Tydligen bråkar de inom alliansens i Stockholms stadshus. Bråket gäller den eventuella försäljningen av Stadsholmens bestånd av så kallade ”kulturhus” (läs mer här). Nu är jag rätt kritisk till utförsäljning av kommunens bostäder i största allmänhet. Men jag tycker nog att det finns än större anledning att sälja nej till avyttringar av detta bestånd.
För låt oss titta på argumenten för ombildningar av allmännyttan. Ett sådant är att det kan öka statusen på ett områden genom att öka blandningen av hyres- och bostadsrätter. Vissa hävdar att ägande av sin egen bostad minskar en persons utanförskap. Och oavsett vad vi tycker om dessa argument, så kan vi nog vara ense om att de knappast gäller i dessa fastigheter. Utanförskapet bland stadsholmens hyresgäster torde helt enkelt vara rätt ringa.
Ett annat argument för ombildningar är att andra ägare (exempelvis en bostadsrättsförening) skulle vara bättre på att förvalta beståndet än staden. Det är dels ett tveksamt argument i sig (tvärtom har vi sett rätt många exempel på hur nybildade bostadsrättsföreningar misslyckas å det grövsta med att ta ansvar för sina fastigheter). Men sedan finns det mig veterligen ingen utbredd kritik mot hur Stadsholmen sköter sig som hyresvärd. Så en utförsäljning av detta skäl kan inte anses motiverad.
Kvar finns då ett argument. En utförsäljning kan antagligen vara en väldigt god affär för dem som just nu råkar ha sitt boende i ett kulturhus. Mot detta står att behålla fastigheter som innebär både kulturhistoriska och ekonomiska värden i det gemensammas ägo, något som både underlättar ett tydligt ansvarstagande och ger ett framtida handlingsutrymme.
Rätt enkelt, tycker jag. Klar vi inte ska sälja våra kulturhus. Stå på dig, Hans-Göran Olsson!
Andra bloggar om: politik, stockholm, bostadspolitik, kulturhus, utförsäljningar, stadsholmen och annat intressant
6 kommentarer:
Det var det mest korkade jag hört! Vad är det som säger att staten är bättre på att förvalta ett kulturarv bättre än privatpersoner? Jag själv, en vanlig människa, brinner för den typen av boende - varför ska inte jag (och andra vanliga människor) få chansen att bo där?
Notera också hur det ser ut när man går förbi och kikar in i dessa hus. Låg standard, inte sällan smutsigt och förfallet. Mycket likt hur det såg ut i Stockholms innerstad för 20 år sedan innan bostadsrättsinnehavare med EGNA pengar började renovera (med känsla!).
Låt vanliga människor få chansen att bo i kulturhus! Varför ska staten äga dessa tillgångar?
Jag hyr själv ett kulturhus från 1730 på Södermalm och etfer ett antal år som hyresgäst så kan jag konstatera att underhåll och skötsel från Stadsholmens sida både av huset och trädgården är under all kritik. Numera väljer jag att inte rapportera fel och brister till Stadsholmen utan åtgärdar dessa själv i samråd med grannar i omsorg om just det kulturhistoriska värdet och husets fortlevnad. Stadsholmen har skickat dit hantverkare vid några tillfällen som utfört fullkomligt bisarra och usla reparationer. I vissa fall har jag varit tvungen att göra om jobbet själv i efterhand. Att staden ska äga dessa fastigheter är någonting som verkligen behöver ifrågasättas om husen ska överleva.
Ingen utbredd kritik mot Stadsholmen säger du. Ja, det märks att du själv inte är hyresgäst inom Stadsholmen. Låt mig säga så här, det finns mig veterligen ingen hyresgäst inom Stadsholmen som INTE har kritik mot bolagets sätt att förvalta och sköta sina hus. Ruttnande fönster som sattes in så sent som 1994 och detta p.g.a. att man inte sköter underhållet. Under vår innergård i Gamla Stan finns en medeltida källare som Stadsholmen fyllde igen och asfalterade ovanpå (snacka om att bara Stadsholmen har den kunskap som krävs för att bevara till eftervärlden). Jag kan förstås göra det här inlägget hur långt som helst, men poängen är bara att tanken är god men det fungerar inte.
Vi ska också komma ihåg att Stadsholmens bestånd är en försvinnande liten del av stadens alla kulturhus. De allra flesta är de facto i privat ägo eller ägs av bostadsrättsföreningar. Och de hus jag själv sett sköts på ett betydligt bättre sätt, inte minst för att det där finns pengar till underhåll och bevarande åtgärder.
