Problemen med Vårdval Stockholm kvarstår

Jag ska inte vara konspiratorisk. Men att det efter de senaste dagarnas kanonad av kritik mot Vårdval Stockholm skulle komma någon typ av motdrag från systemets försvarare är inte helt överaskande. Nu blev det patientnämndens senaste rapport, som visar att klagomålen mot primärvården för åtminstone femte året i rad nu fortsätter att minska (se DN här).

Frågan är då, kan man utifrån detta dra slutsatsen som görs i DN-artikeln att kritiken mot Vårdval Stockholm träffar fel? Svaret på den frågan är naturligtvis nej. Detta av flera skäl.

För det första eftersom antalet inkomna klagomål som alla förstår är ett tämligen skakigt kvalitetsmått. Man kan bland annat tänka sig att olika människor är olika benägna att inkomma med synpunkter. Det är väl till exempel ingen vild gissning att högutbildade välintegrerade innerstadsbor är mer benägna att klaga till patientnämnden än personer som knappt kan svenska språket och dessutom känner sig rätt främmande inför det offentliga myndighetssverige. Ett system som då fördelar om resurser från resurssvaga till resursstarka områden skulle då få konsekvensen att mängden klagomål minskade drastiskt. Utan att kvaliteten på det sättet skulle ha ökat i själva verksamheten.

Vidare så är det som sagt en trend som nu fortsätter. Och i absoluta tal blir tappet om jag läser DN:s grafer rätt faktiskt mindre i år än mellan 2005 och 2006. Det gör att man kanske också ska vara lite försiktig med att uttala sig tvärsäkert om orsakssambanden.

Och för det tredje är det heller ingen som har velat kasta hela idéen med ett mer patientvalsbaserat ersättningssystem på skräphögen. Tvärtom, det finns något i grunden sympatiskt med att gå bort från förlegade upphandlingsförfaranden utan istället mer lägga makten hos patienterna. Det är heller inte detta kritiken mot Vårdval Stockholm inriktar sig på.

Problemet är hur fördelningssystemet har konstruerats. Omfördelningen från områden där folk är sjuka till områden där folk är friska. Den politiska klåfingrigheten i systemet som hindrar rationella lösningar ute i verksamheterna.

De problemen kvarstår. Även efter patientnämndens rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdval stockholm, vårdval, sjukvårdspolitik, moderaterna, filippa reinfeldt, socialdemokraterna och annat intressant

Frågan är om ens tiden kommer räcka för att få SvD att förstå?

Å ena sidan har vi läkare, sjuksystrar och undersköterskor. Å andra sidan har vi Svenska Dagbladets ledarredaktion. Frågan är vilka som är mest trovärdiga när det gäller hur det ser ut i sjukvården i Stockholm. Personligen tycker jag att det valet är rätt enkelt och att ledarsidan idag vrider sig lite väl långt för att försvara det som de flesta andra förstått är ett stort misslyckande: Filippa Reinfeldt och stockholmsmoderaternas prestigeprojekt Vårdval Stockholm.

Låt vara att försvarslinjen inte längre är att Vårdval Stockholm är särskilt framgångsrikt. Istället handlar det nu om att hävda att ingen någonsin sagt att det är bra som det är. "Låt oss för det första konstatera att Filippa Reinfeldt och hennes allianskolleger aldrig har påstått att modellen för Vårdval Stockholm är ”färdig” skriver de exempelvis. Och så kan man kanske resonera. Säga att ansvaret för nästan en och en halv miljon stockholmares sjukvård är någonting som kan hanteras som om man spelade Sim City. Man kan skruva och ratta och ändra lite fram och tillbaka och går det åt skogen så är det ju bara att starta om spelet.

Problemet med detta synsätt är naturligtvis att verkligheten är verkligheten och inget tv-spel. De konsekvenser Filippa Reinfeltds rattande med ersättningssystemen har fått händer i verkligheten. Och de händer just nu. I det läget håller det inte att försvara ett system som uppenbarligen river ner och förstör viktiga värden - det måste göras om. Och där ställer sig SvD tyvärr på den motsatta barrikaden.

Sedan har SvD:s ledarsida dessutom inte riktigt förstått vad det är de skriver om. De skriver att "exemplet vårdcentralen i Rinkeby har valsat runt, men aldrig ackompanjerats av informationen att det i närområdet har öppnat nya centraler som tagit över en hel del patienter." Och det är visserligen sant att Carema startade en vårdmotagning i Rinkeby alldeles häromsistens.

Men om ledarskribenten hade orkat läsa igenom hela den rapport som refereras till hade det enkelt gått att upptäcka att den bortförklaringen inte håller. För Rinkeby vårdcentral har nämligen inte företrädesvis tappat patienter (i form av listade, mycket enkelt att mäta): de har förlorat pengar. Det är alltså inte rinkebyborna som har svikit, det är landstingets ersättningssystem.

