Satt alldeles nyss och tog en kopp kaffe på balkongen, då jag till min glädje kunde konstatera att de första löven på träden utanför redan hade börjat gulna. För även om det faktiskt var lite ruggigt i luften, och de blytunga molnen övre Hässelby strand signalerar ett regnväder i antågande, så kommer man inte runt detta. Att det är något väldigt speciellt med hösten.
Jag vet inte om jag är sådär väldigt romantiskt lagt annars. Men när det kommer till hösten är det inget snack om saken. Framförallt så här i början – i skiftet från sensommaren. Det är mängder av bilder som tränger sig på. Lyckliga barndomsdagar när man springer overallklädd genom högarna på marken så att löven fladdrar omkring en. Långa promenader med rocken tätt omkring sig för att hålla ute den klara kylan som ännu inte blivit outhärdlig. Alla färgerna som löven exploderar en sista gång i innan de faller ner på marken och dör. Det är vackert, helt enkelt.
Plockar fram en av Gunnar Ekelöfs mest sympatiska diktsamlingar ur bokhyllan – ”Om hösten”, från 1951. Jag gillar den dels för att den är ovanligt lättillgänglig, utan att sakna djup. Dels för att det i dikter som ”En ros från Allmag” framträder en lite annan Ekelöf den som raljerar över välfärdsstaten i dikter som ”till de folkhemske”. Här ser vi överklasspoeten lyssnandes på avstånd till ”fragment av folkparkernas dansmelodier”, ”kvald mellan ensamheter: den från havet / som är en inre ensamhet, och den bland människor / som är en yttre – sliten mellan hästar!”.
I inledningsdikten ”En verklighet (drömd)” visar Ekelöf också sin storhet på ett nästan naturlyriskt sätt. Och jag ska inte påstå mig vara någon kännare eller specialist vad det gäller att förstå poesi. Men säg om ord kan bli så mycket vackrare än såhär:
…
Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
Av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
Och lövskogen så rik på skiftningar
Som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen ett sädesfält
Och på den andra sidan barrskog
Och säden gul till röd och skylarna i guldbrun
Och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
Bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
…
Som sagt, vänner. Om hösten, bara om hösten.
Andra bloggar om: höst, hösten, romantik, poesi, Gunnar Ekelöf och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar