Socialdemokratisk reformism i vinst-frågan

Ska man förstå vad som egentligen hände i vinst-i-välfärdsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen gör man klokt i att först läsa Maggie Strömbergs högintressanta fokusartikel. Det är en genomarbetad berättelse om den svenska privatiseringspolitikens historia. Lägesbeskrivningen av idag är högintressant. "Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna" skriver Strömberg och fortsätter: "Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända."

Strömbergs slutsats är inte att vi är på väg tillbaka till det gamla. Det är inte nostalgikerna som håller på att segra. Men inte heller de som biter sig fast i de senaste årtiondenas politik. "Så hur ser egentligen vinnaren ut?" frågar Strömberg och svarar själv:  "Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern. Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan."

Det här säger något väldigt viktigt om hur politik fungerar. Nattväktarstaten har aldrig varit ett närliggande politiskt alternativ i Sverige. Det är genom stegvisa reformer där varje steg i sig upplevdes som positivt och svårangripet välfärden succesivt förändrats sedan säg 1980-talet. Särskilt viktig har exemplets makt varit. Det är svårt att tänka sig de senaste trettio årens utveckling utan Pysslingen och Cityakuten.

För nyckeln till en hållbar reformism är att människor direkt ska kunna relatera till olika förslag och förbättringar. Det utesluter inte långsiktiga idéer och visioner, tvärtom. Men styrkan i det socialdemokratiska förslag som klubbades på partikongressen häromdagen är en kombination är att man knyter samman dessa två - det näraliggande och konkreta (vi kan kalla det kvalitetsspåret) med det långsiktigt principiella (vi kan kalla det vinstkritiken i sig).

Så på det sättet kan man säga att kongressens beslut var mer av en syntes än en kompromiss. Men samtidigt ska man inte sticka under stol med att det också fanns element av givande och tagande. Det finns skillnader i synen på hur stora problemen är idag, exakt vad de beror på, i vilken hastighet vi ska försöka komma åt dem och säkert också olika idéer om exakt vart det är vi egentligen är på väg.

Men resultatet blir ändå en konkret reformagenda som lyckas med att både sätta direkta förbättringar i fokus - dvs genom bemanningskrav och liknande slår fast att verksamhetens kvalitet är det centrala -  och samtidigt också ser verkligheten precis som den är - dvs erkänner att övertron på marknadsstyrning och vinstintresse har skapat stora problem i svensk vård, skola, omsorg.

I historieböckerna tror jag partikongressens enhälliga beslut kommer att beskrivas som en nyckelpunkt i ett paradigmskifte i synen på svensk välfärd. Det är dock ingen slutpunkt. Ett långsiktigt och omfattande reformarbete kvarstår. Exakt hur det kommer att se ut i andra ändan av den processen är dessutom fortfarande något av en öppen fråga.

Men riktningen är nu utstakad. Och precis som Maggie Strömberg konstaterat är det många som kan känna sig som vinnare på grund av det.

Den antirasistiska kongressen

Jag tror det finns tre saker den just nu pågående socialdemokratiska partikongressen kommer att kommas ihåg för. Det första att Stefan Löfven gick från att vara partiledare till att vara Partiledare med stort P. Det andra det skarpa förslag om vinst-i-välfärden kongressen lyckades enas runt. Och det tredje tror jag är att kongressen kommer att gå till historien som den punkt där antirasismen på riktigt slog igenom och blev en tung deoch integrerad del av den socialdemokratiska ideologin.

Det finns flera tecken på detta. Skrivningarna i det nya partiprogrammet är betydligt tydligare än tidigare. Stefan Löfvens både skarpa och modiga resonemang i hans linjetal ett annat. Men antirasismen gav också avtryck på andra sätt, som exempelvis i den breda uppslutning som fanns bland kongressombuden runt kravet på papperslösas rätt till vård och det sätt på vilket man argumenterade runt detta.

Att antirasismen slår igenom är något som kommer underifrån. När jag ledde arbetet med att ta fram Stockholms remissvar på det första utkastet till nytt partiprogram som presenterades för ett halvår sedan var det antirasistiska perspektivet det som lyftes fram tydligast från medlemmarna. Och detta tryck underifrån kommer i sin tur från ett tryck utifrån. Just på senare tid har samhällsdebatten kokat av frågor som går att knyta till detta perspektiv.