Att ledarsidan dessutom okritiskt sätter likhetstecken mellan vad medborgarna efterfrågar och vad ersättningssystemet i vårdval Stockholm ger betalt för skulle man till slut kunna raljera ändlöst mycket över. Läkarföreningens ordförande Thomas Flodin kallar Vårdval Stockholmssystemet för "klåfingrigt" i DN-artikeln ovan, och det är en mycket bra beskrivning. Stockholmsmoderaterna och stödpartier har bestämt sig för exakt hur de tycker att sjukvården ska bedrivas och så tvingar de in all sjukvård i den mallen. Vilket leder till att läkare utför arbetsuppgifter som mycket väl med hög kvalitet skulle kunna utföras av sjuksystrar och/eller undersköterskor. Inte för att folk efterfrågar det, utan för att ersättningssystemet tvingar fram den typen av lösningar. När SvD kallar det för patientperspektiv blir det alltså nästan lite lustigt.

Så. Svenskas ledarsida försvarar ett sjunkande skepp. Det är tråkigt, eftersom det fördröjer den nödvändiga borgerliga reträtten i sakfrågan. Men dessutom försöker de sig också på en ren historieförfalskning. Tidningen hävdar att det är lögn att socialdemokraterna i Stockholm hela tiden varit positiva till någon form av vårdvals- eller valfrihetssystemen utan nu försöker rädda ansiktet i efterhand. Och detta är återigen ett påståede som är tämligen enkel att kontrollera - det är bara att gå till protokollet i landstingsfullmäktige. Jag hoppas att SvD kommer att göra det och sedan återkomma för att utveckla sina resonemang utifrån vad som faktiskt är sagt och när.

Jag har själv skrivit om det där många gånger - tex här: Varför man kan (och bör) vara för valfrihet men mot vårdval Stockholm. Och det är en hållning som jag håller fast vid. Människor är olika och måste därför ha rätten att hitta den vård som är bra för just dem. Men det får inte stå i motsats till att all vård det offentliga står bakom måste hålla en hög kvalitet. Eller till målet att det oavsett var du bor ska finnas bra och högkvalitativ vård hyfsat i närområdet.

Det är de målen Vårdval Stockholm hotar. Att svenskans ledarsida försvarar det systemet beror antingen på okunskap eller lojalitet med partivännerna i landstingshuset. Eller kanske lite av både ock.

Peter Andersson kommenterar också SvD:s ledare.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdval stockholm, vårdval, sjukvårdspolitik, svd, moderaterna, filippa reinfeldt, socialdemokraterna och annat intressant

Thomas Hartman säger det hela

Palme, Erlander och nu Mona Sahlin. Alla har de hånats och häcklats på ett personligt plan från högern. Thomas Hartman går på sin blogg igenom fenomenet och landar i en slutsats som jag tycker är värd att sprida:

"Högern avskyr sossar som inte har rätt bakgrund och högern avskyr sossar som inte är intellektuella. Men högern avskyr också sossar som har “rätt” bakgrund eller är intellektuella.

Kort och gott. Högern ogillar sossar."

skriver Hartman. Och ärligt talat. Vad finns egentligen mer att säga?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrater, sossar, såssar, Mona Sahlin, Olof Palme, Tage Erlander, högern, Thomas Hartman och annat intressant

Det blir nästan lite tragikomiskt att läsa om den borgerliga arbetsmarknadspolitiken

Socialdemokratin har länge anklagats för att ha haft en arbetsmarknadspolitik som bara går ut på att hålla folk sysselsatta och som inte hjälper människor tillbaka till arbete. Detta har till viss del varit en rättvis kritik. Inte minst under nittiotalskrisen var det uppenbart att det gamla systemet som var anpassad till några få procents arbetslöshet inte klarade trycket från helt andra volymer arbetssökande. Det blev dåligt. Även efter krisen kvarstod stora brister. Att göra upp med detta har varit en viktig del av den socialdemokratiska förnyelseprocessen. Därför blir det nästan lite tragikomiskt att se att det nu istället är den borgerliga regeringen som gör om precis samma gamla misstag.

Ta regeringens satsning på coacher till exempel. Nu är det verkligen inget fel på coacher som sådana. Det är säkert en hedervärd yrkeskår. Men personligen har jag mina egna prioriteringar rätt klara för mig. Om jag blir arbetslös, vill jag ha ett nytt jobb. Och finns det inga jobb att få för mig med den kompetens jag har just nu så vill jag kunna få stöd att lära mig någonting nytt som gör mig mer anställningsbar. Det sista jag behöver är någon typ av lågkvalitativa massåtgärder som bara fungerar som terapi. Men risken är att det är precis det som blir resultatet av regeringens mängdsatsning på just coacher för att möta jobbkrisen.

Och dag kan vi i DN läsa att det inte bara är den socialdemokratiska oppositionen utan även helt andra aktörer som riktar hård kritik mot regeringens politik. "Det är svårt att rekrytera så många [nya coacher, min anm] utan att det går ut över kvaliteten" säger exempelvis Tomas Petti som är vd för Trygghetsfonden TSL och fortsätter: "När arbetsmarknaden blir kärvare behövs mer tid och mer omfattande insatser." TRR:s vd Carl-Gustaf Leinar konstaterar i sin tur att "[n]är jobben blir färre ger inte enbart fler coacher nya anställningar. Arbetsförmedlingens pengar skulle användas bättre om de gick till utbildning."

