Mina egna känslor inför kvällens firande är som sagt kluvna. Eller kluvna och kluvna, jag har helt enkelt svårt för det där med Valborg (läs mer om det här). Men samtidigt är det roligt när människor försöker att faktiskt göra något vettigt av kvällen. Som socialdemokraterna på Kungsholmen, vilka lägger stor kraft och möda på att ordna ett firande värt namnet med både underhållning och brasa.
Nu läser jag på Joel Malmqvists blogg att detta har fått ett gäng lokala centerpartister att se rött. Centerns gruppledare i stadsdelsnämnden Oscar Fredriksson kräver att staden – dvs skattebetalarna – ska gå in och ta över hellre än att ideella krafter gör det. Tydligen har de också stöd från några lokala boende; en man vid namn Rudolfo Chavez säger till den lokala blaskan på Kungsholmen att ”Rålambhovsparken tillhör Kungsholmens tonåringar. Det här är en ren våldtäkt på deras park".
Joel lyckas med sedvanlig stilistisk briljans rätt obarmhärtigt ta ära och heder av dessa kritiker och deras argumentation. Så läs hans inlägg. Själv börjar jag nästan ångra att jag inte orkade lämna förorten för Rålis denna kväll. Men så tittar jag ut på värdet utanför fönstret och fortsätter tänka att jag kan ge mitt stöd ändå, på distans.
PS: som ni förstår blev det inget av mina storslagna planer på att fira Valborg som en riktig småbarnspappa. Istället blev det en stilla hemmakväll. Och med tanke på alla faror som enligt tidningarna grasserar där ute kanske det var lika bra det… DS
Andra bloggar om: valborg, socialdemokraterna, centerpartiet, kungsholmen, joel malmqvist och annat intressant
måndag, april 30, 2007
(Tankar inför) mitt eget första maj-tal
Jonas Morian efterlyste häromdagen fler första maj-tal på nätet. Eftersom jag faktiskt ska säga några ord på Vällingby torg (klockan 11.30 imorgon, välkomna att vara med och varför inte säga några ord själv också) tänkte jag väl att det skulle passa på att här dra upp lite riktlinjer för vad jag tänkte säga och varför.
Vill börja med att säga att det är två delvis motstridiga känslor som strider inom mig detta år. Dels ödmjukhet, inför valförlusten, inför det faktum att svenska folket faktiskt gav socialdemokratin underkänt. Dels en ganska självsäker stridslystnad, mot regeringen och dess systemskiftespolitik. Denna sista känsla blir också underblåst av de opinionssiffror som visar att jag inte är ensam i ilskan.
Det vore lätt att köra ensidigt på ena eller andra spåret. Antingen ett tal om vikten av förnyelse och lyhördhet, eller, vilket antagligen kniper fler poäng hos publiken, ett aggressivt attacktal med udden mot moderaterna och dess lydpartier. Men då missar man lätt den självklara poängen att de två hänger samman.
Hade inte socialdemokratin varit dålig i höstas hade inte regeringen fått chansen att genomföra sitt systemskifte. Så enkelt är det. Och den självklara slutsatsen av det blir; ska vi komma tillbaka måste vi också göra vår egen hemläxa. Inte minst gäller detta för oss som bor och verkar i Stockholm, den del av Sverige där regeringspolitiken hittills skapat minst missnöje och opinionssiffrorna fortfarande väger över åt höger.
Första maj är nu en alldeles utmärkt dag för att illustrera vad jag tror är partiets problem. För första maj är den dag då vi samlas för att protestera, mot orättvisor, mot saker som vi tycker är fel. Men hur trovärdiga är vi i våra protester? Tror människor att det är en genuin upprördhet över sakernas tillstånd som får oss att fatta plakaten och gå ut och gå? Eller har första maj blivit ett självändamål, något som finns bara därför att?
För genuint borgerliga må häckla första maj, det har de gjort sedan de första protesttågen gick av stapeln. Det rör mig inte i ryggen. Jag tillhör inte heller de som tror att allting blir bättre för att vi förnyar formerna, tvärtom tror jag att risken är stor att det bara blir fjantigt om vi inte riktigt bottnar i vi gör (och sambatåg i all ära, men ibland tycker jag faktiskt att var sak har sin tid och plats.)
Nej, det viktiga med första maj är inte formerna, utanpåverket. Det viktiga är vad dagen står för. Det viktiga är innehållet. Och den kritiken tycker jag att vi måste ta på allvar. Går vi trötta med förtryckta plakat, eller finns det kraft och liv i våra rop? Precis på samma sätt som det är med partiet; söker vi bara makten för maktens skull, eller vill vi något med samhället, med världen?
Jag blev inte socialdemokrat för att jag var nöjd med samhället. Jag blev socialdemokrat för att jag såg min tids problem, och för att historien lärt mig att socialdemokratin var den rörelse som alltid tidigare varit förmögen att lösa sin tids. Socialdemokrati är helt enkelt ett verktyg som visat sig fungera, och som därför går att använda även för att möta nya utmaningar.
Och vi har utmaningar att möta. Klassamhället lever kvar. Mitt i överflödet finns barnfamiljer som inte ens kan drömma om att ha råd att öka på semester, finns pensionärer som lever utan några marginaler alls. Finns människor som söker hundratals jobb utan att ens bli kallade på intervju eftersom deras namn klingar fel, och andra som tvingas acceptera orimliga arbetsvillkor och har svårt att klara försörjningen på grund av ofrivillig (och onödig) deltidstjänstgöring.
Och det är därför vi protesterar. Inte för att vi tror att vi skulle kunna lösa alla samhällets problem om vi så fick hundra år till på oss. Utan för att vi tror att vi kan lösa vissa, och minska andra. Och för att visa att vi trots allt ser. Att vi trots allt bryr oss. Att vi vill visa att ingen står där ensam och lämnad efter, i tysthet.
Där någonstans, där tänkte jag ta min utgångspunkt. Ska putsa lite på själva formuleringarna under kvällen. Får se hur det blir, imorgon.
(läs för övrigt också gärna Johanna Grafs inlägg om första maj, i mycket kan man nog läsa min text här som en kommentar till det.)
Mer om första maj kan du för övrigt läsa tex här.
Andra bloggar om: första maj, socialdemokrati, politik, tal, 1 maj och annat intressant
Vill börja med att säga att det är två delvis motstridiga känslor som strider inom mig detta år. Dels ödmjukhet, inför valförlusten, inför det faktum att svenska folket faktiskt gav socialdemokratin underkänt. Dels en ganska självsäker stridslystnad, mot regeringen och dess systemskiftespolitik. Denna sista känsla blir också underblåst av de opinionssiffror som visar att jag inte är ensam i ilskan.
Det vore lätt att köra ensidigt på ena eller andra spåret. Antingen ett tal om vikten av förnyelse och lyhördhet, eller, vilket antagligen kniper fler poäng hos publiken, ett aggressivt attacktal med udden mot moderaterna och dess lydpartier. Men då missar man lätt den självklara poängen att de två hänger samman.
Hade inte socialdemokratin varit dålig i höstas hade inte regeringen fått chansen att genomföra sitt systemskifte. Så enkelt är det. Och den självklara slutsatsen av det blir; ska vi komma tillbaka måste vi också göra vår egen hemläxa. Inte minst gäller detta för oss som bor och verkar i Stockholm, den del av Sverige där regeringspolitiken hittills skapat minst missnöje och opinionssiffrorna fortfarande väger över åt höger.
Första maj är nu en alldeles utmärkt dag för att illustrera vad jag tror är partiets problem. För första maj är den dag då vi samlas för att protestera, mot orättvisor, mot saker som vi tycker är fel. Men hur trovärdiga är vi i våra protester? Tror människor att det är en genuin upprördhet över sakernas tillstånd som får oss att fatta plakaten och gå ut och gå? Eller har första maj blivit ett självändamål, något som finns bara därför att?
För genuint borgerliga må häckla första maj, det har de gjort sedan de första protesttågen gick av stapeln. Det rör mig inte i ryggen. Jag tillhör inte heller de som tror att allting blir bättre för att vi förnyar formerna, tvärtom tror jag att risken är stor att det bara blir fjantigt om vi inte riktigt bottnar i vi gör (och sambatåg i all ära, men ibland tycker jag faktiskt att var sak har sin tid och plats.)
Nej, det viktiga med första maj är inte formerna, utanpåverket. Det viktiga är vad dagen står för. Det viktiga är innehållet. Och den kritiken tycker jag att vi måste ta på allvar. Går vi trötta med förtryckta plakat, eller finns det kraft och liv i våra rop? Precis på samma sätt som det är med partiet; söker vi bara makten för maktens skull, eller vill vi något med samhället, med världen?
Jag blev inte socialdemokrat för att jag var nöjd med samhället. Jag blev socialdemokrat för att jag såg min tids problem, och för att historien lärt mig att socialdemokratin var den rörelse som alltid tidigare varit förmögen att lösa sin tids. Socialdemokrati är helt enkelt ett verktyg som visat sig fungera, och som därför går att använda även för att möta nya utmaningar.
Och vi har utmaningar att möta. Klassamhället lever kvar. Mitt i överflödet finns barnfamiljer som inte ens kan drömma om att ha råd att öka på semester, finns pensionärer som lever utan några marginaler alls. Finns människor som söker hundratals jobb utan att ens bli kallade på intervju eftersom deras namn klingar fel, och andra som tvingas acceptera orimliga arbetsvillkor och har svårt att klara försörjningen på grund av ofrivillig (och onödig) deltidstjänstgöring.
Och det är därför vi protesterar. Inte för att vi tror att vi skulle kunna lösa alla samhällets problem om vi så fick hundra år till på oss. Utan för att vi tror att vi kan lösa vissa, och minska andra. Och för att visa att vi trots allt ser. Att vi trots allt bryr oss. Att vi vill visa att ingen står där ensam och lämnad efter, i tysthet.
Där någonstans, där tänkte jag ta min utgångspunkt. Ska putsa lite på själva formuleringarna under kvällen. Får se hur det blir, imorgon.
(läs för övrigt också gärna Johanna Grafs inlägg om första maj, i mycket kan man nog läsa min text här som en kommentar till det.)
Mer om första maj kan du för övrigt läsa tex här.
Andra bloggar om: första maj, socialdemokrati, politik, tal, 1 maj och annat intressant
Ja, vi håller på att supa ihjäl oss
Död i skrumplever är den brutala motbilden till all glamour som annars ofta omger alkoholen i vårt samhälle. Vare sig det är urbant after-work öl på tisdag, onsdags och torsdagseftermiddagen eller traditionell drängfylla till Evert Taube, myggor och sill lever vi ju i mångt och mycket i en kultur som är fullkomligt indränkt i sprit. Och jag tänker inte moralisera över detta.
Däremot är det mer och mer uppenbart att det svenska drickandet håller på att gå alldeles över styr. En personlig reflektion jag ofta gjort är att vi under de senare åren kombinerat en ny ”kontinental” syn på drickandet – då några glas öl eller vin även en vardag är fullt naturligt – med den traditionella svenska – hårt råsupande. Effekten blir att man dricker ofta och mycket.
Och ändrade införselregler är naturligtvis en (viktig) förklaring. Forskningen visar oss att det finns ett direkt samband mellan utbud, pris och konsumtion. Men dessutom tror jag att vi kan prata om någon typ av kulturella förändringar.
Och nu kommer notan. Svenska Dagbladet rapporterar idag att skrumpleverfallen har ökat drastiskt under de senaste sex åren, särskilt bland kvinnor. En stor del av dessa kan inte förklaras på annat sätt än via ökad alkoholkonsumtion.
Själv dricker jag sedan några år tillbaka i stort sett ingen alkohol alls (jag har några få väldefinierade undantag som jag inte tänker gå in på här eftersom det låter alldeles för snobbigt…). Det är ett personligt val som jag trivs med men som jag inte har någon lust att tvinga på någon annan.
Men utöver det rent personliga finns det en rent samhällelig effekt av supandet. Sjukvårdskostnader, kriminalitet, minskad produktivitet, sociala katastrofer – detta är problem som berör oss alla. Därför är det också en gemensam angelägenhet att minska superiet. Det borde alla politiska krafter kunna ställa upp bakom.
Vi får i detta samanhang hoppas att svenskans rapport fungerar som en väckarklocka.
Andra bloggar om: alkohol, folkhälsa, politik, skrumplever, och annat intressant
Däremot är det mer och mer uppenbart att det svenska drickandet håller på att gå alldeles över styr. En personlig reflektion jag ofta gjort är att vi under de senare åren kombinerat en ny ”kontinental” syn på drickandet – då några glas öl eller vin även en vardag är fullt naturligt – med den traditionella svenska – hårt råsupande. Effekten blir att man dricker ofta och mycket.
Och ändrade införselregler är naturligtvis en (viktig) förklaring. Forskningen visar oss att det finns ett direkt samband mellan utbud, pris och konsumtion. Men dessutom tror jag att vi kan prata om någon typ av kulturella förändringar.
Och nu kommer notan. Svenska Dagbladet rapporterar idag att skrumpleverfallen har ökat drastiskt under de senaste sex åren, särskilt bland kvinnor. En stor del av dessa kan inte förklaras på annat sätt än via ökad alkoholkonsumtion.
Själv dricker jag sedan några år tillbaka i stort sett ingen alkohol alls (jag har några få väldefinierade undantag som jag inte tänker gå in på här eftersom det låter alldeles för snobbigt…). Det är ett personligt val som jag trivs med men som jag inte har någon lust att tvinga på någon annan.
Men utöver det rent personliga finns det en rent samhällelig effekt av supandet. Sjukvårdskostnader, kriminalitet, minskad produktivitet, sociala katastrofer – detta är problem som berör oss alla. Därför är det också en gemensam angelägenhet att minska superiet. Det borde alla politiska krafter kunna ställa upp bakom.
Vi får i detta samanhang hoppas att svenskans rapport fungerar som en väckarklocka.
Andra bloggar om: alkohol, folkhälsa, politik, skrumplever, och annat intressant
Budkavle kommer! Budkavle går!
När ledarna för arbetarrörelsens två huvudgrenar – den fackliga och den politiska – dagen före första maj skriver en gemensam debattartikel där de slår fast att socialdemokratin står fast vid kravet på inkomstbortfall i arbetslöshetsförsäkringen genom en 80-procentig ersättningsnivå – då kan det låta som föga upphetsande. Men tror man det så bedrar man sig. För det är en stridsskrift som under den stundtals nästan torrt sakliga prosan möter oss när vi öppnar morgonens tidning.
Vad Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin blåser till strids mot är ett systemskifte. Ett systemskifte som saknar folkligt mandat, men som ändå genomförs i rasande hastighet. Rent formellt sett gör regeringen Reinfeldt ingenting annat än just vad de sa inför valet. I praktiken står den förda politiken dock i bjärt kontrast till det budskap som var det som gick hem och vann valet åt moderaterna; vi ska inte ta bort någonting, alla socialdemokraternas satsningar på välfärden ska vi övertrumfa.
Jag ska här inte ta mig för att referera till hela morgonens artikel. Men ett stycke är värt att lyfta fram. Så här skriver de två ledarna när det gäller regeringspolitikens mest tydliga sociala effekter:
”Försämringen av a-kassan drabbar dem med lägst löner hårdast - och det är dem som regeringen vill få att sänka sina lönekrav när de söker jobb. Udden är också riktad mot de unga som inte har ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden. A-kassan har sänkts för alla, men ungdomar som inte fyllt 25 år ska inte ens kunna kvalificera sig för full ersättning. Platserna för unga i komvux och arbetsmarknadspolitiska program dras ner. Så försöker regeringen få unga att ta plats på låglönemarknaden.”
Och det är en riktig analys, och det är ett budskap värt att sprida. Dels att detta faktiskt är vad regeringen håller på med. Dels att det faktiskt finns de som är emot.
Imorgon är det första maj. Det var väl länge sedan den dagen kändes så relevant som just nu.
Läs hela artikeln här.
(PS: Och såklart all ära och heder åt den som först lyckas placera citatet jag använder i rubriken. Ledtråd; tänk "giganter". DS)
Andra bloggar om: politik, a-kassa- Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, socialdemokratenra, LO, första maj, systemskifte, regeringen reinfeldt och annat intressant.
