Alla ska med. Även medelklassen.

Ärligt talat. Jag har ingen aning om det är vänster eller höger. Men jag tycker verkligen att det är ett samhällsproblem av rang att vi idag har trygghetssystem som a-kassan som i praktiken inte omfattar medelklassen. Och jag är helt övertygad om att det på sikt också missgynnar även låginkomsttagare. 

Staten tar dina pengar och delar ut dem till riskkapitalister

Det är ett mönster vi ser allt oftare nu för tiden. Staten - eller det offentliga - tar dina pengar i form av skatt, hotar med våldsmonopolet om du inte gör som den säger och delar sedan ut pengarna till olika privat intressen. Vi har kunnat se detta efter privatiseringar av skolor, förskolor, vårdcentraler och nu senast ett extremt tydligt exempel efter utförsäljningen av delar av det gamla Apoteksmonopolet där i storleksordningen en halv miljard kronor helt i onödan enligt avslöjanden i kvällens tevenyheter flöt ut från statskassan rakt ner i fickorna på ett fåtal riskkapitaliser.

Bidragssverige revisited

"Förr var det kanske mer att man hade en social problematik mer än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete", säger Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning, till Dagens Eko med anledning av att andelen barn som lever i familjer som under långa tidsperioder är beroende bidrag  för att klara sig för femte året i rad ökar. Hennes kollega Annelie Sjöberg berättar i samma inslag vad detta får för konsekvenser för familjerna: oro, hjälplöshet, skuld, barn som berättar att de upplever sig annorlunda än andra barn för att de lever på socialbidrag. 

Lyssna på TCO

Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen rasar på. Vissa saker börjar utkristallisera sig. Samsynen verkar stor om att partiet riskerar allt som gjort det unikt om lösningen nu skulle tillåtas förenklas till något banalt “höger om” eller “vänster om” enligt de senaste tjugo årens falangstrider. Istället handlar det med en formulering klichétyngd som få om att någonstans gå framåt: om att inse på djupet att oavsett vad vi tycker i sakfrågan så har socialdemokratins nuvarande problem inte med hållningen i RUT-frågan att göra. Ett bra inspel i vad detta “framåt” skulle kunna vara kommer idag lite från sidlinjen, från tjänstemännens fackliga centralorganisation, och det handlar om utbildningspolitiken.

Vikten av att inte göra med socialdemokratiska partiet vad vi gjorde med SSU

I dagens Fokus har jag förmånen att tillsammans med några av arbetarrörelsens finest få utveckla min syn på var socialdemokratin behöver. Jag resonerar om vikten av en jobbpolitik som tar sin utgångspunkt i dagens verkliga arbetsmarknad, vikten av att hålla ihop samhället och inte stänga stora grupper utanför trygghetsförsäkringarna, om bostadspolitiken och en hel del annat. Dessutom för jag ett tycker jag själv väldigt viktigt resonemang om hur farligt det blir om socialdemokraterna idag fastnar i de ideologiska låsningar och falangtänkande som totalkvaddade den intellektuella nivån på diskussionen inom SSU när jag var aktiv där på nittio- och början av nollnoll-talet.

Texten är skriven av Torbjörn Nilsson och heter Efter Sahlin. Förutom mig är det bland andra Dany Kessel, Marika Lindgren-Åsbrink, Irene Wennemo och Evin Cetin som är med och diskuterar. Och dom säger fantastiskt begåvade saker, allesammans. Vilket ju är en anledning så god som någon att läsa artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, politik, socialdemokrati, förnyelse, framtid och annat intressant

Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

Varför Jesper Bengtsson har fel och folkrörelsen faktiskt behövs

Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget. 

Allt jag ville säga på tre minuter (men inte riktigt hann med)

Socialdemokraterna i Stockholm har ikväll haft eftervalsdiskussion. Jag gick till mötet med både oro och förväntningar i magen. Som tur var blev det en riktigt bra diskussion. Många erfarna medlemmar som tidigare skolborgarrådet Erik Nilsson, fd EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin och legendariske talskrivaren Leif Gustavsson bidrog med klokskaper. Många nya gick upp för första gången i talarstolen och gav sitt perspektiv. För ovanlighetens skull deltog arbetarekommunens styrelse aktivt i diskussionen, vilket jag tyckte var väldigt bra. Tonläget var ödmjukt, sökande utan att tappa i engagemang och övertygelse. Jag gick också upp för att dela med mig av mina tankar, men tre minuters talartid innebär naturligtvis vissa begränsningar. Därför skriver jag här nu löst ner vad jag egentligen hade velat säga, om tiden tillåtit:

Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora.  Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Mer folkrörelsediskussion

Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här. 

Folkrörelsen är inget hot utan en förutsättning

Cecilia Garme gör i Fokus den begåvade observationen att medan den socialdemokratiska kriskommission som ska utreda valnederlaget omfattar femtiotalet personer med spretande perspektiv och ingångar, bestod gruppen som formulerade den moderata förnyelsen efter katastrofvalet 2002 i princip av fyra män som visste precis vad de ville. Garmes slutsats är att socialdemokratins folkrörelsekaraktär försvårar ett offensivt förnyelsearbete. Jag tror att hon har både rätt och fel i den saken.

Alla dessa människor, alla dessa "enskilda fall"

Jag måste erkänna att jag är nervös. Klockan är långt över midnatt och det har blivit valdag. En valrörelse har kommit och om inte ens en skälvande dag gått. Det har inte saknats dramatik. Det har inte saknats fånerier. Men på något sätt har det smugit en en känsla av värdighet i det hela, de allra sista dagarna. En känsla av allvar. Någon sorts moralisk botten i vad det hela egentligen handlar om. 

Ett blåbrunt Sverige där både vänstern och liberaler är förlorare

Dagens opinionsundersökning från DN/Synovate är bekymmersam läsning. Majoritet för en borgerlig regering, och Sverigedemokrater som är större än både kristdemokrater och centerpartiet. Det  ger en klart obehaglig tyngdpunkt i det svenska politiska landskapet. 

Kielos om socialdemokratins framtid

"De senaste tjugo åren har socialdemokratin varit tvungen att hitta ett sätt att vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu måste den lära sig att vinna val genom sina socialdemokratiska värderingar. För det krävs en förnyelse lika radikal som en gång i tiden New Labour."

Katrine Kielos skriver i DN:s boklördag utifrån Peter Mandelsons "The third man: Life at the heart of new labour" och Tony Judts "Ill fares the land" (som jag skrev om här). Ej på nätet, och en anledning att kosta på sig ett exemplar av dagens papperstidning.

Läs även andra bloggares åsikter om katrine kielos, Peter Mandelson, Tony Judt, Ill fares the land, socialdemokrati och annat intressant

Bananrepubliken Sverige?

De senaste dagarna har diskussionen om de hemliga partibidragen till framförallt moderaterna och kristdemokraterna (övriga riksdagspartier väljer självmant att redovisa sina bidrag) blossat upp igen, se till exempel här och här. Från borgerligt håll avfärdas denna kritik som smutskastning. Kanske är det ofrånkomligt så här när valrörelsenerverna börjar sätta in, men det är ändå väldigt synd. För frågan förtjänar en betydligt seriösare behandling. I ett Sverige där det offentliga och det privata allt mer blandas samman är det nämligen oerhört viktigt att våra politiska beslutsfattare kan ställa sig högt över varje misstanke om korruption eller maktmissbruk.