Mot bakgrund av det är det lätt att stämma in i vad socialdemokraten Sven-Erik Österberg säger i samma artikel. Vad som behövs är en "kompetenslinje" som kompleterar arbetslinjen. För arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden. Till riktiga jobb. Men då måste det vara bra åtgärder.

Det är en läxa som socialdemokratin har lärt sig. Men uppenbarligen inte den borgerliga regeringen. I någon sorts desperat försök att undvika allt som låter som "åtgärder" åstadkommer man nya system som förmodligen blir mer meningslösa och gör mindre nytta för de arbetslösa än den politik som man försöker komma bort ifrån.

Och de stora förlorarna blir såklart de arbetslösa. Som alltid, frestas jag nästan att tillägga.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknadspolitik, coacher, arbetsmarknadsåtgärder, socialdemokrati, regeringen och annat intressant

Hårda fakta om Filippa Reinfeldts sjukvårdsmisslyckande

Genom att sammanställa en mängd offentlig statistik och fakta har socialdemokraterna i Stockholms läns landsting i en rapport lyckats visa bortom varje tvivel vad många av oss länge misstänkt: Filippa Reinfeldts sjukvårdspolitiska experiment med Vårdval Stockholm är ett misslyckande som ökar klassklyftorna i vården och leder till en sämre kvalitativ vård i stora delar av länet.

Det den moderatstyrda majoriteten inte förstår (eller så gör den det, och det är i sådana fall värre) är nämligen den enkla sanningen att människor är olika och har därmed också olika behov. Konstruerar du system enligt någon sorts millimeterrättvisemodell där varje besök och varje område ska ersättas exakt likadant (i stort sett) oavsett vårdtyngd blir resultatet inte rättvisa utan en fruktansvärd orättvisa. Vilket vi nu kan se är fallet i Stockholm.

Jag är inte mot valfrihet i vården. Tvärtom. Men Vårdval Stockholm är inte ett valfrihetssystem. Det är ett omfördelningssystem, som drar bort resurser från de områden och människor som behöver dem mest. Det borde fler än socialdemokraterna i Stockholms län reagera mot.

Själva rapporten inklusive bilagor hittar du här

Läs även mer till exempel här:
Ta från de fattiga och ge till de rika - Aftonbladet
S: sämre vår på många vårdcentraler - SR
Personalen orkar inte mer - DN
"Vårdvalet har skapat groteska orättvisor - DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, sjukvårdspolitik, vårdval stockholm, socialdemokraterna, Filippa Reinfeldt och annat intressant

Är det så här Sveriges industriella framtid hanteras?

"Rent generellt kommer regeringen med nya besked varje gång de har presskonferens." Det säger Saabs vd Jan Åke Jonsson till DI (se här) och man kan mer än ana irritationen, ilskan och frustrationen bakom orden. I en lång artikel går han sedan på punkt efter punkt igenom hur den borgerliga regeringen rakt av misskött hanteringen av Saab-frågan genom att ständigt komma med olika och skiftande besked. Och det här är upprörande inte bara för att det handlar om ett stort svenskt företag (sådana kommer och går, kanske egentligen till och med lite för sällan) utan för att det handlar om Sveriges framtid som en framstående högteknologisk industrination.

För det är det som är så irriterande i hela den här frågan. Att så många försöker få det till att kraven på ett mer ansvarsfullt hanterande av Saab-frågan skulle handla om ett förgäves försök att rädda de gamla jobben, när det egentligen handlar om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för framtidens nya jobb genom att se till att vi behåller en industriell kompetens som behövs om vi ska kunna stå oss i den globala konkurrensen efter lågkonjunkturen.

Den borgerliga regeringens politik har misslyckats på punkt efter punkt. Idag kan vi exempelvis läsa om hur de skärpta reglerna i a-kassan som skulle motverka deltidsarbetslösheten har fått helt motsatta effekter. Samtidigt kan vi också ta del av opinionsundersökningar som hävdar att glappet mellan regeringen och oppositionen nu mer eller mindre har "smält samman". Förklaringen till detta ska antas vara att regeringen upplevs ha hanterat krisen.

Och jag läser återigen Jan Åke Jonsson och jag förstår verkligen inte vilken kris det är regeringen ska ha hanterat. Svensk politik är inne i en mycket underlig fas just nu. Det ställer stora krav på oss som ser behovet av en ny färdriktning för Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, saab, fordonsindustri, regeringen, politik, val2010, arbetslöshet, tillväxt, ekonomi, a-kassa oc annat intressant

Att offra Saab är inte att bejaka strukturomvandling

När timbroideologen Johan Norberg skriver om Saab-frågan på sin blogg och frågar sig "[v]ad sysslar socialdemokraterna med? Deras starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb. Varför arbetar de nu så hårt på att förstöra sin trovärdighet genom att bli det nya industriakutpartiet?" så är det säkert även en om annan sosse som åtminstone delvis instämmer i undran (se tex Erik Laakso här). Problemet är bara att frågan är felställd, eftersom den politiska hanteringen av krisen i fordonsindustrin inte kan reduceras till ett enkelt för eller emot strukturomvandling.

