När moderaterna tog makten i Stockholms läns landsting för snart åtta år sedan var en ny styr- och resursfördelningsmodell för länets vårdcentraler- det så kallade Vårdval Stockholm - det stora prestigeprojeketet. Ambitionerna var det inget fel på. Ökad tillgänglighet, lättare att få vård och större möjlighet att välja en doktor eller vårdcentral som passar och man trivs med. Det är saker som är svåra att vara mot. Men desto allvarligare var att de riktigt stora effektena Vårdval Stockholm fick inte handlade om dessa saker utan om systemets betydligt mörkare baksidor.
Karolinska institutet har nu publicerat ytterligare en utvärdering av Vårdval Stockholm (du hittar den här). Uppenbarligen är att systemet fått positiva effekter på exempelvis antalet besök. Det har heller inte blivit så dyrt som man kunnat befara (åtminstone inte hittills). Men rapporten understryker också den kritik som under lång tid från både profession och politisk opposition riktats mot systemet.
Det första handlar om fördelningen. Hälsan är nämligen ingenting som är särskilt rättvist spridd. Tvärtom finns ett tydlig samband mellan social utsatthet/fattigdom å ena sidan och sjukdom och ohälsa å den andra. "Hellre rik och frisk än sjuk och fattig" är en skämtsam formulering som tyvärr också är en alltför rättvisande bild av hur det faktiskt ser ut.
Den moderata sjukvårdspolitiken har dock haft extremt svårt att acceptera detta. Att behoven ser olika ut finns helt enkelt inte med i Filippa Reinfeldts världsbild. Effekten har blivit ökat tryck i områden med stor ohälsa då man helt enkelt inte längre får betalt för sitt tuffare uppdrag.
Detta ökade tryck har vården i dessa områden tvingats kombinera genom att i ännu högre grad öka antalet besök. KI-rapporten visar också mycket riktigt det något paradoxala att vi har sett en "realtiv ökning av besök i låginkomstområden, medan höginkomstområden realtivt sett erhållit en ökad tilldelning av resurser". Bryter vi ner den ökade besöksandelen i fattiga områden framkommer också något väldigt intressant. Det är nämligen inte de fattiga i de fattiga områdena som driver fram besöksutvecklingen. Istället, konstaterar utredaren, så verkar "skillnaden i resultat ... delvis bero på att individer som tillhör den högsta inkomstsgruppen men som bor i områden med låg medelinkomst ... ökat sin vårdkonsumtion i hög utsträckning".
Alltså. Vårdcentraler i välmående områden har fått mer pengar, och den ökning av besöken i mer utsatta områden vi kunnat se drivs framåt av att det är rika människor i dessa områden som ökat sin vårdkonsumtion. Rättvisekritiken mot den moderata sjukvårdspolitiken kvarstår alltså i allra högsta grad efter KIs utvärdering. Vill vi på allvar minska hälsoklyftorna istället för att förstärka dem måste vi byta sjukvårdspolitik.
Men det finns också en annan dimension i problemen med landstingsmoderaternas sätt att se på vården. En modell som bygger på något form av efterfrågebaserat marknadsefterliknande kan lätt komma att missgynna de verkligt sjuka vars behov rent medicinskt kommer i skymundan. Eller enklare uttryckt; när allt handlar om att prestera många besök och plocka enkla pinnar, vad händer då med dem som faktiskt behöver mer än så?
På den frågan erbjuder KI:s utvärdering ett dystert facit. Det visar sig nämligen att det är de som har de största vårdbehoven som också är som mest missnöjda med själva vården. Utan tvekan är detta kopplat till ett system som inte är anpassat efter deras behov. Felicia Delgado, mamma till barn med kroniska sjukdomar, fångar detta när hon kommentarar i SVTs lokalnyheter och beskriver det som att "[v]i patienter märker av att det blir väldigt stessigt. I bland blir det även så att man glömmer bort saker för man märker av stressen och att de vill att man ska bli klar så fort som möjligt."
Vi har alltså i Stockholms län fått det paradoxala läget att vi har en sjukvårdspolitik som inte längre är utformad primärt för de sjuka. Och då spelar det egentligen ingen roll med vilka fina ord de system som införts i förstone motiverades.
Att skapa en sjukvård som sätter den enskilde patientens behov i centrum är ingen omöjlighet. Och - det är fullt möjligt att kombinera med de positiva sakerna med det nuvarande vårdvalet som till exempel valfriheten. Vad som krävs är en rättvis resursfördelning, samt att vårdpersonalen ges utrymme att på medicinska grunder göra sitt jobb istället för att piskas framåt att följa diverse olika prislistor.
Tja. Allt detta kräver dessutom ytterligare en sak. Det behövs dessutom en politisk vilja. Och den saknas i ledande ställning idag. Lyckligtvis har stockholmarna chansen att ändra på den saken i höstens landstingsval.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar