöjesliv och börjar umgås med en ung kvinnlig kollega i hopp om att hennes livslust ska smitta av sig. Men i slutändan är det inte i detta han finner sina svar. Nej, vad som slutligen kommer att innebära herr Watanabes frälsning är det försiktiga uppror mot en till synes ogenomtränglig byråkrati han genomför när han mot bland annat borgmästarens uppfattning faktiskt gör sitt jobb och ser till att ett område som hotas av förslumning och kriminalitet istället upprustas till en fungerande lekpark.

Och det fascinerande är att det är ett fullkomligt oglamoröst uppror han genomför. Vägen till att uppnå resultat går snarare via en ödmjukhet på gränsen till förnedring (han bugar för minsta lilla underhuggare, som en av kollegorna uttrycker det, även om hans lilla kampanj dessutom är både strategisk, smart och envis). Inte heller blir han överdrivet ärad när han väl har lyckats, istället vidtar den traditionella byråkratiska dragkampen som går ut på att helst ingen ska få något erkännande alls (vi gör alla vår lilla del av det hela, det är ju bara vårt jobb), och om någon ska det så är det åtminstone inte den jobbige herr Watanabe.

Så budskapet är kristallklart; vägen till lycka går inte genom hedonistisk njutning, den går inte genom offentligt erkännande utan helt enkelt genom att göra gott. Och i en av filmhistoriens vackraste scener ser vi också herr Watanabe sittandes på en gunga i den nybyggda kommunala parken, den kväll han ska dö. Snön faller övre den grånande mannen och hans ansikte fullkomligt stålar samtidigt som han sjunger en sång om kärlek, tillägnad hans sedan länge döda fru.

Ikiru sägs ha inspirerat bland andra den amerikanska filmskaparen Steven Spielberg, som lär ha sagt att det är en film som verkligen kan förändra människors liv. Och mycket i den känns naturligtvis väldigt japanskt men där finns också, vilket väl är vad Spielberg insett, något djupt mänskligt och rörande. Moralen kan kanske uppfattas som ”gammaldags”, ja, budskapet kan i någon mening nästan sägas vara religiöst, även om frälsningen inte kommer som resultatet av en yttre parts belöning efter döden utan i form av en inre tillfredsställelse (kommer osökt att tänka på Karl-Bertil Johnssons julafton i detta sammanhang).

Och som politiskt aktiv kan det till och från vara bra att tänka tillbaka på herr Watanabes gunga. På att skillnaden mellan att leva på riktigt och att bara existera ibland kan vara att följa sitt hjärta och göra rätt även om det inte ger några direkta personliga belöningar. När höstmörkret nu slutligen har fallit fullständigt utanför fönstret är det en både värmande och uppfodrande tanke.

PS: ja, jag är inne i lite av en Kurosawa-period just nu. Återkommer säkert med fler refektioner av det slaget. DS.

Andra bloggar om: Akira Kurosawa, Ikiru, Ikiru - att leva, Takashi Shimura, film, kultur och annat intressant

Även Bloggen Bent kräver Odells avgång

Jag har tidigare varit rätt hård mot de högerbloggare som försökt försvara Mats Odell. Nu upptäcker jag till min glädje att en av dessa - den för bloggare välkända centerpartisten Björn på Bloggen Bent - nu åtminstone delvis backat och numer även han sållat sig till den skara som inser att ministerns agerande är under all kritik och att han därför borde avgå.

"När hela Carnegie blev till radiaktivt avfall skulle givetvis alla gamla Carnegie-anställda ha ställts till sidan så fort som möjligt. De skulle ha skiljts från sina arbetsuppgifter medan Odell untrönte deras roll i härvan. Resolut agerande, och dessutom inte ett fegande med kommunikationen, är det som skulle ha skett" skriver Björn och i den delen är det bara att hålla med (läs hela inlägget här). Framförallt är det välkommet att Björn nu erkänner att problemen uppstod "när hela Carnegie blev till radioaktivitet", något som ju tar loven av hans tidigare minst sagt märkliga försök att skjuta skuld på Tomas Östros (eftersom Carnegie även tidigare vunnit upphandlingar och därmed fått uppdrag av regeringen).

Sedan fortsätter Björn naturligtvis att tycka illa om socialdemokraterna och hävdar att oppositionen inte har någon trovärdighet eftersom de har andra politiska åsikter än regeringen. Men det hör väl närmast till sakens natur. Jag kan bara konstatera att ett tidigare blint försvar för regeringen nu ersatts av en viss självkritik, och detta är verkligen ett fall framåt. Mycket bra, måste jag säga.