Låt mig först säga att Johan Norberg naturligtvis förstått den socialdemokratiska ideologiska positionen helt rätt. Det som över tiden uttryckts i slagord som "alla ska med", "trygghet i förändring" eller nuförtiden "framgång kräver rättvisa" handlar om just detta. Socialdemokratin bejakar strukturomvandling men har också förstått att den kräver omfattande trygghetsystem för att inte förlora sitt folkliga stöd.

Det innebär att politiken aldrig kan reduceras till att försöka bevara varenda gammalt jobb som finns. Själv beskrev jag detta i ett inlägg för ett tag sedan. "Vad innebär då det i det konkreta fallet? Förmodligen att politiken mer borde rikta in sig på att skapa nya jobb än på att rädda gamla. Att det är viktigare att rädda människor än att rädda fabriker. Att utbildning, forskning och tillväxt är bättre politik än att försöka förbjuda företag från att lägga ner. Och att en hög arbetslöshetsersättning och välfungerande arbetsmarknadspolitik i stort fortfarande är hörnstenar i den svenska modellen" skrev jag då (i en kommentar till denna text av Göran Greider).

Därför har jag också varit kritisk till den borgerliga synen på strukturomvandling. När Reinfeldt försöker motivera en politik som syftar till att skapa en lönepress neråt genom att måla upp en bild av att problemet i svensk ekonomi är att vi blivit för effektiva (skrev tex om det här) är det läge att blåsa till rejäl politisk strid. När den borgerliga regeringen dessutom konsekvent nedrustar de verktyg (trygghetssystem, möjlighet till vidareutbildning) som gör omvandlingen möjlig bör man till och med blåsa än högre.

Och allt det håller jag fast vid. Men går frågan om den politiska hanteringen av Saab verkligen att reducera till å ena sidan konservativ protektionism och å andra sidan ett offensivt bejakande av strukturomvandling? Svaret på den frågan är nej. Eftersom all förstörelse helt enkelt inte är kreativ.

I Dagens Arena skriver Håkan A Bengtsson till exempel om det två tankelinjer som nu bryts. Dels den enkla,där "[n]ationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust". Mot detta sätter Bengtsson "andra ekonomer" som snarare "talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen." Utifrån den sista analysen blir frågeställningen en något annan: "Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?"

Ett liknande resonemang för TCO:s Roger Mörtvik. Han ställer frågan "Ska Saab räddas eller inte?" och ger själv svaret: "I ett normalläge är svaret nej. Företag som inte överlever i konkurrensen ska inte räddas - särskilt inte med skattebetalarnas pengar. Men nu är inte läget normalt - och svaret inte lika givet ... Tänk om det är så att all den kompetens som finns på Saab och alla de underleverantörer som också skulle gå omkull om Saab gör det, är en omistlig del i det industriella kluster som bär upp också Volvo och många andra viktiga svenska företag. Då betyder det att effekten av om Saab läggs ned blir så mycket större än att bara handla om ett företag. En hel del tyder på att så är fallet. I så fall framstår det helt plötsligt rätt att rädda så mycket som möjligt av den industriella kompetensen - även med skattepengar."

Och på precis samma sätt resonerade även den nuvarande borgerliga regeringen. För inte mer än några månader sedan. Då presenterade Anders Borg och Maud Olofsson sitt 28-miljarders krispaket för fordonsindustrin och finansministern sa (i Aftonbladet) att "[m]ed den här satsningen säkrar vi jobb i Sverige på sikt." På annat ställe motverade Borg "Bristen på krediter är problemet just nu och vi vill stärka det svenska fordonsklustret." Alltså en tydlig förståelse för vilken strategisk betydelse den svenska fordonsindustrin har i hela ekonomin och vilka specifika problem den globala lågkonjunkturen just nu ställer den inför (precis på samma sätt som för de banker regeringen inte haft några som helst problem med att riskera skattepengar på, för övrigt).

Idag är detta som bortblåst. Personligen tycker jag att det är tragiskt. Jag tror nämligen att en högteknologisk och kunskapsintensiv produktionsindustri är en nödvändig del av en ett framtida modernt svenskt näringsliv. Att offra detta på några högflygande principers altare är inte att ta ansvar för Sverige. Och det är inte att gå modigt in i framtiden.

Ingen vet om ett mer offensivt politiskt agerande hade kunnat rädda Saab. Det enda vi vet är att vi i nuläget har en regering som inte ens försöker. Och att detta riskerar att skada Sveriges långsiktiga möjligheter att stå starkt i den globala konkurrensen även efter lågkonjunkturen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, saab, strukturomvandling, ekonomi, Johan Norberg, socialdemokrati, regeringen, Fredrik Reinfeldt och annat intressant

Klassperspektiv på Konstfacksfrågan

Hade en konstnär vandaliserat SUV:ar på Östermalm eller inför filmkameror trashat pappas tjänstemersca hade det inte varit någon tvekan om vilken den sociala och politiska signalen bakom vansinnet varit. Men när det istället handlar om att det är vanligt folks huvudsakliga transportmedel kollektivtrafiken som utsätts så blir hela den efterföljande diskussionen istället bara till en fråga om ordning och reda och god smak. Därför är det befriande med Magnus Ljungkvists blogginlägg där han faktiskt stoppar in hela frågan i någon typ av maktperspektiv.

