Den socialdemokratiska skolpolitiken måste förnyas. Säger man så på ett valfritt partimöte någonstans i landet, så kommer man garanterat mötas av uppmuntrande ryggdunkar och instämmande hummanden på ett sätt som kanske inte är det gängse när man framför intern kritik. Men under ett bra tag nu har det funnits ett utbrett missnöje med åtminstone hur socialdemokratin uppfattas i skolpolitiska frågor. Vi har helt enkelt hamnat i försvarsposition istället för att stå i första ledet för att åtgärda de brister som uppenbarligen finns i det svenska skolsystemet.
Så synen på skolan måste förnyas. Frågan är bara hur. Markus Blomberg, socialdemokrat från Skåne, ger ett välkommet bidrag i den debatten när han lyfter fram den finska skolan som exempel. Blombergs poäng (som han bland annat hämtat från Åsa Linderborg) är att det tvärtemot vad många kanske tror inte ger något entydigt stöd för en borgerlig skolpolitik att lyfta fram vårt östliga grannland som förebild. Snarare fäster Blomberg uppmärksamheten vid den starka betoningen på jämlikhet i det finska skolsystemet.
I det rådslagsarbete som just nu bredrivs inom socialdemokratin satsar det brett på att bjuda in olika berörda - aktiva socialdemokrater såklart men även elever och lärare. Själv fäster jag stora förväntningar vid detta rådslag. Min förhoppning är att vi tillsammans (för jag tänker också bidra, via partiföreningar, arbetarekommun och så vidare) ska lyckas formulera en skolpolitik som känns både modern och samtidigt klassiskt socialdemokratisk, i meningen att det finns en tydlig jämlikhetsvision i botten. Ett sådant problem vi då måste närma oss är det faktum att den svenska skolan i alltför hög utsträckning faktiskt sviker arbetarklassens barn. För att komma åt detta måste vi faktiskt vara beredda att vända på både en och två stenar.
Den femte september ordnas det förresten ett socialdemokratiskt möte på temat, i Blackeberg väster om stan (dvs Stockholm). Är du intresserad är det bara att höra av sig för mer information om tider och så. Väl mött.
Andra bloggar om: skolan, skolpolitik, politik, socialdemokrati, förnyelse, jämlikhet, finland och annat intressant
7 kommentarer:
I den gamla socialdemokratiska skolan fanns alla möjligheter för oss arbetarbarn som ville läsa vidare. Finns det inte nu? 43 år efter min studentexamen vägras andra arbetarbarn utbildning i Sverige? Eller är det en samling faktorer som spelar in, som det är i de flesta frågor och konflikter?
Johan: "...Ett sådant problem vi då måste närma oss är det faktum att den svenska skolan i alltför hög utsträckning faktiskt sviker arbetarklassens barn. För att komma åt detta måste vi faktiskt vara beredda att vända på både en och två stenar..."
Hur sviker samhället dessa barn? Lärare, av vilka jag varit en, har i alla tider arbetat på att lösa frågan hur man når dessa ungdomar. Sociologer har skrivit avhandlingar och psykologer vägt in sina åsikter. Det är ett himmelens svårt ämne när man beaktar inflytande från hem, peer groups, samhällets "onda" frestelser etc.
Vilka stenar är det du vill vända på, Johan? Först måste man identifiera problemen, sedan se om man kan åtgärda dem. Och problemen kan vara lika många som antalet elever! (Obs, Alva och Gunnar Myrdal vände på stenar de inte borde ha vänt på.)
Jag tänkte på det faktum att skolan inte (vilket jag tycker att den borde) klarar av att utjämna klasskillnader, det finns till och med tecken på att den underblåser dem. Och det kan sedan handla om pedagogik, resurser, något så enkelt som att vissa inte har möjlighet att läsa sina läxor i en lugn miljö (därför tycker jag att Mona Sahlins förslag om att införa läxläsningshjälp efter skoltid är så aptitlig). Bland mycket annat. Som sagt, jag har inte alla svaren, men jag är rätt säker på vilka frågor som måste ställas.
se mer här
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=680537
Ja, såna strategier bör ju finnas, läxläsningshjälp och plats att läsa. Men till syvende och sist är det bara så mycket skolan kan åstadkomma; hemmet och vänskapsgrupperna verkar väga tyngre.
Hörde idag borgmästare Bloomberg i New York föreslå "monetära incitament", alltså ett slags elevlön till barn som arbetar framåt med studierna. Om staten i USA kan betala välstående bönder för att INTE odla majs, t.ex. (subvention), varför inte betala barn för att de klarar prov och visar kompetens inom läsomraden? Intressant. Samma problem som i Sverige finns i andra länder.
Fredde här. Finska lärare kan sätta kvar elever två timmar om eleverna har brutit mot regler. Lärarna kan också kvarstanna en elev på klassen, alltså vägra henne att flytta upp till nästa årskurs. Det finns också specialskolor för dem med inlärningsproblem. Betyg ges från första klass, upp till sjuan kan de vara formulerade i ord, men i många kommuner är de sifferbetyg.
Läxor ges regelbundet och förväntas av alla.
Fredde här. Trodde att Sjölander skulle kommentera mitt inlägg. Är det sådant han vill ha i svensk skola?
Sorry Fredde, uppfattade inte att du ställde en fråga. Börjar nerifrån - jag tror att läxor kan vara bra. Däremot har elever väldigt olika förutsättnigar att göra dem. Därfär är jag - som jag skrev - för mer läxläsningshjälp. Sedan tycker jag egentligen inte att det är en politisk fråga hur mycket läxor som ska ges, utan något våra lärare är bäst kapabla att avgöra själva.
Vad gäller betyg och kvarsittningar tror jag inte att det är den saken som förklarar de finska framgångarna. Specialskolor för "svaga" elever låter tveksamt, men jag kan för lite om hur de fungerar för att avgöra. (Men blir det inte rätt stigmatiserande för en elev att ha gått i en "b-skola"? Låter inte särskilt kul, tycker jag.)
Vad som jag tycker är intressant är det som Blomberg (och Linderborg) accenturerar - fokus på jämlikhet och en sammahållen skola. Där tror jag att vi har någonting att lära.
Fredde här.Inte hälften så stigmatiserande som att totalt misslyckas i en vanlig klass. Jo, det är betygen som förklarar framgången. Och vem som helst kan varje år pröva sig själv mot de publicerade studentskrivningarna.
Skicka en kommentar