Andra bloggar om: MAts Odell, carnegie, bloggen bent, regeringen, politik och annat intressant

Alla (utom Odell) avgår

Henrik Brors säger det bra. "Regeringen agerar nu för att försöka rädda Mats Odell, genom att alla andra nu tvingas gå" skriver har i en analys och konstaterar att "Mats Odell verkar inte ha kontrollen över hanteringen av den här affären, och därmed över ledningen av utförsäljningen av de statliga bolagen."

Bakgrunden är naturligtvis att nu även statssekreterare Urban Funered lämnar sitt uppdrag (se DN och SvD). Korthuset runt privatiseringminister Mats Odell har nu alltså fullständigt rasat samman. Men som jag sagt tidigare, denna affär får inte enbart reduceras till frågan om Mats Odells bristande ledarskap. Kravet som kommer från den politiska oppositionen att försäljningspolitiken nu åtminstone för stunden måste avbrytas är minst sagt rimliga. Och i förlängningen måste det också falla tillbaka på statsministern som uppenbarligen har låtit det hela pågå så här långt.

Det är stora värden som står på spel när regeringen ska driva igenom sina utförsäljningar. Medborgarnas gemensamma egendom får inte slarvas bort. Att så uppenbarligen sker idag borde egentligen få det att koka över i folkhemmet. För det är våra pengar det handlar om.

Andra bloggar om: politik, mats odell, Urban Funered, carnegie, utförsäljningar, regeringen och annat intressant

Schlingmann har rätt om barnbidraget

Det hör inte till vanligheterna att jag berömmer den moderata partisekreteraren. Men av alla de företrädare som i dagens SvD får förklara varför de avvisar kravet på ett behovsprövat barnbidrag tycker jag att Per Schlingmann är den som går mest direkt på pudelns kärna. "På ett sätt är förslaget bra, och det är att han har utgångspunkten att statens resurser ska gå till de som har verkliga behov. Men vi är ändå väldigt kritiska mot förslaget, eftersom kan göra det mindre lönsamt att arbeta" säger han till tidningen.

Och så är det naturligtvis. Varför ska en person behöva tveka över att gå upp i arbetstid då hon (för antagligen är det en hon) riskerar att förlora barnbidraget om löneintäkterna ökar? Nej, även om jag kan förstå det lite klasskampsretoriskt attraktiva i att säga "inget barnbidrag till miljonärerna" så är detta en farlig väg att vandra. Min åsikt är snarare att Sverige behöver färre behovsprövade bidrag, och inte fler (bland annat tyckte jag att detta var en av de stora poängerna med maxtaxan i barnomsorgen).

Behovsprövade bidrag blir tyvärr lätt fattigdomsfällor. Och vi kommer förmodligen aldrig att komma helt bort från dem. Men att återinföra den typen av marginaleffekter där det verkligen inte behövs är både dumt och onödigt. Värna den generella välfärden, för både rättvisa och arbete.

Andra bloggar om: politik, barnbidrag, per schlingmann, generell välfärd, marginaleffekter och annat intressant

Viktigt inlägg i kulturdebatten

Carl Melin har skrivit en lång och intressant betraktelse över Marvel i allmänhet och Civil War i synnerhet; kallad Captain America är död. Rekomenderad läsning för alla oss som tycker att det finns mycket att säga och tycka runt det där med teckande serier.

Calle är inte bara en vän av superhjälteserier utan också mycket engagerad amerikakännare. Den stora behållningen av hans inlägg är därför det i mitt tycke lyckade försöket att placera Captain America politiskt. Calles analys är att han är vad "...som i USA brukar kallas för 'fighting liberal'", dvs "en liberal (vänsterman) som samtidigt är patriot och som är villig att ta till vapen om det behövs för att skydda de ideal som USA bygger på. " Men inlägget innehåller mycket mer, så som sagt; tag och läs.

Vad gäller Civil War har jag själv faktiskt skrivit några rader här på bloggen, det inlägget hittar du här. Trevlig läsning.

Andra bloggar om: marvel, captain america, superhjältar, kultur, tecknade serier, usa och annat intressant

En betraktelse över Stureplanscentern

Stureplan är inte bara gruppvåldtäkter, dörrvaktsvåld och bratskultur. Det är också hemvist för vad som nog ändå måste anses vara Sveriges mest kända partipolitiska lokalförening – Stureplanscentern. Idag intervjuas ordföranden Christer Mellerstand i SvD.

Politiskt är det inte så mycket att yvas över. Mest spännande är att Mellerstrand vill öka fattigdomsfällorna genom att behovspröva barnbidraget. En person som går upp i arbetstid eller lön ska i Stureplanscenterns Sverige straffas genom att riskera att förlora hela eller delar av sitt barnbidrag. Med tanke på vilken kraft föreningen lagt på att argumentera för plattskatt utifrån att ett sådant system istället ska minska de så kallade marginaleffekterna känns det en smula paradoxalt. Men å andra sidan har centern länge kritiserat den generella välfärden, så i den meningen är det ett ganska traditionellt centerkrav.

Mer intressant är då föreningen som sådan. Själv tillhör jag de stockholmare som visserligen trivs utmärkt på Easts uteservering och gärna botaniserar bland Hedengrens böcker, men som ändå har väldigt svårt för själva fenomenet ”Stureplan”. Auran av bakåtkammat hår och silikontuttar känns helt enkelt inte särskilt fräsch. Själva platsen är egentligen bättre än sitt rykte, men måste ändå säga att jag föredrar andra delar av stan för nattliv och umgänge. Och om man ändå hamnar där framåt nattkröken så är det alltid med ett ironiskt leende på läppen (dessutom hamnar jag alltmer sällan någonstans alls framåt nattkröken eftersom jag är en skötsam småbarnspappa från förorten som tycker att en påse chips framför Idol numera är att betrakta som en helkväll).

Men det är just detta rykte, denna bild, som Stureplanscentern försöker profitera på. Och någonstans känns det så ruggigt centerpartistiskt. Jag får lite känslan av den där lite sorglustiga inflyttade personen från landet som för att bevisa hur ”Stockholm” hon eller han är blir som en parodi på sig själv. Som spränger både kläd-, frisör- och glasögonbudget i ett desperat försök att vara cool. Och jag menar verkligen inte att raljera; jag har full respekt för storstadens (om vi nu kan kalla Stockholm för en storstad) frigörande effekt, och till viss del kan det handla om att leva ut drömmar och förverkliga sig själv. Men ibland får jag känslan av att det mer handlar om osäkerhet och en desperat längan efter att få smälta in (och kanske är det svårt att skilja de två åt).

Så den ena delen av det hela är detta i grunden kanske lite sympatiska drag, detta bondepartiet flyttar till storstan som nästan (men bara nästan) blir lite charmigt. Men så finns det också en annan sida.

För när man försöker göra politiska poänger av att man hänger på Stureplan, och dessutom använder plattformen för att driva politiken åt höger, då är det lite som att vara Bret Easton Ellis utan distansen och den moraliska självkritiken, Lustans lakejer utan draget av svärta, det blir som att hålla på Gordon Gekko i Wall street. Man sätter sig mitt i hjärtat av den svenska överklassen, stoltserar med det och driver sedan aggressivt en politik som leder till ökade klyftor. Det är inte en yta med ett innehåll, utan ytan blir innehåll.

Och utan tvekan är det därför en liten diskussionsförening med drygt två dussin medlemmar kan bli Sveriges mest kända politiska partiförening. Därför att den på något sätt står för en sådan övertydlig symbolik. Miljonerna som rullar över överklassen hörs i ljudet av champagnekorkarna som viner genom luften, samtidigt som de som betalar priset i Högdalen, Bredäng, Akalla, försvinner någonstans långt borta, som vore de en del av en annan värld (vilket de också är). För vänstern innebär helt enkelt Stureplanscentern den ultimata fienden, beviset för att vår nya regering inte är en arbetarregering eller en medelklassregering utan något helt annat.

Stureplanscentern är alltså två saker. Dels en politisk förening som diskuterar politik. Det är bra, sådana behöver vi fler av. Men det är också en symbol. För ett samhälle som håller på att gå åt fel håll och en regering som driver på processen. Till föreningen säger jag grattis när de nu fyller ett år. Samhällsutvecklingen de symboliserar lovar jag däremot att fortsätta bekämpa.

Andra bloggar om: politik, centerpartiet, stureplanscentern, Christer Mellstrand, stureplan och annat intressant