Nu är jag inte helt säker på att det är något uttalat klassförakt som ligger bakom tunnelbanevandaliseringen. Men lika klart är det att hela aktionen är ett enda stort utslag av att - som Magnus uttrycker det - neråtsparkande. Stockholms tunnelbana används visserligen av medborgare från alla samhällskick men vi vet att det är låginkomsttagare, kvinnor, personer med invandrarbakgrund; arbetareklassen, som använder och behöver den mest. Det är mot dessa människor udden i det aktuella "konstverket" riktas. Medvetet eller inte.

För vi pratar ju faktiskt inte om någon förvirrad förortskille här. Vi pratar om en person från finkulturens högborg Konstfack som säljer sina verk för femsiffriga belopp. Och struntar i att det är den ensamstående morsan som får betala priset i form av inställda eller förstörda tåg när hon på morgonen ska ta sig till jobbet.

I skuggan av skandalen försöker nu populistiska politiker från mestadels höger (Alliansfritt Sverige skriver bra om det här) rida på någon sorts allmän kulturföraktade våg. Det är trist och obehagligt och naturligtvis i grunden väldigt korkat. Men samtidigt är det också alldeles väntat och förutsägbart. Just därför finns det all anledning för oss som faktiskt i grunden tror på den fria och obundna konsten att fortsätta föra diskussionen.

Tunnelbanevandliseringen försökte vara en provokation. Den lyckades med detta. Genom att förstöra miljöer som vanligt folk är beroende av lyckades konstnären ge bränsle till den barbarhöger som vill inskränka den konstnärliga friheten. Utöver den rent legala dimensionen (vandalisering är ett brott och ska bestraffas punkt) tycker jag att detta är någon som måste vägas in.

På ett formellt juridiskt plan är det hela enkelt. Konstnärer ska följa samma lagar som alla vi andra, varken mer eller mindre. När de moderata politikerna ovan är ute och snurrar om att konstnärer ska straffas extra hårt just eftersom de är konstnärer är de därför helt ute och cyklar. Samtidigt som självklart vandalisering ska beivras oavsett vem som utför den och varför. Rent kulturpolitiskt är det samma sak; att kollektivt bestraffa en hel sektor för några få rötäggs övertramp är både fel och faktiskt i förlängningen farligt (om vi tror på någon sorts fritt samhälle, dvs). Lika fel som det är att försvara nämnda rötägg utifrån någon sorts förment omsorg om den konstnärliga friheten.

Men det finns också ett djupare plan som handlar om värderingar och innehåll. Det är inte en fråga för statliga pekpinnar och lagregleringar. Men det måste få vara frågan för en allmän diskussion och debatt. Och där måste vi utöver vilka metoder konsten använder sig av också få diskutera vad den står för. Då kan man fråga sig om den klassföraktande provokationen som sådan verkligen är ett konstnärligt ideal att leva upp till.

Ska någonting positivt komma ur detta elände så skulle det eventuellt kunna vara just ett sådant fortsatt samtal. Och vem vet? Kanske det till och med skulle kunna leda till att vi i den allmäna debatten någon gång började diskutera även konst som inte har behövt ta till så här grova drag av provokation för att kunna slå igenom i mediebruset.

Mer om hela frågan skriver även tex Johanna Nylander och Lars Ryding (roligt om än inte överdrivet djupsinnigt i SvD). Att konstverket dessutom sålts för 65 000 kronor till en "konstsamlande dam från Norge" (också via SvD) låter jag vara okommenterat, men det motsäger väl inte direkt min klassanlys av det hela tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, NUG, konstfack, vandalisering, klass, klassförakt och annat intressant

Konservativa kärnvärden som massavlyssning och att döda civila

Om någon någonsin tvekar på värdet för mänskligheten av att förpassa den amerikanska konservatismen till historiens skräphög behöver man bara kolla in kultursajten ”Big Hollywood”. I ett i sig ambitiöst och stundtals underhållande försök att bryta den hemska vänsterliberala ni vet nästan kommunistiska dominansen i media och underhållningsindustri visar sig nämligen värderingar som faktiskt får mig att känna mig en smula mörrädd mellan fnissattackerna.

Nu på morgonen blev jag exempelvis tipsad om den här listan över de 25 bästa konservativa filmerna genom historien (som egentligen är en kommentar till den här listan). Och filmerna kan man tycka olika om. Men motiveringarna…

Vi kan bland annat läsa att ”The Dark Knight” är ett storslaget konservativt epos eftersom ”Batman utilizes full scale surveillance, beats up a terrorist during an interrogation, and takes heat while doing it, all in order to save civilization from monsters who ’just want to watch the world burn.’” Och det här är ju inte bara en direkt vantolkning av vad som faktiskt är filmens budskap (åtminstone vad gäller massavlyssningen), det är dessutom ett riktigt skrämmande budskap för alla som har någon typ av tilltro till den personliga integriteten.

Och det blir värre. När Ben Sharpio lyfter fram ”rules of engagement” som en film som borde varit med gör han det med motiveringen ” You know it’s accurate when the American-Arab Anti-Discrimination Committee describes it as ’probably the most racist film ever made against Arabs by Hollywood.’” och fortsätter med att hylla dialogen mellan Samuel L Jackson och Guy Pierce där den senare försvarar att civila dör eftersom han minsann inte tänker följa några fåniga regler som hotar livet på hans manskap. ”Think of it as A Few Good Men, with the Marines actually being the good guys” avslutar han.