Det är dina pengar de har slösat bort

Visa större karta

Lite livsviktig information om hur de borgerliga politiker som fått ansvaret för våra gemensamma tillgångar har hanterat dessa. Här kan du se vad som har sålts, vad det har sålts för, och vilket pris det borde ha sålts för. Skillnaden är dina pengar som reas ut.  Från stockholmsrean.se 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, val 2010, stockholmsrean, utförsäljningar och annat intressant

Valrörelsens viktigaste blogginlägg

Den rödgröna regeringsplattform som presenterades idag inleds med en hänvisning till jämlikheten. Sverige ska vara ett jämlikt land, konstateras koncist och kortfattat i själva öppningsmeningen. Längre ner förklaras varför: Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Jag tänker på dessa ord samtidigt som jag läser vad som borde vara valrörelsens viktigaste politiska blogginlägg. 

Ungdomsarbetslösheten: en synvilla som ska lösas med Star Trek-metodik

Sven-Erik Österberg skriven en idag befriande rolig uppgörelse med den borgerliga arbetsmarknadspolitiken på Aftonbladets debattsida. Och visst går det lätt att skratta åt hur djurhealing, hypnos och frigörande måleri blir de metoder den moderatledda regeringen använder för att hjälpa arbetslösa till ett jobb. Men bakom de bisarra inslagen finns naturligtvis en bister verklighet.

Under falsk vänsterflagg

Häromdagen ringde de lokala socialdemokraterna i Hässelby strand på hemma hos en läkare under en dörrknackningsrunda. Mötet slutade med att personen i fråga gick med i partiet. Orsaken var hans professionella ilska över hur orättvist den omfördelning av sjukvårdens resurser det av moderaterna införda Vårdval Stockholm har slagit. Under snart fyra år har vi i Stockholmsregionen sett en konsekvent genomförd politik som har till både syfte och uppenbar effekt att ta från områden med stora behov och gynna områden med mindre behov och mer resursstark befolkning. Läkaren i Hässelby strand hade sett det ske med egna ögon. Och idag visar Ilja Batljan via statistiken hur liten den grupp som verkligen gynnas av systemet egentligen är.

Folkpartiet konkurrerar inte med SD

De senaste dagarna har jag hört och även kunnat läsa ett antal kommentarer som menar att Folkpartiet inför detta val valt att försöka konkurrera med Sverigedemokraterna genom att fiska i allt grumligare vatten (en som bloggar på temat är tex Krassman). Jag menar att vi med ganska stor säkerhet kan säga att detta är en felaktig analys. All erfarenhet visar nämligen att den strategi de svenska "liberalerna" nu har valt inte gör något annat än gynnar främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter genom att föra upp deras frågor på dagordningen. En sannare beskrivning än att (FP) konkurrerar med (SD) är alltså att man hjälper dem in i riksdagen. 

Sabuni fullföljer bara regeringens linje

Att integrationsminister Nyamko Sabuni uppenbarligen befordrat en man som likställer världsreligionen Islam med nazism och dessutom gett honom ansvaret för att utreda situationen för nyanlända flyktingar känns bara symptomatiskt. Vid det här laget har vi också vant oss vid ett folkparti som i utspel efter utspel bevisat sin fasta vilja  att prata in Sverigedemokraterna i riksdagen och skapa en dansk politisk situation i Sverige. Men i diskussionen om Sabunis senaste utspel om sänkta löner och kortad föräldraförsäkring för invandrare får vi inte tappa bort hur väl denna syn hänger samman med den politik regeringen faktiskt för.

Ett demokratiskt dilemma

Om du frågar människor generellt så säger de i regel att de vill ha hårdare straff. Om de däremot får ta ställning till faktiska rättsfall visar det sig tvärtom att folk i praktiken ofta vill ge lägre straff än de som faktiskt skulle ha utdömts. Det är det för mig föga överraskande resultatet av en studie genomförd av kriminologerna Kristina Jerre och Henrik Tham som idag presenteras i DN.

Var det butlern som gjorde det?

Kanske var det otaliga Agatha Christie-deckare och Cluedospel som gjorde associationerna ofrånkomliga. Men formuleringen “butlerliknande tjänster … likt conciergeservice på flygplatserna” vilket i tidningarnas rubriksättning blev till “butler” har onekligen blivit ordet för dagen. Som jag skrev om tidigare idag väckte Ilja Batljan och Carin Jämtins förslag om ett mer offensivt användande av utrymmet i och runt kollektivtrafiken för att tillhandahålla olika vardagstjänster först en storm av indignation. Därefter lugnade sig känslorna något, och åtminstone den moderata motargumentationen nu när kvällen gått över till natt är inte bara att de i princip stödjer socialdemokraternas förslag utan till och med att de redan är genomförda!

Sällan har så många borgare på så kort tid reagerat så kraftigt emot ett förslag som är så bra

Ett förslag som går ut på att realisera enorma kommersiella värden som idag är underutnyttjade, på ett sätt som dessutom löser ett stort vardagsproblem för många hårt pressade stockholmare och som lök på laxen inte heller drar undan resurser från andra angelägna ändamål (utan förmodligen snarare tvärtom) – det kan väl ingen vara mot? Jo, det kunde man, visar de kraftiga borgerliga reaktionerna på Carin Jämtin och Ilja Batljans briljanta förslag om ett mer offensivt användande av de enorma tillgångar Storstockholms lokaltrafik (SL) idag besitter.

Begåvat om moderaternas politiska språk

Lena Andersson skriver idag en oerhört begåvad kolumn i DN. Kärna eller frukt kallar hon den, och det anspelar på den diskussion om "välfärdens kärna" som under det senaste året förts allt högljuddare från borgerlig håll (jag skrev tidigare om upprinnelsen av den till exempel här och här). Men mer än något annat är texten en väldigt fingertoppskänslig analys av framförallt moderaternas användande av det politiska språket. 

Så dödar moderaterna Stockholm, förortscentrum för förortscentrum

Moderaterna i Stockholms stadshus har under kaotiska former sålt ut ett stort antal av staden centrum till skandalomsusade företaget Boultbee. Oppositionen varnade tidigt för att det skulle gå illa. Det har det också gjort - se till exempel dagens DN här och här. Det här är ett riktigt tydligt exempel på hur det kan gå när blind moderat privatiseringsideologi möter krass vinstmaximerande hardcorekapitalism. Och för alla stockholmsväljare borde hela soppan vara en rejäl varningsklocka inför  valet om några veckor. 

Briljant konspirationsteori

"Don´t  mention the war". Det Fawlty towers-inspirerade rådet fick författaren Robert Harris när han mitt under brinnande Irakkrig var på middagsbjudning hemma hos dåvarande premiärministerparet Tony och Cherie Blair. Om han följde det då vet jag inte. Men när han några år senare skrev den politiska thrillern The Ghost (nyligen filmatiserad av Roman Polanski som Spökskrivaren) gjorde han det inte. Det är i fiktionens form en svidande uppgörelse med en lätt förklädd Blairs syn på USA, kriget mot terrorismen, den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna.