Vad Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin blåser till strids mot är ett systemskifte. Ett systemskifte som saknar folkligt mandat, men som ändå genomförs i rasande hastighet. Rent formellt sett gör regeringen Reinfeldt ingenting annat än just vad de sa inför valet. I praktiken står den förda politiken dock i bjärt kontrast till det budskap som var det som gick hem och vann valet åt moderaterna; vi ska inte ta bort någonting, alla socialdemokraternas satsningar på välfärden ska vi övertrumfa.
Jag ska här inte ta mig för att referera till hela morgonens artikel. Men ett stycke är värt att lyfta fram. Så här skriver de två ledarna när det gäller regeringspolitikens mest tydliga sociala effekter:
”Försämringen av a-kassan drabbar dem med lägst löner hårdast - och det är dem som regeringen vill få att sänka sina lönekrav när de söker jobb. Udden är också riktad mot de unga som inte har ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden. A-kassan har sänkts för alla, men ungdomar som inte fyllt 25 år ska inte ens kunna kvalificera sig för full ersättning. Platserna för unga i komvux och arbetsmarknadspolitiska program dras ner. Så försöker regeringen få unga att ta plats på låglönemarknaden.”
Och det är en riktig analys, och det är ett budskap värt att sprida. Dels att detta faktiskt är vad regeringen håller på med. Dels att det faktiskt finns de som är emot.
Imorgon är det första maj. Det var väl länge sedan den dagen kändes så relevant som just nu.
Läs hela artikeln här.
(PS: Och såklart all ära och heder åt den som först lyckas placera citatet jag använder i rubriken. Ledtråd; tänk "giganter". DS)
Andra bloggar om: politik, a-kassa- Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, socialdemokratenra, LO, första maj, systemskifte, regeringen reinfeldt och annat intressant.
Visst börjar man längta till valet?
Kanske är det typiskt, att med mer än tre år kvar till nästa val ägnar DN tid och plats i en lång artikel åt att spekulera i vilka som skulle kunna sitta på ministertaburetterna i en framtida eventuell röd-grön regering (se hela artikeln här). Samtidigt är det väl en tidssignal så god som någon; efter den borgerliga regeringens närmast historiska misslyckande (avseende tapp i opinionen trots strålande ekonomi och möjlighet att förverkliga all sin politik och mer därtill) under sitt första halvår känns det verkligen som om det är en tidsfråga innan ett nytt och piggare gäng ska ta över.
Nu har jag flera gånger likt en moraltant från sekelskiftet varnat för att ta saken för given. Det är långt kvar till 2010. Den besvikelse så många känner just nu kan eventuellt övervinnas i något annat om några år – det politiska minnet är ibland förbluffande kort, framförallt om vi i oppositionen inte förmår ta dessa människor, deras oro och drömmar, på allvar i formulerandet av vår egen politik.
Dessutom är det på intet sätt säkert att det även med en ny riksdagsmajoritet verkligen är en trepartiregeringen det blir frågan om (även om jag personligen mer och mer tror att det kan vara bra om vi så sakteliga börjar vänja oss vid tanken). Men alla dessa om oaktat. Vad kan man säga om DN:s framtida regering?
Till att börja med såklart att det är väldigt många enkla lösningar. Många förväntas vara kvar, eller jobba med det de nu arbetar med. De riktigt oväntade personerna lyser också – vilket är självklart – med sin frånvaro (ingen som är med i en gissning så här tidigt på mandatperioden kan sägas vara oväntad.) Men några av de personer i (v) och (mp) som lyfts fram som ”stjärnskott” (tex Josefin Brink, Mikaela Waltersson) är dock sådana jag också lagt märke till under den senaste tiden och fått ett bra intryck av.
De två nya socialdemokrater som lyfts fram tydligast; Luciano Astudillio och Åsa Westlund; är också två väldigt starka namn som verkligen har framtiden för sig. Även om det inte blir ministerposter visar omnämnandet här att många ser dem som ”på gång” – och det med rätta. Men även om dessa två är bland de starkast lysande stjärnorna ur sin generation finns det också många andra 70-talister som skulle kunna begåva en framtida progressiv regering. Ja, om jag ska vara riktigt ärligt kan jag tom tänka mig en och annan 80-talist också. Så här finns det helt enkelt många namn DN har missat. Eller har kvar att upptäcka, kanske jag ska säga.
Och visst är det bara spekulationer DN ägnar sig åt. Men jag måste erkänna att jag tycker det var en rolig artikel, ändå. Och visst börjar man längta till valet 2010…
Andra bloggar om: politik, regeringen, valet 2010, socialdemokrati, miljöpartiet, vänsterpartiet, Åsa Westlund, Luciano Atudillio, Mona Sahlin, och annat intressant
Nu har jag flera gånger likt en moraltant från sekelskiftet varnat för att ta saken för given. Det är långt kvar till 2010. Den besvikelse så många känner just nu kan eventuellt övervinnas i något annat om några år – det politiska minnet är ibland förbluffande kort, framförallt om vi i oppositionen inte förmår ta dessa människor, deras oro och drömmar, på allvar i formulerandet av vår egen politik.
Dessutom är det på intet sätt säkert att det även med en ny riksdagsmajoritet verkligen är en trepartiregeringen det blir frågan om (även om jag personligen mer och mer tror att det kan vara bra om vi så sakteliga börjar vänja oss vid tanken). Men alla dessa om oaktat. Vad kan man säga om DN:s framtida regering?
Till att börja med såklart att det är väldigt många enkla lösningar. Många förväntas vara kvar, eller jobba med det de nu arbetar med. De riktigt oväntade personerna lyser också – vilket är självklart – med sin frånvaro (ingen som är med i en gissning så här tidigt på mandatperioden kan sägas vara oväntad.) Men några av de personer i (v) och (mp) som lyfts fram som ”stjärnskott” (tex Josefin Brink, Mikaela Waltersson) är dock sådana jag också lagt märke till under den senaste tiden och fått ett bra intryck av.
De två nya socialdemokrater som lyfts fram tydligast; Luciano Astudillio och Åsa Westlund; är också två väldigt starka namn som verkligen har framtiden för sig. Även om det inte blir ministerposter visar omnämnandet här att många ser dem som ”på gång” – och det med rätta. Men även om dessa två är bland de starkast lysande stjärnorna ur sin generation finns det också många andra 70-talister som skulle kunna begåva en framtida progressiv regering. Ja, om jag ska vara riktigt ärligt kan jag tom tänka mig en och annan 80-talist också. Så här finns det helt enkelt många namn DN har missat. Eller har kvar att upptäcka, kanske jag ska säga.
Och visst är det bara spekulationer DN ägnar sig åt. Men jag måste erkänna att jag tycker det var en rolig artikel, ändå. Och visst börjar man längta till valet 2010…
Andra bloggar om: politik, regeringen, valet 2010, socialdemokrati, miljöpartiet, vänsterpartiet, Åsa Westlund, Luciano Atudillio, Mona Sahlin, och annat intressant
söndag, april 29, 2007
Imorgon ska jag fira Valborg. Hurra.
Jag måste erkänna – jag har aldrig riktigt förstått meningen med att fira Valborg. För mig innebär "festen" enbart att man får tillbringa en ruggig och regning vårkväll (vår, yeah, right, sort of…) ätandes ljummen korv med bröd samtidigt som tonåringarna fyllespyr i buskarna runtomkring och det största nöjet är att köpa nitlotter från någon stackars frysande människa i ett stånd och att vänta på att de ska sätta fyr på den rackarns brasan någon gång så att man äntligen får gå hem.
Dessutom är det tydligen en av årets våldsammaste helger. Både svenskan och DN uppmärksammar detta, och polisen har full beredskap inför morgondagen. Vi får hoppas att alla vuxna tagit ”köp inte ut”-uppmaningarna som de senaste veckan tapetserat det offentliga rummet på allvar, och att inga allvarliga incidenter ska prägla kvällen.
För själv ska jag nämligen för första gången fira Valborg som Pappa. Och någonstans tror jag kanske att detta ska innebära något helt nytt. Nu förväntar jag mig att min dotters ögon ska tindra när hon hänfört glädjs över sångarna, talen, brasan som sprakar och folkvimlet. Det sägs ju att detta är en familjefest, så nu jävlar ska det vara familj på festen för mig också.
Så vi får se. Kanske blir det en nyfrälst Sjölander som återkommer med rapporter efter brasan imorgon kväll. Eller så är jag bara frusen och blöt. Men varmkorv kommer jag åtminstone ha ätit, och har jag riktig tur kanske jag tom ska lyckas med att vinna något i lotteriet med…
Andra bloggar om: valborg, fira, våren, föräldraskap. familjefester, varmkorv, tonårsfylla, helger och annat intressant
Dessutom är det tydligen en av årets våldsammaste helger. Både svenskan och DN uppmärksammar detta, och polisen har full beredskap inför morgondagen. Vi får hoppas att alla vuxna tagit ”köp inte ut”-uppmaningarna som de senaste veckan tapetserat det offentliga rummet på allvar, och att inga allvarliga incidenter ska prägla kvällen.
För själv ska jag nämligen för första gången fira Valborg som Pappa. Och någonstans tror jag kanske att detta ska innebära något helt nytt. Nu förväntar jag mig att min dotters ögon ska tindra när hon hänfört glädjs över sångarna, talen, brasan som sprakar och folkvimlet. Det sägs ju att detta är en familjefest, så nu jävlar ska det vara familj på festen för mig också.
Så vi får se. Kanske blir det en nyfrälst Sjölander som återkommer med rapporter efter brasan imorgon kväll. Eller så är jag bara frusen och blöt. Men varmkorv kommer jag åtminstone ha ätit, och har jag riktig tur kanske jag tom ska lyckas med att vinna något i lotteriet med…
Andra bloggar om: valborg, fira, våren, föräldraskap. familjefester, varmkorv, tonårsfylla, helger och annat intressant
Politiska tolkningar av ungdomars ångest
Dagens ungdomar mår sämre än sina föräldrar. Det berättar SvD som har sammanställt ett antal rapporter och forskningsresultat och kommit fram till att bland 16-17 åringarna idag jämfört med 1980;
”• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.
• Dubbelt så många är överviktiga och feta.
• Fler gör abort. Mer än dubbelt så många sexuellt överförda klamydiainfektioner upptäcks idag.”
Problemet verkar framförallt gälla unga kvinnor: ”Genomgående är det flickorna som mår psykiskt sämst. De svarar även för hela 80 procent av självmordsförsöken i den här åldern. Flickorna röker också mer än pojkarna, både förr och nu. Till skillnad från sina mammor dricker dagens tonårsflickor lika intensivt som pojkarna.”
(läs hela artikeln i SvD här.)
På nätet har ett antal bloggare gett sig på att försöka tolka detta. Och inte oväntat går det att utifrån politiska utgångspunkter läsa in både syndabockar och lösningar.
Högermannen Svanberg (läs inlägget här) skyller på sossarna och facket (eftersom sossarna och facket upprätthåller en arbetsmarknad med – enligt Svanberg – så höga löner och bra arbetsvillkor för ungdomar att de ställs utanför.) Han tar nästan i så han spricker när han skriver: ” Är detta det psykologiska priset som ungdomarna får betala för den ofria arbetsmarknaden? Är detta priset för den 'solidariska' lönepolitiken? Är detta är vad vi får för att skydda de 'svaga' från de 'hemska' marknadskrafterna? Ungdomar som vill begå självmord; som lider av ängslan, oro och ångest.
Fackföreningarna, socialdemokratin och alla andra apologeter till skatterna, regleringarna och bidragen står direkt ansvariga för lidandet.”
Miljöpartisten Johan Hellström har inte helt oväntat ett annat perspektiv (läs hans inlägg här). Han skriver att ” [u]ppenbarligen räcker inte materiella värden till för att säkerställa en bra hälsa. Materiellt har vi väl aldrig haft det så bra som nu i vårt land. Reallöneökningarna har gett resultat. Men samtidigt saknas något…” och hänvisar till en tidigare postning där han lyfte fram bristen på livskvalitet . Som en grundton i bägge inläggen ligger en kritik mot konsumtionssamhället, varumärkeshetsen, helt enkelt det moderna (eller är det postmoderna) samhället.
Ett tredje politiskt perspektiv bjuder socialdemokraten Tomas Hartman på (läs det här). Han menar att detta – att ungdomar mår dåligt – är något vi alla vet men inte pratar om, och pekar i och med detta på vikten av att frågan lyfts fram. Inte oväntat refererar han sedan till Mona Sahlins oerhört engagerade stycke i sitt linjetal där hon bland annat säger:
"Vi vet att stressjukdomarna ökar bland barn och ungdomar. Samtalen ökar till BRIS. Rädda Barnen och Socialstyrelsen rapporterar om stigande alkoholkonsumtion och nya droger. Ätstörningar hos både pojkar och flickor. Mobbning via sms och nätet. Tjejer som skär sig. Killar som utagerar i våld."
Och fortsätter
"Kan vi erbjuda pauser i den här kampen? Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävlingen? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är? Hinner vi det?"
I stort sett kan man alltså säga att Hartman/Sahlin lägger skulden på vuxenvärlden/politiken, och menar att lösningen ligger i att vi ger unga mer tid, mer engagemang. Det blir också något av en moralisk fråga; dels vad gäller synen på sexualiseringen av det offentliga rummet, men kanske ännu mer i detta ansvarsutkrävande av oss, samhället, de vuxna.
Själv saknar jag ett klassperspektiv i Svenska dagbladets undersökning. Vi vet att tjejer mår sämre än killar, men hur ser det ut i olika samhällsklasser? Påverkar fattigdom, föräldrarnas status och ekonomi? Jag får nämligen någon sorts känsla av polarisering när jag läser igenom artikeln. Ungdomar super mindre, men vissa super mer. Färre tränar lite då och då, men fler hårdtränar intensivt (här vet jag också från annat håll att en grupp som tränar extremt lite är tonårstjejer med arbetarbakgrund på mer praktiskt orienterade utbildningar.) Allt detta talar för att det inte är en grupp ungdomar vi pratar om här, utan flera.
Men om detta säger tyvärr svenskans undersökning ingenting, så det får bli en misstanke från min sida. Och så kanske en insikt då, att inget problem är så enkelt att det går att skylla på enbart en sak. Om det så är sossarna och facket, moderniseringen eller en vuxenvärld som svikit. Även om jag handen på hjärtat måste erkänna att jag tycker vissa av analyserna kanske är något bättre än andra…
Andra bloggar om: ungdomar, ångest. ohälsa, politik, politiska perspektiv, syndabockar och annat intressant
”• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.
• Dubbelt så många är överviktiga och feta.
• Fler gör abort. Mer än dubbelt så många sexuellt överförda klamydiainfektioner upptäcks idag.”
Problemet verkar framförallt gälla unga kvinnor: ”Genomgående är det flickorna som mår psykiskt sämst. De svarar även för hela 80 procent av självmordsförsöken i den här åldern. Flickorna röker också mer än pojkarna, både förr och nu. Till skillnad från sina mammor dricker dagens tonårsflickor lika intensivt som pojkarna.”
(läs hela artikeln i SvD här.)
På nätet har ett antal bloggare gett sig på att försöka tolka detta. Och inte oväntat går det att utifrån politiska utgångspunkter läsa in både syndabockar och lösningar.
Högermannen Svanberg (läs inlägget här) skyller på sossarna och facket (eftersom sossarna och facket upprätthåller en arbetsmarknad med – enligt Svanberg – så höga löner och bra arbetsvillkor för ungdomar att de ställs utanför.) Han tar nästan i så han spricker när han skriver: ” Är detta det psykologiska priset som ungdomarna får betala för den ofria arbetsmarknaden? Är detta priset för den 'solidariska' lönepolitiken? Är detta är vad vi får för att skydda de 'svaga' från de 'hemska' marknadskrafterna? Ungdomar som vill begå självmord; som lider av ängslan, oro och ångest.
Fackföreningarna, socialdemokratin och alla andra apologeter till skatterna, regleringarna och bidragen står direkt ansvariga för lidandet.”
Miljöpartisten Johan Hellström har inte helt oväntat ett annat perspektiv (läs hans inlägg här). Han skriver att ” [u]ppenbarligen räcker inte materiella värden till för att säkerställa en bra hälsa. Materiellt har vi väl aldrig haft det så bra som nu i vårt land. Reallöneökningarna har gett resultat. Men samtidigt saknas något…” och hänvisar till en tidigare postning där han lyfte fram bristen på livskvalitet . Som en grundton i bägge inläggen ligger en kritik mot konsumtionssamhället, varumärkeshetsen, helt enkelt det moderna (eller är det postmoderna) samhället.