Och jag ryser någonstans djupt inne. Och håller tummarna för det där andra USA.

Tipset fick jag på twitter av Timbros Billy McCormac (värderingarna står jag dock själv för)

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, film, politik, konservatism, usa och annat intressant

Bra om spelet runt energipolitiken

Har inte hunnit/orkat blogga särskilt mycket nu i dagarna så istället nöjer jag mig här med att tipsa om två riktigt bra texter om energipolitiken som du verkligen bör läsa:

Den första är bloggarkollegan Fredrik Jansson som i ett långt och välskrivet inlägg utvecklar varför kärnkraften är partitaktik, inte energistrategi. "Anledningen till det nuvarande opinionsläget är att det bara finns en röst på banan, det är länge sedan vi diskuterade kärnkraftens vara och ickevara i Sverige. Idag handlar kärnkraftsmonologen om att leverera billig, evig energi som inte spyr ut avgaser. En verklig debatt skulle snabbt förändra spelplanen" skriver Fredrik bland annat.

Men hur ser denna opinion egentligen ut? Det för mig in på mitt andra tips, aftonbladets Helle Klein som skriver om Konsten att luras med opinionen. Hon tar bland annat upp det faktum att andelen av s-väljarna som vill bygga ny kärnkraft enligt samma undersökningar som åberopas av dem som hävdar ett massivt folkligt stöd för kärnkraften bara under det senaste året sjunkit får 46 till 33 procent - en remarkabel förskjutning. Men som hittills inte alls fått komma fram i debatten (förmodligen av de skäl som Fredrik anger ovan).

Som sagt. Två intressanta och viktiga texter. Tag och läs.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kärnkraft, energipolitik, val2010, regeringen, helle klein, fredrik jansson och annat intressant

Bortom vem är bästa sossen

På Ung Mening-bloggen har det under de senaste dagarna gjorts ett seriöst försök att lyfta den socialdemokratiska idédebatten i bloggosfären från den närmast löjeväckande ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig” nivå den tyvärr annars alltför mycket annars befinner sig på. I två inlägg (här och här) inleder Nima D-T en diskussion om just socialdemokratin och ägandet genom att luta sig på en svensk idépolitisk gigant; Ernst Wigforss. Jag tycker det är värt att uppmärksamma.

Den första Wigforsstexten är en valpamflett (jo, faktiskt) från 1928 som jag själv skrev ett inlägg om för några år sedan (här). Huvudpoängen i den texten är att Wigforss gör gällande att det inte är socialdemokratin/socialisterna som är hotet mot de mångas äganderätt, det är borgerligheten. Han resonerar också om gränserna mellan en radikalt liberal och en socialistisk kritik mot de rådande egendomsförhållandena men konstaterar också att ”[d]å socialdemokratin angriper nuvarande fördelning av äganderätten, gör han det inte med ett färdigt förslag i hand, hur allt ska vara ordnat i ett fullkomligt framtidssamhälle”. Han fortsätter sedan med ett antal resonemang där Wigforss väl kända närmast syndikalistiska drag framträder väldigt tydligt (”Det var länge sedan statsdriften brukade framställas som den enda formen för en socialistisk organisation av det ekonomiska livet.”) men dessa är egentligen inte huvudpoängen i själva texten – istället handlar den om att vända upp och ner på diskussionen om vem som egentligen är för eller emot den vanliga människans äganderätt.

Den andra texten är en intervju i just Ung Mening från 1970 (som jag i skrivande stund tyvärr inte har tillgänglig i fulltext). Huvudpoängen här (åtminstone om jag följer de citat som lyfts fram av UM) är att Wigforss ansluter sig till någon sorts Kautskyansk/Per-Albin Hanssonsk syn där välfärdsstatens utbyggnad inte ses som en ersättning för socialismen utan som steg på vägen. ”Den (välfärdsstaten, föfr anm) har aldrig vuxit fram ur en önskan att slippa undan en strid om grundvalarna för den ekonomiska organisationen. Aldrig heller ur en önskan att i välfärdsstaten söka en ersättning för socialismen. Det har i stället gället att göra de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen” säger Wigforss. De citat som lyfts fram i övrigt handlar om att Wigforss understryker det faktum att samhället (fortfarande) präglas av grundläggande intressemotsättningar (aka klasskamp) och att det därför finns all anledning för socialdemokratin att fortsätta föra diskussionen om hur ett radikalt annorlunda samhälle (ett socialistiskt) skulle kunna se ut.

Och dessa två texter väcker naturligtvis en mängd frågor som är ytterst relevanta även i vår tid. Fungerar välfärdsstaten på ett sådant sätt att den gör ”de arbetande bättre rustade att själva överta ledningen”? Vad kan de senaste hundra årens erfarenheter av olika strategier för att hantera frågan om ägandet och ägandets fördelning lära oss (brukar- respektive producentkooperativ som ju Wigforss vurmade för, kommunalt och statlig ägande, ett mer spritt enskilt ägande, etc)? Ligger det något i det som till exempel LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström beskriver i sin mycket läsvärda bok ”Den sociala demokratins andra århundrade” (jag skrev kort om den här); att människans vilja till makt över det egna arbetet inte per automatik kan anses tillfredsställd bara för att arbetsplatsen i förlängningen styrs av indirekt valda partiföreträdare i en kommunal eller landstingskommunal nämnd?