Politisk feghet i förbifartsfrågan?

Efter en rödgrön valseger i höstens val kommer stockholmarna få folkomrösta om huruvida kringfartsleden Förbifart Stockholm ska byggas eller inte. Det är resultatet av oppositionspartiernas överenskommelse om infrastrukturen. Denna lösning irriterar borgerligheten. Igår gick folkpartisten Lotta Edholm på sin blogg till attack mot socialdemokratiska stockholmspolitikern Carin Jämtin och kallde henne för “lealös”. Det huvudargument som antyds är att överenskommelsen är ett exempel på politisk feghet. Det är ett argument som förtjänas att borras lite djupare i.

Kränkta medelålders högermän

Göran Skyttes krönika i dagens SvD skulle med några små justeringar mycket väl kunna vara en mediekritisk text från säg Bang eller Arena eller annan valfri progressiv tidskrift. En rätt dålig sådan, förvisso, men ändå. Greppet att genom en lite anekdotisk mix av populärkulturella och politiska referenser måla upp en bild av ett strukturellt förtryck riktat mot en minoritet eller annan grupp människor känns onekligen igen. Den politiska strategin att framställa sig själv och sina gelikar som offer är ingenting som den politiska vänstern har monopol på.

Kultur, bildning, politik

Kan inte låta bli att göra lite reklam för ABF:s program i Almedalen nästa vecka. Vi tussar ihop hyllade unga arbetarpoeten Jenny Wrangborg med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, släpper en nytecknad serie om partiernas jämställdhetspolitik, kollar vad Malte Persson, Kajsa Borgnäs, Arne Andersson och Mattias Svensson tycker om bildningsbegreppet, låter Saman Faramarxi prata om sin förödelseort med SSU:s Mattias Vepsö, mobiliserar för konst och kultur åt alla tillsammans med författaren Lena Kallenberg och Ardalan Shekarabi, träffar några av de största samtida arbetarförfattarna (förutom Jenny Wrangborg också tex Kjell Eriksson), pratar om rasism och extremism med filmaren och författaren Renzo Aneröd och slår ett slag för rätten att vara nörd med bland andra Teresa Axner och Björn Fridén. Och mycket mer.

Vi håller till på Hamnplan fem (mestadels); och hela programmet hittar du här. Om du är i Visby: kom!

PS: på torsdagen har vi ett kulturmingel med både politisk poesi och politisk revy på programmet; inbjudan är naturligtvis ytterst exklusiv men du som läser denna blogg tillhör naturligtvis de utvaldas skara och är mycket välkommen. DS

Technorati-taggar: politik,almedalen,alemedalen 2010,kultur,bildning,abf,arbetarförfattare,nördar,poesi,konst

Nej, staten är inte alltid god. Ens om den heter EU.

Ett antal namnkunniga vänsterdebattörer skriver idag på DN debatt och argumenterar för att vänstern borde driva på för ett fullvärdigt svenskt EMU-medlemskap och införa euron. Det kan man naturligtvis tycka om man vill. Men vad som är mer problematiskt än själva sakfrågan är sättet skribenterna argumenterar på.

Rätt till heltid inom kommunen är någonting värt att kämpa för

Jag jobbade några år runt de tjugo som timanställd inom den kommunala äldreomsorgen. Jobbet var helt ok, men anställningsformen sög. Det gällde heller inte bara mig. Även de mer seniora på arbetsplatsen hade olika former av deltidsanställningar och jag tror knappt någon jobbade 100 procent. Det handlade inte om att man inte ville arbeta mer – många täckte upp genom att rycka in på andra ställen, inte minst för att få lönen att gå ihop – utan om att man inte fick. Jag tror inte att den typen av arbetsrelationer är bra varken för de anställda eller för arbetsgivaren. Därför kommer det kännas oerhört stimulerande att få slåss för att det socialdemokratiska löftet om rätt till heltid för anställda i kommun och landsting som presenterades idag ska få bli verklighet.

Ill fares the land

BOKTIPS: Det fanns en tid då jag förmodligen hade fnyst åt flera av ansatserna i en bok som Tony Judts Ill fares the land. Den utpräglade idealismen och ambitionen att kasta inte bara arbetarrörelsens marxistiska arv utan även den materialistiska historieuppfattningen på skräphögen (samma skräphög som även begreppet socialism – tyngt av ideologiska och historiska misslyckande – enligt författaren också bör förpassas till), viljan att sätta moralen i historiens ställe, slutsatserna att socialdemokratin för att lyckas inte kan tävla i att vara den mest framtidsinriktade rörelsen utan istället måste ta spjärn mot gamla historiska segrar och utifrån dessa frammana en rädsla för vad alternativet kan vara. Allt det där skulle jag ha känt mig instinktivt skeptisk till. Men efter att nu ha tagit mig igenom bokens 237 sidor måste jag erkänna att londonfödde New York-professorn har en och annan poäng.

Sanningen om de försvunna välfärdsarbetarna

En av de faktauppgifter som dagens partiledardebatt kom att handla om var hur utvecklingen inom välfärden egentligen sett ut under den senaste mandatperioden. Fredrik Reinfeldt hävdar att de minskningar av antalet anställda som de rödgröna pekar på bara är en fråga om att välfärdsarbetarna bytt arbetsgivare - från kommun till privat. Konjunkturinstitutet visar att han har fel. 

En osedvanligt klok analys

Diskussionen om svängningarna i opinionsläget blir lätt till någon sorts banalt sportrefererande. Nu leder den ena sidan, nu kvitterar den andra, och nu verkar det som om de där är på väg att göra mål. Den typen av resonerande kan vara kul för den politiske nörden, den kan påverka sinnestämningen bland aktiva inom respektive block men de säger handen på hjärtat inte särskilt mycket om svensk politik som sådan. Samtidigt känns det också märkligt om den politiska diskussionen inte skulle ta hänsyn till vad som faktiskt är demokratins kärna, nämligen vad folk tycker. Därför är det kul när någon lyckas dra några riktigt vettiga slutsatser ur materialet.

Förnya sjukvården!

"Därför är det tragiskt med sjukvårdspolitiker som lever i tror att det enda sättet att åstadkomma utveckling är via avveckling och privatisering. Istället borde kraften ägnas åt att se till att den landstingsdrivna vården blir ett föredöme och en motor för utveckling inom hela sjukvårdssektorn. Då krävs det ett nytänk. Utvecklade yrkesroller, mer av teamarbete istället för vattentäta skott mellan yrkeskategorierna, ett starkare ledarskap och en nolltolerans mot dåliga chefer, en reell decentralisering av både ansvar och befogenheter, makten att lösa problemen direkt på golvet där de uppstår, en stark personalpolitik som gör landstingsvården till en mönsterarbetsgivare."

Det skriver jag på Ilijas vårdforum, under rubriken Nyckeln till bättre vård finns hos personalen. Hela inlägget läser du här.

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, personalinflytande, sjukvårdspolitik, stockholm, stockholms läns landsting och annat intressant

Fyra år senare erkänner SvD att de ljög. Eller?

Sommaren 2006. Almedalsvecka. Den politiska spänningen inför höstens val vibrerar i luften. Svenska Dagbladets ledarsida går till attack mot den sittande socialdemokratiska regeringen. Ämnet är ungdomsarbetslösheten. "Ungdomsarbetslösheten är ett elände både för
enskilda och för samhället i stort. Höstens val står mellan dem som inser detta och försöker göra någonting åt det och dem som inte har lust att förändra någonting" skriver man och för att understryka hur allvarlig situationen är presenterar man fakta: "Och långt värre [än arbetslösheten i stort, min anm] är det med ungdomsarbetslösheten, som med de europeiska metoderna mätt uppgick till hela 27,5 procent. Bara Polen och Slovakien klarar sig sämre" slår tidningen fast. Och det är här någonstans som det finns anledning att börja höja på ögonbrynen. 

En 9 000 000 000 kronor stor topp på ett isberg

Efter den massiva kritikstorm som drabbat Stockholms borgerliga landstingsledning (och enligt uppgift även efter påstötningar från den moderata partiledningen) backade igår slutligen majoriteten från sitt förslag till avtal rörande bygge och drift av Nya Karolinska-sjukhuset i Solna. Istället kom alla partier överens om en ny konstruktion som sparar mellan sju och nio miljarder kronor åt skattebetalarna över avtalsperioden. Det här ger upphov till en hel del känslor och reflektioner.

Slöseriet kommer att avgöra valet i Stockholm

Den borgerliga landstingsledningen i Stockholms läns landsting håller på att kosta skattebetalarna astronomiska summor genom den skandalöst dåliga upphandligen av bygget och driften av Nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Jag är helt övertygad om att detta kommer att straffa sig i valet i höst.

Det våras för den socialdemokratiska idédebatten

Senaste numret av ambitiösa idétidskriften Fronesis damp – dryga 300 sidor tjock – ner i brevlådan samma dag som Gordon Brown aviserade sin avgång som partiledare för brittiska Labour. Det kändes märkligt passande. Inte för att tidskriften vars tema denna gång var  “socialdemokrati” är dyster eller pessimistisk. Utan för att det nu på allvar känns som att diskussionen om vad som händer med socialdemokratin efter New Labour har tagit fart. Och det är inte en sekund för tidigt.

Ett försök att titta seriöst på CUF:s antifacket-kampanj

Centerpartiets ungdomsförbund har i dagarna lanserat en antifacklig kampanj som förutom att ha fel i sak dessutom är synnerligen larvig i sitt tilltal. Det sista drev jag med på twitter. Centerpartisten Oscar Sundevall svarade mig, och vårt twittrande avslutades med att han uppmanade mig att på annan plats (exempelvis här på bloggen) även mer i sak gå i svarsmål mot CUF:arnas krav, eftersom han hävdar att "erfarenhet och empiri talar för våra åtta konkreta förslag". Så då gör jag väl det då.

Möjligen är CUF-basen pinsam, men han ändrar sig ändå inte

"Möjligen är jag pinsam, det är upp till andra att bedöma, men det innebär inte att jag ändrar ståndpunkt" skriver CUF:s ordförande Magnus Andersson i en kommentar på sin egen blogg. Bakgrunden är att Andersson utan att orka eller vilja ta till sig fakta i målet riktat skarp kritik mot Byggnadsarbetareförbundet som han menar håller sig med dubbelmoral. När han sedan får kraftfull och berättigad kritik för detta (se tex Laakso eller Alliansfritt Sverige eller följ kommentarerna på Anderssons blogg) eftersom han uppenbarligen inte riktigt haft koll på fakta (Byggnads har tvärtemot vad Andersson påstår agerat helt korrekt) så svarar han inte genom att ändra åsikt eller än mindre be om ursäkt, utan tvärtom försöka byta ämne och hålla fast vid kanske inte samma men åtminstone någon form av kritik av facket. Och det här är talande för hur den unga högern ser på löntagarnas egna organisationer.

Pricksäker Hanne Kjöller om en regering som verkar ha gett upp

Det speciella med svensk politik just nu är att borgerligheten för första gången sedan tsunamin har förlorat initiativet. Det är istället de rödgröna som sätter dagordningen, lägger förslagen och borgerliga regeringsföreträdare som opponerar mot dem. Hanne Kjöller reflekterar över detta i en läsvärd krönika på DN:s ledarsida idag. 

Är Anders Borg på väg från inne- till utelistan?

Jag får väl erkänna, men jag förstår verkligen hur man kan charmas av Anders Borg. Han är fövisso en rätt sopig finansminister, men som politiker är han faktiskt riktigt begåvad. Det är inget snack om att han är den mest spännande personligheten inom dagens borgerlighet, skillnaden gentemot vår i grunden rätt bleke statsminister är exempelvis slående. Därför har jag full förståelse för att han också åtnjuter någon form av personlig popularitet. Och därför tycker jag det var oerhört intressant att se honom göra en så blek figur som han gjorde mot socialdemokraternas Thomas Östros i kvällens Agenda.

En dröm för oss småbarnsföräldrar - när sjukvården kommer hem till dig istället för tvärtom

Idag presenterade vi socialdemokrater i Stockholms läns landsting vad vi vill göra för att förbättra barnsjukvården om vi vinner valet. Ett förslag som uppmärksammas bland annat i klippet ovan är jourläkarbilar som åker hem till sjuka barn, istället för att man ska tvingas köa på akuten. 

Vad får man när man blandar klassisk socialdemokratisk tillväxtpolitik med ett miljöpartistiskt klimatengagemang?

En hiskelig massa spår och vägar - tycks svaret vara om man får tro den rödgröna överenskommelse om den nationella infrastrukturen som presenterades idag på DN-debatt. Bortsett från den imponerande ambitionsnivån i själva överenskommelsen så är det kanske en av de roligare reflektionerna man kan göra, att det rödgröna samarbetet mer och mer har gått bort från att handla om att försöka dämpa olika drag hos de andra samarbetspartierna man inte riktigt gillar till att istället hitta de gemensamma nämnarna och enas om krafttag på dessa områden. Och en klimatsmart utbyggnad av svensk infrastruktur tycks onekligen vara ett sådant gemensamt projekt. 

Bloggandet och den politiska individualismen (om fallet Erik Laakso och Netroots)

På ett plan kan jag förstå Erik Laakso, som nu väckt en del uppmärksamhet sedan han deklarerat att han ämnar hoppa av det progressiva bloggnätverket Netroots. Jag kände till och från likadant under den så kallade bloggbävningen om FRA. En del av mig var under den perioden extremt sugen på att gå ut och försvara FRA, inte för att jag tyckte det (det varken gör eller gjorde jag) utan för att det finns något provocerade i själva flockbeteendet. Det finns helt enkelt en liten gubben mot strömmen i mig som för att låna Ali Esbatis Monty Python-referens bara måste invända I´m not mot budskapet att vi alla är olika. Så på ett plan förstår jag alltså. Men samtidigt tycker jag också att diskussionen har blivit väldigt konstig.

