En betraktelse över Stureplanscentern

Stureplan är inte bara gruppvåldtäkter, dörrvaktsvåld och bratskultur. Det är också hemvist för vad som nog ändå måste anses vara Sveriges mest kända partipolitiska lokalförening – Stureplanscentern. Idag intervjuas ordföranden Christer Mellerstand i SvD.

Politiskt är det inte så mycket att yvas över. Mest spännande är att Mellerstrand vill öka fattigdomsfällorna genom att behovspröva barnbidraget. En person som går upp i arbetstid eller lön ska i Stureplanscenterns Sverige straffas genom att riskera att förlora hela eller delar av sitt barnbidrag. Med tanke på vilken kraft föreningen lagt på att argumentera för plattskatt utifrån att ett sådant system istället ska minska de så kallade marginaleffekterna känns det en smula paradoxalt. Men å andra sidan har centern länge kritiserat den generella välfärden, så i den meningen är det ett ganska traditionellt centerkrav.

Mer intressant är då föreningen som sådan. Själv tillhör jag de stockholmare som visserligen trivs utmärkt på Easts uteservering och gärna botaniserar bland Hedengrens böcker, men som ändå har väldigt svårt för själva fenomenet ”Stureplan”. Auran av bakåtkammat hår och silikontuttar känns helt enkelt inte särskilt fräsch. Själva platsen är egentligen bättre än sitt rykte, men måste ändå säga att jag föredrar andra delar av stan för nattliv och umgänge. Och om man ändå hamnar där framåt nattkröken så är det alltid med ett ironiskt leende på läppen (dessutom hamnar jag alltmer sällan någonstans alls framåt nattkröken eftersom jag är en skötsam småbarnspappa från förorten som tycker att en påse chips framför Idol numera är att betrakta som en helkväll).

Men det är just detta rykte, denna bild, som Stureplanscentern försöker profitera på. Och någonstans känns det så ruggigt centerpartistiskt. Jag får lite känslan av den där lite sorglustiga inflyttade personen från landet som för att bevisa hur ”Stockholm” hon eller han är blir som en parodi på sig själv. Som spränger både kläd-, frisör- och glasögonbudget i ett desperat försök att vara cool. Och jag menar verkligen inte att raljera; jag har full respekt för storstadens (om vi nu kan kalla Stockholm för en storstad) frigörande effekt, och till viss del kan det handla om att leva ut drömmar och förverkliga sig själv. Men ibland får jag känslan av att det mer handlar om osäkerhet och en desperat längan efter att få smälta in (och kanske är det svårt att skilja de två åt).

Så den ena delen av det hela är detta i grunden kanske lite sympatiska drag, detta bondepartiet flyttar till storstan som nästan (men bara nästan) blir lite charmigt. Men så finns det också en annan sida.

För när man försöker göra politiska poänger av att man hänger på Stureplan, och dessutom använder plattformen för att driva politiken åt höger, då är det lite som att vara Bret Easton Ellis utan distansen och den moraliska självkritiken, Lustans lakejer utan draget av svärta, det blir som att hålla på Gordon Gekko i Wall street. Man sätter sig mitt i hjärtat av den svenska överklassen, stoltserar med det och driver sedan aggressivt en politik som leder till ökade klyftor. Det är inte en yta med ett innehåll, utan ytan blir innehåll.

Och utan tvekan är det därför en liten diskussionsförening med drygt två dussin medlemmar kan bli Sveriges mest kända politiska partiförening. Därför att den på något sätt står för en sådan övertydlig symbolik. Miljonerna som rullar över överklassen hörs i ljudet av champagnekorkarna som viner genom luften, samtidigt som de som betalar priset i Högdalen, Bredäng, Akalla, försvinner någonstans långt borta, som vore de en del av en annan värld (vilket de också är). För vänstern innebär helt enkelt Stureplanscentern den ultimata fienden, beviset för att vår nya regering inte är en arbetarregering eller en medelklassregering utan något helt annat.

Stureplanscentern är alltså två saker. Dels en politisk förening som diskuterar politik. Det är bra, sådana behöver vi fler av. Men det är också en symbol. För ett samhälle som håller på att gå åt fel håll och en regering som driver på processen. Till föreningen säger jag grattis när de nu fyller ett år. Samhällsutvecklingen de symboliserar lovar jag däremot att fortsätta bekämpa.

Andra bloggar om: politik, centerpartiet, stureplanscentern, Christer Mellstrand, stureplan och annat intressant