Men det är inte bara ett mediafenomen. Ute på universitet och högskolor finns ett brinnande intresse för postkoloniala perspektiv och frågor om antirasism. Ute i våra förorter händer det just nu makalösa saker där en helt ny rörelse av unga politiskt medvetena människor allt mer tar plats.

Så det handlar om mer än bara en motreaktion mot Sverigedemokraterna (även om detta också spelar roll). Det finns också en djupare rörelse här. Ett nytt Sverige växer fram. Det ställer stora krav.

För socialdemokratin är detta en ödesfråga. Hur håller vi solidaritets- och jämlikhetstanken levande? Svaret på det är att rasismen och rasistiska strukturer måste bekämpas med full kraft. Och för att kunna bekämpas måste de erkännas. Den insikten har den socialdemokratiska kongressen omfamnat. Det tror jag kommer bli en av behållningarna från denna vecka i Göteborg.

Viktiga steg framåt på s-kongressen

Människor dör i Sverige i dag i förtid och i onödan på grund av sin klasstillhörighet. Sannolikheten att du ska få vara frisk och leva så att du kan vara med när dina barnbarn tar studenten beror på vad du gör, vilka dina föräldrar var, varifrån du kommer, var du råkar bo. Det är fullkomligt moraliskt otillständigt. En av de största utmaningarna en modern socialdemokrati har att ta tag i är att sluta det stora och ökande folkhälsogap som är en skamfläck för varje civiliserat samhälle. Det var en av de frågor jag tog med mig när jag åkte som ombud till den socialdemokratiska partikongressen som just nu pågår i Göteborg. Och där precis som på många andra områden känner jag mig oerhört nöjd med de viktiga steg vi tillsammans lyckats ta här när kongressen formulerat den kommande s-politiken.

Det här är första gången jag tjänstgör som ombud på en partikongress. Och jag får väl erkänna att den grundläggande känslan jag har är hur fantastiskt roligt det är. Det är kul med politik. Och särskilt roligt är det såklart - om man ska vara ärlig - när saker går som man vill.

Jag har hittills framförallt fokuserat på två saker. Det handlar om hälsa/vård och om kultur. När det gäller ojämlikheten i hälsa har det som sagt gått väldigt bra. Ett krav på en nationell jämlikhetskommission - en svensk Marmoth - har skrivits in i de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna inför nästa mandatperiod (det så kallade framtidskontraktet). Samma sak med en långsiktig satsning på psykiatrin. Ett förslag från Göteborg som jag stödde helhjärtat om segregationen och vikten av att se hur olika behoven ser ut i vårt land vann kongressens gillande (se Håkan Linnarsson som kraftfullt drev frågan utvecka det här). En annan fråga där kongressen skärpte politiken efter förslag från bland annat Stockholmsdelegationen handlade om papperslösas rätt till vård. Alltihop oerhört viktiga pusselbitar för ett jämlikare och därmed friare samhälle.

Även på kulturområdet har det skett en tydlig förskjutning åt rätt håll (kommenterar det i radions kulturnyheter här). Jag gillar särskilt att det jag uppfattar som kärnan i en socialdemokratisk kulturpolitik - det breda, deltagandet - lyfts fram. Folkbildning, kulturskola, att bredd och spets hänger samman. Partikongressen har helt enkelt stått upp för den kulturpolitik som Umeåbandet Refused inför en snopen moderat handelsminister definierade som det svenska framgångskonceptet. Att sociala och ekonomiska hinder för allas faktiska möjlighet att delta aktivt i kulturskolan ska rivas är numer en av de viktigaste socialdemokratiska prioriteringarna. Det är väldigt bra.

Såklart har det hänt mycket mer än så. Den ekonomiska politiken har diskuteras (min delegationskollega Emilia Bjuggren kommenterar det här). En av de stora saker som hänt och som kommer att fortsätta hända i de förslag som ligger är att socialdemokratin tydligt skärpt sin antirasism (Emilia Bjuggren kommenterar det här). Krav på HBT-kompetens i kommuner, landsting och myndigheter har skärpts. Och Stefan Löfven har valts till partiordförande och levererade efter det ett fullkomligt briljant linjetal.

Och nu. Kongressen rullar på. Stora frågor kvarstår. Det kommer voteras och debatteras. Det kommer att ges och det kommer att tas. Det kommer inte sovas så mycket som det borde. Så sakteliga kommer ett nytt socialdemokratiskt alternativ mejslas fram. Steg för steg. Eller, som reformismens hjärta i mycket formuleras.

Votering är begärd. Och ska verkställas.