Omtumlande bra trafiköverenskommelse

Dagens rödgröna trafiköverenskommelse har gjort mig nästan lite löjligt upprymd. Dels för att den innebär att ett antal av mina personliga framtida favoritinvesteringar – utbyggnad av Stockholms tunnelbana till Karolinska/Norra stationsområdet och spårväg Syd i södra Stockholm för att nämna några – vid en rödgrön valseger får den finansiering borgerligheten vägrat dem. Men dessutom tycker jag att lösningen att låta stockholmarna avgöra frågan om en eventuell Förbifart Stockholm i en folkomröstning är snudd på briljant.

När vinst får gå före kvalitet i välfärden

Idag skriver DN om någonting jag tror att många småbarnsföräldrar här i Stockholm känner igen sig i. Privata förskolor får kritik för att de håller en för låg kvalitet på verksamheten samtidigt som ägarna plockar ut stora pengar i vinstutdelning och höga löner (läs hela artikeln här). Sedan jag själv fick barn i förskoleåldern har jag flera gånger blivit chockad över vilka obefintliga krav som förknippas med rätten att få använda skattepengar för att driva förskoleverksamhet. Och den där spänningen går igen i välfärdssektor efter välfärdssektor.

Medieministerns man hotar TV4 efter avslöjanden om moderatfusk

Lena Adelsohn-Liljeroth (M) är Sveriges kulturminister. Ett av hennes viktigaste ansvarsområden är mediepolitiken. Ikväll lyckades TV4 fånga på bild när hennes man tillika före detta moderata partiledaren Ulf Adelsohn varnar kanalen för negativa konsekvenser som ska följa på de avslöjanden TV4-nyheterna i dagarna gjort om att den tidigare kända moderata valfuskskandalen har kopplingar rakt in i statsministerns närmsta krets. Och det hela låter som ett synopsis till en medelmåttig politisk thriller (inklusive den mäktiga statssekreteren i en skummisroll) men är tyvärr svensk politisk verklighet av idag.

Hägglund sätter brottslingens frälsning framför vanligt folks trygghet

Jag vill att staten ska skydda mig, mina nära och kära och i förlängningen alla människor från att utsättas för brott. Därför bör man föra en kriminalpolitik som tar som enda utgångspunkt att minska brottsligheten och därmed också minska antalet brottsoffer. Det håller inte kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund med om. I en ovanligt provocerande debattartikel menar han istället att statens uppgift är att leka Gud och med hjälp av straffet som instrument erbjuda brottslingen en väg till frälsning.

Efterlängtad läsning

Bangs nördnummer. Som jag har längtat.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Verklighetens folk skiter i RUT

De senaste veckorna har den svenska politiska debatten graviterat runt tre bokstäver. RUT, eller den av den borgerliga regeringen införda avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Både opposition och regeringspartier har förhållit sig till denna heta potatis som vore den ödesfrågan som skulle kunna avgöra valet. LO har bett opinionsinstitutet Novus Opinion fråga folk om detta stämmer. Och klyftan mellan de frågor som diskuteras i det politiska och mediala etablissemanget och bland vanligt folk tycks onekligen avgrundsdjup.

En av världens bästa feministiska låtar (av en man)

Texten på den här visar att bossen minsann kan skildra kvinnors situation och kamp också. Jag ryser fortfarande varje gång jag hör slutraderna.  Lägger upp den kvinnodagen till ära.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, feminism, Bruce Springsteen, Spare parts och annat intressant

Om Titanic, klasskamp och feminism

Jag gillar att se James Camerons mastodontfilm Titanic som en sorts kommentar till det sena nittonhundratalets politiska utveckling. Leonardo DiCaprios arbetargrabb Jack och Kate Winslets förtryckta övre medelklasskvinna Rose enas i kamp mot den gemensamma fienden i form av Billy Zanes vedervärdige rikeman Cal Hockley. Och medan arbetargrabben efter att kampen i någon mening är vunnen måste dö i vågorna så finns det fortfarande hopp för den kvinnliga frigörelsen; för Rose lyckas ju fly sitt öde och forma ett eget liv. Så har det ofta känts i en tid där klasskampen mer och mer placeras på den idépolitiska skräphögen medan feminismen uppvisat en både teoretisk och praktiskpolitisk vitalitet.

Att älska vintern, hata vintern

Jag vet inte om jag någonsin upplevt en så omtumlande relation till en årstid som denna vinter. Från en första ytlig förälskelse då skönheten i allt det vita som förvandlade världen till ett sagoland förtrollade mig över till ett bittert och glödande hat som liksom stämplades rakt in själen; djupare och djupare för varje dragkamp med barnvagnen genom snömoddiga parkvägar och för varje inställt och försenat tunnelbanetåg. Så när jag trodde att detta hat var allt jag kunde känna så denna sista veckas charmoffensiv; och efter dagens fantastiska pulkaåkning vet inte längre vet vad jag egentligen ska tycka.

De flesta vet inte hur mycket skattepengar de får tillbaka

De flesta vet inte hur mycket skatt de betalar, skriver idag bloggaren Rolf Eriksson med anledning av den uppblossade RUT-debatten. Detta är ju ett kärt tema från opinionsbildare på den högra planhalvan; att orsaken till den svenska acceptansen för de höga skatterna är okunskap om hur höga skatterna egentligen är. Och jag tror nu inte du ska överdriva denna effekt. Men resonemanget leder fram till en annan närbesläktad fråga; för hur många har egentligen koll på vad det de får tillbaka på skattsedeln egentligen är värt?

Kan det vara nerverna?

Jag vet ärligt talat inte vad det är som har hänt. Men när jag tittar tillbaka på den gångna veckan så framstår det som uppenbart att det finns ett fånigt drag över svensk politik just nu. Regeringen beter sig på punkt efter punkt som vore det amatörernas julafton. Tusentals praktikanter ska på kort varsel tvingas in på våra myndigheter, det läggs lagförslag som är så klantigt skrivna att lagrådet tvingas såga dem jämns med fotknölarna, och ovanpå allt detta det fantastiska debaclet runt hur många jobb som egentligen skapats av regeringens avdrag för hushållsnära tjänster.

Svenskt Näringsliv. Med byxorna nere.

Anders Utbults avslöjande om hur Svenskt Näringsliv till synes för att rädda ansiktet på näringsminister Maud Olofsson redigerat underlag på den egna hemsidan (och sedan för att rädda ansiktet på sig själva redigerat tillbaka igen) måste helt enkelt läsas. Inte minst för att det visar på den grad av nervositet som präglar högern med stödtrupper idag. 

Om huvudkritiken mot motståndare faller – vad finns då kvar? En polemik med Ingerö och Pettersson

Häromdagen lyfte jag på bloggen frågan om den borgerliga avundsjukan. Vad ligger bakom den drivkraft att sparka neråt som exempelvis moderatpolitikern Helena Rivière ger uttryck för, frågade jag mig. På mitt inlägg fick jag två skarpa invändningar från högerhåll. Johan Ingerö svarade i kommentarsfältet och Per Pettersson skrev ett eget inlägg på temat. Och det är två välskrivna och genomtänkta kommentarer. Men när jag läser dem slås jag ändå av hur de båda bygger på ett grundantagande som faktiskt är rakt av falskt.

Vad driver högern att vilja sparka neråt?

