Trots att han inte längre är fp-ledare, och trots en omfattande intern kritik mot hans ledarskap blir Lars Leijonborg kvar i regeringen (se här och här). Och varför inte, egentligen? Han är ju inte den enda fd partiledaren som ska jobba under sin efterträdare direkt – även om karensen när det gällde Carl Bildt var något längre.
En annan minister som formellt sett sitter kvar även om han i praktiken nu måste anse avgången är ”finansminister” Anders Borg. För när han nu även får finns sig överkörd av försvarsvännerna i det egna partiet och resten av alliansen försvann väl den sista unsen auktoritet från honom och därmed också finansdepartementet. (Mer om bakgrunden till hela bråket skrev jag här.)
Läser man exempelvis Kjell Olof Feldts memoarer framstår med all önskvärd tydlighet hur tufft jobbet som finansminister är. Det handlar om att hålla emot oerhört starka särintressen från de olika fackdepartementen när inte minst pengar ska fördelas. Glädjekalkyler måste penetreras och avslöjas, obekväma besked lämnas och hållas fast vid. En av Feldts viktigaste insikter är hur fundamentalt viktigt det helhjärtade stödet från regeringschefen är i det läget.
Detta stöd har uppenbart inte Anders Borg. Istället får han gång på gång se sig överkörd. Fastighetsskatten först, och nu gällande de besparingsplaner på försvaret han personligen lanserade i somras men som han nu har fått offentlig bakläxa på. Och Reinfeldt håller sig på bekvämt avstånd. ”Delegera”, kallades det visst.
För landet Sverige är det inte bra att ha en finansminister som har tappat greppet. Allra minst när vi har en sådan högkonjunktur som lätt kan leda till att ekonomin överhettas. Då behövs en förnuftets röst som viskar i kejsaren öra. I regeringen Reinfeldt klingar den rösten ohörd.
Men formellt sett sitter alltså Borg kvar. Och Leijonborg med. Kanske anses kvoten av ministerbyten i vår nuvarande regering uppfylld sedan de första veckornas turbulens på den fronten?
Andra bloggar om: försvaret, regeringen, budgeten, anders borg, lars leijonborg, politik, ekonomi och annat intressant
3 kommentarer:
Att ha kvar Leijonborg som en "lame duck" kan vara ett sätt för regeringen att utföra impopulära nedskärningar och förändringar inom universitet och högskola.
Vart kommer den "interna" kritiken mot Lars Leijonborg ifrån?
Det var en hel del av länsförbunden ute i landet som visade sitt stöd för Lars. Han har varit partiordförande länge och många tyckte det var dags för honom att avgå. Men det är ju inte kritik emot hans "ledarskap".
Men det kanske är lättare att skriva som man tror det ligger till? Det finns många som inte är nöjda med Leijonborg och minst lika många som är missnöjda med Björklund.
Eklind. Så här skrev TT (via Dagen.se):
"Folkpartiets partiledning får hård kritik på flera områden av partiets granskningsutskott inför landsmötet i september.
Årets rapport innehåller hård kritik på flera områden.
Agerandet under dataintrånget var anonymt och svagt och åtgärderna efteråt har varit för få.
Partiets högsta organ mellan landsmötena, partistyrelsen, beskrivs som ”en diskussionsklubb utan möjlighet att påverka”. Få beslut fattas på partistyrelsens möte, vilket gör styrelsens status i partiet svag. Ledamöternas höga kompetens tas inte till vara.
Kritiken är inte ny. ”Trots liknande påpekanden i tidigare dechargerapporter har inte någon förändring gällande partistyrelsens arbete skett”, konstaterar årets rapport.
Och jo. Det måste nog ses som en intern kritik mot den avgående partiledaren. För övrigt fortsatt minister i Sveriges regering.
Skicka en kommentar