1968-generationens journalister de mest borgerliga idag

Journalister födda på 1940-talet är de som är mest benägna att stödja moderaterna och minst benägna att stödja vänsterpartiet. Det visar visade journalistikprofessorn Kent Asp för flera år sedan när han presenterade en som nu presenterar en ny undersökning om journalisternas partisympatier*. De som var unga revolutionsåret 1968 är alltså de som idag är som mest borgerliga. Egentligen överraskar detta mig inte ett dugg. Men kanske ställer det ändå en och annan fördom om det radikala "68:orna" på huvudet. 

En storslagen politisk fantasi

Den amerikanska drömmen är en storslagen politisk fantasi. Ett samhälle präglat av enorma sociala skillnader, visst, men ändå med det där löftet i botten om att vem som helst som bara arbetar tillräckligt hårt och är tillräckligt begåvad kan nå den absoluta toppen. Att vara mot detta känns ogint, tråkigt, ett försvar för medelmåttorna mot visionärerna, drömmarna, de som vågar. Problemet är bara det att fantasin är just det, en fantasi, och i verkligheten så är det amerikanska löftet mer närvarande i andra mer jämlika samhällen.

Eklund: Rätt frågor och fel svar om framtidens kapitalism

Dagens avreglerade finanskapitalism fungerar inte. Diskussionen borde därför handla om hur en ny kapitalism, som klarar av både de klimatmässiga och sociala utmaningar vi står inför, ser ut. Det säger Klas Eklund på DN-debatt. I det har han helt rätt. Och även om svaren Eklund själv ger på sin egen fråga brister så är det en viktig debatt han inleder. 

Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna

Häromdagen kom beskedet: kristdemokraterna har i regeringen varit de som vunnit frågan om tvångssteriliseringar. Nu måste landstingen reagera mot att våra läkare även fortsättningsvis ställs inför ett omöjligt etiskt dilemma: antingen låta bli att hjälpa personer födda i fel kropp, eller genomföra tvångssteriliseringar. Det är fullkomligt orimligt och det enda rätta att göra är att ta bort steriliseringskravet.

Jag i ETC: Fattigdom en tickande ohälsobomb

Även i Sverige har vi stora skillnader i hälsa beroende på sociala klyftor. Vi måste ta forskarnas varningssignaler om att en ökad fattigdom riskerar att leda till ökad ohälsa på allvar, och inse att en folkhälsopolitik också måste vara en jämlihetspolitik. Det skriver jag i senaste ETC Stockholm. Artikeln i fulltext hittar du här.

PS: glöm inte att gilla Sjölander på Facebook. Adressen är facebook.com/sjolanderjohan. Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhet, ETC och annat intressant

Konsten att blåsa en skattebetalare

2007 såldes den offentliga vårdcentralen Serafen till en grupp privatpersoner för 694 000 kronor. Enligt uppgifter som presenteras av vänsterpartiet nu på morgonen har samma vårdcentral nu sålts vidare. Köpesumman den här gången dock på en helt annan nivå: uppemot 20 miljoner kronor ska nya ägaren Capio enligt uppgift ha betalt. Om detta stämmer finns det två tänkbara förklaringar. Antingen har något extremt hänt med verksamheten på Serafen de senaste fyra-fem åren som gjort att verksamhetens värde faktiskt ökat trettiofalt. Eller så var det politiska beslutet om försäljning en extremt dålig affär och skattebetalarna kan känna sig rejält blåsta.

Gammal bloggkärlek rostar aldrig?

Jag får väl erkänna. Jag trodde det var över. Det började smygande. Förälskelsen jag för några år sedan kände inför bloggmediet ebbade nästan omärkligt ur. Mikrobloggar som Twitter och Facebook gav vad jag behövde, utan att kräva lika mycket tillbaka. Jag tappade kontakten med bloggosfären. Kände mig inte längre som en del av den. Upptäckte att detta utanförskap egentligen inte störde mig. Alls. Långsamt växte insikten: det kanske var slut. På riktigt. Dags att gå vidare. Men som ni förstår av detta blogginlägg så kan det faktiskt vara så att jag hade fel i den saken.

Någon som kommer ihåg det där med utanförskap?

Jag vet inte om det är någon som fortfarande minns det där gamla begreppet utanförskap. Det var hursomhelst den retoriska figur moderaterna och framförallt Fredrik Reinfeldt byggde sin kritik av det socialdemokratiska "misslyckandet" på inför valet 2006. Tanken var att den dåvarande s-regeringens missriktade välvilja alternativt krassa maktpolitik och försök att dölja sanningen hade skapat gyllne burar av bidrag och förtidspensioner som höll folk borta från arbetsmarknaden. Siffran pumpades sedan upp, socialdemokraterna gick i fällan (nej men så där många är det ändå inte - aha ni försöker förminska problemet) och resten är som man säger historia.

Så fruktansvärt oansvarig privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka

Idag togs de första stegen på vägen mot en privatisering av barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka när förslaget bifölls av den borgerliga majoriteten i landstingets beredning för folkhälsa och psykiatri. Tyvärr är det ett fullständigt oansvarigt beslut som nu är på väg att fattas och jag reserverade mig kraftigt. Utan några argument förutom de rent ideologiska kastar nu moderaterna och deras stödpartier mot den engagerade personalgruppens vilja ut en verksamhet som är på rätt väg i en skakig privatiseringsprocess som vi inte har en aning om hur den slutar. Riskerna med detta är stora och uppenbara, de eventuella vinsterna diffusa och osäkra.

Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet

Högerideologen Johan Norberg fångade för ett tag sedan i några få ord kärnan i det socialdemokratiska moderniseringsbudskapet. "Deras [socialdemokraternas] starkaste argument för att vara ett modernt parti är att de är de enda som garanterar strukturomvandling eftersom de bejakar kreativ förstörelse med hjälp av en välfärdsstat som ger trygghet i övergång till nya jobb" konstaterade han - i samband med en helt annan fråga - på sin blogg och det är naturligtvis alldeles sant. Och det är också därför känslorna svallat så heta efter det att det via media börjat komma rykten i svang om att socialdemokraterna i sin kommande budgetmotion är beredda att backa på kraven när det gäller att reparera arbetslöshetsförsäkringen efter den borgerliga regeringens misskötsel. 

Ytterligare ett slag mot psykiatrin?

Aftonbladets ledarsida skriver idag om att det inom Stockholms läns landsting finns uttalade planer på att flytta ut åtminstone delar av den psykiatriska vården från länets akutsjukhus. Det är bra att denna fråga uppmärksammas. Jag är inte alls säker på att det alla gånger behöver vara fel att hitta nya, bättre vårdlokaler än de som finns idag. Det är också ett faktum att vi har och under långt tid har haft en situation med väldig platsbrist på sjukhusen. Men när det gäller psykiatrin är det extremt viktigt att de förändringar sker sker med psykiatrins bästa för ögonen, och inte bara för att det behöver beredas plats för annan vård i sjukhusens lokaler. 

En estetisk kritik av Anders Borgs undergångsromantik

Det finns någonting väldigt vackert med människors festande inför undergången. Dekadensen i Berlin på 1920-talet som den skildras i exempelvis Cabaret. De rakryggade medelklassbritterna som skålar i champagne till tonerna av "närmare Gud än dig" medan båten sjunker i Mikael Wiehes Titanic. Rent konstnärligt går det helt klart att uppskatta dessa bilder. Men när regeringen idag presenterar sin budget och Anders Borg försöker tala brösttoner om det allvarliga och utsatta ekonomiska läge Sverige befinner sig i på den globala ekonomins stormiga och osäkra vatten samtidigt som de konkreta förslagen mer handlar om sänkt krogmoms och möjligheten att få hemkörning från Systembolaget tycker jag inte ens att han lyckas uppnå denna möjliga estetiska effekt. Istället känns det hela mer förvirrat och handlingsförlamat.

Låt oss aldrig behöva göra om den danska läxan

Förra gången det begav sig var jag i Köpenhamn på den socialdemokratiska valvakan. Det var en dyster tillställning. Själv kände jag mig väldigt pessimistisk på två plan; dels handlade det om den danska socialdemokratins möjligheter att komma tillbaka (där var det inte så farligt, många kände ändå optimism och "nästa gång tar vi dem" och det var någonstans hoppfullt), men framförallt handlade det om det omöjliga opinionsläge danskarna försatt sig i när det gäller synen på invandrare och invandringspolitik. Så här - dagen efter ett danskt val med  klara antirasistiska strömningar i väljarkåren som lett till såväl regeringsskifte, en socialdemokratisk statsminister och att Dansk Folkeparti (DF) lyfts bort från direkt politiskt inflytande - ser det ju milt uttryckt betydligt ljusare ut. Men fortfarande kvarstår problem, och fortfarande finns det saker här i Sverige att lära sig av den danska erfarenheten.

Stackars, omoderna, New York

Läser i DN att Skanska har fått i uppdrag att vara med och bygga ut tunnelbanan i New York. Efter att ha varit aktiv i trafikpolitiken här i Stockholm i många år tänker jag vad synd det är om New York-borna som inte har samma duktiga trafikpolitiker som här i regionen. För hade de lyssnat på trafiklandstingsrådet Christer "tunnelbanan är färdigbyggd" Wennerholm (M) och hans chefsideolog bakom kulisserna Stella "fd Stockholmspartiet" Fare (FP) hade de förstått hur omodernt, förlegat och 50-talsnostalgiskt det är med tunnelbana. De hade förstått att alla moderna städer istället lägger all kraft på att bara bygga spårväg, gärna - som Stella Fare uttryckte det i en fullmäktigedebatt med mig - med gräs planterat mellan spåren. För så bygger man framtiden.

Men alltså inte i New York. Eller i Shanghai, Paris eller något annat av de globala bakvatten som heller inte nåtts av Wennerholm/Fares brinnande modernitetsbudskap.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sl, tunnelbana, Christer Wennerholm, Stella Fare, stockholmspolitik, new york och annat intressant

Att slarva bort HBT-frågorna

Jag har stött på horribla exempel på hur transpersoner råkar illa ut inom stockholmsvården. Jag vet hur många med HBT-bakgrund har en extra hotbild inom kollektivtrafiken, och förstår hur angeläget det är att SL tar hänsyn till detta. Jag vet att många homo-, bi och transsexuella utsätts för diskriminering och kränkande särbehandlig, både som personal, patienter och resenärer.
Därför har jag sett fram mot den HBT-policy landstinget efter en vänsterpartistisk motion beslutat att ta fram. Därför blev jag glad över en hel del av innehållet i det förslag till policy som sedan arbetades fram. Och därför är jag extremt missnöjd över att politisk prestige nu verkar innebära att den policy som förmodligen kommer att röstas igenom av landstingsfullmäktige riskerar att bli en rejäl papperstiger, en hyllvärmare som i värsta fall försämrar de förutsättningar den är full av vällovliga ambitioner att förbättra.

Efter SNS-rapport: vinstintressen får inte gå före allmänintresset

"De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos tjänstemän och byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades." Det skriver ett antal namnkunniga forskare idag på DN-debatt i samband med att de presenterar resultaten från ett mycket ambitiöst forskningsprojekt från SNS som vi borde låta spela stor roll för det offentliga samtalet framöver. 

Varför mörkas bristande kvalitet i Stockholms läns mammografi?

Tänk dig själv att du har upptäckt en knöl i bröstet. Tänk dig vidare att du får denna undersökt, rädslan för att det ska visa sig vara cancer, osäkerheten, utsattheten. Förstå hur beroende du i den situtaionen är av vården, att den fungerar som den ska, att svaren håller kvalitet. Så tänker du dig in i situationen att det uppdagas kraftiga kvalitetsbrister i just denna del av vårdkedjan. Och inte bara det. Att det visar sig att dessa brister varit kända länge, men kritiska rapporter mörkats, problemen - vad det verkar - sopats under mattan. Då befinner du dig i den situation som tyvärr blivit verklighet i Stockholms läns landsting de senaste dagarna.

Vad är legitimt i kampen mot enpartistaten?

Jag känner folk som blev mobbade i skolan för att de inte var moderater. Runt om i stockholmsregionen finns mängder av exempel på moderata kommunledningar som blivit fullkomligt förblindade av den egna majoriteten och börjat bete sig totalt maktfullkomligt. Utifrån dessa erfarenheter skulle jag kunna dra slutsatsen att moderaterna är en halvdiktatorisk maffia som med hjälp av mobbing och socialt tryck behåller makten. Det gör jag inte, eftersom det vore en bisarr och osmaklig härledning. Tyvärr finns det starka strömningar inom borgerligheten som när det gäller socialdemokraterna inte bara drar slutsatsen, utan också gör det till huvudnumret i den egna retoriken. Och argumentationen om "enpartistaten" är inte bara osmaklig, den är också potentiellt farlig. 

Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger

Valet 2014 blir ett välfärdsval, och vinner gör den som lyckas fylla ordet välfärd med ett konkret innehåll som folk känner igen sig i och tror på. Ungefär så sa Ulrika Schenström på Fokus/Synovates gemensamma seminarium om väljaropinioner igår här i Almedalen. Jag är inte säker på att hon har helt rätt. Jag tror frågor om jobb, tillväxt, ekonomi och kanske till och med miljö kommer att kunna stå nog så högt upp på agendan även 2014. Men det finns något intressant i konstaterandet, och det är insikten att välfärdspolitisk trovärdighet inte kommer med automatik bara för att man som politiker är beredd att upprepa ordet obegränsat med gånger.

Döden för centern, drömmen för Jonas Sjöstedt

Jag tror nu inte värst mycket på snacket om att miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen Reinfeldt. (Se Expressen här.) Eller ens att regeringen skulle kunna göra (mp) till någon typ av mer permanent stödparti. Men eftersom rykten nu surrar kan det vara värt att fundera över vilka de politiska konsekvenserna skulle vara om det blev verklighet.

2014 står striden om färgteven, filmcensuren. Och kanske rymden.

Jag missade början av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen. Det var synd. För om jag förstod det rätt pratade han om rymden. Spekulerade lite i det där med liv på andra planeter. Och det är ju roliga grejer. Å andra sidan hörde jag slutet. Där förklarade statsministern att valstriden 2014 skulle handla om färgtevens avskaffande och filmcensurens återinförande. Och det är ju också lite kul. Lite samma genre som det där med intelligenta utomjordlingar. Däremellan var Fredrik  Reinfeldts Almedalstal däremot fruktansvärt tråkigt.

Plötsligt saknar jag den goda nyliberalismen

"Kan konservatismen komplettera liberalismen" var temat på det frukostseminarium som i morse inledde tidskriften Axess satsning på idédebatt under Almedalsveckan. Det blev under Neo-redaktören Paulina Neudlings ledning ett samtal mellan libertarianen Mattias Svensson, den konservative Johan Tralau och SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson. Tre män i en kyrkoruin, twittrade någon elakt, men mitt mest bestående intryck var insikten att det trots att läget just nu är ovanligt ansträngt inte kommer bli någon skilsmässa, och att utrymmet för den som vill plocka upp de mer sympatiska dragen som faktiskt finns inom liberalismen därmed är stort.

Nu tar staten över den borgerliga idéutvecklingen (och ja, du ska betala)

När Fredrik Reinfeldt gjorde sin partisekreterare Per Schlingmann till statssekreterare i stadsrådsberedningen med ansvar  för att marknadsföra den borgerliga regeringen var kritiken omfattande för att gränsen mellan vad som var parti och vad som var stat/regering nu suddades ut. Idag tar de fyra borgerliga partiledarna detta ännu länge. I en debattartikel på DN-debatt gör de en stor sak av att regeringen nu ska tillsätta en Framtidskommission, där de fyra partiledarna ska få sitta tillsammans med ett gäng experter och fundera över vad man ska göra med framtiden. Borgerlig idéutveckling blir nu en fråga för staten och skattebetalarna.

Utbildning i fokus hos ojämn MP-duo

Jag är så gammal att jag kom ihåg när Gustav Fridolin kallade sig Gustav Fridolin Junior. Då var han rekordungt superkaxigt språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom. Idag är han rekordungt språkrör för Miljöpartiet. Frågan jag ställde mig när han i kväll premiärtalade i Almedalen var om han fortfarande skulle vara lika kaxig. Och hur relationen till parhästen Åsa Romson skulle hanteras. Svaret på den sista frågan blev "inte särskilt bra". Och på den första att "kaxig" inte längre är riktigt rätt ord.