Vad är det som driver den politiska högern? Ja, i många fall finns säkert ett ärligt och genuint engagemang för en politik som man på allvar tror leder rätt och är det bästa för folk. Men ibland så undrar jag. När jag läser Alliansfritt Sveriges recension av tunga moderatpolitikern Helena Riviéres bok Bidragskulturen filsofin bakom socialbidraget inser jag att här finns en värderingsklyfta som jag faktiskt inte fullt ut kan förstå.

Begåvade reflektioner från vänster

Jag uttryckte igår inspirerad av Klas Gustavsson min besvikelse över den andefattighet jag tycker präglar den senaste tidens stora inom vänster-uppgörelse, den så kallade Arenafejden. Som för att understryka vad jag menar publicerar välskrivna vänstersajten Dagens Konflikt en text som jag tycker innehåller allt det jag saknar. En betraktelse över Vänsterpartiets valplattform visar sig nämligen vara ett synnerligen läsvärt stycke samtida politisk analys.

Varför jag inte uppskattar Arenafejden

Det finns två saker som alla gillar att prata om. Sig själv, och konflikter. För mig som vänstermänniska med stort intresse för idédebatt och politisk teori innehåller den så kallade Arenafejden där ett antal debattörer på vänsterkanten i svensk politik de senaste månaderna gjort sitt bästa för att ta heder och ära av varandra element av båda. Därför borde jag ju egentligen uppskatta den. Men när jag idag med stor behållning läser Klas Gustavssons kritiska recension av debatten som sådan (Arenadebatten: Ängslig vänster) slås jag plötsligt av en insikt. 

Klassamhället sitter i köttet

Klass är någonting väldigt kroppsligt. Det märks i utslitna ryggar, stressjukdomar, förslitningsskador, psykisk ohälsa, övervikt. När vi på olika sätt tar del av och försöker sätta oss in i hur gamla tiders klassamhälle såg ut och fungerade så är det de fysiska delarna vi oftast fastnar vid; armod, povra levnadsförhållanden, dålig tillgång till medicin och läkare. Ja, det är ju till och med så att de som med viss regelbundenhet tenderar att förklara klassamhället för dött brukar hänga upp det på att det rent fysiska lidandet i dagens moderna välfärdssverige inte går att jämföra med andra delar av världen eller hur det sett ut tidigare även här. 

Marika Lindgren Åsbrink har senaste dagarna skrivit några oerhört angelägna texter om just klass och hälsa (på bloggen och nu senast även på SVT debatt). Med en gedigen avstamp i fakta och statistik visar hon det moderna svenska klassamhället i all sin obarmhärtiga klarhet. Och inläggen ger också perspektiv på den borgerliga sjukvårdspolitik som bedrivs idag, inte minst i mitt hemlandsting Stockholms läns landsting.

Allt detta, och en bröllopsinbjudan på det

Vissa dagar är det helt enkelt roligare att vittja brevlådan än andra...

Socialdemokratisk feel good-läsning med dyster underton

Som ett svar på Alexandra Einerstams långa postning om varför hon ser en rödgrön valseger presenterar södermalmsbon Viktor Tullgren idag en nästan lika lång text om varför han tror att borgarna kommer att förlora valet. Och om Alexandra målade brett med ett stort antal frågor landar Viktor när allt kommer omkring egentligen i två saker: det är jobben och de ökade klyftorna som kommer att kosta regeringspartierna makten. Och det är onekligen intressant att ställa de två perspektiven bredvid varandra.

Är moderaternas interna partikultur en allmän angelägenhet?

Den moderata valfuskskandalen har den senaste veckan totalt dominerat det svenska politiska samtalet. En ledande företrädare har redan avsagt sig sin kandidatur, och fler personer är under luppen. Inte ens statsministern Fredrik Reinfeldt har kunnat hålla sig borta från affären utan tvingats kommentera i media. Min personliga gissning är att vi än så länge bara sett början av denna härva. Men bortom den dagsaktuella sensationsfaktorn; vad säger egentligen det som uppdagas om svensk politik av idag?

Mer om socialdemokratisk optimism

Jag skrev igår om den politiska framtidstro jag tycker kännetecknar många socialdemokrater just nu. Idag understryker Alexandra Einerstam på HBT-sossen mina resonemang genom en fullödig genomgång av ett antal starka politiska skäl för att tro på en rödgrön valseger i höst.

Varför är alla socialdemokrater så glada just nu (och spelar det någon roll för valresultatet att de är det)?

När jag träffat socialdemokratiska partimedlemmar på olika nivåer de senaste veckorna så har det varit slående vilket gott humör de alla varit på. Den politiska optimismen har smugit sig djupt in, och även personer som bakom skål och vägg bara några månader tidigare la pannan i djupa veck har nu börjat känna viss förtröstan inför valresultatet och även vad som kommer efter. Frågan man måste ställa sig är då; spelar denna typ av psykologiska stämningslägen någon roll?

Bandy och politik

Dagen har bjudit på två teve-händelser: den fantastiskt spännande bandyfinalen i Moskva där Sverige efter en mycket dramatisk upplösning vann och blev världsmästare, och kvällens partiledardebatt där företrädare för de sju riksdagspartierna drabbade samman inför tevekamerorna (läs mer i den i tex SvD, Aftonbladet, DN, Expressen). Och det intressanta är att de två evenemangen faktiskt inte var så olika som man kanske skulle kunna tro.

Ett urgammalt krig på ett nytt slagfält (om de sociala medierna och politiken)

När det gäller vilken roll sociala medier kommer att spela under valåret 2010 är det egentligen två frågor vi måste ställa oss. Den första är också den vanligaste: hur kommer de sociala medierna påverka politiken och inte minst valrörelsen? Men det finns också en annan fråga som är minst lika intressant. Nämligen den om hur politiken kommer att påverka de sociala medierna. 

När makten tar media i örat - pinsamt eller obehagligt?

Enligt en bekant som jobbat politiskt på regeringskansliet fanns där ett ordspråk som gick någonting i stilen att när en minister börjar skylla på media är det dags att börja leta efter en ny minister. Alltså ett budskap i linje med att det för en politiker att hata media är lika meningsfullt som för en sjökapten att hata havet. Samtidigt är det väl så att det inte finns en makthavare i detta land som inte någon gång känt sig orättvist behandlad av den tredje statsmakten (på samma sätt som det förmodligen inte finns en sjökapten som inte svurit eder över havets nyckfullhet). Men jag undrar ändå om inte statsminister Fredrik Reinfeldt på något sätt drar det där till helt nya höjder. Och jag vet inte riktigt om jag ska tycka det hela är mest pinsamt eller mest obehagligt.

Så ska Stockholm bli socialdemokratiskt

Idag drar Carin Jämtin igång den socialdemokratiska valrörelsen i Stockholm (se även SvD här). Jag ska inte sticka under stol med att jag själv kommer att ägna en hel del tid, engagemang och tankekraft åt just denna valrörelse under året som kommer. Jag kandiderar till landstingsfullmäktige och hoppas på en majoritet både där, i stadshuset och i riksdagen. Dagens kampanjstart är början på den resan.