Stadsholmen har på senare tid köpt in ännu fler hus, slott o dyl. Kom då ihåg att Stadsholmen är ett bolag som ska generera vinst (precis som de privata bolagen) och att det samtidigt är avsevärt dyrare att förvalta äldre hus samt att det är våra hyror som också betalar köp och underhåll av de kulturfastigheter som köpts in och som inte genererar några hyror. Med bruksvärdesprincipen följer att det då inte blir mycket kvar att betala det speciella underhåll som dessa kulturhus kräver.
Summa summarum: Stadsholmen hade säkert en funktion att fylla på den tid då bolaget bildades för att hindra skövlingen av gamla hus som sossarna bedrev på 60-talet. Nu finns regelverk som både privata och allmännyttiga fastighetsbolag har att följa och tanken att privata ägare bara förstör och "suger ur" är förlegad och saknar förankring i verkligheten.
Så låt de allra mest värdefulla och varsamt renoverade objekten stanna i Stadsholmens ägo och låt resten säljas till de bostadsrättsföreningar som vill köpa. Det är det bästa sättet att bevara de kulturella värdena för eftervärlden.
Jag bor förvisso inte i Stadsholmen, men har faktiskt gjort så. Och skulle naturlgitvis rent privatekonomiskt ha köpt loss min fina lägenhet i det fina lilla trähuset. Så jag förstår det argumentet. Även om jag inte riktigt tycker att det räcker...
Och så några mer konkreta kommenterar.
Anonym ett. Att vanliga människor ska kunna bo där är väl ett argument för att ha kvar fastigheterna, inte tvärtom. Annars kommer det krävas att du är väldigt rik eller, förmodligen, att du är släkt med någon som idag bor där för att komma in. Jag bodde i ett "kulturhus" tack vare att min moster fick ett kontrakt via Svenska bostäders internkö, så hon flyttade dit från Hässelby. Så träffade hon en kille, jag fick hyra i andrahand ett år innan lägenheten gick vidare till en annan SB:are. Vanligt folk, rakt igenom. Vad är felet med detta?
Vad gäller underhållet, så ledsen. Jag tycker det finns för mycket erfarenheter av nybildade bostadsrättsföreningar som inte klarar av den biten för att jag ska kunna känna mig riktigt trygg.
Den som är påläst om Djurgårdsstaden och dess historia vet att här inte alltid varit den idyll, det Stockholms hjärta som Hans Göran Olsson kallar det. Tvärtom har stugorna här tid till annan ägts av såväl privatpersoner som krona, stat och stad. Här har under de trehundra åren levt vanliga, tidvis mycket fattiga och under långa perioder sjuka människor.
Blott under de senaste drygt fyrtio åren har staden befolkats av konstnärer och till sist vanligt folk från den kommunala bostadskön. När Staten tog hand om kulturhusen på 1960-talet renoverades husen till korkmattsstandard med för tiden aktuella byggnadsmaterial och teknik. Allt finns kvar att beskåda. Är det denna tidsperiods kultur som vi har att, och skall bevara och garantera med våra hyror?
Den beskrivning som Hans Göran Olsson gör av de boende, avseende deras viljeinriktning, kompetens och smak, saknar brist på respekt för människors rätt och förmåga att själva ta ansvar för sitt kulturarv och förvalta sitt eget boende.
Hans Göran Olsson gör dessutom svepande, påhittade och grundlösa beskrivningar av husens kulturella kvalitéer. Hon griper ur luften och antyder att den utvalda kulturelit som befolkade husen på sextiotalet ”med utpräglat intresse för kulturhus, i sig självt var en garanti för bevarandet”. Att man avundas boende i kulturhus kan vi förstå, men att missunnsamhet tar sig slika uttryck kan vi inte ursäkta.
Hans Göran Olsson utgår vidare ensidigt från att Stadsholmen är fullkomlig som förvaltare av kulturhusen utan respekt för andras kompetens. I Djurgårdsstaden är kritiken stor kring Stadsholmens förvaltning. Hans privata åsikter och formuleringar om oss och våra hus har också adopterats av flera ledamöter i Stadsholmens styrelse, vilka utan granskning om rådande förhållandena, ordagrant citerar henne.
Hans Göran Olsson skrivelse uppfattar vi som kulturelitens syn på oss vanliga människor, som obetydliga, inkompetenta individer utan smak. Vi känner oss minst sagt kränkta av en person från den inre kulturmakteliten.
Undertecknad ställer sig undrande till hur du och styrelsen reagerade på denna skrivelse och önskar oss en skriftlig alternativt muntlig kommentar. Vi vill dessutom ha en ursäkt och en offentlig avbön av Hans Göran Olsson i hans egenskap av styrelseledamot i Stadsholmen.
Skicka en kommentar