Fear and loathing in Almedalen

Det finns tusen fallgropar. Strulande teknik (troligt). Strulande uppkopplingar (ännu troligare). De dryga 165 seminarier jag vid en första genomläsning i programmet prickade för som "intressanta". Andra åtaganden. Men vadå. Jag försöker väl. Mest för att det händer så mycket som borde kommenteras. Live från Visby. Bloggen återuppstår.

Skolan och den liberala drömmen

"År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor." Det skriver socialdemokratiska studentförbundet ordförande Magnus Nilsson i ett inlägg på sajten s2013 och fortsätter: "25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund." Och här sätter han fingret på något alldeles avgörande. 

Irene Wennemo argumenterar för att socialdemokratin inte är dödsdömd

Att färre jobbar i traditionella industrijobb innebär inte - trots vad olyckskorparna kraxar - att socialdemokratin är dömd till undergång. För samtidigt ser vi att stora tjänstemannagrupper hamnar i en situation där de också tjänar på och behöver en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Den allians som historiskt gjort socialdemokratin stark både behöver och borde alltså kunna återskapas i vårt moderna samhälle. Det skriver Irene Wennemo idag i ett inlägg i den öppna socialdemokratiska partiprogramsdiskussion som nu i helgen dragit igång på nya sajten s2013.

Texten innehåller också en hel del konkreta funderingar på hur en sådan politik bör utformas, exempelvis när det gäller en politik som tär hänsyn till hur ohälsoproblem förskjuts från fysisk till psykisk ohälsa. Men. Läs gärna själva och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, s2013, irene wennemo, trygghet och annat intressant

Första maj-tal: Gör Stockholm till världens bästa ställe att växa upp på. För alla.

Eftersom mitt manus blåste bort och jag fick köra helt ur huvudet är detta nog inte exakt vad jag sa idag i mitt första maj-tal i Högdalen söder om Stockholm. Men det är ungefär hur jag hade tänkt det, hursomhelst. Och jag tror att huvudpoängen - att vi borde ena oss bakom en vision om att göra Stockholm till världens bästa ställe för barn och unga att växa upp på - var ungefär densamma som jag framförde på torget. Välkommen att läs och kommentera: 

Delta i debatten om framtidens socialdemokrati

"Vi tror inte på att socialdemokratins politik kan stöpas om på ett partikansli av ett fåtal personer. Visst är 'Nya Moderaterna' på många sätt en briljant politisk omdaning, men det är en toppstyrd utveckling utan större ideologiskt djup som skulle vara både omöjlig och lämplig i ett folkrörelseparti som socialdemokraterna. Och om den politiska utvecklingen i landet ska reduceras till PR-knep och ordval så kommer utrymmet för missnöjespartier bara breddas. Socialdemokratin slåss inte om makten för att visa att man kan formulera sig listigare. Vi slåss om den politiska makten för att det finns människor som dagligen hamnar i kläm på arbetet och i sin vardag och vars kreativitet och skaparkraft därmed hålls fångna. Socialdemokratin är en befrielserörelse."

Det skriver jag tillsammans med Irene Wennmo, Bo Andersson och Magnus Ljungkvist på Newsmill idag när vi lanserar den nya debattsajten s2013. Välkommen in på den och titta. Och välkommen att engagera dig, det enklaste sättet är att gilla sidan på facebook.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, s2013, partiprogram, idedebatt, reformer och annat intressant

Försöker de tråka ut oss?

Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks blogg. Hon skriver: "Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad." Det slår mig att jag också drabbats av samma känsla. Man kan säga mycket om den regerande borgerligheten men få saker framstår så tydliga som att de är oengagerande. Samma politik. Samma förslag. Samma mediala hantering. Och jag känner mig rätt säker på att det är en av den borgerliga regeringen klart önskad effekt.

Ta tillvara på nyfikenheten, Håkan Juholt

Socialdemokratin har en försiktigt uppåtgående trend i opinionen, visar bland annat en väljarbarometer från Novus som redogörs för i TV4. Till viss del kan det säkert som statsvetaren Jenny Madestam säger i inslaget ha att göra med att partiet nu lämnar det ledarlösa tillstånd man under en lång tid befunnit sig i. Att det skulle ha med tillträdande partiledaren som person avfärdar hon däremot i samma sammanhang med att "[s]venska folket vet väldigt lite om Håkan Juholt så jag tror inte att det är han som kan ta åt sig äran för uppgången". Och där tror jag kanske att hon missbedömer situationen en smula. 

Kärnkraften, trygghetsillusionen och riskerna

För några år sedan var jag med om en bilolycka. Det var mitt i vintern och glashalt, vi körde 90 på en 90-väg, bilen fick helt oväntat sladd, for över i andra körfältet och rakt ut i skogen. Jag kan fortfarande blunda och exakt återskapa känslan av att ligga där i den välta bilen, med tvååriga dotterns gråt (hon ropade att hon "hade ramlat", en egentligen fullt naturlig reaktion när du plötsligt hänger upp och ner i barnstolen) från det baksäte jag inte kunde komma åt mer än med en hand i den ihopklämda bilen . Till saken hör att vi alla klarade oss helt oskadda. Ingen av oss fick ens ett blåmärke. Snön tog all energi från själva kraschen, och det var ingen mötande trafik. Det mest bestående intrycket är såhär efteråt nog egentligen mest det fantastiska stöd vi fick från medmänniskor som utan att ens fundera över saken stannade upp mitt i smällkalla vintern och gav oss all hjälp vi behövde. Men det hela säger oss ändå någonting om risker.

Socialdemokratisk vår?

Jag brukar alltid försöka växla några ord om politiken och vad som händer i landet när jag köper mitt morgonkaffe. Den hårt arbetande småföretagare som äger den lilla kiosken vid min tunnelbanestation brukar inte vara nödbedd att dela med sig av sina synpunkter. Idag var han ovanligt om än inte oreserverat positiv. Han tyckte att det såg rätt bra ut med den nya ledningen som föreslogs (särskilt gillade han Veronica Palms namn), och undrade mest om det nu verkligen skulle bli detta förslag som slutligen går igenom. Och jag märkte delvis till min egen förvåning att jag inte ens behövde anstränga mig för att uppbåda en hel del äkta och ärlig entusism när jag svarade honom.

Karl Marx och otrohetsindustrin

När jag åker till jobbet möts jag av en reklamkampanj på affischpelare som uppmuntrar till otrohet. Avsändare är "otrohetssajten" Victoria Milan (helt enkelt en datingsajt där gifta människor anonymt kan få kontakt med andra gifta människor) och budskapet är att en affär skapar krydda i livet och får dig att må bättre. Antagligen upprör det hela en del människor, själv tyckar jag nog mest att det hela är en lite lustig illustration på hur rätt Karl Marx egentligen hade.

Håkan Juholt, bildningen och kulturen

Jag tror att den enda gången jag egentligen har haft att göra med Håkan Juholt var inför den senaste socialdemokratiska partikongressen, och inte ens då blev det särskilt mycket av saken. Jag jobbade med att arrangera programmet på den kulturscen som fanns i anslutning till kongresslokalen, och hittade då ett arrangemang som jag tyckte skulle passa fantastiskt bra att göra om på partikongressen. Det var Håkan Juholt som inför publik pratat om Springsteens musik och vad den betydde för honom och vad jag kunde förstå det hade det varit en väldigt lyckad kväll. Min idé var att bygga på det upplägget med några andra s-profiler och andra kulturuttryck. Tyvärr blev det aldrig av och den biten fick strykas på foten mot allt annat som skulle få plats på kulturscenen. Men jag tyckte hela tiden att det var en smula synd, för själva konceptet innebar ett sätt att närma sig kulturen som jag personligen tycker hemskt mycket om.

Låt inte lobbyisterna avgöra skattepolitiken

Idag presenterar centerpartiets Annie Johansson ett förslag på ett nytt avdrag i skattepolitiken, RIT (för IT-tjänster i hemmet). För några veckor sedan var Wille Crafoord ute och ville se NOT (för kulturarbetare). Detta är inte konstigt. Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. I någon mening kan vi se samma sak med den differentierade momsen, där ett (ibland framgångsrikt) sätt att öka lönsamheten i branschen är att driva på för en ändrad momssats på just de egna produkterna. Det här är en dålig utveckling på flera sätt.

