Herr Watanabes gunga

Akira Kurosawas fantastiska Ikiru – att leva från 1952 handlar om den gråe byråkraten Watanabe (lågmält gestaltad av en förnämlig Takashi Shimura) som efter trettio år i stadshusets förvaltning plötsligt drabbas av beskedet att han har obotlig magcancer och högst ett halvår kvar att leva. I den melankoliska stämning som höstlöven utanför fönstret har försatt mig i söker sig tankarna osökt till denna vackra historia om vad det egentligen innebär att leva.

För beskedet innebär naturligtvis att Watanabe kommer att ifrågasätta hela sitt dittillsvarande liv, och istället ger sig ut på jakt efter någon typ av mening. Han ger sig ut på sanslösa utflykter i Tokyos nöjesliv och börjar umgås med en ung kvinnlig kollega i hopp om att hennes livslust ska smitta av sig. Men i slutändan är det inte i detta han finner sina svar. Nej, vad som slutligen kommer att innebära herr Watanabes frälsning är det försiktiga uppror mot en till synes ogenomtränglig byråkrati han genomför när han mot bland annat borgmästarens uppfattning faktiskt gör sitt jobb och ser till att ett område som hotas av förslumning och kriminalitet istället upprustas till en fungerande lekpark.

Och det fascinerande är att det är ett fullkomligt oglamoröst uppror han genomför. Vägen till att uppnå resultat går snarare via en ödmjukhet på gränsen till förnedring (han bugar för minsta lilla underhuggare, som en av kollegorna uttrycker det, även om hans lilla kampanj dessutom är både strategisk, smart och envis). Inte heller blir han överdrivet ärad när han väl har lyckats, istället vidtar den traditionella byråkratiska dragkampen som går ut på att helst ingen ska få något erkännande alls (vi gör alla vår lilla del av det hela, det är ju bara vårt jobb), och om någon ska det så är det åtminstone inte den jobbige herr Watanabe.

Så budskapet är kristallklart; vägen till lycka går inte genom hedonistisk njutning, den går inte genom offentligt erkännande utan helt enkelt genom att göra gott. Och i en av filmhistoriens vackraste scener ser vi också herr Watanabe sittandes på en gunga i den nybyggda kommunala parken, den kväll han ska dö. Snön faller övre den grånande mannen och hans ansikte fullkomligt stålar samtidigt som han sjunger en sång om kärlek, tillägnad hans sedan länge döda fru.

Ikiru sägs ha inspirerat bland andra den amerikanska filmskaparen Steven Spielberg, som lär ha sagt att det är en film som verkligen kan förändra människors liv. Och mycket i den känns naturligtvis väldigt japanskt men där finns också, vilket väl är vad Spielberg insett, något djupt mänskligt och rörande. Moralen kan kanske uppfattas som ”gammaldags”, ja, budskapet kan i någon mening nästan sägas vara religiöst, även om frälsningen inte kommer som resultatet av en yttre parts belöning efter döden utan i form av en inre tillfredsställelse (kommer osökt att tänka på Karl-Bertil Johnssons julafton i detta sammanhang).

Och som politiskt aktiv kan det till och från vara bra att tänka tillbaka på herr Watanabes gunga. På att skillnaden mellan att leva på riktigt och att bara existera ibland kan vara att följa sitt hjärta och göra rätt även om det inte ger några direkta personliga belöningar. När höstmörkret nu slutligen har fallit fullständigt utanför fönstret är det en både värmande och uppfodrande tanke.

PS: ja, jag är inne i lite av en Kurosawa-period just nu. Återkommer säkert med fler refektioner av det slaget. DS.

Andra bloggar om: Akira Kurosawa, Ikiru, Ikiru - att leva, Takashi Shimura, film, kultur och annat intressant