Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Den 3 mars 1991 misshandlades byggnadsarbetaren Rodney King brutalt av poliser i Los Angeles, USA. Det hela filmades av en boende och poliserna ställdes inför rätta. När de ett drygt år senare - 29 april 1993 - friades av rätten var det gnistan som fick en krutdurk att explodera. Våldsamma kravaller som förutom att kosta ofattbara materialla värden även ledde till att 53 människor dödades utbröt och skakade i någon mening hela USA i grunden.

Los Angeles 1992 var extremt. Men upplopp och kravaller tycks i någon mening vara en del av den moderna staden. Vi tänker på orter som Vaulx-en-Valin utanför Lyon, Frankike, 1990 samt Bristol, England, juli 1992, och på senare tid Paris förorter, London och även våra egna svenska exempel.

De senaste dagarna har mitt närområde drabbats av någontin som i storlek eller omfattning inte ens närmar sig de exempel jag nämnt ovan, men som ändå har skrämmande likheter. Stockholmsförorten Husby ligger bara några kilometer från där jag bor. De flesta har de senaste dagarna kunnat följa medierapportering om brinnande bilar och stenkastning. Närheten är så påtaglig att det under de senaste dagarna funnits en uttalad oro för direkta spridningseffekter.

Husby är Stockholms kanske fattigaste område. Ohälsa, arbetslöshet, utförsäkringar - oavsett vilket mått du än använder hamnar Husby i botten. Vi kan direkt se de åtminstone ytliga parallellerna med övriga upplopp. Ett extremt socialt ansträngt läge, ett uppmärksammat fall av (åtminstone misstänkt) polisbrutalitet, unga frustrerade människor ger sig ut på gatorna och förstör.

Forskaren Loïc Wacquant är en av dem som försökt förstå upploppens sociologi. Han har tittat på flera av de uppmärksammade fall jag nämnde ovan. När jag går tillbaka till honom för att se om hans forskning kan sätta något ljus på det som just nu sker i Stockholm upptäcker jag slående likheter. Någon sorts mönster som i grunden tycks gå igen.

Wacquant grundtes* är att upploppen ska ses som en naturlig reaktion på vissa tendenser i den moderna kapitalismen. Han avfärdrar den gängse förklaringsmodellen att upploppen kan ses som någon form av raskravaller och pekar istället på två samverkande logiker; en som handlar om protest mot ”etnorasistisk” diskriminering och en ”klass-logik” där olika grupperingar inom arbetarklassen använder sitt enda tillgängliga vapen – upploppet – för att ta strid mot ekonomisk nedgång och ökade sociala klyftor.

De sociala faktorer som Wacquant ligger bakom alla dessa upplopp är massarbetslöshet, ökad konkurrens om knappa resurser i utsatta bostadsområden samt förstärkt stigmatisering av de boende både i vardagsliv och i offentligheten (det sista är förklaringen till att polisen ofta hamnar i fokus i denna typ av upplopp). Till detta för Wacquant också ett reseonemang om politisk alienation. Han pekar på hur radikala partier faller samman och andra rör sig in mot mitten vilket skapar en tomhet gentemot medborgarna i dessa utsatta områden. Samtidigt pekar han också på att det finns alternativa politiska vägar att möta upploppen. Vi kan välja att iställlet för att möta kravllerna med ökad repression istället kan gå till att lägga förnyat fokus på att även erkänna de boende i dessa områdens sociala och ekonomiska rättigheter.

Är Wacquant ett sanningsvittne? Går hans förklaringsmodeller att tillämpa på det som just nu sker i Husby? Naturligtvis inte rakt av. Men det finns ändå något att lära här. Vi kan se hur en häxbryggd av etnisk diskriminering och klassklyftor tenderar att bli till något lättantändligt och explosivt. Att det ibland smäller. Och vi kan också ana den möjliga vägen framåt.

Den svenska debatten har en smula fastnat i enkelt moraliserande. Är det rätt eller fel att göra upplopp? För mig är svaret på den frågan enkelt. Det kan aldrig vara motvierat att bränna upp andras bilar, gå till attack mot brandmän eller journalister som försöker göra sitt jobb. Kravallerna i Husby är i den meningen en tragedi. De som deltagit i dem och framförallt de personer som eventuellt fungerat som upploppsledare bär ett tungt ansvar - inte minst gentemot sina egna grannar.

Men bakom denna tragedi finns en annan. Ett drama som var lika omskakande för en vecka sedan, långt innan svensk media eller den politiska eliten ens visste att Husby fanns och vilken typ av område det är. Ett drama som handlar om diskriminering, fattigdom, stigmatisering och djupa såväl sociala som politiska klyftor. Om en stad och ett samhälle som slits itu.

Men trots att det känns oerhört dystert just nu skulle jag vilja hävda att det finns hopp. Det schabloniserade mediebilden av den utsatta förorten som pendlande mellan apati och kravaller stämmer inte. Det finns också konstruktiva politiska krafter. Visserligen ska man inte underskatta det hot kravaller av den här typen innebär mot den typen av uppbyggeliga försök (jag minns själv hur Göteborgskravallerna i praktiken sänkte den spirande Attac-rörelsen i Sverige). Men i grunden tror jag ändå att det goda över tiden kommer att vinna.

Helt avgörande för det är dock hur övriga samhället och inte minst politiken reagerar. Repression eller inkludering? Ensidigt fördömmande eller självkritik? För det som händer i Husby är inte bara en fråga för Husby-borna. Deras röster är naturligtvis centrala. Det får aldrig handla om att komma in uppifrån och lägga livet tillrätta. Men klassklyftor som spränger vårt samhälle itu kan aldrig vara ett ansvar bara för dem som befinner sig på den ena sidan av staketet.

Jämlikhet är ett fint ord. Men det är också uttryck för en alldeles fantastiskt omskakande idé. Att de mänskliga rättigheter som liberalismen lovar oss faktiskt ska betyda något, också i verkligheten. Om vi låter etnisk diskriminering - eller rasism om man så vill - och ökade klasskyftor slita samhället itu är det ett brott inte bara mot vänsterambitioner om ökad omfördelning utan också mot de grundfundament som vårt samhälle bygger på.

För vad det egentligen handlar om är rätt enkelt. Politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Arbete att gå till. Fungerande samhällsservice. Bra skolor och livschanser för alla barn. Att slippa utsättas för diskrimineriande stigmatisering på grund av din hudfärg, din religion eller bara helt enkelt hur du pratar. Att kunna vara stolt över sin hemort, där man bor.

I grunden förändrar de senaste dagarnas händelser ingenting. Behovet av en ny politik var lika stort innan. Behovet är utan tvekan lika stort i andra områden där det inte brinner bilar. Men det som har hänt och som händer ställer oss inför ett beslut. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Avgörandet ligger i våra egna händer.

Man ska inte romantisera upploppen. Men att inte sätta in dem i ett socialt och politiskt mönster riskerar att leda till livsfarliga politiska felbedömningar som bara spär på problemen. Det handlar inte om att ursäkta personer som begår brott. Det handlar om att formulera politiska lösningar som leder framåt.

Vi har svikit Husby under alltför många år. Det är dags att sluta med det. Inte främst för upploppsmakarnas skull. Utan för alla andra Husbybors. Och inte bara dem, förresten. Vi tjänar alla på ett samhälle som håller ihop. Men det är inget som kommer av sig självt. Däri ligger vårt stora ansvar.

*) Texten vars resonemang jag framförallt utgår från heter "The return of the repressed" och den finns att läsa bland annat i Wacquants Urban Outcasts A Comparative Sociology of Advanced Marginality s 15‐40