Cwejman klargörande i sprutbytesdiskussionen

Alla partier utom moderaterna i Stockholms läns landsting fattade förra året efter många om och men beslut om att ta intitiativ till ett sprutbytesprogram för att minska smittspridningen även bland Stockholmsregionens sprutnarkomaner. För att programmet ska kunna genomföras krävs samverkan med länets kommuner. I Stockholms kommun har moderaterna lyckats fördröja processen genom att skicka ut förslaget på en långdragen remiss. Men någonstans närmar vi oss nu punkten när denna fördröjningstakik har nått vägs ände. Samtidigt väcks också tunga röster för att sprutbytesprogram borde genomföras över hela landet. Förmodligen är det bakgrunden till den debattartikel på SvD-Brännpunkt som idag undertecknas av ett gäng borgerliga politiker, några läkare och en journalist. Och det är en artikel som verkligen tjänar på att granskas närmare.

Överbeläggningar, kollektivtrafikkaos och makthavare som flyr sitt politiska ansvar

"Vi börjar tappa tålamodet eftersom det inte tas några beslut över huvud taget i de här frågorna. Problemet har i många år varit väl känt". Det säger Carl-Göran Ericsson, chefsläkare på Danderyds sjukhus till DN med anledning av den krisartade överbeläggningen på Stockholms sjukhus som tidningen rapporterar om idag. Stefan Engqvist på Karolinska sjukhuset fyller i och uttrycker sig som att politikernas "senfärdighet" är "provocerande mot alla dem som jobbar i vården och mot alla de utredningar som gjorts". Och det stora problemet är att de har helt rätt.

På toppen av tidens våg?

Idag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionen (äntligen) sin slutrapport. Många socialdemokrater instämmer nog i Veronica Palms jubelrop och känner igen sig i bilden av att detta utgör slutet på en fas och början på en annan: från självspäkning och självkritik går vi nu till att bygga upp ett nytt, starkt politiskt alternativ till den sittande regeringen. Själv har jag inte mer än summariskt hunnit skumma igenom dokumentet. Men det finns en formulering som fastnar och som jag tycker det finns anledning att dröja fast en smula vid.

Om vad som händer framför ögonen på oss utan att vi gör något

"Om jag ser några personer som uppenbart är i färde med att begå ett bankrån så ingriper jag. Så fungerar inte samhället när det handlar om barn i riskmiljöer. Man inte bara inväntar att brottet verkligen har begåtts mitt framför ögonen på en. Sedan avvaktar man i många fall att någon faktiskt anmäler det hela också. Innan man gör något. Men då är det redan försent." 

Bortom det politiska hyckleriet döljer sig någonting mycket viktigare

Ni minns retoriken för några år sedan. Socialdemokraterna kastade aktivt ut inte minst unga människor i sysslolöshet och bidragsberoende bara för att kunna hyfsa till arbetslöshetsstatistiken. Hette det. När ny statistik nu visar att antalet unga som förtidspensioneras inte har minskat utan tvärtom accelererat drastiskt under den senaste borgerliga mandatperioden doftar det därför tungt av politiskt hyckleri. Men bakom detta döljer sig en mycket större fråga. För vad det hela egentligen handlar om är om vi är förmögna att bygga ett samhälle med plats för alla eller inte. Och den frågan måste behandlas på yttersta allvar.

Newsflash: Kapitalismen är inte alltid god

Jag tänker på den där grushögen som under en lång tid ersatte torget i Bollnäs. Det som folket kallade för "öken". Jag såg den där högen en sommar när jag som vanligt var på besök. Bakgrunden fick jag dock klart för mig långt senare. Kommunen hade i januari 2009 sålt torget till företaget Sjaelsö. Tanken var att de skulle upprusta och modernisera. Alla var glada. Men ingenting hände. Förrän i mitten av juli. Då satte någon upp en meterhög, gul kamel mitt på torget. Mitt ute i öknen. I övrigt stod det still.

Nej moderater, rökheroin är inte lösningen på smittspridningen bland missbrukare

Jag skriver idag på Newsmill om att ett sprutbytesprogram är ett bättre sätt att minska spridning av exempelvis HIV och Hepatit hos missbrukare än att som moderaten Jan R Andersson istället rekomendera rökheroin. Min text hittar du här. Gå gärna in och läs och kommentera.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotika, moderaterna, stockholms läns landsting och annat intressant

Några försiktiga synpunkter på Stig Björn Ljunggrens förslag till ny (s)-politik

Stig Björn Ljunggren tillhör den grupp opinionsbildare som under lång tid fått sätta tonen i diskussionen om svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det gör han ofta alldeles utmärkt. Det finns ett sorts folkligt bärs och brännvins-tilltal i hans retorik som gör honom befriande unik i svensk offentlighet. Jag håller inte alltid med men det är ofta fyndigt. Ibland till och med pricksäkert. Därför är det med stort intresse jag läser hans inlägg i UNT: Det kräv(s) en politisk plattform. Särskilt kul är att texten åtminstone har ambitionen att gå bortom den rena meta-debatten och faktiskt också närma sig frågan om politikens innehåll. Problemet blir bara att detta steg gör det uppenbart vilka svagheterna i resonemangen är.  Och varför behovet är så stort att gå vidare.

Socialdemokratins intellektuella generationsskifte - en antydan av vår i luften

Jag lyckades visserligen bara snappa delar av den socialdemokratiska kriskommissionens seminarieövningar ute på Rönneberga kursgård i slutet av förra veckan men det räckte. Det fanns någon sorts fräschör över inläggen, en doft av någonting nytt bortom nittiotalets falangstrider och tankelåsningar. Och under det en antydan av vad svensk socialdemokrati saknar allra mest just nu: självförtroende. En försiktig analys av vad som håller på att hända är att det gamla statsbärande partiet nu håller på att genomgå vad varje rörelse måste lyckas med för att inte försvinna, nämligen ett intellektuellt generationsskifte. Ett generationsskifte som den här gången tydligt börjat underifrån för att sedan så sakta leta sig uppåt.

Kan Mona Sahlin så kan jag

Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva. 

Alla ska med. Även medelklassen.

Ärligt talat. Jag har ingen aning om det är vänster eller höger. Men jag tycker verkligen att det är ett samhällsproblem av rang att vi idag har trygghetssystem som a-kassan som i praktiken inte omfattar medelklassen. Och jag är helt övertygad om att det på sikt också missgynnar även låginkomsttagare. 

Staten tar dina pengar och delar ut dem till riskkapitalister

Det är ett mönster vi ser allt oftare nu för tiden. Staten - eller det offentliga - tar dina pengar i form av skatt, hotar med våldsmonopolet om du inte gör som den säger och delar sedan ut pengarna till olika privat intressen. Vi har kunnat se detta efter privatiseringar av skolor, förskolor, vårdcentraler och nu senast ett extremt tydligt exempel efter utförsäljningen av delar av det gamla Apoteksmonopolet där i storleksordningen en halv miljard kronor helt i onödan enligt avslöjanden i kvällens tevenyheter flöt ut från statskassan rakt ner i fickorna på ett fåtal riskkapitaliser.

Bidragssverige revisited

"Förr var det kanske mer att man hade en social problematik mer än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete", säger Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning, till Dagens Eko med anledning av att andelen barn som lever i familjer som under långa tidsperioder är beroende bidrag  för att klara sig för femte året i rad ökar. Hennes kollega Annelie Sjöberg berättar i samma inslag vad detta får för konsekvenser för familjerna: oro, hjälplöshet, skuld, barn som berättar att de upplever sig annorlunda än andra barn för att de lever på socialbidrag. 

Lyssna på TCO

Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen rasar på. Vissa saker börjar utkristallisera sig. Samsynen verkar stor om att partiet riskerar allt som gjort det unikt om lösningen nu skulle tillåtas förenklas till något banalt “höger om” eller “vänster om” enligt de senaste tjugo årens falangstrider. Istället handlar det med en formulering klichétyngd som få om att någonstans gå framåt: om att inse på djupet att oavsett vad vi tycker i sakfrågan så har socialdemokratins nuvarande problem inte med hållningen i RUT-frågan att göra. Ett bra inspel i vad detta “framåt” skulle kunna vara kommer idag lite från sidlinjen, från tjänstemännens fackliga centralorganisation, och det handlar om utbildningspolitiken.

