Stockholm behöver en egen jämlikhetskommission

Den senaste veckan har innehållit både de värsta och det bästa Stockholm kan vara. Å ena sidan upplopp. Skadegörelse. Bilar och förskolor som brinner, brandmän som hotas. En i delar polariserad offentlig debatt präglad av ovilja att förstå. Å andra sidan. Alla dessa människor som gett sig ut på gator och torg för att nattvandra. Tar ansvar för sina områden. Brandmannen i Tensta som fick blommor av de boende. Och – bakom detta – en ökad medvetenhet om att den sociala ordning med ökad klyftor och fördjupat utanförskap som vi har idag och utan vilken utvecklingen inte kan förstås är i grunden ohållbar och att en förändring måste till stånd.

Malmö är en stad som också har stora sociala utmaningar. Inspirerade av WHO:s så kallade Marmotkommission tillsatte man där för några år sedan en egen jämlilkhetskommission, kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Samlade den yppersta kompetensen för att ta ett handfast grepp om problemen med sociala klyftor. Formulera en handlingsplan för vad som faktiskt måste göras. Karin Pettersson berömmer idag på Aftonbladets ledarsida Malmöinitiativet som "det mest intressanta i Sverige just nu när det gäller att försöka hitta politiska svar på ökande orättvisor". Jag tycker hon har helt rätt i det.

En av punkterna i det socialdemokratiska budgetförslag jag i början av juni här i landstinget kommer att rösta för är att vi behöver något liknande här i Stockholmsregionen. Att vi ska ta initiativ och bjuda in till en Stockholmskommission tillsammans mellan landsting och kommuner. Där vi lyfter fram den bästa kunskapen och samlas runt ett program, en strategi för verklig förändring.

Vår utgångspunkt från landstingshåll är de stora folkhälsoklyftorna, att det i ojämlikhetens spår följer förtida död och smärta. Kan vi ställa om till ett mer jämlikt och därmed också friskare samhälle innebär det förutom de rent direkta mänskliga vinsterna dessutom att resurser också frigörs för sjukvården. Men det är naturligtvis bara ett perspektiv av flera. Ett jämlikare samhälle är också ett rikare samhälle där mänskliga resurser inte slösas bort. Det är ett friare samhälle där fler får chansen att leva sitt liv efter sina egna drömmar och förhoppningar.

Ett jämlikare Stockholm är helt enkelt mer av allt det goda Stockholm kan vara. Men det kommer inte av sig självt. Det krävs politisk handling. Och för att vi ska kunna handla krävs det att vi orkar se. Märkligt nog tycks det idag som om blicken där blir klarare på avstånd. Att det finns en koppling mellan ökande ojämlikhet och social oro tycks självklart när betraktaren finns i Storbritannien och skriver i Financial Times.

En annan aftonbladetskribent - Eva Franchell - hade för några dagar sedan med anledningen av Stockholmsupploppen en oerhört viktig poäng. Säg "Stockholm" och de allra flesta ser soliga uteserveringar på Östermalm eller svindyra bostadsrätter i innerstan framför sig. Men Husby är också Stockholm. Rågsved och Högdalen likaså. Klyftorna som klyver staden är inte ett förortsproblem, det är ett Stockholmsproblem. Till och med OECD har pekat på att bristande integration är ett av regionens största tillväxthinder. Men det finns en ovilja att röra vid problemen. Att se dem, erkänna dem.

Det finns någonting oerhört farligt i det som sker just nu. I skuggan av upploppen riskerar klyftan mellan "vi" och "dom" blir ännu djupare. Här ligger ett tungt ansvar på oss alla. Stockholm är en stad som bär på enorma möjligheter. Hela Stockholm. Att följa efter Malmö och tillsätta en egen Stockholmskommission är en väg att sätta strålkastarljuset på vad som behöver göras. Få tryck bakom någon form av förändring.

Runt om i världen tittar man bekymrat på vad som håller på att hända hos oss. Men finns det något land som har den historiska erfarenheten att kombinera jämlikhet med ekonomisk utveckling och förnyelse så är det vi. Vi har helt enkelt gjort det förr. Jag är helt övertygad om att vi kan göra det igen.