måndag, augusti 06, 2007

Varför gillar den ironiska generationen Blade runner?

Tillbringade kvällen med att se om Ridley Scotts mästerverk från 1982 – Blade runner. Orsaken till det var att min fru aldrig hade sett filmen, och köpte mina argument om att det var en nödvändig lucka att fylla igen om man skulle ha någon chans att någon gång förstå en man född på 1970-talet. Att inte ha sett Blade runner är ungefär som att stirra oförstående när en kvinna från samma årtionde säger ”nobody puts baby in a corner”, om ni förstår vad jag menar.

För så är det. Blade runner är en (köns och-) generationsfilm. När jag nu såg om den insåg jag hur märkligt detta är. Hur kan den generation som är känd som ”den ironiska” gilla något så superpretentiöst, så mycket. För det finns ju inte en uns distans eller ens tillstymmelsen till en glimt i ögat när Scott på ett närmast Bergmanskt vis närmar sig frågorna om vad som är det mänskliga, mötet (och uppgörelsen) med Fadren/Guden, liv och död.

Faktum är att det nästan aldrig blir särskilt roligt. Snarare långsamt. Och vackert, estetiskt, symboltungt (även innan den springande enhörningen tillfördes i directors cut fanns det en hel del annat, flyende duvor och slikt.) Visst finns det drag av John Woo i actionscenerna, men mer i meningen att de är först och främst estetiska, vackra, nästan lite sorgliga - inte kul och fartfyllda (även om slutuppgörelsen faktiskt är rätt spännande, gubevars.)

Trots det är det självklart att en sådan som unge framgångsrike poeten Malte Persson listar filmen som en av sina favoriter. Självklart med en ironisk glimt i ögat. Och kanske är det så. Kanske är det jag som har missförstått, och egentligen förväntas vi garva lite åt filmen.

Men jag tror inte det. Jag tror att vi en gång, för länge sedan, faktiskt tyckte det betydde något när Rutger Hauer sitter där i regnet, och pratar om döden. Vi kunde ju alltid dölja det bakom att filmen är så urbota snygg. Att titeln snarast leder tankarna till hårdkokt fulloktansaction. Men under det där fanns det något som berörde. På något sätt tycker jag det hedrar oss.

PS; så att ingen hinner bli ledsen. Nej, jag vet att det finns massor av kvinnor som älskar - och älskade - Blade runner. Precis som vi var många killar som faktiskt gick loss på Dirty Dancing med (tror jag har sett den ett tiotal gånger). Såklart. Det var inte så jag menade. Men det förstod ni säkert, smarta som ni är! DS.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

3 kommentarer:

Christoffer sa...

Sen ska vi inte glömma att BR var den första mainstreeam film som på allvar tog upp dystopiska framtidstankar, etik och moral vid konstgjorda intelligenser och människans aleniation i städer.

Kathrin sa...

Tur att du la till det där på slutet. Jag blev helt stum när min man inte fattade referensen när jag en ovanligt dålig morgon där jag precis upptäckt att han gjort slut på kaffet stormade in i sovrummet och utbrast: "Wake up! Time to die!".
:-)

Calle Fridén sa...

Att du orkar. Jag vrider mig i vånda över plattityderna, det patetiska skådespelet och den svulstiga dekoren. Och jag krymper inför mina barns anklagande blickar; nej, Bladerunner har inte åldrats med värdighet - den säger inte ett smack om världen eller om livet eller oss. Till skillnad från Smultronstället som jag sett på TV i åminnelse av Bergman. Som trollband mina barn, trots den uråldriga tonen och svartvitt.
Det är skillnad på Mästervek och "mästerverk"