Vikten av att inte göra med socialdemokratiska partiet vad vi gjorde med SSU

I dagens Fokus har jag förmånen att tillsammans med några av arbetarrörelsens finest få utveckla min syn på var socialdemokratin behöver. Jag resonerar om vikten av en jobbpolitik som tar sin utgångspunkt i dagens verkliga arbetsmarknad, vikten av att hålla ihop samhället och inte stänga stora grupper utanför trygghetsförsäkringarna, om bostadspolitiken och en hel del annat. Dessutom för jag ett tycker jag själv väldigt viktigt resonemang om hur farligt det blir om socialdemokraterna idag fastnar i de ideologiska låsningar och falangtänkande som totalkvaddade den intellektuella nivån på diskussionen inom SSU när jag var aktiv där på nittio- och början av nollnoll-talet.

Texten är skriven av Torbjörn Nilsson och heter Efter Sahlin. Förutom mig är det bland andra Dany Kessel, Marika Lindgren-Åsbrink, Irene Wennemo och Evin Cetin som är med och diskuterar. Och dom säger fantastiskt begåvade saker, allesammans. Vilket ju är en anledning så god som någon att läsa artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, politik, socialdemokrati, förnyelse, framtid och annat intressant

Vad sägs om att försöka bli ett arbetareparti igen?

Den senaste tiden har jag allt oftare kommit på mig själv nynnandes på Dolly Partons fantastiska 9 to 5. Orsaken är politisk. För textrader som "9 to 5 / yeah, they got you where they want you /There's a better life / And you think that I would daunt you / Its a rich mans game / No matter what they call it /And you spend your life / Puttin money in his wollet" fångar onekligen en känsla jag tror de flesta av oss som någonsin lönearbetet någon gång känt. Och för ett socialdemokratiskt arbetarparti som i det senaste valet tappade stort bland de väljare som faktiskt har ett jobb skulle det mycket väl kunna vara läge för att ta och lyssna lite mer på Dolly Parton.

Den stora socialdemokratiska knäckfrågan

2006 års valbudskap "Alla ska med" är förmodligen det skarpaste ideologiska budskap socialdemokratin förmått formulera under mycket lång tid. Problemet var bara att det inte fanns någon politik som kunde matcha sloganen. Alla skulle med; men ingen förstod riktigt vart eller än mindre hur det skulle gå till. För att spä på förvirringen valde dessutom reklambyrån i vad som måste vara den märkligaste politiska kommunikationsinsats jag varit med om att illustrera detta i sig lite svårfångade budskap med en massa människor som trängdes i en alltför liten bil och förvirringen blev total. Men det förtar inte det faktum att det är runt hur detta budskap ska fyllas med innehåll den socialdemokratiska förnyelsediskussionen måste fokuseras idag.

Vad innebär oppositionens kris för regeringens politik?

Den som följde svensk politik under förra mandatperioden kunde inte undgå att märka hur lyhörd den borgerliga regeringen var gentemot de krav på de flesta områden - om än inte alla - som restes av framförallt den socialdemokratiska oppositionen. Det tydligaste exemplet torde vara extra statsbidrag till kommunerna men samma mönster gick igen på fler områden: regeringen vägrar - oppositionen kritiserar och kommer med egna förslag - regeringen lägger en något bantad variant av oppositionens förslag och avdramatiserar därmed frågan - oppositionen upprepar sitt "för lite och för sent" och framstår som gnällspikar. Med tanke på det konstanta opinionsunderläge borgerligheten befann sig i under hela förra mandatperioden är detta inte så konstigt, en viss försiktighet var snarare helt naturlig. Frågan är vad den nya politiska situation som uppstått med socialdemokratins kris och Mona Sahlins aviserade avgång innebär i detta perspektiv.

Varför Jesper Bengtsson har fel och folkrörelsen faktiskt behövs

Jesper Bengtsson skriver idag i Aftonbladet att de som ropar efter en levande socialdemokratisk folkrörelse ropar förgäves, eftersom socialdemokratins problem är dels politiska, dels europeiska. Om jag drar hans resonemang i förlängningen så kan situationen bara lösas genom att någon på europeisk nivå "kommer på" en politik som folk kan enas runt, och först därefter kan någon typ av rörelse att tala om återuppstå. Jag menar att Bengtsson gör några rejäla felslut i det resonemanget. 

Allt jag ville säga på tre minuter (men inte riktigt hann med)

Socialdemokraterna i Stockholm har ikväll haft eftervalsdiskussion. Jag gick till mötet med både oro och förväntningar i magen. Som tur var blev det en riktigt bra diskussion. Många erfarna medlemmar som tidigare skolborgarrådet Erik Nilsson, fd EU-parlamentarikern Maj-Britt Theorin och legendariske talskrivaren Leif Gustavsson bidrog med klokskaper. Många nya gick upp för första gången i talarstolen och gav sitt perspektiv. För ovanlighetens skull deltog arbetarekommunens styrelse aktivt i diskussionen, vilket jag tyckte var väldigt bra. Tonläget var ödmjukt, sökande utan att tappa i engagemang och övertygelse. Jag gick också upp för att dela med mig av mina tankar, men tre minuters talartid innebär naturligtvis vissa begränsningar. Därför skriver jag här nu löst ner vad jag egentligen hade velat säga, om tiden tillåtit:

Socialdemokraternas huvudfiende är inte moderaterna

Det finns en fantastisk episod i Drew Westens "The Political Brain" där författaren beskriver hur John Kerry-kampanjen i presidentvalet 2004 använde sig av fokusgrupper för att ta reda på om väljarna ville ha politiker som pratade väl om den egna politiken eller om de ville ha politiker som angrep motståndaren. Svaret var entydigt; fokusgrupperna ville ha politiker som pratade vad de själva ville istället för att angripa de andra. Kerrykampanjen följde då detta råd, tonade ner kritiken mot den sittande regeringen totalt, blev som bekant fullkomligt uppätna av George W Bush Karl Rove-ledda attackmaskin och förlorade ett val som inte borde ha gått att förlora.  Vad kan man då lära av detta, och går den kunskapen sedan att använda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten?

Några funderingar inför valet 2014

Politiska beslut får politiska effekter. Det låter närmast självklart. Men det är också sant på ett djupare plan. Politiska förändringar påverkar hur människor ser på politiken som företeelse. När socialdemokratin byggde upp den generella välfärden var ett uttalat syfte att inkludera så stora grupper i välfärdssystemet som möjligt och på det sättet upprätthålla dess legitimitet (dvs i praktiken viljan att betala och rösta på partier som förespråkade en relativt hög skattenivå). De senaste åren har vi sett ett stort antal reformer som verkar i andra riktningen. De förändringarna kommer fortsätta under de närmsta fyra åren. En socialdemokratisk eftervalsdebatt som syftar till att partiet ska komma tillbaka till makten får därför inte ta slut vid den senaste valrörelsen utan måste försöka dra ut tankelinjerna ändå in i framtiden.

Mer folkrörelsediskussion

Mitt inlägg från igår om behovet av att förnya den socialdemokratiska folkrörelseorganisationen väckte idag en viss diskussion på twitter, delvis sammanfattad av Erik Laakso här. Och twitter i all är, men ibland behöver man mer än 140 tecken åt gången för att föra ett samlat resonemang. Så jag följer därför upp med några tankar här. 

Folkrörelsen är inget hot utan en förutsättning

Cecilia Garme gör i Fokus den begåvade observationen att medan den socialdemokratiska kriskommission som ska utreda valnederlaget omfattar femtiotalet personer med spretande perspektiv och ingångar, bestod gruppen som formulerade den moderata förnyelsen efter katastrofvalet 2002 i princip av fyra män som visste precis vad de ville. Garmes slutsats är att socialdemokratins folkrörelsekaraktär försvårar ett offensivt förnyelsearbete. Jag tror att hon har både rätt och fel i den saken.

Alla dessa människor, alla dessa "enskilda fall"

Jag måste erkänna att jag är nervös. Klockan är långt över midnatt och det har blivit valdag. En valrörelse har kommit och om inte ens en skälvande dag gått. Det har inte saknats dramatik. Det har inte saknats fånerier. Men på något sätt har det smugit en en känsla av värdighet i det hela, de allra sista dagarna. En känsla av allvar. Någon sorts moralisk botten i vad det hela egentligen handlar om. 

Ett blåbrunt Sverige där både vänstern och liberaler är förlorare

Dagens opinionsundersökning från DN/Synovate är bekymmersam läsning. Majoritet för en borgerlig regering, och Sverigedemokrater som är större än både kristdemokrater och centerpartiet. Det  ger en klart obehaglig tyngdpunkt i det svenska politiska landskapet. 

Kielos om socialdemokratins framtid

"De senaste tjugo åren har socialdemokratin varit tvungen att hitta ett sätt att vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu måste den lära sig att vinna val genom sina socialdemokratiska värderingar. För det krävs en förnyelse lika radikal som en gång i tiden New Labour."

Katrine Kielos skriver i DN:s boklördag utifrån Peter Mandelsons "The third man: Life at the heart of new labour" och Tony Judts "Ill fares the land" (som jag skrev om här). Ej på nätet, och en anledning att kosta på sig ett exemplar av dagens papperstidning.

Läs även andra bloggares åsikter om katrine kielos, Peter Mandelson, Tony Judt, Ill fares the land, socialdemokrati och annat intressant

Bananrepubliken Sverige?

De senaste dagarna har diskussionen om de hemliga partibidragen till framförallt moderaterna och kristdemokraterna (övriga riksdagspartier väljer självmant att redovisa sina bidrag) blossat upp igen, se till exempel här och här. Från borgerligt håll avfärdas denna kritik som smutskastning. Kanske är det ofrånkomligt så här när valrörelsenerverna börjar sätta in, men det är ändå väldigt synd. För frågan förtjänar en betydligt seriösare behandling. I ett Sverige där det offentliga och det privata allt mer blandas samman är det nämligen oerhört viktigt att våra politiska beslutsfattare kan ställa sig högt över varje misstanke om korruption eller maktmissbruk.

Det är dina pengar de har slösat bort

Visa större karta

Lite livsviktig information om hur de borgerliga politiker som fått ansvaret för våra gemensamma tillgångar har hanterat dessa. Här kan du se vad som har sålts, vad det har sålts för, och vilket pris det borde ha sålts för. Skillnaden är dina pengar som reas ut.  Från stockholmsrean.se 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholmspolitik, val 2010, stockholmsrean, utförsäljningar och annat intressant

Valrörelsens viktigaste blogginlägg

Den rödgröna regeringsplattform som presenterades idag inleds med en hänvisning till jämlikheten. Sverige ska vara ett jämlikt land, konstateras koncist och kortfattat i själva öppningsmeningen. Längre ner förklaras varför: Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Jag tänker på dessa ord samtidigt som jag läser vad som borde vara valrörelsens viktigaste politiska blogginlägg. 

Ungdomsarbetslösheten: en synvilla som ska lösas med Star Trek-metodik

Sven-Erik Österberg skriven en idag befriande rolig uppgörelse med den borgerliga arbetsmarknadspolitiken på Aftonbladets debattsida. Och visst går det lätt att skratta åt hur djurhealing, hypnos och frigörande måleri blir de metoder den moderatledda regeringen använder för att hjälpa arbetslösa till ett jobb. Men bakom de bisarra inslagen finns naturligtvis en bister verklighet.

Under falsk vänsterflagg

Häromdagen ringde de lokala socialdemokraterna i Hässelby strand på hemma hos en läkare under en dörrknackningsrunda. Mötet slutade med att personen i fråga gick med i partiet. Orsaken var hans professionella ilska över hur orättvist den omfördelning av sjukvårdens resurser det av moderaterna införda Vårdval Stockholm har slagit. Under snart fyra år har vi i Stockholmsregionen sett en konsekvent genomförd politik som har till både syfte och uppenbar effekt att ta från områden med stora behov och gynna områden med mindre behov och mer resursstark befolkning. Läkaren i Hässelby strand hade sett det ske med egna ögon. Och idag visar Ilja Batljan via statistiken hur liten den grupp som verkligen gynnas av systemet egentligen är.

Folkpartiet konkurrerar inte med SD

De senaste dagarna har jag hört och även kunnat läsa ett antal kommentarer som menar att Folkpartiet inför detta val valt att försöka konkurrera med Sverigedemokraterna genom att fiska i allt grumligare vatten (en som bloggar på temat är tex Krassman). Jag menar att vi med ganska stor säkerhet kan säga att detta är en felaktig analys. All erfarenhet visar nämligen att den strategi de svenska "liberalerna" nu har valt inte gör något annat än gynnar främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter genom att föra upp deras frågor på dagordningen. En sannare beskrivning än att (FP) konkurrerar med (SD) är alltså att man hjälper dem in i riksdagen. 

Sabuni fullföljer bara regeringens linje

Att integrationsminister Nyamko Sabuni uppenbarligen befordrat en man som likställer världsreligionen Islam med nazism och dessutom gett honom ansvaret för att utreda situationen för nyanlända flyktingar känns bara symptomatiskt. Vid det här laget har vi också vant oss vid ett folkparti som i utspel efter utspel bevisat sin fasta vilja  att prata in Sverigedemokraterna i riksdagen och skapa en dansk politisk situation i Sverige. Men i diskussionen om Sabunis senaste utspel om sänkta löner och kortad föräldraförsäkring för invandrare får vi inte tappa bort hur väl denna syn hänger samman med den politik regeringen faktiskt för.

Ett demokratiskt dilemma

Om du frågar människor generellt så säger de i regel att de vill ha hårdare straff. Om de däremot får ta ställning till faktiska rättsfall visar det sig tvärtom att folk i praktiken ofta vill ge lägre straff än de som faktiskt skulle ha utdömts. Det är det för mig föga överraskande resultatet av en studie genomförd av kriminologerna Kristina Jerre och Henrik Tham som idag presenteras i DN.

Var det butlern som gjorde det?

Kanske var det otaliga Agatha Christie-deckare och Cluedospel som gjorde associationerna ofrånkomliga. Men formuleringen “butlerliknande tjänster … likt conciergeservice på flygplatserna” vilket i tidningarnas rubriksättning blev till “butler” har onekligen blivit ordet för dagen. Som jag skrev om tidigare idag väckte Ilja Batljan och Carin Jämtins förslag om ett mer offensivt användande av utrymmet i och runt kollektivtrafiken för att tillhandahålla olika vardagstjänster först en storm av indignation. Därefter lugnade sig känslorna något, och åtminstone den moderata motargumentationen nu när kvällen gått över till natt är inte bara att de i princip stödjer socialdemokraternas förslag utan till och med att de redan är genomförda!

Sällan har så många borgare på så kort tid reagerat så kraftigt emot ett förslag som är så bra

Ett förslag som går ut på att realisera enorma kommersiella värden som idag är underutnyttjade, på ett sätt som dessutom löser ett stort vardagsproblem för många hårt pressade stockholmare och som lök på laxen inte heller drar undan resurser från andra angelägna ändamål (utan förmodligen snarare tvärtom) – det kan väl ingen vara mot? Jo, det kunde man, visar de kraftiga borgerliga reaktionerna på Carin Jämtin och Ilja Batljans briljanta förslag om ett mer offensivt användande av de enorma tillgångar Storstockholms lokaltrafik (SL) idag besitter.

Begåvat om moderaternas politiska språk

Lena Andersson skriver idag en oerhört begåvad kolumn i DN. Kärna eller frukt kallar hon den, och det anspelar på den diskussion om "välfärdens kärna" som under det senaste året förts allt högljuddare från borgerlig håll (jag skrev tidigare om upprinnelsen av den till exempel här och här). Men mer än något annat är texten en väldigt fingertoppskänslig analys av framförallt moderaternas användande av det politiska språket. 

Så dödar moderaterna Stockholm, förortscentrum för förortscentrum

Moderaterna i Stockholms stadshus har under kaotiska former sålt ut ett stort antal av staden centrum till skandalomsusade företaget Boultbee. Oppositionen varnade tidigt för att det skulle gå illa. Det har det också gjort - se till exempel dagens DN här och här. Det här är ett riktigt tydligt exempel på hur det kan gå när blind moderat privatiseringsideologi möter krass vinstmaximerande hardcorekapitalism. Och för alla stockholmsväljare borde hela soppan vara en rejäl varningsklocka inför  valet om några veckor. 

Briljant konspirationsteori

"Don´t  mention the war". Det Fawlty towers-inspirerade rådet fick författaren Robert Harris när han mitt under brinnande Irakkrig var på middagsbjudning hemma hos dåvarande premiärministerparet Tony och Cherie Blair. Om han följde det då vet jag inte. Men när han några år senare skrev den politiska thrillern The Ghost (nyligen filmatiserad av Roman Polanski som Spökskrivaren) gjorde han det inte. Det är i fiktionens form en svidande uppgörelse med en lätt förklädd Blairs syn på USA, kriget mot terrorismen, den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna.