Ett tredje politiskt perspektiv bjuder socialdemokraten Tomas Hartman på (läs det här). Han menar att detta – att ungdomar mår dåligt – är något vi alla vet men inte pratar om, och pekar i och med detta på vikten av att frågan lyfts fram. Inte oväntat refererar han sedan till Mona Sahlins oerhört engagerade stycke i sitt linjetal där hon bland annat säger:
"Vi vet att stressjukdomarna ökar bland barn och ungdomar. Samtalen ökar till BRIS. Rädda Barnen och Socialstyrelsen rapporterar om stigande alkoholkonsumtion och nya droger. Ätstörningar hos både pojkar och flickor. Mobbning via sms och nätet. Tjejer som skär sig. Killar som utagerar i våld."
Och fortsätter
"Kan vi erbjuda pauser i den här kampen? Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävlingen? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är? Hinner vi det?"
I stort sett kan man alltså säga att Hartman/Sahlin lägger skulden på vuxenvärlden/politiken, och menar att lösningen ligger i att vi ger unga mer tid, mer engagemang. Det blir också något av en moralisk fråga; dels vad gäller synen på sexualiseringen av det offentliga rummet, men kanske ännu mer i detta ansvarsutkrävande av oss, samhället, de vuxna.
Själv saknar jag ett klassperspektiv i Svenska dagbladets undersökning. Vi vet att tjejer mår sämre än killar, men hur ser det ut i olika samhällsklasser? Påverkar fattigdom, föräldrarnas status och ekonomi? Jag får nämligen någon sorts känsla av polarisering när jag läser igenom artikeln. Ungdomar super mindre, men vissa super mer. Färre tränar lite då och då, men fler hårdtränar intensivt (här vet jag också från annat håll att en grupp som tränar extremt lite är tonårstjejer med arbetarbakgrund på mer praktiskt orienterade utbildningar.) Allt detta talar för att det inte är en grupp ungdomar vi pratar om här, utan flera.
Men om detta säger tyvärr svenskans undersökning ingenting, så det får bli en misstanke från min sida. Och så kanske en insikt då, att inget problem är så enkelt att det går att skylla på enbart en sak. Om det så är sossarna och facket, moderniseringen eller en vuxenvärld som svikit. Även om jag handen på hjärtat måste erkänna att jag tycker vissa av analyserna kanske är något bättre än andra…
Andra bloggar om: ungdomar, ångest. ohälsa, politik, politiska perspektiv, syndabockar och annat intressant
fredag, april 27, 2007
Svenska visor och amerikanska sånger
Två skivor har snurrat i CD-spelaren konstant på sistone. Det ena är Sofia Karlssons ”Visor från vinden”, den andra Lucinda Williams ”West” från tidigare i våras. Och om det så inte kommer en enda ny skiva under hela resten av året så spelar det liksom ingen roll: 2007 har varit ett bra musikår.
De två skivorna är sinsemellan så olika de kan vara. Båda sångerskorna sjunger fantastiskt; men då Karlsson är mer åt det utsökt vackra hållet är Williams raspiga känslomässighet mer oborstad. Karlsson tolkar andras visor, Williams är en singer-songwriter och mycket av styrkan ligger just i de avskalade texterna (eller snarare i kombinationen text-uttryck).
Det är också två kulturer som kommer till uttryck. Amerikansk country (må så vara ”alternativ” och klart åt det rockiga hållet) och en svensk vistradition med Taube, Dan Andersson och även mer samtida låtförfattare som Mikael Wiehe representerade. Samtidigt är det svårt att inte se beröringspunkterna dem emellan; och att skriva om de bägge skivorna i samma postning känns på intet sätt ologiskt.
På ett känslomässigt plan närmar sig de två skivorna mig olika. Jag blir rörd varje gång jag lyssnar på Sofia Karlssons tolkningar. ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”, ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” eller faktiskt även den alldeles utsökta tolkningen av ”Flickan och kråkan” – jag vet inte om det är hormoner eller nått men jag blir faktiskt tårögd när jag hör dem. Samtidigt finns det i ”Visor från vinden” även annat, som exempelvis tolkningen av gamla Peps-dängan ”Spelar för livet” i vilken Sofia Karlsson visar prov på att hon behärskar annat än det vackert sentimentala.
Lucinda Williams å sin sida är ju bara så fruktansvärt jävla cool. Visst är det vackert här också, med svärta. Men framförallt är det tufft. Skivan gjordes mot bakgrund av flera personliga tragedier (en mor som gick bort och kärlekstrassel); men det är ingen uppgivet knäckt Williams vi hör. När hon nästan vrålar ut ”fuck off” i slutet av ”Come on” så tror vi henne på orden. Jag vill minnas att jag någonstans såg någon jämföra med både Thåström och Tom Waits, och parallellen ligger onekligen nära till hands.
Två världar. Lucinda Williams är som att blåsa på i en alldeles för gammal bil längs några skitiga amerikanska sydstatsvägar, Sofia Karlsson är en sensommarkväll framför brasan i en farstustuga någonstans djupt inne i de svenska skogarna. Men oavsett vilket; musik blir inte särskilt mycket bättre än så här.
Andra bloggar om: musik, visor, country, alternativ country, singer songwriter, Lucinda Williams, Sofia Karlsson, visor från vinden, west och annat intressant
De två skivorna är sinsemellan så olika de kan vara. Båda sångerskorna sjunger fantastiskt; men då Karlsson är mer åt det utsökt vackra hållet är Williams raspiga känslomässighet mer oborstad. Karlsson tolkar andras visor, Williams är en singer-songwriter och mycket av styrkan ligger just i de avskalade texterna (eller snarare i kombinationen text-uttryck).
Det är också två kulturer som kommer till uttryck. Amerikansk country (må så vara ”alternativ” och klart åt det rockiga hållet) och en svensk vistradition med Taube, Dan Andersson och även mer samtida låtförfattare som Mikael Wiehe representerade. Samtidigt är det svårt att inte se beröringspunkterna dem emellan; och att skriva om de bägge skivorna i samma postning känns på intet sätt ologiskt.
På ett känslomässigt plan närmar sig de två skivorna mig olika. Jag blir rörd varje gång jag lyssnar på Sofia Karlssons tolkningar. ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”, ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” eller faktiskt även den alldeles utsökta tolkningen av ”Flickan och kråkan” – jag vet inte om det är hormoner eller nått men jag blir faktiskt tårögd när jag hör dem. Samtidigt finns det i ”Visor från vinden” även annat, som exempelvis tolkningen av gamla Peps-dängan ”Spelar för livet” i vilken Sofia Karlsson visar prov på att hon behärskar annat än det vackert sentimentala.
Lucinda Williams å sin sida är ju bara så fruktansvärt jävla cool. Visst är det vackert här också, med svärta. Men framförallt är det tufft. Skivan gjordes mot bakgrund av flera personliga tragedier (en mor som gick bort och kärlekstrassel); men det är ingen uppgivet knäckt Williams vi hör. När hon nästan vrålar ut ”fuck off” i slutet av ”Come on” så tror vi henne på orden. Jag vill minnas att jag någonstans såg någon jämföra med både Thåström och Tom Waits, och parallellen ligger onekligen nära till hands.
Två världar. Lucinda Williams är som att blåsa på i en alldeles för gammal bil längs några skitiga amerikanska sydstatsvägar, Sofia Karlsson är en sensommarkväll framför brasan i en farstustuga någonstans djupt inne i de svenska skogarna. Men oavsett vilket; musik blir inte särskilt mycket bättre än så här.
Andra bloggar om: musik, visor, country, alternativ country, singer songwriter, Lucinda Williams, Sofia Karlsson, visor från vinden, west och annat intressant
måndag, april 23, 2007
Ansvarslöshetens psykologi
Jag förstår faktiskt hur de tänker, i den borgerliga regeringen. Hade jag suttit tolv år i opposition hade jag också brunnit så mycket för att få genomföra mina idéer att småsaker som långsiktigt ansvarstagande och hänsyn om ekonomin lätt hade fått stryka på foten. Jag tror också att det kanske finns någon rest av det tänkande kvar som säger att staten i grunden är socialdemokratisk, så när borgerligheten väl får låna den gäller det inte att värna utan att göra så mycket som möjligt innan man kastas ut och allt går tillbaka till det vanliga (dvs socialdemokraterna styr.)
Cecilia Hermansson, prognoschef på Swedbank, riktar idag en kraftig kritik mot regeringen (och även i viss mån Riksbanken) för att de inte tar konjunkturläget och risken för överhettning på allvar. Så här säger hon i DN:
”Jag tror att regeringen tänker så här: Vi har fyra år vid makten, vi har strukturåtgärder som vi måste göra. Vi måste göra dem nu - vi struntar i konjunkturen. Den får Riksbanken sköta.”
Och som sagt – jag kan på ett psykologiskt plan förstå detta resonemang som Hermansson beskriver. Som socialdemokrat har jag många gånger känt det precis motsatta – att ett överdrivet hänsynstagande om ekonomi och annat gång på gång fått stå i vägen för de politiska visioner jag egentligen brinner för. Ibland blir jag därför lite lätt avundsjuk på borgerliga politiker som tycks slippa denna tvångströja utan istället bara kan tuta och köra.
Samtidigt. En ansvarslös politik kommer i slutändan att gå ut över det svenska folket. Överhettning och bostadsbubblor som briserar drabbar vanliga människor, hårt och obarmhärtigt. Och även om man kortsiktigt kan hämta hem populistiska poänger genom att kompromissa med det långsiktiga ansvarstagandet så kommer det att straffa sig på sikt (se bara hur de tidigare borgerliga regeringsmisslyckandena fortfarande lever kvar i folkminnet.)
Kanske kommer det inte vara skenande budgetunderskott, utan en överhettning av ekonomin som blir testamentet den här borgerliga regeringen lämnar efter sig? Oavsett vilket blir det vanligt folk som drabbas. Och oavsett vilket visar det på vikten av att lyckas hålla sig borta från locktonerna från ansvarslöshetens psykologi.
Läs hela intervjun med Cecilia Hermansson här
Andra bloggar om: ekonomi, politik, överhettning, regeringen, Cecilia Hermansson, konjunturpolitik och annat intressant
Cecilia Hermansson, prognoschef på Swedbank, riktar idag en kraftig kritik mot regeringen (och även i viss mån Riksbanken) för att de inte tar konjunkturläget och risken för överhettning på allvar. Så här säger hon i DN:
”Jag tror att regeringen tänker så här: Vi har fyra år vid makten, vi har strukturåtgärder som vi måste göra. Vi måste göra dem nu - vi struntar i konjunkturen. Den får Riksbanken sköta.”
Och som sagt – jag kan på ett psykologiskt plan förstå detta resonemang som Hermansson beskriver. Som socialdemokrat har jag många gånger känt det precis motsatta – att ett överdrivet hänsynstagande om ekonomi och annat gång på gång fått stå i vägen för de politiska visioner jag egentligen brinner för. Ibland blir jag därför lite lätt avundsjuk på borgerliga politiker som tycks slippa denna tvångströja utan istället bara kan tuta och köra.
Samtidigt. En ansvarslös politik kommer i slutändan att gå ut över det svenska folket. Överhettning och bostadsbubblor som briserar drabbar vanliga människor, hårt och obarmhärtigt. Och även om man kortsiktigt kan hämta hem populistiska poänger genom att kompromissa med det långsiktiga ansvarstagandet så kommer det att straffa sig på sikt (se bara hur de tidigare borgerliga regeringsmisslyckandena fortfarande lever kvar i folkminnet.)
Kanske kommer det inte vara skenande budgetunderskott, utan en överhettning av ekonomin som blir testamentet den här borgerliga regeringen lämnar efter sig? Oavsett vilket blir det vanligt folk som drabbas. Och oavsett vilket visar det på vikten av att lyckas hålla sig borta från locktonerna från ansvarslöshetens psykologi.
Läs hela intervjun med Cecilia Hermansson här
Andra bloggar om: ekonomi, politik, överhettning, regeringen, Cecilia Hermansson, konjunturpolitik och annat intressant
Bäckström arg på låglönesatsningar, ropar på staten
Avtalsrörelsen går inte Svenskt Näringslivs väg. Därför spelar ordföranden Urban Bäckström nu det kort som vi alla väntat på – han ropar på den borgerliga regeringen. I ett uttalande hävdar han att facket ”systematiskt missbrukar konfliktreglerna” och tycker att lagstiftarna borde ”inse” detta.
Särskilt arg är Bäckström på att facket (dvs i detta fall LO) i en högkonjunktur nu driver på för låglönesatsningar. Han skriver att:
”Till problemen med konfliktreglerna ska också läggas LO:s väl samordnade låglönesatsning.
– LO har i tider av högkonjunktur tagit chansen att genomdriva låglönesatsningar, något som alltid tidigare skapat samhällsekonomiska problem. Det är bara en tro att man genom kollektiva åtgärder, som beslutas utanför företagen, varaktigt kan förändra lönerelationer, säger Svenskt Näringslivs vd.
Låglönesatsningar höjer trösklarna till arbetsmarknaden, menar Bäckström, vilket bekräftar att LO är en intresseorganisation för arbetsmarknadens insiders. ”
Att vägen till fler jobb går genom att de som har de lägsta lönerna ska få ännu mindre betalt är också en grundbult i den borgerliga politiken som förs idag. När de mestadels kvinnliga medlemmarna i hotell- och restaurang kräver fullt rimliga lönepåslag är detta alltså ett hot mot sysselsättningen (om personer högst upp på inkomsttrappan gör samma sak får det lustigt nog sällan samma effekter…).
Den politiska strategin för att pressa ner de lägsta lönerna går dock inte via avtal, utan genom en sänkt a-kassa. Och regeringen har hittills haft vett att hålla händerna borta från avtalsrörelsen. Bäckströms utspel nu är väl snarare att se som ett skrämskott än något annat.
Men samtidigt så visar Svenskt Näringslivs angrepp på LO:s låglönesatsning att det finns en gemensam agenda mellan staten och näringslivets organisationer. Så även om ropen kanske inte besvaras med gillande från departementen idag, så är jag rätt säker på att de inte klingar ohörda.
Läs mer här
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, urban bäckström, svenskt näringsliv, LO, avtalsrörelsen, låglönesatsningar och annat intressant
Särskilt arg är Bäckström på att facket (dvs i detta fall LO) i en högkonjunktur nu driver på för låglönesatsningar. Han skriver att:
”Till problemen med konfliktreglerna ska också läggas LO:s väl samordnade låglönesatsning.
– LO har i tider av högkonjunktur tagit chansen att genomdriva låglönesatsningar, något som alltid tidigare skapat samhällsekonomiska problem. Det är bara en tro att man genom kollektiva åtgärder, som beslutas utanför företagen, varaktigt kan förändra lönerelationer, säger Svenskt Näringslivs vd.
Låglönesatsningar höjer trösklarna till arbetsmarknaden, menar Bäckström, vilket bekräftar att LO är en intresseorganisation för arbetsmarknadens insiders. ”
Att vägen till fler jobb går genom att de som har de lägsta lönerna ska få ännu mindre betalt är också en grundbult i den borgerliga politiken som förs idag. När de mestadels kvinnliga medlemmarna i hotell- och restaurang kräver fullt rimliga lönepåslag är detta alltså ett hot mot sysselsättningen (om personer högst upp på inkomsttrappan gör samma sak får det lustigt nog sällan samma effekter…).
Den politiska strategin för att pressa ner de lägsta lönerna går dock inte via avtal, utan genom en sänkt a-kassa. Och regeringen har hittills haft vett att hålla händerna borta från avtalsrörelsen. Bäckströms utspel nu är väl snarare att se som ett skrämskott än något annat.
Men samtidigt så visar Svenskt Näringslivs angrepp på LO:s låglönesatsning att det finns en gemensam agenda mellan staten och näringslivets organisationer. Så även om ropen kanske inte besvaras med gillande från departementen idag, så är jag rätt säker på att de inte klingar ohörda.
Läs mer här
Andra bloggar om: politik, arbetsmarknad, urban bäckström, svenskt näringsliv, LO, avtalsrörelsen, låglönesatsningar och annat intressant
Lång natts färd mot … natt?
Det verkar nu som om svensk politiks meste överlevare Lars Leijonborg går mot sitt slut som partiledare för folkpartiet. Jag kan inte partiet, men det vore väl underligt om han kunde sitta kvar när nu även det stora stockholmsdistriktet vad det verkar lutar åt att kräva hans avgång (se mer här och här.)
Och även om Leijonborg skulle klara av att rida ut den här stormen (han har som sagt en osedvanlig förmåga att hänga sig kvar, den mannen) så är det en märkt och vingklippt partiledare vi då ser. Att återigen bygga upp någon typ av styrkeposition, internt och externt, skulle kräva nästan herkuliska krafter – och är det något Lars Leijonborg inte utstrålar just nu så är det väl just det.
Det intressanta är då vem som kommer efter. Under senare år är det Jan Björklund som i väldigt hög utsträckning kommit att prägla bilden av folkpartiet. Det är ordning och reda och batongliberalism. Att välja honom till ny partiordförande blir därför ingen förnyelse, det blir att bekräfta det folkparti som idag går kräftgång i opinionen. Samtidigt verkar det som om det är Björklund som är den i dagsläget starkaste kandidaten.
Om Björklund tar över kommer han dock att vilja distansera sig från Leijonborg, och måste på något sätt signalera vilket hans avtryck på politiken kommer att bli. Hur detta tar sig uttryck blir intressant – vad skiljer egentligen Björklunds framtida mot Leijonborgs nuvarande folkparti? Eftersom han själv är i så hög grad delaktig i partiets högersväng, kommer det knappast bli en kantring vänsterut som är alternativet. Frågan är då vilka nya steg högerut Björklund är beredd att ta.
Under se senaste åren har jag stundtals känt ett stort obehag när jag sett folkpartiets – ett parti jag tidigare respekterat djupt – utveckling. Men det kan i alla fall inte bli värre, har jag då tänkt för att något muntra upp mig. Nu börjar jag undra om det inte är läge att ompröva den inställningen.
UPPDATERING kl 11.00: Så var det klart. Leijonborg avgår. Trycket vart för stort. Läs mer här och här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: lars leijonborg, jan björklund, folkpartiet, politik och annat intressant
Och även om Leijonborg skulle klara av att rida ut den här stormen (han har som sagt en osedvanlig förmåga att hänga sig kvar, den mannen) så är det en märkt och vingklippt partiledare vi då ser. Att återigen bygga upp någon typ av styrkeposition, internt och externt, skulle kräva nästan herkuliska krafter – och är det något Lars Leijonborg inte utstrålar just nu så är det väl just det.
Det intressanta är då vem som kommer efter. Under senare år är det Jan Björklund som i väldigt hög utsträckning kommit att prägla bilden av folkpartiet. Det är ordning och reda och batongliberalism. Att välja honom till ny partiordförande blir därför ingen förnyelse, det blir att bekräfta det folkparti som idag går kräftgång i opinionen. Samtidigt verkar det som om det är Björklund som är den i dagsläget starkaste kandidaten.
Om Björklund tar över kommer han dock att vilja distansera sig från Leijonborg, och måste på något sätt signalera vilket hans avtryck på politiken kommer att bli. Hur detta tar sig uttryck blir intressant – vad skiljer egentligen Björklunds framtida mot Leijonborgs nuvarande folkparti? Eftersom han själv är i så hög grad delaktig i partiets högersväng, kommer det knappast bli en kantring vänsterut som är alternativet. Frågan är då vilka nya steg högerut Björklund är beredd att ta.
Under se senaste åren har jag stundtals känt ett stort obehag när jag sett folkpartiets – ett parti jag tidigare respekterat djupt – utveckling. Men det kan i alla fall inte bli värre, har jag då tänkt för att något muntra upp mig. Nu börjar jag undra om det inte är läge att ompröva den inställningen.
UPPDATERING kl 11.00: Så var det klart. Leijonborg avgår. Trycket vart för stort. Läs mer här och här. SLUT PÅ UPPDATERING
Andra bloggar om: lars leijonborg, jan björklund, folkpartiet, politik och annat intressant
fredag, april 20, 2007
Blir det några fler debatter med (sd)?
I kommentarerna från Mona Sahlin från efter debatten med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson sent igår kväll förstår man att Mona inte är överdrivet förtjust i tanken på att återupprepa försöket. Så här står det i Dagens Nyheter:
”För mig känns det just nu som en engångsföreteelse, sade Sahlin, när hon just kommit av scenen efter debatten, en debatt hon inlett med att såga partiet längs med fotknölarna som varandes ett högerextremt parti, kvinnofientligt, och med åsikten att Zlatan inte är svensk.- Det här var en del av en strategi för att visa att vi visst är beredda att ta debatten med Sverigedemokraterna.
Nu har vi gjort det. Nu ska vi vi framför allt ta debatten med dem som gått över till partiet. Vi ska gå ut till förortstområden i Landskrona och på andra ställen och se om det inte går att få folk att inse att detta inte är något parti för arbetarklassen eller kvinnor, inte för någon som vill något annat än ett djupt främlingsfientligt budskap. ”
Och jag har nu inget mot själva strategin. Det viktiga är naturligtvis att ta – inte debatten men väl samtalet – med de väljare som av olika skäl valde (sd). Det är naturligtvis där kraften ska läggas ner, inte på att sitta ändlösa timmar i hårda debatter med representanter för ett mycket litet ytterlighetsparti ute på kanten. Men samtidigt tror jag att det blir väldigt svårt att helt stänga den dörr som nu har öppnats. Sverigedemokraterna kommer att behöva bemötas, även på central nivå.
Och på flera områden måste argumentationen också utvecklas. För som Henrik Brors skriver i en mycket läsvärd analys av debatten;
”Mona Sahlin framstod som bättre förberedd för debatten med Sverigedemokraterna än folkpartiets och moderaternas partisekreterare. Hon tog upp några tydliga exempel på hur partiet skiljer sig från andra partier - att man inte tycker Zlatan Ibrahimovic är svensk, att partiet vill stoppa adoptioner från utlandet, att partiet vill stoppa aborter. Därmed markerade hon klart ett stort avstånd till Sverigedemokraterna.
Men det blir mer komplicerat att hålla avståndet när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraterna enkla lösning: "Stoppa invandringen" blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”
Kan vi inte även i en ”kort munhuggning” bemöta Sverigedemokraternas populism så är risken stor att de kommer in i riksdagen 2010. Och då kommer det att behövas eldunderstöd från våra skarpaste företrädare, för att vi ute lokalt ska kunna stå pall vi också. I den meningen tror jag tyvärr att vägen tillbaka är stängd. Även om jag också kan tycka att den mediala uppmärksamhet (sd) fått under veckan som gått är långt mycket mer än de egentligen förtjänar.
Min egen analys av själva debatten hittar du här
Andra bloggar om: sverigedemokraterna, mona sahlin, debatter, socialdemokratin, val 2010, jimmie åkesson, politik och annat intressant
”För mig känns det just nu som en engångsföreteelse, sade Sahlin, när hon just kommit av scenen efter debatten, en debatt hon inlett med att såga partiet längs med fotknölarna som varandes ett högerextremt parti, kvinnofientligt, och med åsikten att Zlatan inte är svensk.- Det här var en del av en strategi för att visa att vi visst är beredda att ta debatten med Sverigedemokraterna.
Nu har vi gjort det. Nu ska vi vi framför allt ta debatten med dem som gått över till partiet. Vi ska gå ut till förortstområden i Landskrona och på andra ställen och se om det inte går att få folk att inse att detta inte är något parti för arbetarklassen eller kvinnor, inte för någon som vill något annat än ett djupt främlingsfientligt budskap. ”
Och jag har nu inget mot själva strategin. Det viktiga är naturligtvis att ta – inte debatten men väl samtalet – med de väljare som av olika skäl valde (sd). Det är naturligtvis där kraften ska läggas ner, inte på att sitta ändlösa timmar i hårda debatter med representanter för ett mycket litet ytterlighetsparti ute på kanten. Men samtidigt tror jag att det blir väldigt svårt att helt stänga den dörr som nu har öppnats. Sverigedemokraterna kommer att behöva bemötas, även på central nivå.
Och på flera områden måste argumentationen också utvecklas. För som Henrik Brors skriver i en mycket läsvärd analys av debatten;
”Mona Sahlin framstod som bättre förberedd för debatten med Sverigedemokraterna än folkpartiets och moderaternas partisekreterare. Hon tog upp några tydliga exempel på hur partiet skiljer sig från andra partier - att man inte tycker Zlatan Ibrahimovic är svensk, att partiet vill stoppa adoptioner från utlandet, att partiet vill stoppa aborter. Därmed markerade hon klart ett stort avstånd till Sverigedemokraterna.
Men det blir mer komplicerat att hålla avståndet när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraterna enkla lösning: "Stoppa invandringen" blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”
Kan vi inte även i en ”kort munhuggning” bemöta Sverigedemokraternas populism så är risken stor att de kommer in i riksdagen 2010. Och då kommer det att behövas eldunderstöd från våra skarpaste företrädare, för att vi ute lokalt ska kunna stå pall vi också. I den meningen tror jag tyvärr att vägen tillbaka är stängd. Även om jag också kan tycka att den mediala uppmärksamhet (sd) fått under veckan som gått är långt mycket mer än de egentligen förtjänar.
Min egen analys av själva debatten hittar du här
Andra bloggar om: sverigedemokraterna, mona sahlin, debatter, socialdemokratin, val 2010, jimmie åkesson, politik och annat intressant
torsdag, april 19, 2007
Förnuft mot fördom
Det är oerhört svårt att värdera debatten mellan Mona Sahlin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson alldeles nyss i TV4. Det var helt enkelt två olika världar som möttes. Och Sahlin hade såklart rätt, i sak. Öppenhet ger tillväxt som ger värden åt alla. Att bara räkna på invandringens kostnader utan att väga in dess fördelar blir skevt. Den tydligaste illustrationen på det var när Sahlin lyfta fram att hela 25 procent av landets småföretagare har invandrarbakgrund.
Åkesson körde å sin sida på en fördomsfull populism, kryddad med siffror och statistisk som den värsta kommunpolitiker. Alla brister i samhället skylldes på en kombination av socialdemokratiskt styre och en havererad invandringspolitik. Och rent sakligt är det som sagt lätt att avfärda resonemangen. Men problemet är att det inte är den sakliga grunden Åkesson står på som är hans styrka.
Alliansens lyckades i höstas vinna valet på ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige. Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. En miljon är i utanförskap. Kriminalitet och otrygghet breder ut sig, vilket inte minst drabbar de äldre.
Exakt samma strängar är det som Sverigedemokraterna nu spelar på. Men där alliansen skyller allt på sossarna och Göran Persson, lägger (sd) till invandrarna också. Och om fyra år är Persson borta sedan länge. Men utrymmet för missnöje kommer finnas kvar.
Därför måste socialdemokratin hitta tillbaka till samhällskritiken, om vi ska förmå mota (sd) i grind. Mona Sahlin var också som bäst när hon påpekade förekomsten av diskriminering, när hon kunde titta Åkesson i ögonen och alla förstod att hon hade rätt när hon anklagade honom för att inte leva i verkligheten. Här bottnade Sahlin, och här stod Åkesson pinsamt avklädd.
Jag har tidigare skrivit att jag ser den utveckling vi ser nu, när (sd) möts i öppna debatter, som ofrånkomlig. Vi måste tyvärr konstatera att den första försvarslinjen, att hålla (sd) ute i kylan, har fallit och att det öppna samhället nu måste omgruppera. Dagens debatt var en början på det. Men det är långt kvar innan striden är över.
Läs ett referat av hela debatten här
Ytterligare pressröster ser du här.
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, Jimmie Åkesson, Mona Sahlin, debatt, TV 4 och annat intressant
Åkesson körde å sin sida på en fördomsfull populism, kryddad med siffror och statistisk som den värsta kommunpolitiker. Alla brister i samhället skylldes på en kombination av socialdemokratiskt styre och en havererad invandringspolitik. Och rent sakligt är det som sagt lätt att avfärda resonemangen. Men problemet är att det inte är den sakliga grunden Åkesson står på som är hans styrka.
Alliansens lyckades i höstas vinna valet på ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige. Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. En miljon är i utanförskap. Kriminalitet och otrygghet breder ut sig, vilket inte minst drabbar de äldre.
Exakt samma strängar är det som Sverigedemokraterna nu spelar på. Men där alliansen skyller allt på sossarna och Göran Persson, lägger (sd) till invandrarna också. Och om fyra år är Persson borta sedan länge. Men utrymmet för missnöje kommer finnas kvar.
Därför måste socialdemokratin hitta tillbaka till samhällskritiken, om vi ska förmå mota (sd) i grind. Mona Sahlin var också som bäst när hon påpekade förekomsten av diskriminering, när hon kunde titta Åkesson i ögonen och alla förstod att hon hade rätt när hon anklagade honom för att inte leva i verkligheten. Här bottnade Sahlin, och här stod Åkesson pinsamt avklädd.
Jag har tidigare skrivit att jag ser den utveckling vi ser nu, när (sd) möts i öppna debatter, som ofrånkomlig. Vi måste tyvärr konstatera att den första försvarslinjen, att hålla (sd) ute i kylan, har fallit och att det öppna samhället nu måste omgruppera. Dagens debatt var en början på det. Men det är långt kvar innan striden är över.
Läs ett referat av hela debatten här
Ytterligare pressröster ser du här.
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, Jimmie Åkesson, Mona Sahlin, debatt, TV 4 och annat intressant
Jävlar, jävlar, jävlar
Så har det hänt igen. JAS har störtat. Den här gången inte på långholmen utanför södermalm, utan i norrland. Och piloten klarade sig vad det verkar bra, vi får hålla tummarna för att det stämmer.
Och nu vill jag inte vara sån. Men om ni tycker det är av intresse har SVT tidigare lagt upp ett finfint galleri med bilder på gamla JAS-krascher. Finns även en del små filmer att frossa i. Ni hittar det här (dessutom lite matnyttig bakgrund om själva projektet).
Men men. Ingen har än så länge förolyckats. JAS är fortfarande ett finfint litet flygplan. Så är det, faktiskt. Läs mer i svenskan eller varför inte DN om det finfina lilla flygplanets senaste äventyr.
Andra bloggar om: jas gripen, krascher, stridsflygplan, JAS och annat intressant
Och nu vill jag inte vara sån. Men om ni tycker det är av intresse har SVT tidigare lagt upp ett finfint galleri med bilder på gamla JAS-krascher. Finns även en del små filmer att frossa i. Ni hittar det här (dessutom lite matnyttig bakgrund om själva projektet).
Men men. Ingen har än så länge förolyckats. JAS är fortfarande ett finfint litet flygplan. Så är det, faktiskt. Läs mer i svenskan eller varför inte DN om det finfina lilla flygplanets senaste äventyr.
Andra bloggar om: jas gripen, krascher, stridsflygplan, JAS och annat intressant
Kd-kritik mot de egna ungdomsförbundarna: de har antagligen aldrig varit ute på arbetsmarknaden
Det är inbördeskrig i kristdemokraterna efter det att även de egna ungdomarna slutit upp i den anti-fackliga kör som idag är högsta mode inom borgerlighetens ungdomsförbund. I en artikel i Dagen går äldre partikamrater till hårt angrepp mot kampanjen ”a non facking generation” och kritiken är dels lite kristdemokratiskt söt (det är fel att anspela på könsord i sina kampanjer), dels fullt relevant (kdu:arna fattar inte vad de pratar om och har antagligen aldrig varit ute på arbetsmarknaden).
Till saken hör, som jag skrev när jag tidigare berörde kampanjen, att kristdemokraterna som parti under viss tid närt en dröm om att på kontinentalt manér närma sig fackföreningsrörelsen. Att det egna ungdomsförbundet då springer runt och försöker låta som Niklas ”äckliga facket” Wykman blir då lite lätt bekymmersamt, minst sagt.
Och så frågar sig folk varför LO behåller sina kopplingar till socialdemokratin. Faktum är att borgerligheten är anti-facklig, vilket bevisas av deras ungdomsförbund gång på gång. Att nu några äldre partikamrater gör sitt bästa för att släta över lyckas inte det minsta ändra på den bilden.
Och precis som förra gången var det via Niklas på Politikerbloggen jag hittade detta. Tack för det, Niklas.
Andra bloggar om: politik, facket, kdu, arbetsmarknad, kristdemokraterna, dagen, anti-fackliga och annat intressant
Till saken hör, som jag skrev när jag tidigare berörde kampanjen, att kristdemokraterna som parti under viss tid närt en dröm om att på kontinentalt manér närma sig fackföreningsrörelsen. Att det egna ungdomsförbundet då springer runt och försöker låta som Niklas ”äckliga facket” Wykman blir då lite lätt bekymmersamt, minst sagt.
