Big Mac och politiken

Finns det någon mer symboliskt laddad maträtt än en Big Mac? Här sammanstrålar den globala kapitalismen med det moderna samhällets ohälsosamma snabbmatskultur, superkommersialismen med den välfriterade hälsobomb som håller på att förvandla oss alla – och framförallt arbetarklassen - till överviktiga sjukdomsfall. Samtidigt som jag har svårt att tänka mig något mer folkligt, och jag måste erkänna att jag själv mer än gärna frossar i tuggmotståndslösa hamburgare och fettindränkta pommes frites.

När jag var ordförande för Stockholms fina SSU-distrikt hade vi under några årskonferenser inflammerade diskussioner om huruvida McDonalds borde bojkottas eller inte. Jag minns faktiskt inte nu hur besluten blev, men oavsett vilket så fanns det stora spänningar i frågan (spänningar som kanske inte direkt minskades av att anti bojkott-falangen inte fegade för att stoltsera med sina doftande papperspåsar och flottiga pommes frites. Diplomatiska försök att skyla över detta med att det var rimligt att vara en trogen gäst på McD för att på det sättet göra en eventuell, framtida bojkott så mycket mer kännbar misslyckades också skändligen.)

Och det finns faktiskt en intressant ideologisk – eller snarare identitetsmässig – spänning i just synen på snabbmaten i allmänhet och McDonalds i synnerhet inom arbetarrörelsen. En spänning mellan å ena sidan en vänsterintellektuell - antingen närmast alternativ eller av mer traditionell social ingengörskonst och folkuppfostrarkaraktär - ådra och å andra sidan något sorts Stig-Björn Ljunggrensk i grunden klassbaserat folklighetsromantiserande. Alltså en spänning mellan de som ser den politiska symbolik jag (om än kanske en smula dragen till sin spets) tog upp i min inledning, och de som lever i snabbmatsland och är stolta över det.

Jag tror att arbetarrörelsen behöver bägge två. Min personliga hållning är att det är relevant att – på samma sätt som man bör granska alla multinationella storföretag – hålla ögonen på hur firman beter sig, både i Sverige och utomlands. Men jag har väldigt svårt för att på något sätt fördöma själva snabbmatskulturen. Visst, jag förstår hälsoargumenten, men det är väldigt lätt att i grunden välmenande ambitioner upplevs som snobbism och klappar på huvudet uppifrån. Och dessutom tror jag att kampen mot ohälsan nog måste anlägga ett bredare perspektiv än att ge sig på en viss restaurangkedja.

Nåväl. Nu fyller Big Mac fyrtio år, och det ska firas läser jag i tidningen. Själv föredrar jag visserligen QP. Men ok då. Jag säger väl grattis, jag också.

PS: Från högerhåll har man också till och från försökt exploatera McDonalds politiska laddning; jag minns att muffarna på södermalm i Stockholm vid något tillfälle startade en kampanj för att få restaurangkedjan till Hornstull (varför detta skulle vara en politiska fråga förstod jag aldrig riktigt), och det var inte alltför länge sedan de fyra borgerliga ungdomsförbundsordförandena käkade en hamburgerlunch och tackade firman för att de anställde så många unga. Om dessa små aktioner har lyckats eller inte överlåter jag åt andra att recensera, men det är intressant att notera att tankarna finns där. DS

Andra bloggar om: mat, politik, McDonads, Big Mac, snabbmat, ssu, socialdemokrati och annat intressant