Borgerlig ångest

Det senaste året har “socialdemokratins kris” varit någon sorts genomgående tema för mycket av den politiska diskussionen. I allt från vänstertidskrifter som Arena och Ordfront till i debattböcker och på bloggar har tillståndet för den socialdemokratiska rörelsen stötts, blötts och dissekerats. Diskussionen om hur det ser ut på den borgerliga planhalvan har hamnat mer i skymundan. Frågan är om detta nu är på väg att ändras?

För en gångs skull håller jag fullständig med de som kommenterar på Svd.se

Jag brukar vanligtvis inte hålla med majoriteten av de som kommenterar på Svd.se. Men när ledarskribenten Claes Arvidsson har den oerhört dåliga smaken att försöka plocka billiga inrikespolitiska poänger på den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti ser jag till min glädje att det startar ett berättigat ramaskri i kommentarsfältet. "Hur kan man använda en fruktansvärd katastrof och fruktansvärt mänskligt lidande för att klanka ner på oppositionen här hemma i Sverige? Skäms SvD!" skriver exempelvis signaturen Smaklöst. 

En liten skitfråga, inte minst mot bakgrund av det som sker på Haiti. Men det känns ändå bra att svenska folket har förmågan att säga ifrån när det verkligen behövs. Läs även andra bloggares åsikter om Svd, claes arvidsson, media, etik, Haiti och annat intressant

Råttorna lämnar skeppet?

Frispråkige Johan Ingerö är förbannad på den egna alliansen. "Det sista för mig in på det mest tragikomiska i den här röran; jag råkar veta att ett försvarligt antal politiska tjänstemän ägnat den sista tiden åt att uppdatera sina CV:n och kontakta pr-byråer, detta då få av dem räknar med att få förlängt av väljarna. Som före detta pr-konsult kan jag därför inte annat än ställa följande helt uppriktiga fråga: Exakt VAD har de gjort under de gångna tre och ett halvt åren som får dem att tro att de borde jobba med pr?!" frågar han sig i ett rosenrasande blogginlägg (som är en kommentar på denna ledarartext). 

Kraftfull politisk poesi nomineras till DN:s kulturpris

Göteborgspoeten Johannes Anyuru nomineras idag till Dagens Nyheters kulturpris 2010. Det är välförtjänt. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall är samtidigt ångande politisk, språkligt fascinerande och levande samtida.

Jävlar vad fel jag hade

Häromdagen ägnade jag en hel bloggpostning åt hur det kom sig att Maud Olofsson snarast verkade ha vunnit i opinionen på sitt i mitt tyckte förödande hanterande av Saab-affären. Efter dagens opinionssammanbrott för inte minst centerpartiet tycks den allmänna uppfattningen (se till exempel Expressen) vara att det är precis tvärtom. Och jag får väl bara ödmjukt böja mig och erkänna att jag helt enkelt hade fel.

Och så plötsligt gick kulturpolitiken och blev het igen

Plötsligt pratar alla om kulturpolitik. Per Wirtén på Dagens Arena menar att orsaken är att hela systemet “närmar sig sammanbrott”. “Alla ersättningar - utom för de extremt framgångsrika - sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor” skriver han och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger. Men samtidigt är det nog inte hela sanningen.

Misty morning Bommersvik

Skickat från min Windows Mobile®-telefon.

Saab och att tänka utanför den svenska boxen

Dödsdomen mot Saab är avkunnad, och en efter en avslås nu de mer eller mindre trovärdiga nådeansökningarna. Svensk högteknologisk industriproduktion är nu snubblande nära att drabbas av ett oerhört hårt slag, och skulden bör som jag ser det till stor del falla på den borgerliga regeringen. Det här inlägget handlar dock inte om Saabfrågan i sig. Vad jag vill titta på är istället debatten som har uppstått runt den, och vad den säger om vilka ramar för tänkandet som idag omgärdar det svenska offentliga samtalet.

Ett försök att säga något seriöst om en riktig skitfråga

Att Fredrik Reinfeldts pressekreterare och moderate riksdagskandidaten Edvard Unsgaard hamnat i blåsväder efter sin facebookkommentar om att arbetslinjens består i att det finns tjänstvilliga “invandrare” som snabbt kan torka bort avföring har nog ingen missat. Vissa tycker nog att det hela mest är en närmast lite lustig anekdot. Men kommentaren rör också en verklig nervtråd när det gäller synen på klassamhället och arbetsmarknaden – och inte minst säger den oss faktiskt en hel del om vad som är tanken bakom den politik som den borgerliga regeringen aktivt fört under hela mandatperioden.

Det krävs en kommunist för att lära dagens borgerlighet något om svensk historia

Dagens roligaste: Bloggaren och socialistiska partietaktivisten Anders Svensson läxar upp SvD:s Per Gudmundsson i svensk industrihistoria. Med en nit som skulle göra Jan Björklund grön av avund avrättar han både en till dumhetens gräns förenklad historieskrivning och en del tveksamheter runt rena kunskapsfrågor (som när ett visst företag egentligen kan sägas ha startats). Alla som oroas över bildningsidealens förflackning kan alltså känna en viss trygghet. Det är bara det att man får leta efter dem på lite andra ställen än man kanske hade förväntat sig...

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Per Gudmundsson, Anders Svensson, bildning, historia, historiesyn, svensk industrihistoria, humor

Terminens först kopp jobbkaffe

Skickat från min Windows Mobile®-telefon.

Boktips: för dig som vill förstå (något av) vad Daniel Suhonen och Karolina Ramqvist bråkar om

Har vänstern svikit arbetarklassen och istället förvirrat bort sig i queerteorier och chick medelklassradikalitet? Eller är det tvärt om så att drömmen om klasskampen bygger på ett rasistiskt, sexistiskt och heteronormativt osynliggörande av alla de andra maktstrukturer och förtryck som präglar vårt samhälle? Så skulle man kunna beskriva grundfrågan i den stundtals hetsiga debatt som det senaste halvåret återigen blossat upp, där de två tydligaste kombattanterna kan sägas vara Tvärdrags Daniel Suhonen och Arenas Karolina Ramqvist. Daidalos förlag gav för några år sedan ut en samling texter av amerikanske filosofen Nancy Fraser (Den radikala fantasin) som kan fungera som en utmärkt introduktion för dig som vill förstå mer av vad som ligger bakom.

Dessa socialdemokratiska ränksmidare

Dagens icke-nyhet tycks vara det hemliga socialdemokratiska nätverket som bakom kulisserna planerar för att byta ut Mona Sahlin mot Margot Wallström (sågs först i Metro, sedan på Politikerbloggen och i DI). Och jag måste erkänna att jag trots att jag inser att det hela närmast är en pressanka vid läsningen av artiklarna inte låta bli att fascineras lite av tanken på hemliga socialdemokratiska sammanslutningar som konspirerar om makten i skuggorna.

Klassikern: Revolten som ger oss vårt människovärde

Det var i veckan 60 år sedan nobelpristagaren Albert Camus körde ihjäl sig. Camus tillhörde den generation franska efterkrigsförfattare som i mycket satte bilden av vad en samtida intellektuell är och ska vara – den mest kända av dem är kanske Jean Paul Sartre. Jag läste i dagarna om hans imponerande “Människans revolt” från 1953 och slås av en röst som trots att den är hårt präglad av just den tid den skrevs i har oerhört mycket att säga en modern människa.