Och så frågar sig folk varför LO behåller sina kopplingar till socialdemokratin. Faktum är att borgerligheten är anti-facklig, vilket bevisas av deras ungdomsförbund gång på gång. Att nu några äldre partikamrater gör sitt bästa för att släta över lyckas inte det minsta ändra på den bilden.
Och precis som förra gången var det via Niklas på Politikerbloggen jag hittade detta. Tack för det, Niklas.
Andra bloggar om: politik, facket, kdu, arbetsmarknad, kristdemokraterna, dagen, anti-fackliga och annat intressant
En pueril nullitet
Borde egentligen inte bry mig om bollibompahögern i det moderata ungdomsförbundet. Men när Niklas Wykman nu fortsätter att dels vräka ur sig osakliga oförskämdheter, dels sänka nivån på hela det politiska samtalet till någon sorts mellanstadienivå kan man inte riktigt låta bli.
Jag tänker naturligtvis på fortsättningen av serien blogginlägg med namnet ”äckliga byggnads” som den unge moderatbasen står för. Nu är del två publicerad, och Wykman lyckas bevisa 1) att han inte gillar byggnadsarbetare och deras organisationer, 2) att han inte verkar vara överdrivet införstådd med konsten att tyda svenska språket i skrift. För Wykmans huvudkritik mot Byggnads strejk är att han inte fattar varför de strejkar. Han skriver: ”Jag var precis inne på Byggnads hemsida och kollade, någon egentlig förklaring varför de strejkar levererar de inte. De vill väl ha uppmärksamhet antar jag.”
Tittar vi likt Wykman sedan på byggnads hemsida kan vi se följande:
Pressmeddelande
Byggnads meddelade på tisdagseftermiddagen medlarna att det framlagda budet inte kan ligga till grund för en överenskommelse med Sveriges Byggindustrier.
Detta är några av skälen:
● Den föreslagna verkliga förkortningen av arbetstiden är endast en dag under treårsperioden. Det betyder att byggnadsarbetarna fortsätter att ha de längsta arbetstiderna med bland de tyngsta arbetsuppgifterna i svenskt arbetsliv.
● De föreslagna löneökningarna understiger nivåerna i det nyligen träffade så kallade industriavtalet.
● Semesterkraven på såväl nivåer som utbetalningstider är inte tillgodosedda.
● Förhandlingsrätten föreslås visserligen omfatta en större del av byggarbetsmarknaden men är samtidigt inskränkt så att speciellt byggnadsarbetare på mindre företag och arbetsplatser får ett ofullständigt fackligt skydd.
● En rad oklarheter finns i det framlagda förslaget som kan leda till svåra och utdragna tolkningstvister.
(läs själv här)
Pressmedelandet är daterat den 17:e, Wykmans blogginlägg den 18:e. Så var det med den saken. Jag hoppas att många unga byggare surfar in på ungmoderaternas hemsida nu i dagarna, men är inte lika säker på att arkitekterna bakom ”det nya arbetarpartiet” tycker det är lika önskvärt.
(Och så att inga missförstånd ska uppstå; rubriken syftar naturligtvis på det moderata ungdomsförbundet. Det är dessutom något jag drömt om att få skriva ett tag nu, men det känns också sällsynt träffande just för detta ämne.)
Ser att Ali också kommenterar Wykman, läs hans inlägg här. Läs mer om byggnads strejk här, här och här
Andra bloggar om: muf, moderaterna, byggnads, strejk, arbetsmarknad, det nya arbetarpartiet och annat intressant
Jag tänker naturligtvis på fortsättningen av serien blogginlägg med namnet ”äckliga byggnads” som den unge moderatbasen står för. Nu är del två publicerad, och Wykman lyckas bevisa 1) att han inte gillar byggnadsarbetare och deras organisationer, 2) att han inte verkar vara överdrivet införstådd med konsten att tyda svenska språket i skrift. För Wykmans huvudkritik mot Byggnads strejk är att han inte fattar varför de strejkar. Han skriver: ”Jag var precis inne på Byggnads hemsida och kollade, någon egentlig förklaring varför de strejkar levererar de inte. De vill väl ha uppmärksamhet antar jag.”
Tittar vi likt Wykman sedan på byggnads hemsida kan vi se följande:
Pressmeddelande
Byggnads meddelade på tisdagseftermiddagen medlarna att det framlagda budet inte kan ligga till grund för en överenskommelse med Sveriges Byggindustrier.
Detta är några av skälen:
● Den föreslagna verkliga förkortningen av arbetstiden är endast en dag under treårsperioden. Det betyder att byggnadsarbetarna fortsätter att ha de längsta arbetstiderna med bland de tyngsta arbetsuppgifterna i svenskt arbetsliv.
● De föreslagna löneökningarna understiger nivåerna i det nyligen träffade så kallade industriavtalet.
● Semesterkraven på såväl nivåer som utbetalningstider är inte tillgodosedda.
● Förhandlingsrätten föreslås visserligen omfatta en större del av byggarbetsmarknaden men är samtidigt inskränkt så att speciellt byggnadsarbetare på mindre företag och arbetsplatser får ett ofullständigt fackligt skydd.
● En rad oklarheter finns i det framlagda förslaget som kan leda till svåra och utdragna tolkningstvister.
(läs själv här)
Pressmedelandet är daterat den 17:e, Wykmans blogginlägg den 18:e. Så var det med den saken. Jag hoppas att många unga byggare surfar in på ungmoderaternas hemsida nu i dagarna, men är inte lika säker på att arkitekterna bakom ”det nya arbetarpartiet” tycker det är lika önskvärt.
(Och så att inga missförstånd ska uppstå; rubriken syftar naturligtvis på det moderata ungdomsförbundet. Det är dessutom något jag drömt om att få skriva ett tag nu, men det känns också sällsynt träffande just för detta ämne.)
Ser att Ali också kommenterar Wykman, läs hans inlägg här. Läs mer om byggnads strejk här, här och här
Andra bloggar om: muf, moderaterna, byggnads, strejk, arbetsmarknad, det nya arbetarpartiet och annat intressant
onsdag, april 18, 2007
En dag i livet
Ytterligare en dag börjar gå mot sitt slut. Började i morse med babysim. Ingrid dök fyra gånger och sken som en sol av lycka i det 34-gradiga vattnet. Därefter hemgång. Mat. Lyckades läsa lite i Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”; som jag köpte som pocket häromdagen. Såg Sean Penns ”Alla kungens män” på DVD, samtidigt som Ingrid låg och lekte med sitt babygym på en filt. Mer mat. Lekte mer med Ingrid – bara en tidsfråga innan hon börjar krypa nu. Blev trött. Somnade tillsammans i vår stora säng, vaknade först när min fru kom hem från jobbet.
Så, inget bloggat idag. Bara vanligt liv. Och det är inte så illa det heller.
Andra bloggar om: livet, babysim, selma lagerlöf, sean penn, bloggande och annat intressant
Så, inget bloggat idag. Bara vanligt liv. Och det är inte så illa det heller.
Andra bloggar om: livet, babysim, selma lagerlöf, sean penn, bloggande och annat intressant
tisdag, april 17, 2007
Ett konstruktivt inlägg i EU-debatten
Sveriges riksdag både kan och bör få ett mer direkt inflytande över EU, inte minst vad gäller att värna subsidiaritetsprincipen och alltså se till att beslut inte fattas på en högre nivå än nödvändigt. Det skriver statsvetaren och före detta talmannen Björn von Sydow (s) på dagens DN-debatt.
” Jag tror inte att man kan vinna folks förtroende för EU genom en glättad image. Dagens EU är framför allt ett beslutsmaskineri och folk måste känna sig säkra på att denna maktutövning sker under demokratisk kontroll”, skriver von Sydow och vad han konkret föreslår är att det ska bli möjligt för en tillräckligt stor del nationella parlamentariker (en tredjedel eller tom en fjärdedel) att stoppa initiativ från kommissionen.
Sveriges riksdag har idag ett relativt stort folkligt förtroende, åtminstone om man jämför med EU-parlamentet. Ser vi till valdeltagande kan vi också konstatera att det skiljer väsentligt mellan de två församlingarna. Att en mer direkt demokratisk förankring av EU-samarbetet snarare bör gå via riksdagen än via EU-parlamentet förefaller därför som en slutsats som ligger nära till hands.
Fördelen med von Sydows modell är också att du kan samtidigt fördjupa den direkta parlamentariska förankringen, utan att du för den sakens skull tummar på mellanstatligheten. I ett tätare samarbete mellan nationella parlamentariker från Europas länder ligger en möjlig konstitutionell motvikt till ett exekutivt tjänstemannastyre i Bryssel. Det är en tanke väl värd att smaka på.
Läs hela artikeln här
Andra bloggar om: politik, eu, demokrati, björn von sydow, EU:s konstitution och annat intressant
” Jag tror inte att man kan vinna folks förtroende för EU genom en glättad image. Dagens EU är framför allt ett beslutsmaskineri och folk måste känna sig säkra på att denna maktutövning sker under demokratisk kontroll”, skriver von Sydow och vad han konkret föreslår är att det ska bli möjligt för en tillräckligt stor del nationella parlamentariker (en tredjedel eller tom en fjärdedel) att stoppa initiativ från kommissionen.
Sveriges riksdag har idag ett relativt stort folkligt förtroende, åtminstone om man jämför med EU-parlamentet. Ser vi till valdeltagande kan vi också konstatera att det skiljer väsentligt mellan de två församlingarna. Att en mer direkt demokratisk förankring av EU-samarbetet snarare bör gå via riksdagen än via EU-parlamentet förefaller därför som en slutsats som ligger nära till hands.
Fördelen med von Sydows modell är också att du kan samtidigt fördjupa den direkta parlamentariska förankringen, utan att du för den sakens skull tummar på mellanstatligheten. I ett tätare samarbete mellan nationella parlamentariker från Europas länder ligger en möjlig konstitutionell motvikt till ett exekutivt tjänstemannastyre i Bryssel. Det är en tanke väl värd att smaka på.
Läs hela artikeln här
Andra bloggar om: politik, eu, demokrati, björn von sydow, EU:s konstitution och annat intressant
måndag, april 16, 2007
Jag börjar förstå vad de pratar om, Malmqvist och Esbati
Det har varit högsta mode i bloggosfären på sistone, att hylla vänsterpartisten Josefin Brink. Bland annat så skrev socialdemokraten Joel Malmqvist en hyllningskrönika häromsistens (som du läser här) och idag utnämner Brinks partikamrat Ali Esbati hennes text om vårpropositionen till ”dagens absolut nödvändiga läsning” (hela Alis inlägg hittar du här)
Efter att ha följt Alis uppmaning är jag dock benägen att hålla med. Det är en briljant analys av regeringens politik som serveras. Kan säga mycket men nöjer mig med att citera slutklämmen i sin helhet;
”Anders Borg räknar själv med att år 2010 ska det så kallade utanförskapet ha minskat från drygt 1 miljon till 890 000 personer. Det är ju för det första inte så imponerande under en period med rekordhög tillväxt och historiskt goda statsfinanser.
Men dessutom innebär ju det att regeringen helt iskallt räknar med att 890 000 personer år 2010 fortfarande kommer att vara arbetslösa eller sjuka, men de kommer att vara mycket fattigare som en effekt av sänkta ersättningsnivåer, högre avgifter, slopade bostadsbidrag osv.
890 000 personer är alltså restposten i den ekvation som regeringen kallar sin jobbpolitik’.”
Men som sagt. Enligt uppgifter från högsta ort är detta absolut nödvändig läsning, så det är bara att sätta igång. För hela inlägget börjar du lämpligen med att klicka här.
Andra bloggar om: Josefin Brink, vårbudgeten, rättvisa, Ali Esbati, Joel Malmqvist, vänsterpartiet, politik och annat intressant
Efter att ha följt Alis uppmaning är jag dock benägen att hålla med. Det är en briljant analys av regeringens politik som serveras. Kan säga mycket men nöjer mig med att citera slutklämmen i sin helhet;
”Anders Borg räknar själv med att år 2010 ska det så kallade utanförskapet ha minskat från drygt 1 miljon till 890 000 personer. Det är ju för det första inte så imponerande under en period med rekordhög tillväxt och historiskt goda statsfinanser.
Men dessutom innebär ju det att regeringen helt iskallt räknar med att 890 000 personer år 2010 fortfarande kommer att vara arbetslösa eller sjuka, men de kommer att vara mycket fattigare som en effekt av sänkta ersättningsnivåer, högre avgifter, slopade bostadsbidrag osv.
890 000 personer är alltså restposten i den ekvation som regeringen kallar sin jobbpolitik’.”
Men som sagt. Enligt uppgifter från högsta ort är detta absolut nödvändig läsning, så det är bara att sätta igång. För hela inlägget börjar du lämpligen med att klicka här.
Andra bloggar om: Josefin Brink, vårbudgeten, rättvisa, Ali Esbati, Joel Malmqvist, vänsterpartiet, politik och annat intressant
Vad händer med hulken?
Det finns ofta något lätt tragiskt drag över Stan Lees superhjältar, och aldrig blir det så tydligt som när det gäller allas vårt gröna favoritmoster Hulk. Som något sorts missförstått Frankensteins monster, eller kanske King Kong, drar han omkring, bokstavligen talat jagad av hela världen. Och konflikten stannar inte gentemot de andra, den största striden tvingas Bruce Banner utkämpa med sig själv, och sin inre (gammabestrålade) best.
I de första tecknade episoderna av serien är det tydligt att Lee och marvelgänget tänkte någon form av missförstådd tonåring när de tänkte Hulk. Helt uppenbart fanns det en tanke där; hulkens bärsärkargångar skulle symbolisera tonårens hormonstinna känslostormar. Sedermera har detta drag tonats ner, och figuren förvandlats mer och mer till ett vanligt serietidningsmonster (och stundtals en vanlig superhjälte, under ett lång tag var hulken begåvad med Bruce Banners intellekt vilket ju får en att fundera vad som är poängen med figuren till att börja med.)
Häromåret fick Ang Less filmatisera Hulk, och vi var många som såg fram emot det. Fanns det någon superhjälte som med fördel kunde användas i en mer seriös filmatisering var det väl denna. Tyvärr blev filmen en besvikelse, både som film (även om jag personligen tycker att den har sina poänger) och framförallt kommersiellt.
Men nu i sommar görs det ett nytt försök. Med utmärkte skådespelaren Edward Norton som hulk/Bruce Banner. Och Ang Lee har ersatts med Louis “The Transporter" Leterrier. Manus är skrivet av Zak Penn som senast är känd för X-Men 3 och Elektra. (tack till filmbloggen Bloggywood för den informationen.)
Och var det landar är väl alldeles för tidigt att uttala sig om än. Men jag håller ändå tummarna för att något av den tecknade seriens tragik ska få följa med upp på filmduken, och att det inte bara drunknar i ett stort grönt monster som slår sönder saker. Även om, gubevars, det gärna får vara en hel del av den saken också.
Andra bloggar om: hulk, superhjältar, marvel, film, edvard norton, ang lee, Louis Leterrier, stan lee och annat intressant
I de första tecknade episoderna av serien är det tydligt att Lee och marvelgänget tänkte någon form av missförstådd tonåring när de tänkte Hulk. Helt uppenbart fanns det en tanke där; hulkens bärsärkargångar skulle symbolisera tonårens hormonstinna känslostormar. Sedermera har detta drag tonats ner, och figuren förvandlats mer och mer till ett vanligt serietidningsmonster (och stundtals en vanlig superhjälte, under ett lång tag var hulken begåvad med Bruce Banners intellekt vilket ju får en att fundera vad som är poängen med figuren till att börja med.)
Häromåret fick Ang Less filmatisera Hulk, och vi var många som såg fram emot det. Fanns det någon superhjälte som med fördel kunde användas i en mer seriös filmatisering var det väl denna. Tyvärr blev filmen en besvikelse, både som film (även om jag personligen tycker att den har sina poänger) och framförallt kommersiellt.
Men nu i sommar görs det ett nytt försök. Med utmärkte skådespelaren Edward Norton som hulk/Bruce Banner. Och Ang Lee har ersatts med Louis “The Transporter" Leterrier. Manus är skrivet av Zak Penn som senast är känd för X-Men 3 och Elektra. (tack till filmbloggen Bloggywood för den informationen.)