Jag gillar verkligen ambitionsnivån i de här två inläggen från UM:s sida men om jag får rikta någon typ av kritik mot dem skulle det i sådana fall vara att de istället för att med texterna som utgångspunkt verkligen tar chansen att föra socialdemokratisk idédebatt framåt snarare använder dem som någon sorts ”bevis” för hur sugig socialdemokratin a la 2009 har blivit. Det finns alltså fortfarande ett drag av ”bättre-sosse-än-du” kvar som jag tycker är lite olyckligt. Framförallt som analysen av varför dagens socialdemokrati då är eller har blivit så sugig helt uteblir – det som eventuellt kan framskymta är någon sorts dolkstötslegender av närmast konspiratorisk art (ni vet, partiledningens högervridning som beror på att enskilda individer på något sätt tappat markkontakten osv osv). Alltså ett tämligen omarxistiskt sätt att närma sig den frågan på.

För vad en modern vänster måste göra är ju att bryta sig ur det dödläge som Nilsson och Nyström beskriver i den ovan nämnda boken; där”[a]vsaknaden av ett tydlig socialdemokratisk alternativ har bidragit till [en ofruktbar] debattpolaritet … med å ena sidan anpassning till den högerposition som förklarar hela välfärdsbygget som historiskt utlevat, å andra sidan vänsterns konspirationsteorier och protestpolitik”.

Här kan den unga socialdemokratin spela en stor roll. Just eftersom Ernst Wigforss faktiskt har alldeles rätt: socialdemokratins uppdrag har aldrig begränsat sig till att administrera en aldrig så förträfflig välfärdsstat, det handlar i förlängningen om människans frigörelse. Hur det projektet ser ut i en modern globaliserad värld läser jag gärna mer om på Ung Mening-bloggen i framtiden.

Uppdatering: Erik Laakso hade också kommenterar de två inläggen, noterar jag nu. Han är väl något mer skeptisk än jag (lite onödigt skeptisk, tycker jag) men det är ändå ett intressant inlägg och du hittar det här. Slut på uppdatering.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, idepolitik, idedebatt, ideologi, Ernst Wigforss, Ung Mening, socialdemokrati, socialism, ägande, makt och annat intressant

Debatt om nedskärningar i sjukvården

Just nu: rasande debatt om nedskärningar och varsel i Stockholms sjukvård. Den borgerliga mjaoriteten vägrar att ens erkänna att vi har några problem.

Kommer borgerligt kärnkraftsutspel att slå tillbaka?

De senaste dagarna har det varit uppenbart att många borgerliga politiker och tyckare har varit väldigt nöjda med sig själva. Bakgrunden är att centern och kristdemokraterna tvingats vika sig så att en enad borgerlighet nu kan gå i George W Bushs fotspår och vilja lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften*. Och orsaken till lyckokänslorna är förmodligen inte ens hälften så mycket eventuella sakpolitiska fördelar med denna linje som tron på att frågan kommer att orsaka en oöverkomlig huvudbry för oppositionen och inte minst socialdemokratin.

Tanken är alltså ungefär så här: det finns inte minst inom delar av fackföreningsrörelsen en tilltro till kärnkraften och en oro för att en alltför restriktiv politik ska leda till högre energikostnader som på sikt hotar jobben. Samtidigt har (s) på senare tid bundit sig fastare vid framförallt (mp) - och de är ju som alla vet notoriska kärnkraftsmotståndare.

Den här spänningen har i och för sig funnits länge och hanterats av inte minst socialdemokratin. En förutsättning för det (menar åtminstone vissa) har varit möjligheten till blocköverskridande lösningar med borgerliga kärnkraftsskeptiker. Genom att stänga den dörren både spelar man upp frågan och ställer till ett elände både inom socialdemokratin och mellan (s) och de två samarbetspartierna. Därav alltså de borgerliga glädjekänslorna (ni vet det där med den enda sanna glädjen).

På pappret är detta en utmärkt politisk strategi. Det finns bara några problem. Det första är att kärnkraften är en smutsig, farlig, dyr och ändlig energikälla. Eftersom vi egentligen inte har diskuterat frågan under ett gäng år finns idag en övervägande positiv kärnkraftsopinion. Men frågan är om denna opinion överlever en mer mångfacetterad och djuplodande debatt (och med detta menar jag egentligen mest bara att någon annan än den rena kärnkraftslobbyn på allvar orkar bry sig).

Jag skulle inte tro det. Särskilt inte som det fortfarande finns en hel dröser mycket kunniga kärnkraftsmotståndare kvar även inom borgerligheten - vi har till exempel en energiminister som tydligt deklarerat att hon egentligen inte tror på kärnkraften som framtidslösning.