Politisk feghet i förbifartsfrågan?

Efter en rödgrön valseger i höstens val kommer stockholmarna få folkomrösta om huruvida kringfartsleden Förbifart Stockholm ska byggas eller inte. Det är resultatet av oppositionspartiernas överenskommelse om infrastrukturen. Denna lösning irriterar borgerligheten. Igår gick folkpartisten Lotta Edholm på sin blogg till attack mot socialdemokratiska stockholmspolitikern Carin Jämtin och kallde henne för “lealös”. Det huvudargument som antyds är att överenskommelsen är ett exempel på politisk feghet. Det är ett argument som förtjänas att borras lite djupare i.

Kränkta medelålders högermän

Göran Skyttes krönika i dagens SvD skulle med några små justeringar mycket väl kunna vara en mediekritisk text från säg Bang eller Arena eller annan valfri progressiv tidskrift. En rätt dålig sådan, förvisso, men ändå. Greppet att genom en lite anekdotisk mix av populärkulturella och politiska referenser måla upp en bild av ett strukturellt förtryck riktat mot en minoritet eller annan grupp människor känns onekligen igen. Den politiska strategin att framställa sig själv och sina gelikar som offer är ingenting som den politiska vänstern har monopol på.

Kultur, bildning, politik

Kan inte låta bli att göra lite reklam för ABF:s program i Almedalen nästa vecka. Vi tussar ihop hyllade unga arbetarpoeten Jenny Wrangborg med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, släpper en nytecknad serie om partiernas jämställdhetspolitik, kollar vad Malte Persson, Kajsa Borgnäs, Arne Andersson och Mattias Svensson tycker om bildningsbegreppet, låter Saman Faramarxi prata om sin förödelseort med SSU:s Mattias Vepsö, mobiliserar för konst och kultur åt alla tillsammans med författaren Lena Kallenberg och Ardalan Shekarabi, träffar några av de största samtida arbetarförfattarna (förutom Jenny Wrangborg också tex Kjell Eriksson), pratar om rasism och extremism med filmaren och författaren Renzo Aneröd och slår ett slag för rätten att vara nörd med bland andra Teresa Axner och Björn Fridén. Och mycket mer.

Vi håller till på Hamnplan fem (mestadels); och hela programmet hittar du här. Om du är i Visby: kom!

PS: på torsdagen har vi ett kulturmingel med både politisk poesi och politisk revy på programmet; inbjudan är naturligtvis ytterst exklusiv men du som läser denna blogg tillhör naturligtvis de utvaldas skara och är mycket välkommen. DS

Technorati-taggar: politik,almedalen,alemedalen 2010,kultur,bildning,abf,arbetarförfattare,nördar,poesi,konst

Nej, staten är inte alltid god. Ens om den heter EU.

Ett antal namnkunniga vänsterdebattörer skriver idag på DN debatt och argumenterar för att vänstern borde driva på för ett fullvärdigt svenskt EMU-medlemskap och införa euron. Det kan man naturligtvis tycka om man vill. Men vad som är mer problematiskt än själva sakfrågan är sättet skribenterna argumenterar på.

Rätt till heltid inom kommunen är någonting värt att kämpa för

Jag jobbade några år runt de tjugo som timanställd inom den kommunala äldreomsorgen. Jobbet var helt ok, men anställningsformen sög. Det gällde heller inte bara mig. Även de mer seniora på arbetsplatsen hade olika former av deltidsanställningar och jag tror knappt någon jobbade 100 procent. Det handlade inte om att man inte ville arbeta mer – många täckte upp genom att rycka in på andra ställen, inte minst för att få lönen att gå ihop – utan om att man inte fick. Jag tror inte att den typen av arbetsrelationer är bra varken för de anställda eller för arbetsgivaren. Därför kommer det kännas oerhört stimulerande att få slåss för att det socialdemokratiska löftet om rätt till heltid för anställda i kommun och landsting som presenterades idag ska få bli verklighet.

Ill fares the land

BOKTIPS: Det fanns en tid då jag förmodligen hade fnyst åt flera av ansatserna i en bok som Tony Judts Ill fares the land. Den utpräglade idealismen och ambitionen att kasta inte bara arbetarrörelsens marxistiska arv utan även den materialistiska historieuppfattningen på skräphögen (samma skräphög som även begreppet socialism – tyngt av ideologiska och historiska misslyckande – enligt författaren också bör förpassas till), viljan att sätta moralen i historiens ställe, slutsatserna att socialdemokratin för att lyckas inte kan tävla i att vara den mest framtidsinriktade rörelsen utan istället måste ta spjärn mot gamla historiska segrar och utifrån dessa frammana en rädsla för vad alternativet kan vara. Allt det där skulle jag ha känt mig instinktivt skeptisk till. Men efter att nu ha tagit mig igenom bokens 237 sidor måste jag erkänna att londonfödde New York-professorn har en och annan poäng.

Sanningen om de försvunna välfärdsarbetarna

En av de faktauppgifter som dagens partiledardebatt kom att handla om var hur utvecklingen inom välfärden egentligen sett ut under den senaste mandatperioden. Fredrik Reinfeldt hävdar att de minskningar av antalet anställda som de rödgröna pekar på bara är en fråga om att välfärdsarbetarna bytt arbetsgivare - från kommun till privat. Konjunkturinstitutet visar att han har fel. 

En osedvanligt klok analys

Diskussionen om svängningarna i opinionsläget blir lätt till någon sorts banalt sportrefererande. Nu leder den ena sidan, nu kvitterar den andra, och nu verkar det som om de där är på väg att göra mål. Den typen av resonerande kan vara kul för den politiske nörden, den kan påverka sinnestämningen bland aktiva inom respektive block men de säger handen på hjärtat inte särskilt mycket om svensk politik som sådan. Samtidigt känns det också märkligt om den politiska diskussionen inte skulle ta hänsyn till vad som faktiskt är demokratins kärna, nämligen vad folk tycker. Därför är det kul när någon lyckas dra några riktigt vettiga slutsatser ur materialet.

Förnya sjukvården!

"Därför är det tragiskt med sjukvårdspolitiker som lever i tror att det enda sättet att åstadkomma utveckling är via avveckling och privatisering. Istället borde kraften ägnas åt att se till att den landstingsdrivna vården blir ett föredöme och en motor för utveckling inom hela sjukvårdssektorn. Då krävs det ett nytänk. Utvecklade yrkesroller, mer av teamarbete istället för vattentäta skott mellan yrkeskategorierna, ett starkare ledarskap och en nolltolerans mot dåliga chefer, en reell decentralisering av både ansvar och befogenheter, makten att lösa problemen direkt på golvet där de uppstår, en stark personalpolitik som gör landstingsvården till en mönsterarbetsgivare."

Det skriver jag på Ilijas vårdforum, under rubriken Nyckeln till bättre vård finns hos personalen. Hela inlägget läser du här.

 Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, personalinflytande, sjukvårdspolitik, stockholm, stockholms läns landsting och annat intressant

Fyra år senare erkänner SvD att de ljög. Eller?

Sommaren 2006. Almedalsvecka. Den politiska spänningen inför höstens val vibrerar i luften. Svenska Dagbladets ledarsida går till attack mot den sittande socialdemokratiska regeringen. Ämnet är ungdomsarbetslösheten. "Ungdomsarbetslösheten är ett elände både för
enskilda och för samhället i stort. Höstens val står mellan dem som inser detta och försöker göra någonting åt det och dem som inte har lust att förändra någonting" skriver man och för att understryka hur allvarlig situationen är presenterar man fakta: "Och långt värre [än arbetslösheten i stort, min anm] är det med ungdomsarbetslösheten, som med de europeiska metoderna mätt uppgick till hela 27,5 procent. Bara Polen och Slovakien klarar sig sämre" slår tidningen fast. Och det är här någonstans som det finns anledning att börja höja på ögonbrynen. 

En 9 000 000 000 kronor stor topp på ett isberg

Efter den massiva kritikstorm som drabbat Stockholms borgerliga landstingsledning (och enligt uppgift även efter påstötningar från den moderata partiledningen) backade igår slutligen majoriteten från sitt förslag till avtal rörande bygge och drift av Nya Karolinska-sjukhuset i Solna. Istället kom alla partier överens om en ny konstruktion som sparar mellan sju och nio miljarder kronor åt skattebetalarna över avtalsperioden. Det här ger upphov till en hel del känslor och reflektioner.

Slöseriet kommer att avgöra valet i Stockholm

Den borgerliga landstingsledningen i Stockholms läns landsting håller på att kosta skattebetalarna astronomiska summor genom den skandalöst dåliga upphandligen av bygget och driften av Nya Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Jag är helt övertygad om att detta kommer att straffa sig i valet i höst.

Det våras för den socialdemokratiska idédebatten

Senaste numret av ambitiösa idétidskriften Fronesis damp – dryga 300 sidor tjock – ner i brevlådan samma dag som Gordon Brown aviserade sin avgång som partiledare för brittiska Labour. Det kändes märkligt passande. Inte för att tidskriften vars tema denna gång var  “socialdemokrati” är dyster eller pessimistisk. Utan för att det nu på allvar känns som att diskussionen om vad som händer med socialdemokratin efter New Labour har tagit fart. Och det är inte en sekund för tidigt.

Ett försök att titta seriöst på CUF:s antifacket-kampanj

Centerpartiets ungdomsförbund har i dagarna lanserat en antifacklig kampanj som förutom att ha fel i sak dessutom är synnerligen larvig i sitt tilltal. Det sista drev jag med på twitter. Centerpartisten Oscar Sundevall svarade mig, och vårt twittrande avslutades med att han uppmanade mig att på annan plats (exempelvis här på bloggen) även mer i sak gå i svarsmål mot CUF:arnas krav, eftersom han hävdar att "erfarenhet och empiri talar för våra åtta konkreta förslag". Så då gör jag väl det då.

Möjligen är CUF-basen pinsam, men han ändrar sig ändå inte

"Möjligen är jag pinsam, det är upp till andra att bedöma, men det innebär inte att jag ändrar ståndpunkt" skriver CUF:s ordförande Magnus Andersson i en kommentar på sin egen blogg. Bakgrunden är att Andersson utan att orka eller vilja ta till sig fakta i målet riktat skarp kritik mot Byggnadsarbetareförbundet som han menar håller sig med dubbelmoral. När han sedan får kraftfull och berättigad kritik för detta (se tex Laakso eller Alliansfritt Sverige eller följ kommentarerna på Anderssons blogg) eftersom han uppenbarligen inte riktigt haft koll på fakta (Byggnads har tvärtemot vad Andersson påstår agerat helt korrekt) så svarar han inte genom att ändra åsikt eller än mindre be om ursäkt, utan tvärtom försöka byta ämne och hålla fast vid kanske inte samma men åtminstone någon form av kritik av facket. Och det här är talande för hur den unga högern ser på löntagarnas egna organisationer.

Pricksäker Hanne Kjöller om en regering som verkar ha gett upp

Det speciella med svensk politik just nu är att borgerligheten för första gången sedan tsunamin har förlorat initiativet. Det är istället de rödgröna som sätter dagordningen, lägger förslagen och borgerliga regeringsföreträdare som opponerar mot dem. Hanne Kjöller reflekterar över detta i en läsvärd krönika på DN:s ledarsida idag. 

Är Anders Borg på väg från inne- till utelistan?

Jag får väl erkänna, men jag förstår verkligen hur man kan charmas av Anders Borg. Han är fövisso en rätt sopig finansminister, men som politiker är han faktiskt riktigt begåvad. Det är inget snack om att han är den mest spännande personligheten inom dagens borgerlighet, skillnaden gentemot vår i grunden rätt bleke statsminister är exempelvis slående. Därför har jag full förståelse för att han också åtnjuter någon form av personlig popularitet. Och därför tycker jag det var oerhört intressant att se honom göra en så blek figur som han gjorde mot socialdemokraternas Thomas Östros i kvällens Agenda.

En dröm för oss småbarnsföräldrar - när sjukvården kommer hem till dig istället för tvärtom

Idag presenterade vi socialdemokrater i Stockholms läns landsting vad vi vill göra för att förbättra barnsjukvården om vi vinner valet. Ett förslag som uppmärksammas bland annat i klippet ovan är jourläkarbilar som åker hem till sjuka barn, istället för att man ska tvingas köa på akuten. 

Vad får man när man blandar klassisk socialdemokratisk tillväxtpolitik med ett miljöpartistiskt klimatengagemang?

En hiskelig massa spår och vägar - tycks svaret vara om man får tro den rödgröna överenskommelse om den nationella infrastrukturen som presenterades idag på DN-debatt. Bortsett från den imponerande ambitionsnivån i själva överenskommelsen så är det kanske en av de roligare reflektionerna man kan göra, att det rödgröna samarbetet mer och mer har gått bort från att handla om att försöka dämpa olika drag hos de andra samarbetspartierna man inte riktigt gillar till att istället hitta de gemensamma nämnarna och enas om krafttag på dessa områden. Och en klimatsmart utbyggnad av svensk infrastruktur tycks onekligen vara ett sådant gemensamt projekt. 

Bloggandet och den politiska individualismen (om fallet Erik Laakso och Netroots)

På ett plan kan jag förstå Erik Laakso, som nu väckt en del uppmärksamhet sedan han deklarerat att han ämnar hoppa av det progressiva bloggnätverket Netroots. Jag kände till och från likadant under den så kallade bloggbävningen om FRA. En del av mig var under den perioden extremt sugen på att gå ut och försvara FRA, inte för att jag tyckte det (det varken gör eller gjorde jag) utan för att det finns något provocerade i själva flockbeteendet. Det finns helt enkelt en liten gubben mot strömmen i mig som för att låna Ali Esbatis Monty Python-referens bara måste invända I´m not mot budskapet att vi alla är olika. Så på ett plan förstår jag alltså. Men samtidigt tycker jag också att diskussionen har blivit väldigt konstig.

Omtumlande bra trafiköverenskommelse

Dagens rödgröna trafiköverenskommelse har gjort mig nästan lite löjligt upprymd. Dels för att den innebär att ett antal av mina personliga framtida favoritinvesteringar – utbyggnad av Stockholms tunnelbana till Karolinska/Norra stationsområdet och spårväg Syd i södra Stockholm för att nämna några – vid en rödgrön valseger får den finansiering borgerligheten vägrat dem. Men dessutom tycker jag att lösningen att låta stockholmarna avgöra frågan om en eventuell Förbifart Stockholm i en folkomröstning är snudd på briljant.

När vinst får gå före kvalitet i välfärden

Idag skriver DN om någonting jag tror att många småbarnsföräldrar här i Stockholm känner igen sig i. Privata förskolor får kritik för att de håller en för låg kvalitet på verksamheten samtidigt som ägarna plockar ut stora pengar i vinstutdelning och höga löner (läs hela artikeln här). Sedan jag själv fick barn i förskoleåldern har jag flera gånger blivit chockad över vilka obefintliga krav som förknippas med rätten att få använda skattepengar för att driva förskoleverksamhet. Och den där spänningen går igen i välfärdssektor efter välfärdssektor.

Medieministerns man hotar TV4 efter avslöjanden om moderatfusk

Lena Adelsohn-Liljeroth (M) är Sveriges kulturminister. Ett av hennes viktigaste ansvarsområden är mediepolitiken. Ikväll lyckades TV4 fånga på bild när hennes man tillika före detta moderata partiledaren Ulf Adelsohn varnar kanalen för negativa konsekvenser som ska följa på de avslöjanden TV4-nyheterna i dagarna gjort om att den tidigare kända moderata valfuskskandalen har kopplingar rakt in i statsministerns närmsta krets. Och det hela låter som ett synopsis till en medelmåttig politisk thriller (inklusive den mäktiga statssekreteren i en skummisroll) men är tyvärr svensk politisk verklighet av idag.

Hägglund sätter brottslingens frälsning framför vanligt folks trygghet

Jag vill att staten ska skydda mig, mina nära och kära och i förlängningen alla människor från att utsättas för brott. Därför bör man föra en kriminalpolitik som tar som enda utgångspunkt att minska brottsligheten och därmed också minska antalet brottsoffer. Det håller inte kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund med om. I en ovanligt provocerande debattartikel menar han istället att statens uppgift är att leka Gud och med hjälp av straffet som instrument erbjuda brottslingen en väg till frälsning.