Och var det landar är väl alldeles för tidigt att uttala sig om än. Men jag håller ändå tummarna för att något av den tecknade seriens tragik ska få följa med upp på filmduken, och att det inte bara drunknar i ett stort grönt monster som slår sönder saker. Även om, gubevars, det gärna får vara en hel del av den saken också.
Andra bloggar om: hulk, superhjältar, marvel, film, edvard norton, ang lee, Louis Leterrier, stan lee och annat intressant
Vad händer efter festen?
Om någon till äventyrs trodde annat än att det var ett dukat bord regeringen Reinfeldt satte sig ner vid efter maktskiftet i höstas är det nu dags att en gång för alla överge den farhågan. Alla kurvor pekade åt rätt håll och nu kan miljarderna regna ner över medborgarna, främst de rikaste sådana. Omstuvningen av fastighetsskatten, den avskaffade förmögenhetsskatten och inte minst det orimligt orättvisa utformandet av avdraget för hushållsnära tjänster är kanske de tydligaste exemplen på fördelningsprofilen i regeringens politik.
När vårpropositionen nu presenteras i dag visar det sig att regeringen själv ser effekterna av denna expansiva politik i form av att man själva räknar med högre räntor än riksbanken gör. I en artikel i Dagens Nyheter (på nätet här) understryker ett antal namnkunniga ekonomer det ”pro-cykliska” i regeringens politik flera tror att de korta räntorna redan idag kommer att dra iväg.
Och så samtidigt. Väljer folk att inte längre vara med i a-kassan för att den är för dyr. Försämras livet hos de hundratusentals människor som inte ens en överoptimistisk Anders Borg tror kommer att kunna lämna ”utanförskapet”.
Så överhettning nu. Och när festen är över står vid där med mängder av utförsäkrade människor som kommer att bli i behov av socialbidrag.
Om detta skriver nu inte våra tidningar överdrivet mycket. Istället återrapporterar man pliktskyldigt regeringens egen bild; att det är kampen mot arbetslösheten som är det stora i dagens vårproposition. Och visst låter några av förslagen som klart sympatiska och värda att fundera över. Men det är trots allt detaljer i syfte att dölja den större bilden.
Vägen till systemskiftet gick via att förneka systemskiftet. Det krävdes ”nya” moderater för att förverklige den ”gamla” moderaternas visioner. Om vi inte är vaksamma är det vad historikerna kommer att skriva när de i framtiden tecknar det tidiga 2000-talets politiska krönika.
UPPDATERING: Har knappt hunnit posta detta inlägg, innan en ny nyhet rusar upp på morgontidningarnas webbsidor. "Börsen slår nytt rekord" rapporterar DN, "All time high på börsen" skriver SvD. Och jag vet inte jag, men någonstans ser det ut som en tanke. SLUT PÅ UPPDATERING.
Andra bloggar om: politik, vårproposition, vårbudget, anders borg, regeringen, överhettning, ekonomi, räntor, klassklyftor, rättvisa och annat intressant
När vårpropositionen nu presenteras i dag visar det sig att regeringen själv ser effekterna av denna expansiva politik i form av att man själva räknar med högre räntor än riksbanken gör. I en artikel i Dagens Nyheter (på nätet här) understryker ett antal namnkunniga ekonomer det ”pro-cykliska” i regeringens politik flera tror att de korta räntorna redan idag kommer att dra iväg.
Och så samtidigt. Väljer folk att inte längre vara med i a-kassan för att den är för dyr. Försämras livet hos de hundratusentals människor som inte ens en överoptimistisk Anders Borg tror kommer att kunna lämna ”utanförskapet”.
Så överhettning nu. Och när festen är över står vid där med mängder av utförsäkrade människor som kommer att bli i behov av socialbidrag.
Om detta skriver nu inte våra tidningar överdrivet mycket. Istället återrapporterar man pliktskyldigt regeringens egen bild; att det är kampen mot arbetslösheten som är det stora i dagens vårproposition. Och visst låter några av förslagen som klart sympatiska och värda att fundera över. Men det är trots allt detaljer i syfte att dölja den större bilden.
Vägen till systemskiftet gick via att förneka systemskiftet. Det krävdes ”nya” moderater för att förverklige den ”gamla” moderaternas visioner. Om vi inte är vaksamma är det vad historikerna kommer att skriva när de i framtiden tecknar det tidiga 2000-talets politiska krönika.
UPPDATERING: Har knappt hunnit posta detta inlägg, innan en ny nyhet rusar upp på morgontidningarnas webbsidor. "Börsen slår nytt rekord" rapporterar DN, "All time high på börsen" skriver SvD. Och jag vet inte jag, men någonstans ser det ut som en tanke. SLUT PÅ UPPDATERING.
Andra bloggar om: politik, vårproposition, vårbudget, anders borg, regeringen, överhettning, ekonomi, räntor, klassklyftor, rättvisa och annat intressant
söndag, april 15, 2007
Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek
Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).
Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.
Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.
Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.
Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.
Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.
Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)
Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård - då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.
Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.
Andra bloggar om: politik, egenmakt, enn kokk, jonas morian, ssu, socialdemokrati, frihet, ideologi, mona sahlin och annat intressant
Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.
Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.
Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.
Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.
Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.
Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)
Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård - då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.
Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.
Andra bloggar om: politik, egenmakt, enn kokk, jonas morian, ssu, socialdemokrati, frihet, ideologi, mona sahlin och annat intressant
Regeringen tappar, trots högkonjunkturen
Enligt dagens SIFO får (s) 44,1 procent av väljarstödet, vilket är mer än hela den borgerliga alliansens tillsammans. En rekorduppgång på nio procentenheter förklaras dels av att man lyckats locka väljare som inte röstade i förra valet (fyra procentenheter), dels i en överströmning från borgerligheten (fem procentenheter.) Stödet för regeringspartierna har å andra sidan sedan valet minskat med 6,8 procent. Det skriver Svenska Dagbladet nu på morgonen.
En opinionsundersökning är nu bara en opinionsundersökning. En viss nedgång i opinionen för en sittande regering så här året efter ett val är också fullt normalt. Men det finns några intressanta saker med dagens siffror.
För så här kommenterar Sören Holmberg dagens siffror ur ett historiskt perspektiv (ur SvD):
”Den största nedgången hittills fick regeringen Carlsson i april 1995, minus 7,9 procentenheter jämfört med valet 94. Den näst sämsta noteringen har Carl Bildts regering i april 92, minus 7,2.
–På bronsplats kommer den nuvarande regeringen.
I 15 av 19 riksdagsval som ägt rum efter andra världskriget har de sittande regeringarna tappat i genomsnitt 2 procentenheter av rösterna.”
Vi har alltså bara två exempel på att stödet för regeringspartier gått sämre under modern tid; Carlsson 1995 och Bildt 1992. Och hur gick det för dessa regeringar i valet några år senare? Jo, socialdemokratin gjorde ett katastrofval 1998, och kunde bara sitta kvar vid regeringsmakten eftersom Schymans vänsterparti var de som fångade upp det mesta missnöjet. Och Bildt fick ta sitt pick och pack och snällt lämna Rosenbad.
Dessutom är det väldigt intressant att jämföra den historiska kontexten. Idag har vi en strålande högkonjunktur, och ekonomin går som tåget. Trots det tappar regering stöd i paritet med budgetsaneringens sena och krisårens tidiga nittiotal (kan inte på rak arm dra mig till minnes exakt hur stämningsläget var just april 1992, men det var det år krisen så att säga började).
Dagens siffror är också en reaktion på det som präglat svensk politik den senaste tiden; valet av ny s-ordförande samt uppspelen inför regeringens vårproposition (med avskaffad förmögenhetsskatt och förändrad fastighetsbeskattning.) Om jag förstått det rätt har inte det senare fått fullt genomslag i de här mätningarna, så man kanske får vara försiktig med att dra några alltför tvärsäkra slutsatser. Men nog är det intressant att notera ändå.
Regeringens förhoppning är nu att sysselsättningen ska gå upp, och att detta ska rädda kvar Reinfeldt vid makten. Men det bygger på två saker. Det första att sysselsättningen faktiskt går upp. Där känner jag mig optimistisk. Det socialdemokratiska mantrat från valrörelsen ”jobben kommer” var faktiskt sant. Men det andra är att svenskarna också kommer ge den borgerliga regeringen äran för denna uppgång. Och där tror jag att Borg et co kommer att få det svårare.
Som sagt. Opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar. Men de säger oss ändå något. Det finns nämligen inga externa kriser eller yttre faktorer som har påverkat dagens siffror (möjligtvis med undantag från folkpartiets). Den moderatstyrda regeringen har genomfört sin politik, till och med lite mer expansivt än man hade hoppats eftersom ekonomin går så bra. Trots det sjunker regeringspartierna som stenar i opinionen. Det är det stora dramat här idag, egentligen.
Läs mer om undersökningen här.
Andra bloggar om: opinionsundersökningar, regeringen, alliansen, socialdemokratin, väljarstöd, politik och annat intressant
En opinionsundersökning är nu bara en opinionsundersökning. En viss nedgång i opinionen för en sittande regering så här året efter ett val är också fullt normalt. Men det finns några intressanta saker med dagens siffror.
För så här kommenterar Sören Holmberg dagens siffror ur ett historiskt perspektiv (ur SvD):
”Den största nedgången hittills fick regeringen Carlsson i april 1995, minus 7,9 procentenheter jämfört med valet 94. Den näst sämsta noteringen har Carl Bildts regering i april 92, minus 7,2.
–På bronsplats kommer den nuvarande regeringen.
I 15 av 19 riksdagsval som ägt rum efter andra världskriget har de sittande regeringarna tappat i genomsnitt 2 procentenheter av rösterna.”
Vi har alltså bara två exempel på att stödet för regeringspartier gått sämre under modern tid; Carlsson 1995 och Bildt 1992. Och hur gick det för dessa regeringar i valet några år senare? Jo, socialdemokratin gjorde ett katastrofval 1998, och kunde bara sitta kvar vid regeringsmakten eftersom Schymans vänsterparti var de som fångade upp det mesta missnöjet. Och Bildt fick ta sitt pick och pack och snällt lämna Rosenbad.
Dessutom är det väldigt intressant att jämföra den historiska kontexten. Idag har vi en strålande högkonjunktur, och ekonomin går som tåget. Trots det tappar regering stöd i paritet med budgetsaneringens sena och krisårens tidiga nittiotal (kan inte på rak arm dra mig till minnes exakt hur stämningsläget var just april 1992, men det var det år krisen så att säga började).
Dagens siffror är också en reaktion på det som präglat svensk politik den senaste tiden; valet av ny s-ordförande samt uppspelen inför regeringens vårproposition (med avskaffad förmögenhetsskatt och förändrad fastighetsbeskattning.) Om jag förstått det rätt har inte det senare fått fullt genomslag i de här mätningarna, så man kanske får vara försiktig med att dra några alltför tvärsäkra slutsatser. Men nog är det intressant att notera ändå.
Regeringens förhoppning är nu att sysselsättningen ska gå upp, och att detta ska rädda kvar Reinfeldt vid makten. Men det bygger på två saker. Det första att sysselsättningen faktiskt går upp. Där känner jag mig optimistisk. Det socialdemokratiska mantrat från valrörelsen ”jobben kommer” var faktiskt sant. Men det andra är att svenskarna också kommer ge den borgerliga regeringen äran för denna uppgång. Och där tror jag att Borg et co kommer att få det svårare.
Som sagt. Opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar. Men de säger oss ändå något. Det finns nämligen inga externa kriser eller yttre faktorer som har påverkat dagens siffror (möjligtvis med undantag från folkpartiets). Den moderatstyrda regeringen har genomfört sin politik, till och med lite mer expansivt än man hade hoppats eftersom ekonomin går så bra. Trots det sjunker regeringspartierna som stenar i opinionen. Det är det stora dramat här idag, egentligen.
Läs mer om undersökningen här.
Andra bloggar om: opinionsundersökningar, regeringen, alliansen, socialdemokratin, väljarstöd, politik och annat intressant
lördag, april 14, 2007
Mac eller inte Mac, DET är frågan
För några dagar sedan berättade jag här på bloggen att jag går omkring och funderar på att köpa mig en bärbar dator. Jag berättade också vilken beslutsångest jag hade inför detta, och bad om råd. Och ni var flera stycken som hörsammade min bön. Man kan väl säga att den stora frågan nu är Mac eller inte Mac (läs inlägget och alla kommentarerna här).
Nu läser jag om ytterligare ett test av bärbara datorer i tidningen. Det är det oberoende test- och researchföretaget Testfakta som prövat ett stort antal faktorer, bland annat hur bra din lilla maskin klarar att bli tappad i golvet. Man tittar också på batterikapacitet och bildskärmskvalitet.
Och vad jag kan förstå klarar sig Mac:en alldeles utmärkt. Jag blev också under gårdagskvällen utsatt för en veritabel övertalningskampanj med argument som att jag blir lycklig om jag köper Apple. Magnus Persson har visserligen i mitt tidigare inlägg mycket klokt påpekat att man ska tänka över risken att inte kunna spela de senaste spelen etc, men jag börjar fundera på om detta argument ändå får anses inte lika viktigt.
Mac eller inte Mac? Tja. Om jag vill kasta datorn i golvet vet jag numer åtminstone vad jag ska välja...
Andra bloggar om: datorer, bärbara datorer, mac, test och annat intressant
Nu läser jag om ytterligare ett test av bärbara datorer i tidningen. Det är det oberoende test- och researchföretaget Testfakta som prövat ett stort antal faktorer, bland annat hur bra din lilla maskin klarar att bli tappad i golvet. Man tittar också på batterikapacitet och bildskärmskvalitet.
Och vad jag kan förstå klarar sig Mac:en alldeles utmärkt. Jag blev också under gårdagskvällen utsatt för en veritabel övertalningskampanj med argument som att jag blir lycklig om jag köper Apple. Magnus Persson har visserligen i mitt tidigare inlägg mycket klokt påpekat att man ska tänka över risken att inte kunna spela de senaste spelen etc, men jag börjar fundera på om detta argument ändå får anses inte lika viktigt.
Mac eller inte Mac? Tja. Om jag vill kasta datorn i golvet vet jag numer åtminstone vad jag ska välja...
Andra bloggar om: datorer, bärbara datorer, mac, test och annat intressant
fredag, april 13, 2007
Av alla de dumma saker den borgerliga regeringen tar sig för undrar jag om inte detta är bland det dummaste
Regeringen tar nu tag i de riktigt stora frågorna och öppnar upp för läkarintyg från första dagens sjukfrånvaro. Våra läkare ska nu sitta och skriva intyg till förkylda och magsjuka istället för att göra någon nytta. Den onödiga byråkratin ökar och alla förstår att detta inte kommer att göra ett enda något för att stävja fusket.
I bästa fall struntar nu arbetsgivarna i regeringens nya förslag. Då har vi lagt en massa kraft och möda på en lagändring som inte är mer än billig symbolpolitik. Men i värsta fall gör man som regeringen öppnar upp för; vilket kommer att vältra över en stor kostnad på vår sjukvård när någon faktiskt också ska göra dessa undersökningar och skriva dessa intyg (för att inte tala om att massa människor måste sitta på en läkramottagning och vänta istället för att ligga hemma i sängen och kurera sig). Oavsett vilket är det riktigt illa.
Det är sånt här som gör en trött. Läs mer i DN här, om ni orkar.
Uppdatering; Debatten fortsätter också, exempelvis här och här. Det första är Hanne Kjöler som mest tycker hela diskussionen är fånig och onödig, det andra en artikel i Svenskan där människor från vården och landstingsvärlden håller med om kritieken mot förslaget. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: sjukintyg, regeringen, politik och annat intressant
I bästa fall struntar nu arbetsgivarna i regeringens nya förslag. Då har vi lagt en massa kraft och möda på en lagändring som inte är mer än billig symbolpolitik. Men i värsta fall gör man som regeringen öppnar upp för; vilket kommer att vältra över en stor kostnad på vår sjukvård när någon faktiskt också ska göra dessa undersökningar och skriva dessa intyg (för att inte tala om att massa människor måste sitta på en läkramottagning och vänta istället för att ligga hemma i sängen och kurera sig). Oavsett vilket är det riktigt illa.
Det är sånt här som gör en trött. Läs mer i DN här, om ni orkar.
Uppdatering; Debatten fortsätter också, exempelvis här och här. Det första är Hanne Kjöler som mest tycker hela diskussionen är fånig och onödig, det andra en artikel i Svenskan där människor från vården och landstingsvärlden håller med om kritieken mot förslaget. Slut på uppdatering.