Det andra är att det faktiskt finns en motsättning mellan att satsa på kärnkraft och att satsa på alternativa energislag. Att säga något annat är naturligtvis bara trams. Striden om vilka som kommer att framstå som mest framtidsinriktade och teknikoptimistiska är alltså inte - vilket en del kärnkraftskramare tycks tro - avgjord. Tvärtom. Utvecklingen har gått framåt sedan 1970-talet. Vad som är framtid ser inte nödvändigtvis likadant ut 2008 som det gjorde 1978. Frågan kan mycket snart komma att förskjutas från om man är för eller emot kärnkraft till om man är för eller emot verkligt förnyelsebara energikällor. Och då kommer inte minst de mer miljömedvetna delarna av borgerligheten få väldigt stora problem.

Det tredje är att borgerligheten mycket väl kan ha underskattat oppositionens förmåga att hantera det politiska läget. Socialdemokratin har alltid varit noga med att lyssna till vad svensk basindustri behöver. Samtidigt finns det en benhård övertygelse hos samtliga oppositionspartier om att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt (dvs, utbyggnad av kärnkraft är varken en önskvärd eller särskilt trolig lösning på basindustrin problem. Inte trolig därför att det är så rackarns dyrt). Utifrån dessa utgångspunkter är det fullt möjligt att formulera en energipolitik som i sak är betydligt bättre än den borgerliga regeringens. Och lyckas detta blir det en enorm fjäder i hatten för samtliga oppositionens partiledare och partiledningar.

Vilket leder mig in till det fjärde problemet - att borgerlighetens agerande är så uppenbart taktiserande. Det är bara att surfa runt på borgerliga bloggar så kan du se hur det fullkomligt frossas i fackliga och socialdemokratiska kritiska röster. Det är det politiska schackdraget, inte den borgerliga energiöverenskommelsen i sak, som genererar den största entusiasmen.

Men ju mer uppenbart det blir att regeringen driver politik för att manövrera ut politiska motståndare snarare än att lösa Sveriges problem, desto större kommer också utrymmet för att kritiskt granska själva sakinnehållet i den förda politiken bli. Framförallt i en fråga där så gott som alla är helt ense om att vad som verkligen behövs är långsiktiga politiska överenskommelser som håller över valen.

I går kväll möttes Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT:s Agenda för att diskutera energifrågan. Jag tror att många borgare såg fram emot att få se en defensiv s-ledare slingra sig undan Reinfeldts attacker. Istället blev det tvärtom. Det var Mona Sahlin som gick på offensiven, lysande av självförtroende. Jag måste erkänna att jag själv blev nästan lite tagen på sängen av hur framåt Sahlin förmådde vara. Men samtidigt är det naturligtvis helt logiskt - hon har ett väldigt starkt case.

Den borgerliga regeringen har just spelat ett av sina som de själva förmodligen bedömer det starkaste politiska kort. Kan oppositionen möta detta genom ett ansvarsfullt och framtidsinriktat motbud så drar man inte bara vapnet ur händerna på motståndarna. Det kan till och med bli så att regeringens agerande i den här frågan slår tillbaka och framställer borgerligheten i en allt annat än statsmannalik och ansvarstagande dager.

Och det vore, handen på hjärtat, faktiskt inte mer än rätt.

Läs även Jörgen Danielsson som skriver bra om gårdagen Agenda.

* Det har ibland framställts som om regeringens överenskommelse innehåller något mer materiellt än bara kärnkraftsfrågan. För en bra genomgång av dessa "gröna" inslag i regeringens överenskommelse, se Åsa Westlund som berättar vad det egentligen handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, energipolitik, kärnkraft, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, val2010 och annat intressant

Perspektiv

Läser på DN.se att en komet som heter Lulin nu närmar sig jorden och omkring den 24 februari kommer att få en svans som på himlen ska se ut att vara i storleksordningen åtta gånger månens diameter. Och det är ju rätt imponerande i sig. Men sedan så fortsätter jag och ser att astronomerna beräknar att Lulin varit på väg in mot solen sedan tio miljoner år.

Tio miljoner år!

Det är rätt jävla länge det.

Jag menar. Häromdagen åkte jag bil från Stockholm till Vemdalen och det tog kanske sju timmar inklusive pauser och det tyckte jag kändes som rätt lång tid. Men jämfört med tio miljoner år...

Fast det är klart. Lulin kanske inte har en otålig tvååring med sig på sin resa. Det är ju också ett perspektiv man kan ha på det hela.

PS: Nu vet jag mycket väl att kometer inte är levande väsen och därför inte kan varken tänka eller formulera sig men håll med om att det är ett kul tankeexperiment att fundera på vad denna Lulin kommer att säga till sig själv när den efter tio miljoner år nu äntligen är framme. Blir den besviken? Var det här allt den hade trott det ska vara? Och framförallt. Vad händer nu? Det är sådana funderingar jag kan gå loss på sömnlösa nätter efter alltför mycket fysisk aktivitet. DS

Läs även andra bloggares åsikter om rymden, kometer, tid, perspektiv, lulin, funderingar och annat intressant

Mona Sahlin har lyssnat på facket

Ja, åtminstone om man får tro Politikerbloggen. Positiva nyheter, för alla oss som gillar en stark facklig-politisk samverkan...

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, S we can, socialdemokrati, kampanjsloganer, Stefan Löfven och annat intressant