Utred gärna bokläsandet, men sluta först föra en politik som motverkar det

Jag tycker att det ligger i hela samhällets intresse att öka bokläsandet. Det handlar om flera saker. Om den totala bildningsnivån – visst – men faktiskt också om demokrati och jämlikhet. Bokläsandet är idag oerhört ojämnt fördelat klassmässigt och jag är av den bestämda uppfattningen att det försätter de grupper som har den sämsta tillgången till böcker i ett maktmässigt underläge. Därför har jag inte svårt att hålla med Johan Westerholm eller för den delen DNs ledarsida  när de uttalar sig försiktigt positivt om folkpartiets förslag att tillsätta en bokutredning.

Sanningen bakom supernovan som ska utrota jorden

Vit dvärg hotar jorden vrålar Aftonbladet mot oss på webben idag. Artikeln bygger på samma historia som den som publicerades i gårdagens UK Telegraph; Earth ‘to be wiped out’ by supernova explosion. Läser man de respektive texterna så upptäcker man fort att de dramatiska rubrikerna inte har fullt stöd i någon av artiklarna: Aftonbladet placera sitt “hot” tio miljoner år in i framtiden och med “wipe out” menar UK Telegraph när man tittar på det närmare “skada ozonskiktet” (och det är väl trots allt inte riktigt samma sak). Men sanningen är vad det verkar värre än så.

Alla som tror att bloggande bara består av ytligt skitsnackande måste läsa detta

En av mina favoritbloggare är stridbare byggaren Calle Fridén som skriver på bloggen Utsikt från ett tak. Han skräder sällan orden, formulerar sig lika skarpt som bra och utgör allt som oftast en välbehövlig kontrast till den vanliga politiska mellanmjölken. Men så ibland så imponerar han extra mycket och visar vad som är skillnaden mellan bra och riktigt bra. Idag har han gjort just det.

Inlägget “Ingen dör på riktigt i vår tid” träffar från första meningen som en rejäl smocka rakt i magen. Som småbarnsförälder mår jag fysiskt illa. Men Calle släpper inte taget där; han förutser min reaktion, lotsar vidare, för den svåraste fråga vi överhuvudtaget kan tänka oss i hamn. Det handlar om döden, om barn, om hur vi som samhälle hanterar det vi inte ens riktigt orkar tänka på.

Alla borde läsa Utsikt från ett tak. Om du inte redan gör det gratulerar jag till en fantastisk ny (och intressant) bekantskap.

Technorati-taggar: bloggar,calle fridén,utsikt från ett tak,döden,barn,bloggosfären,bloggtips

Är Gudmundsson beredd att dra några slutsatser av sitt eget resonemang?

Ministrarna i den borgerliga regeringen är mycket populärare än deras diton i tidigare regeringar Persson, triumferar SvDs Per Gudmundsson idag på ledarplats. Och det är möjligt att det är på det sättet (jag har inte orkat/hunnit sätta mig och detaljgranska statistiken han bygger sin argumentation på). Men om det nu är sant så väcker det ju naturligtvis en angelägen fråga. För hur kommer det sig i sådana fall att denna regering sammansatt av så populära personligheter (i stort sett*) inte en enda gång sedan de tog över makten har haft ett opinionsmässigt övertag gentemot oppositionen när det gäller vem man skulle rösta på om det vore val?

DN gör IKEA en verklig björntjänst genom att stoppa facklig annons

IKEA i Polen samarbetar med väktarföretaget Solid Security som för att uttrycka sig rakt på sak behandlar sina anställda som skit - bland annat vägrar de efter två års förhandlade fortfarande att teckna kollektivavtal. Detta är bakgrunden till den internationella fackliga kampanjen sticking together i vilken arbetare från hela världen sätter press på sina inhemska IKEA i syfte att tvinga fram en förändring. Nu läser jag på Jonas Morians blogg att Dagens Nyheter här hemma i Sverige tagit det anmärkningsvärda beslutet att stoppa en annons från kampanjen. Och frågan är om chefredaktör Gunilla Herlitz på ett mer effektivt sätt hade kunnat bidra till att uppmärksamma frågan.

Jo. Vårdnadsbidraget ÄR ett integrationsproblem.

Effekten av det borgerliga vårdnadsbidraget har huvudsakligen blivit att invandrarkvinnor som står långt från arbetsmarknaden betalas för att ta sina barn ur förskolan vilket på lång sikt försämrar förutsättningarna för barnets språkutveckling och integration i det svenska samhället. Så hårt kan man sammanfatta innehållet i den artikel i ämnet som idag publiceras i DN: Vårdnadsbidraget leder till stängda förskolor. Och jag tycker det börjar bli läge att ta den här frågan på det allvar den förtjänar. 

Det är klart. Dialogen underlättas ju något om du tillåter kommentarer...

Sitter uppe och läser med intresse igenom kommentarerna till SvDs artikel om att "Gräsrötterna tar makten på nätet" (och grattis Peter Andersson och Mary till välförtjänt uppmärksamhet). Upptäcker att åtminstone en bloggröst sticker av en smula när det gäller synen på interaktivitet. "En vanlig klyscha från experter på sociala medier är att Internet handlar om tvåvägskommunikation. Fel, fel, fel! Internet handlar, precis som gammelmedia, till 90 procent om envägskommunikation" skriver nämligen Den hälsosamme ekonomisten (också känd som Mattias Lundbäck).

Och det tyckte jag var lite roligt eftersom bloggaren verkligen måste sägas leva som han lär. Han tillåter nämligen inga kommentarer på den egna bloggen.  Och det är klart. Då blir det där med tvåvägskommunikation inte alldeles enkelt...

Läs även andra bloggares åsikter om sociala media, bloggar, media, bloggosfären och annat intressant

Göran Skytte hotad som det bästa exemplet på irriterande konservativ självgodhet

Jag har länge varit rätt säker på att Svenska Dagbladets Göran Skytte är - vid sidan av Dick Erixon - det bästa exemplet på irriterande konservativ självgodhet i den svenska debatten (utvecklade min syn på själva fenomenet här).  Men nu inser jag Skyttes position är hotad av en annan kolumnist på den egna ledarsidan. För Elsie Claeson lyckades i morse återigen få ihop den där häxbrygden av fördomar, ologiska resonemang och skyhöga pretentioner som verkar vara den samtida svenska dumkonservatismens främsta adelsmärke.

Boktips: Ett moraliskt försvar för socialismen

Kan man tänka sig ett samhälle där vi beter oss på ett mer moraliskt sätt mot varandra än hur vi gör i den kapitalistiska marknadsekonomin? Det är utgångspunkten för G.A Cohens ytterst läsvärda 83-sidiga lilla skrift "Why not socialism?", där författaren utifrån en såpass vardaglig situation som en campingutflykt konstruerar ett antal moraliska principer som mycket väl skulle kunna (och borde) gälla för hur vi behandlar varandra som människor även i en betydligt större skala. Och resultatet av det hela blir en av förra årets mest oundgängliga politiska texter.