Andra bloggar om: sjukintyg, regeringen, politik och annat intressant
Sverigedemokraterna, ett parti bland andra?
De enda gångerna Sverigedemokraterna hittills släppts in i det politiska finrummet är när man velat använda dem för att slå några andra i huvudet – som när PM Nilsson under EMU-kampanjen upplät Expressens debattsida för att kunna påvisa att EMU-motståndare också var rasister (läs Stieg Larsson på expo kommentera det här.) Om man får tro tidningsrubrikerna är det nu slut på det – under veckan ska (sd) debattera med både (fp) och (m) och i en intervju i dag säger Mona Sahlin att hon också gärna möter partiet i en debatt.
Att vi skulle komma fram till denna punkt är nu ingen överraskning. Jag har inte sett någon forskning på området, men mitt bestämda intryck är att massmedia redan under höstens valrörelse intog en annan ställning till partiet än tidigare, det var mycket mer av ”ett parti bland andra” i rapporteringen. När sedan valet gick som det gick tror jag de flesta innerst inne förstod att det inte längre – om det någonsin hade gjort det – skulle gå att tiga ihjäl partiet.
I mitt valdistrikt – kvarteren där jag bor – fick Sverigedemokraterna ett oroväckande starkt stöd i valet. Grimsta som ligger några tunnelbanestationer bort är ett av partiets prioriterade områden med ständiga hushållsutdelningar av dyra fyrfärgsbroschyrer och andra aktiviteter. Runt omkring här ser man ofta klistermärken eller affischer med Sverigedemokraternas budskap.
Sverigedemokraterna kommer ur en främlingsfientlig rörelse, och det är det som förklarar partiets fokus på ”massinvandringen”. Samtidigt tror jag långt ifrån allt det stöd partiet får har att göra med motstånd mot invandring, än mindre med rasism och främlingsfientlighet. Istället är det ett uttryck för vanligt missnöje vi ser manifesteras. Och det här är både faran och möjligheten med att partiet nu dras fram i ljuset på allvar.
För i värsta fall leder det hela till att en osaklig kritik mot ”massinvandringen”, som bottnar i främlingsfientliga föreställningar, nu legitimeras. Om populistiska budskap som ”vi kan både sänka skatterna och förbättra välfärden bara vi får stopp på invandringen”, eller med andra ord; ”allt är invandrarnas fel”, börjar sätta sig kan vi få stora problem i framtiden. I förlängningen kan detta leda till ett betydligt hårdare och obehagligare samhälle.
Å andra sidan kan den nya offentligheten också leda till att Sverigedemokraterna exponeras som det parti de är. Många vanliga missnöjessympatisörer vänder förhoppningsvis partiet ryggen när man förstår att de inte bara är den där folkliga blandningen av nya moderaterna och gamla socialdemokraterna de försöker ge sken av. Jag räds inte heller en saklig diskussion om invandringen och dess effekter, så lyckas vi få det dit finns det inget att oroa sig för.
Jag känner ingen glädje över att Sverigedemokraterna nu måste mötas på ett nytt sätt än tidigare. Men samtidigt är det ofrånkomligt, och det värsta vi kan få nu är ett Sverigedemokratiskt parti som både kan vältra sig i offerrollen och dessutom slippa svara på frågor. Och det vore ingen betjänt av, utom möjligtvis de själva.
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, invandringspolitik, och annat intressant
Att vi skulle komma fram till denna punkt är nu ingen överraskning. Jag har inte sett någon forskning på området, men mitt bestämda intryck är att massmedia redan under höstens valrörelse intog en annan ställning till partiet än tidigare, det var mycket mer av ”ett parti bland andra” i rapporteringen. När sedan valet gick som det gick tror jag de flesta innerst inne förstod att det inte längre – om det någonsin hade gjort det – skulle gå att tiga ihjäl partiet.
I mitt valdistrikt – kvarteren där jag bor – fick Sverigedemokraterna ett oroväckande starkt stöd i valet. Grimsta som ligger några tunnelbanestationer bort är ett av partiets prioriterade områden med ständiga hushållsutdelningar av dyra fyrfärgsbroschyrer och andra aktiviteter. Runt omkring här ser man ofta klistermärken eller affischer med Sverigedemokraternas budskap.
Sverigedemokraterna kommer ur en främlingsfientlig rörelse, och det är det som förklarar partiets fokus på ”massinvandringen”. Samtidigt tror jag långt ifrån allt det stöd partiet får har att göra med motstånd mot invandring, än mindre med rasism och främlingsfientlighet. Istället är det ett uttryck för vanligt missnöje vi ser manifesteras. Och det här är både faran och möjligheten med att partiet nu dras fram i ljuset på allvar.
För i värsta fall leder det hela till att en osaklig kritik mot ”massinvandringen”, som bottnar i främlingsfientliga föreställningar, nu legitimeras. Om populistiska budskap som ”vi kan både sänka skatterna och förbättra välfärden bara vi får stopp på invandringen”, eller med andra ord; ”allt är invandrarnas fel”, börjar sätta sig kan vi få stora problem i framtiden. I förlängningen kan detta leda till ett betydligt hårdare och obehagligare samhälle.
Å andra sidan kan den nya offentligheten också leda till att Sverigedemokraterna exponeras som det parti de är. Många vanliga missnöjessympatisörer vänder förhoppningsvis partiet ryggen när man förstår att de inte bara är den där folkliga blandningen av nya moderaterna och gamla socialdemokraterna de försöker ge sken av. Jag räds inte heller en saklig diskussion om invandringen och dess effekter, så lyckas vi få det dit finns det inget att oroa sig för.
Jag känner ingen glädje över att Sverigedemokraterna nu måste mötas på ett nytt sätt än tidigare. Men samtidigt är det ofrånkomligt, och det värsta vi kan få nu är ett Sverigedemokratiskt parti som både kan vältra sig i offerrollen och dessutom slippa svara på frågor. Och det vore ingen betjänt av, utom möjligtvis de själva.
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, invandringspolitik, och annat intressant
torsdag, april 12, 2007
Ångest, ångest, vilken dator ska jag köpa?
En av effekterna av att vara hemma pappaledig är att jag inte längre har tillgång till min bärbara jobbdator. Och nu är det ingenting att gråta floder över; den kan man mista. Men tanken har på senare tid börjat växa fram så sakteliga, det kanske vore läge att skaffa en egen.
Framförallt såhär framåt våren. Jag skulle vilja kunna gå på promenad med barnvagnen, sätta mig ner på någon parkbänk med en kopp rykande kaffe i handen och kanske skriva en liten bloggtext, surfa lite eller göra något annat skoj. Eller bara sitta på balkongen. Allra helst skulle jag vilja ha något sätt att koppla upp mig när jag är ute i skärgården, eller uppe i Hälsingland.
Noterar också att det tycks vara rätta tiderna för ett köp; i tidningarna skrivs om prisras och 20 procentiga prisfall. Och det låter ju bra. Men så drabbas jag av stora beslutsvåndan. Vilken dator ska jag i sådana fall köpa?
När jag googlar på ”bärbara datorer” får jag ungefär 1 150 000 träffar. När jag preciserar ner till mer konkreta ”jämför bärbara datorer” får jag istället mer hanterbara sex stycken träffar, men det är typ pricerunner som verkar vara av något värde. Och det här säger ju naturligtvis inget om vad som är bäst.
Än värre är det när det gäller uppkoppling. Hemma har vi trådlöst bredband, så balkongen borde vara safe. Men hur gör jag sedan? Jag inser att sloganer om att du ska kunna koppla upp dig överallt är en lögn och vad jag antar att jag egentligen behöver är någon typ av uppkoppling via mobilen.
Men går sådan att få utan att det kostar skjortan, och hur funkar det egentligen (nej, jag är ingen datatekniker som ni kanske förstår)? Hur ser det ut med trådlösa nätverk annars, min bild av exempelvis den stockholmska cafévärlden är att vi ligger hopplöst efter och ska man dessutom utomhus och ha sig blir det rimligen etter värre.
Så där håller jag på. Frågor, frågor, frågor. Och allt jag vill kunna göra är att sitta på en parkbänk och blogga. De som talar om stressen i det nya konsumtionssamhället vet sannerligen vad det är de talar om. Återkommer i frågan (och om någon därute har världens bästa tips på hur jag ska göra så snälla snälla dela gärna med er!!!)
Andra bloggar om: bärbara datorer, trådlöst bredband, uppkoppling, teknik, prylar, ångest, konsumtion och annat intressant
Framförallt såhär framåt våren. Jag skulle vilja kunna gå på promenad med barnvagnen, sätta mig ner på någon parkbänk med en kopp rykande kaffe i handen och kanske skriva en liten bloggtext, surfa lite eller göra något annat skoj. Eller bara sitta på balkongen. Allra helst skulle jag vilja ha något sätt att koppla upp mig när jag är ute i skärgården, eller uppe i Hälsingland.
Noterar också att det tycks vara rätta tiderna för ett köp; i tidningarna skrivs om prisras och 20 procentiga prisfall. Och det låter ju bra. Men så drabbas jag av stora beslutsvåndan. Vilken dator ska jag i sådana fall köpa?
När jag googlar på ”bärbara datorer” får jag ungefär 1 150 000 träffar. När jag preciserar ner till mer konkreta ”jämför bärbara datorer” får jag istället mer hanterbara sex stycken träffar, men det är typ pricerunner som verkar vara av något värde. Och det här säger ju naturligtvis inget om vad som är bäst.
Än värre är det när det gäller uppkoppling. Hemma har vi trådlöst bredband, så balkongen borde vara safe. Men hur gör jag sedan? Jag inser att sloganer om att du ska kunna koppla upp dig överallt är en lögn och vad jag antar att jag egentligen behöver är någon typ av uppkoppling via mobilen.
Men går sådan att få utan att det kostar skjortan, och hur funkar det egentligen (nej, jag är ingen datatekniker som ni kanske förstår)? Hur ser det ut med trådlösa nätverk annars, min bild av exempelvis den stockholmska cafévärlden är att vi ligger hopplöst efter och ska man dessutom utomhus och ha sig blir det rimligen etter värre.
Så där håller jag på. Frågor, frågor, frågor. Och allt jag vill kunna göra är att sitta på en parkbänk och blogga. De som talar om stressen i det nya konsumtionssamhället vet sannerligen vad det är de talar om. Återkommer i frågan (och om någon därute har världens bästa tips på hur jag ska göra så snälla snälla dela gärna med er!!!)
Andra bloggar om: bärbara datorer, trådlöst bredband, uppkoppling, teknik, prylar, ångest, konsumtion och annat intressant
En vacker text om kärlek, trygghet och barns behov av båda
Det känns oerhört talande att samtidigt som jag sitter och skriver detta ligger lilla Ingrid, sex månader igår, och leker alldeles bredvid. Ibland stannar jag upp i formulerandet, böjer mig ner och plockar upp en leksak som farit iväg eller bara skrattar tillsammans med min dotter. Många har skrivit spaltmeter om föräldraskapets mysterier men jag kan bara konstatera att någonstans är det som att besöka Grand Canyon – det går inte riktigt att fånga på bild, du måste själv ha varit där för att kunna fullt ut förstå det oerhörda i allt detta.
På Svd Brännpunkt skriver Clarence Crafoord, psykiater, psykoanalytiker och författare, om hur viktig kärlek är för ett barn och hur denna kärlek inte är beroende av föräldrarnas sexuella identitet. Crafoord har tidigare gjort sig känd för att betona vikten av barndomens trygghet, bland annat i en artikel på DN:s Insidan. Det som i praktiken är hans syfte med denna artikel är att slå ett slag för vikten av att även homosexuella par ska få prövas för adoption på samma sätt som heterosexuella.
Och vi vet att vi lever i en värld där barn far illa. Vi vet att många växer upp med föräldrar där kärleken av olika skäl inte räcker till, där olika omständigheter gör att man kanske helt enkelt inte orkar eller förmår. Vi vet att varje dag skadas eller såras barn, till kropp eller själ.
Att det då finns personer som vill hindra trygga människor som erbjuder sig att dela med sig av sin kärlek från att göra detta, bara för att de beter sig på ett visst sätt i sängen, det fyller åtminstone mig med sorg i hjärtat. Crafoords artikel är – om än månne behäftad med ett visst överutnyttjande av ordet ”helig” – ett välkomet tecken på att även andra sidan finns och framförallt har argumenten.
Homosexuellas rätt att prövas för adoption handlar om barnets bästa, det understyrker Crafoord med all önskvärd tydlighet, eftersom barn behöver kärlek. Det finns sämre sätt att börja en torsdag i april än att fundera över slika ting.
Andra bloggar om: adoption, homosexuella, barn, kärlek, familj, värderingar och annat intressant
På Svd Brännpunkt skriver Clarence Crafoord, psykiater, psykoanalytiker och författare, om hur viktig kärlek är för ett barn och hur denna kärlek inte är beroende av föräldrarnas sexuella identitet. Crafoord har tidigare gjort sig känd för att betona vikten av barndomens trygghet, bland annat i en artikel på DN:s Insidan. Det som i praktiken är hans syfte med denna artikel är att slå ett slag för vikten av att även homosexuella par ska få prövas för adoption på samma sätt som heterosexuella.
Och vi vet att vi lever i en värld där barn far illa. Vi vet att många växer upp med föräldrar där kärleken av olika skäl inte räcker till, där olika omständigheter gör att man kanske helt enkelt inte orkar eller förmår. Vi vet att varje dag skadas eller såras barn, till kropp eller själ.
Att det då finns personer som vill hindra trygga människor som erbjuder sig att dela med sig av sin kärlek från att göra detta, bara för att de beter sig på ett visst sätt i sängen, det fyller åtminstone mig med sorg i hjärtat. Crafoords artikel är – om än månne behäftad med ett visst överutnyttjande av ordet ”helig” – ett välkomet tecken på att även andra sidan finns och framförallt har argumenten.
Homosexuellas rätt att prövas för adoption handlar om barnets bästa, det understyrker Crafoord med all önskvärd tydlighet, eftersom barn behöver kärlek. Det finns sämre sätt att börja en torsdag i april än att fundera över slika ting.
Andra bloggar om: adoption, homosexuella, barn, kärlek, familj, värderingar och annat intressant
onsdag, april 11, 2007
Miljörörelse sågar regeringens miljösatsning
Att lappa och laga i efterhand, men inte våga ta tag i de grundläggande problemen eller utmana några särintressen. Det är bilden av regeringens miljöpolitik som ett antal namnkunniga forskare och miljökämpar ger vid handen när de nu får kommentera morgonens utspel om en halv miljard till att rena Östersjön.
Och visst ligger det nära till hands att ge dem rätt, när man läser vad bland annat miljöminister Carlgren skriver om jordbrukets roll i dagens artikel. ” Insatser krävs även inom jordbruket. Det är en viktig uppgift i arbetet med Helcom:s aktionsplan. Redan nästa vecka kommer representanter för både jordbruks- och miljöministerierna i övriga Östersjöländer till Saltsjöbaden för att diskutera jordbrukets påverkan på havsmiljön” står det, och försiktigare formuleringar får man leta efter.
Artikeln präglas också som all regeringens politik på det här området av en ovilja att gå före. Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Åsa Westlund kommenterar detta på sin blogg och skriver klokt (om nationellt förbud mot fosfater i tvättmedel): Varför inte Sverige om nu regeringen ändå tycker att det vore en bra idé? I det här fallet kommer Sverige långt ifrån vara först med ett nationellt förbud, utan som bäst åtta. En sådan medelmåttighet när det gäller att gå före borde väl till och med den borgerliga regeringen kunna ställa upp på? (läs hela inlägget här.)
Samtidigt. En halv miljard är bättre än ingen halv miljard. Regeringen ska ha ett erkännande för detta. Låt oss nu hoppas att detta är början på en resa, och inte slutet. Under åren som följer kommer vi att få veta hur det blir med den saken. Och jag är tillräckligt optimistisk för att tro att en högljudd opinion kan tvinga även regeringen Reinfeldt åt rätt håll i många av dessa frågor (även om en kanske mer realistisk del av mig inser att det inte kommer att bli lätt...).
Andra bloggar om: miljö, politik, östersjön, eu, fosfater, regeringen, miljörörelsen och annat intressant
Och visst ligger det nära till hands att ge dem rätt, när man läser vad bland annat miljöminister Carlgren skriver om jordbrukets roll i dagens artikel. ” Insatser krävs även inom jordbruket. Det är en viktig uppgift i arbetet med Helcom:s aktionsplan. Redan nästa vecka kommer representanter för både jordbruks- och miljöministerierna i övriga Östersjöländer till Saltsjöbaden för att diskutera jordbrukets påverkan på havsmiljön” står det, och försiktigare formuleringar får man leta efter.
Artikeln präglas också som all regeringens politik på det här området av en ovilja att gå före. Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Åsa Westlund kommenterar detta på sin blogg och skriver klokt (om nationellt förbud mot fosfater i tvättmedel): Varför inte Sverige om nu regeringen ändå tycker att det vore en bra idé? I det här fallet kommer Sverige långt ifrån vara först med ett nationellt förbud, utan som bäst åtta. En sådan medelmåttighet när det gäller att gå före borde väl till och med den borgerliga regeringen kunna ställa upp på? (läs hela inlägget här.)
Samtidigt. En halv miljard är bättre än ingen halv miljard. Regeringen ska ha ett erkännande för detta. Låt oss nu hoppas att detta är början på en resa, och inte slutet. Under åren som följer kommer vi att få veta hur det blir med den saken. Och jag är tillräckligt optimistisk för att tro att en högljudd opinion kan tvinga även regeringen Reinfeldt åt rätt håll i många av dessa frågor (även om en kanske mer realistisk del av mig inser att det inte kommer att bli lätt...).
Andra bloggar om: miljö, politik, östersjön, eu, fosfater, regeringen, miljörörelsen och annat intressant
Nytt alternativ till DN och Svenskans ledarsidor
Om du inte tycker att det räcker med att surfa in på Dalademokratens rosenröda ledarsida efter att du tråklat dig igenom stockolmsdrakarnas mörkblå diton (eller de delar av ledarredaktionerna som placerats längre in i tidningen och kallas ”analys”, eller bara rakt av nyheter) finns det ny ytterligare ett alternativ. Nya satsningen Efter Arbetet har nu nämligen också en ledarsida på nätet (via Ali.)
Bland skribenterna märks namn som Petter Larsson, Hanna Petterson och Magnus Wennerhag. Det är ett antal skarpa pennor som sannerligen behövs i offentligheten, så detta är verkligen välkommet och du hittar det här. Mycket nöje.
Andra bloggar om: efterarbetet, politik, media och annat intressant
Bland skribenterna märks namn som Petter Larsson, Hanna Petterson och Magnus Wennerhag. Det är ett antal skarpa pennor som sannerligen behövs i offentligheten, så detta är verkligen välkommet och du hittar det här. Mycket nöje.
Andra bloggar om: efterarbetet, politik, media och annat intressant
… och så plötsligt börjar man gilla Lars Adaktusson
”– Jag är åklagare, domare och i vissa fall också döden, säger den grävande journalisten, Janne Josefsson. Kan man tycka att den hållningen vittnar om en skrämmande självbild, att den är oförenlig med respekten för personlig integritet – och samtidigt hylla den undersökande journalistiken? Vad tycker du?”
Så avslutar medieprofilen Lars Adaktusson sin första krönika i Svenska dagbladet. Temat är varför han som journalist ogillar det som slentrianmässigt i Sverige går under epitetet ”grävande journalistik”, det vill säga (med Adaktussons ord) ” smyginspelade intervjuer, dolda kameror och kränkande publicitet om människors privatliv.”
Och jag som aldrig tidigare känt några vidare varma känslor för Lars Adaktusson måste erkänna att mina sympatier plötsligt vrids åt det mer positiva hållet. Inte för att jag håller med fullt ut. Inte heller för att det faktiskt framgår exakt vad det är Adaktusson menar (något som själva formatet möjligen kan lastas för, det blir lätt lite luddigt i kanterna när stora frågekomplex ska hanteras på några få tusen tecken.)
Utan orsaken att jag gillar det är för att han lyckas få till en kombination av provocerande frågeställning och tankeväckande slutsatser i något som måste vara en att de mest centrala frågeställningarna i dagens samhälle; vilken självbild har våra journalister och våra media? Det här ger mersmak. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag ser faktiskt fram emot kommande krönikor från Lars Adaktusson.
Andra bloggar om: Lars Adaktusson, media, mediekritik, journalistik, grävande journalistik, svd och annt intressant
Så avslutar medieprofilen Lars Adaktusson sin första krönika i Svenska dagbladet. Temat är varför han som journalist ogillar det som slentrianmässigt i Sverige går under epitetet ”grävande journalistik”, det vill säga (med Adaktussons ord) ” smyginspelade intervjuer, dolda kameror och kränkande publicitet om människors privatliv.”
Och jag som aldrig tidigare känt några vidare varma känslor för Lars Adaktusson måste erkänna att mina sympatier plötsligt vrids åt det mer positiva hållet. Inte för att jag håller med fullt ut. Inte heller för att det faktiskt framgår exakt vad det är Adaktusson menar (något som själva formatet möjligen kan lastas för, det blir lätt lite luddigt i kanterna när stora frågekomplex ska hanteras på några få tusen tecken.)
Utan orsaken att jag gillar det är för att han lyckas få till en kombination av provocerande frågeställning och tankeväckande slutsatser i något som måste vara en att de mest centrala frågeställningarna i dagens samhälle; vilken självbild har våra journalister och våra media? Det här ger mersmak. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag ser faktiskt fram emot kommande krönikor från Lars Adaktusson.
Andra bloggar om: Lars Adaktusson, media, mediekritik, journalistik, grävande journalistik, svd och annt intressant
tisdag, april 10, 2007
”Om du letar efter sallad, när du är i Göteborg…”
Så veckans ”Gud så skönt” – de nya ägarna till salladsbaren Wild n Fresh i Göteborg har satt sig ner och tecknat det kollektivavtal den förre ägaren vägrade. Så nu kan man glatt mumsa sallad utan att behöva oro sig för löner och villkor för de anställda.
Förnuftigt och sansat av nya ägarna, bra för hela branschen då konkurrensvillkoren nu blir mer lika och framförallt skönt för alla de människor som jobbar eller vill jobba inom restaurangnäringen. Har faktiskt väldigt svårt att se några förlorare en dag som denna.
Jo, såklart, de som vill underminera löntagarnas ställning och gärna hade sett ett fortsatt positionskrig kanske känner sig en smula snopna. Men, handen på hjärtat. Det kan de faktiskt ha!
Läs mer här och här
PS: Och rubriken ska naturligtvis nynnas på bred proletärgöteborska, till tonerna av Nationalteaterns klassiska ”bängen trålar”. Men det hade ni såklart redan räknat ut… DS.
Andra bloggar om: arbetsmarknad, wild n fresh, göteborg, facket, kollektivavtal, hrf och annat intressant
Förnuftigt och sansat av nya ägarna, bra för hela branschen då konkurrensvillkoren nu blir mer lika och framförallt skönt för alla de människor som jobbar eller vill jobba inom restaurangnäringen. Har faktiskt väldigt svårt att se några förlorare en dag som denna.
Jo, såklart, de som vill underminera löntagarnas ställning och gärna hade sett ett fortsatt positionskrig kanske känner sig en smula snopna. Men, handen på hjärtat. Det kan de faktiskt ha!
Läs mer här och här
PS: Och rubriken ska naturligtvis nynnas på bred proletärgöteborska, till tonerna av Nationalteaterns klassiska ”bängen trålar”. Men det hade ni såklart redan räknat ut… DS.
Andra bloggar om: arbetsmarknad, wild n fresh, göteborg, facket, kollektivavtal, hrf och annat intressant
Förebyggande ÄR bättre
Utan att gå in i detalj på varken tandvårdsutredningens förslag, eller det alternativ som presenteras av 23 folktandvårdschefer i dagens DN: Det är oändligt mycket smartare att lägga pengarna på att folk ska slippa bli sjuka, istället för att putsa och laga i efterhand.
Inte minst på den hybrid mellan marknad och planekonomi svensk sjukvård är idag (med många privata utförare och avancerade köp-säljsystem) spelar de ekonomiska incitament som byggs in i systemet stor roll. Samma sak har vi naturligtvis på tandvårdens område, med en majoritet privata utförare.
När vi sätter en stor reform i sjön måste vi därför fundera noga över vad det är vi vill. Och det viktiga med en tandvårdsreform är naturligtvis att komma åt de skriande orättvisor som idag kommer till uttryck i människors olika tandhälsa. Tänder ska inte vara en klassmarkör. Men utöver detta måste systemet också vara utformat så att det förebyggande arbetet premieras så mycket som möjligt.
Där har tandvårdscheferna en poäng. Läs deras artikel i DN här, och lite fler presskommentarer exempelvis här.
Andra bloggar om: tandvård, tandvårdreform, förebyggande arbete, folktandvården, politik och annat intressant
Inte minst på den hybrid mellan marknad och planekonomi svensk sjukvård är idag (med många privata utförare och avancerade köp-säljsystem) spelar de ekonomiska incitament som byggs in i systemet stor roll. Samma sak har vi naturligtvis på tandvårdens område, med en majoritet privata utförare.
När vi sätter en stor reform i sjön måste vi därför fundera noga över vad det är vi vill. Och det viktiga med en tandvårdsreform är naturligtvis att komma åt de skriande orättvisor som idag kommer till uttryck i människors olika tandhälsa. Tänder ska inte vara en klassmarkör. Men utöver detta måste systemet också vara utformat så att det förebyggande arbetet premieras så mycket som möjligt.
Där har tandvårdscheferna en poäng. Läs deras artikel i DN här, och lite fler presskommentarer exempelvis här.
Andra bloggar om: tandvård, tandvårdreform, förebyggande arbete, folktandvården, politik och annat intressant
måndag, april 09, 2007
Trots att jag inte är en Bokhora; en lång text om deckare (del tre av fyra)
Jag fortsätter min serie om olika deckarförfattare och deras verk. Tidigare har jag skrivit om mina första kärlekar pusseldeckarna (läs den texten här) och hur jag senare kom att botanisera bland de tuffaste av de tuffa i en hårdkokta världen (läs det här.) Nu handlar det om det samhällsengagerade, och frågan är om en deckare tjänar på att vara ”politisk”? Och hela denna lilla serie är inspirerad av bloggen Bokhora och deras deckartema.
Eftersom jag själv är en politiskt engagerad person så är det kanske inte svårt att förstå att jag också uppskattar böcker som får en att tänka till (eller känna) på mer än ett sätt. För mig är ett samhällsengagemang i en deckare en ytterligare dimension, som höjer värdet av läsupplevelsen. Men det måste vara äkta, och inte bara någon påklistrad pose. Och när jag läser en deckare bedömer jag den som deckare, och inte som en politisk pamflett.
Det gör att det samhällskritiska ofta tjänar på att liksom smygas in, lite försiktigt, som Chandler när han är som bäst. Ett undantag tycker jag kan vara den typ av närmast satirliknande stil som representeras kanske främst av vår egen Leif G.W. Persson (ni vet han, den skäggige killen bredvid Hasse Aaro…) Jag tycker både hans gamla klassiker (Grisfesten, Samhällsbärarna) och nyare produkter som ”En annan tid, ett annat liv” är alldeles ypperlig underhållning (hans senaste, Linda, var ok men inte mer än så, dock.)
Självklart är det också lättare att uppskatta författare vars värderingar man känner att man delar. Men inte bara (jag nämnde att jag gillade Spillane i mitt förra inlägg, tex). Vilket osökt leder mig in på en av mina nuvarande favoriter; James Ellroy.
Jag upptäckte Ellroy för ett tiotal år sedan, och det är ingen överdrift att påstå att jag fullkomligt fastnade. Det är nattsvart, det är cyniskt bortom allt förstånd, det är stilistiskt fullkomligt makalöst och det är ruggigt bra. Blodet skvätter över sidorna så det står härliga till, men det är ändå ingenting jämfört med det bottenlösa mörker författaren obarmhärtigt lyfter fram i den mänskliga själen.
Det är, kort sagt, sällan särskilt upplyftande. Men även om det samhälle som skildras är cyniskt är Ellroy verkligen ingen cyniker själv. Tvärtom är han snarare någon sorts brinnande moralist som slungar ut sina förbannelser över en värld som gått fullkomligt åt helvete av rasism, våld, sex, perversioner och korruption. Hans ”hjältar” är ofta de värsta av dem alla, och det är svårt – ibland omöjligt – att hitta några ljuspunkter. Men ändå är det fängslande, och ändå fortsätter man att läsa.
Och visst, du kan läsa Ellroy som stilist. Du kan tycka att det är en fullgod hjärnjympa att försöka hålla ordning på intrigen (lycka till, säger jag bara). Som rena spänningsromaner går hans verk (oftast) heller inte av för hackor.
Men den stora poängen är ändå detta brinnande engagemang som tvingar fram all svärtan. Och jag vet inte om jag tycker att James Ellroy verkar vara en särdeles sympatisk person. Men hans böcker upphör aldrig att fascinera (och har man den minsta intresse för amerikansk samtidshistoria och/eller konspirationsteorier så får man bara inte missa ”The cold six thousand”, även om jag personligen är som allra mest förtjust i Los Angeles-böckerna).
I den sista delen av denna lilla serie tar jag upp några avslutande funderingar över vilka deckare jag läser idag; och om en del annat som exempelvis kön. Återkommer.
Andra bloggar om: James Ellroy, deckare, samhällskritik, böcker och annat intressant
Eftersom jag själv är en politiskt engagerad person så är det kanske inte svårt att förstå att jag också uppskattar böcker som får en att tänka till (eller känna) på mer än ett sätt. För mig är ett samhällsengagemang i en deckare en ytterligare dimension, som höjer värdet av läsupplevelsen. Men det måste vara äkta, och inte bara någon påklistrad pose. Och när jag läser en deckare bedömer jag den som deckare, och inte som en politisk pamflett.
Det gör att det samhällskritiska ofta tjänar på att liksom smygas in, lite försiktigt, som Chandler när han är som bäst. Ett undantag tycker jag kan vara den typ av närmast satirliknande stil som representeras kanske främst av vår egen Leif G.W. Persson (ni vet han, den skäggige killen bredvid Hasse Aaro…) Jag tycker både hans gamla klassiker (Grisfesten, Samhällsbärarna) och nyare produkter som ”En annan tid, ett annat liv” är alldeles ypperlig underhållning (hans senaste, Linda, var ok men inte mer än så, dock.)
Självklart är det också lättare att uppskatta författare vars värderingar man känner att man delar. Men inte bara (jag nämnde att jag gillade Spillane i mitt förra inlägg, tex). Vilket osökt leder mig in på en av mina nuvarande favoriter; James Ellroy.
Jag upptäckte Ellroy för ett tiotal år sedan, och det är ingen överdrift att påstå att jag fullkomligt fastnade. Det är nattsvart, det är cyniskt bortom allt förstånd, det är stilistiskt fullkomligt makalöst och det är ruggigt bra. Blodet skvätter över sidorna så det står härliga till, men det är ändå ingenting jämfört med det bottenlösa mörker författaren obarmhärtigt lyfter fram i den mänskliga själen.
Det är, kort sagt, sällan särskilt upplyftande. Men även om det samhälle som skildras är cyniskt är Ellroy verkligen ingen cyniker själv. Tvärtom är han snarare någon sorts brinnande moralist som slungar ut sina förbannelser över en värld som gått fullkomligt åt helvete av rasism, våld, sex, perversioner och korruption. Hans ”hjältar” är ofta de värsta av dem alla, och det är svårt – ibland omöjligt – att hitta några ljuspunkter. Men ändå är det fängslande, och ändå fortsätter man att läsa.
Och visst, du kan läsa Ellroy som stilist. Du kan tycka att det är en fullgod hjärnjympa att försöka hålla ordning på intrigen (lycka till, säger jag bara). Som rena spänningsromaner går hans verk (oftast) heller inte av för hackor.
Men den stora poängen är ändå detta brinnande engagemang som tvingar fram all svärtan. Och jag vet inte om jag tycker att James Ellroy verkar vara en särdeles sympatisk person. Men hans böcker upphör aldrig att fascinera (och har man den minsta intresse för amerikansk samtidshistoria och/eller konspirationsteorier så får man bara inte missa ”The cold six thousand”, även om jag personligen är som allra mest förtjust i Los Angeles-böckerna).
I den sista delen av denna lilla serie tar jag upp några avslutande funderingar över vilka deckare jag läser idag; och om en del annat som exempelvis kön. Återkommer.
Andra bloggar om: James Ellroy, deckare, samhällskritik, böcker och annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)